Över detta evangelium har man av ålder predikat på denna dag. Och detta är alls inte någon olämplig ordning, om man blott fattar det rätt och uttyder det på de levande helgonen, d. ä. de sanna kristna på jorden. Huvudinnehållet därav är nämligen, att vår käre Herre Jesus här ställer fram för oss, hurudana lärjungar han har, hur det går för dem i världen, och vad de har att hoppas. Det är här inte fråga om de döda helgonen, som vi här på jorden inte kan ha någon nytta av. Utan det som här sägs angår oss alla, vi som ännu lever på jorden och har det saliga hoppet om ett evigt liv. Vi har att av detta evangelium lära, hur vi skall förhålla oss, och varmed vi skall uppmuntra och trösta oss. Vi skall då först och främst ge akt på de ord, som evangelisten säger, att Herren Jesus talade till sina lärjungar, när de kommit fram och satt sig hos honom. Lukas berättar särskilt, att Jesus lyfte upp sina ögon över sina lärjungar och sade till dem: "Saliga är ni som är fattiga", m.m. Den som hör detta evangelium skall då härav lära sig, hur han skall vara beskaffad, om han vill vara en Jesu lärjunge, hur han skall förhålla sig och varmed han skall trösta sig. Matteus sammanfattar det i åtta särskilda egenskaper, som måste finnas hos alla kristna, om de skall vara rätta kristna eller Jesu lärjungar.

Den första egenskapen är denna: "Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket." Här får vi inte låta förvilla oss därav, att Lukas blott säger: "Saliga är ni som är fattiga", under det att Matteus tillägger "fattiga i anden". Ty det ger ändå samma mening och är alldeles detsamma, som när Kristus säger i Matt. 11:5: "För fattiga predikas glädjens budskap." Likaså Paulus i 1 Kor. 1:27-29: "Det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud."

På samma sätt säger Kristus i liknelsen om himmelriket, att de, som har åkrar och oxar och har hushållsbestyr att sköta, inte vill komma till måltiden, men väl fattiga, krymplingar, lama och blinda, som påträffas på gator och gränder i staden. Likaledes kommer de som ligger på landsvägar och vid gärdesgårdar. Ty dessa blir nödgade att komma. Evangelium är nämligen en sådan predikan, att rika, världsvisa och mäktiga människor tycker sig inte behöva taga emot den, eftersom de redan har nog. Dessutom för evangelium med sig korset och allehanda faror, och då vill de inte riskera något för denna predikans skull. Den fattiga hopen däremot, som annars ingen tröst har på jorden utan är eländig, övergiven, föraktad, plågad och betryckt, gläds åt evangelium. Ty där får den höra, att den har en nådig Gud i himmelen, även om den för övrigt inte har någonting. Detta är de fattiga, som Lukas talar om.

Nu visar det sig likväl, att även bland de fattiga finns det många gudlösa och onda, som det går illa för, eftersom de förhåller sig orätt, inte aktar Guds ord utan för ett lättfärdigt och ogudaktigt liv och därför inte kan komma på grön kvist. Tvärtom finns det rika och välbärgade människor, som är goda kristna, gärna hör Guds ord, för en gudfruktig vandel och gör mycket gott mot de fattiga.

Därför låter Herren det inte stanna därvid att han blott säger: "Saliga är de som är fattiga." Utan han lägger till: "Saliga är de som är fattiga i anden." Ty det är dessa som himmelriket tillhör, såsom Kristus här uttryckligen försäkrar.

Men vad innebär det då att vara fattig i anden? Det kan vi lätt förstå av dess motsats och av världens exempel, i det att denna förhåller sig så, att var och en måste tro, att den är rik i anden. Ty där råder den största säkerhet, liksom om den inte behövde frukta för någon, fast den lever i all slags synd och skam. Sålunda finner man, att Johannes och Kristus låg i strid med fariséerna av ingen annan anledning än den, att dessa menade sig vara fromma och ha en nådig Gud, i vars sköte de satt.

Sådana människor är rika i anden, d. ä. de tycker sig ha nog av allt och inte behöva någon nåd. Därför är de vid gott mod. De låter ingenting gå sig till hjärtat utan lever så som om de hade brev och sigill på att deras förhållande till Gud i alla stycken skulle vara det allra bästa. Därför inbillar de sig, att de är saliga. Men i själva verket är de i högsta grad osaliga och kan aldrig komma in i himmelen, om de inte omvänder sig.

Däremot tillhör himmelriket dem, som är fattiga i anden. Dessa är sådana människor, som inte är säkra utan har Gud för ögonen. De lever inte blindvis såsom världen utan ger akt på allt sitt görande och låtande. De jämför sitt förhållande med Guds ord och de inser, att deras natur genom synden är så fördärvad, att det aldrig kan bli någon fullkomlig lydnad. Ty innan vi hinner se oss om, ligger vi i vrede, hat, avund, otålighet och allt möjligt andligt elände. När då straffet kommer för detta, såsom det förvisso gör, då först börjar man klaga, ängslas och oroas och önska sig en nådig Gud och att bli befriad från både synden och straffet. Ett sådant hjärta som för sina synders skull och av fruktan för den tillkommande domen inte har någon ro varken natt eller dag, det är fattigt i anden. I ett sådant hjärta finns det inte mycken glädje eller någon lust att le. Därför anser också världen en sådan ställning för något ont och olyckligt. Däremot anser den det för lyckligt, om där inte finns någon sådan ångest och anfäktning, utan hjärtat är fritt från bekymmer.

Men Kristus säger: "Mina lärjungar skall vara sådana människor, som har försagda, svaga och ängsliga hjärtan." De ser nog, vad de borde göra. Men det vill inte bli något av det. Alla dagar, ja, nästan varje timme och minut visar sig något nytt oråd, i det att djävulen bringar dem på fall än här och än där. "Detta", säger Herren, "skadar inte, låt världen vara så säker, som om hon aldrig hade grumlat ens en vattendroppe. Men om ni, mina kristna, går i de tankarna, att ni är de största syndare, väl eder då! Ni är på den rätta vägen till himlen. Ty den som bekänner sin synd, han begär nåd. Den som fruktar för döden och helvetet, han blir glad över livet och himmelen. Därför är ni saliga. Men de som lever sin tid fram i säkerhet, de är osaliga."

Att vara fattig i anden vill således inte säga annat än att ha ett förkrossat och bedrövat hjärta och en ande, som är betryckt för sina synders och sin medfödda svaghets skull. Hos en sådan vill Gud bo, såsom Jesajas säger i kap. 66. Han vill trösta honom med sin nåd och inte låta honom duka under i hans ångest. Han vill genom sitt heliga evangelium låta Kristus lysa in i sådana hjärtan, så att de skall få tröst och glädje och ärva himmelen.

Detta är nu den första egenskapen hos de kristna, d.v.s. hos Kristi rätta lärjungar. De är andligen fattiga, d. ä. de lever i fruktan för Gud och är inte säkra. De vill gärna vara fromma men får likväl se, hur djävulen och köttet alltid står dem i vägen. Och detta gör dem försagda, förskräckta och klenmodiga. Var inte förskräckta för detta, säger Kristus. Ni tycker visserligen själva, att ni är olyckliga, som dag och natt måste bära sådant bekymmer i edra hjärtan. Men tro mig, ni är i själva verket saliga. Himmelriket tillhör er. Däremot väntar helvetet dem, som liksom fänaden lever i allsköns säkerhet och ogärna vill tänka ens en kort stund på, hur de har det ställt med Gud och hur de på den yttersta dagen skall kunna göra räkenskap för sitt liv, för sitt görande och låtande.

Det är således inte något dåligt tecken, att du lever i fruktan för Gud, erkänner din synd och gärna vill vara from och därför är bekymrad över din synd och olydnad. Ty du är då salig. Akta dig för att tänka annorlunda. Ty här står, att Jesu Kristi lärjungar är sådana människor, som är fattiga i anden, d.v.s. som för sina synders skull har ängsliga och bekymrade hjärtan. Världen däremot som, fast den är nedsänkt i synd, ändå vandrar fram fri och säker och inte bekymrar sig om någonting, är just därför osalig. Detta är Kristi lärjungars första egenskap.

Den andra är denna: "Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade." Att sörja tas här inte i den meningen, som vi vanligen ger detta ord, alltså att man går svartklädd, när ens hustru, barn eller någon god vän har dött. Utan det betyder att vara sorgsen, gråta, jämra sig eller vara illa till mods för någon olycka som träffar en till samvetet, kroppen, ägodelarna, hustru, barn eller tjänstefolk. Ty så förklarar evangelisten Lukas det: "Saliga är ni som nu gråter, ni skall skratta."

Detta är nu de kristnas andra egenskap. De har inte bara ett förskräckt och försagt hjärta utan också våta ögon, emedan allehanda olyckor möter dem. Ty eftersom djävulen och världen är de kristnas värsta fiender, är det inte möjligt annat än att deras fiendskap måste tillfoga dem allehanda skada. Djävulen skjuter här med pest och andra sjukdomar, där med eld, vattunöd och hagel och därmed följer också hungersnöd. Därjämte uppväcker han onda människor som likaledes gör skada på både liv och egendom.

Kort sagt: ingen kan uppräkna vad ont som djävulen och onda människor anstiftar mot de kristna. Och eftersom dessa är människor och har kött och blod, så är det omöjligt, att de skulle kunna le åt allt detta. Man plågar, tränger och jagar dem så länge, att deras ögon brister i tårar. Ty när kropp och gods lider skada, så känns det. Köttet förblir sig likt.

När detta sker, då dömer världen så, att den räknar de kristna för olyckliga, eftersom de får lida så mycket och blir så plågade. Däremot räknar världen dem för saliga, som inte lider någon nöd, utan får behålla hälsan, har framgång i sitt arbete, äger fullt upp av allt och har glädje av hustru, barn och husfolk, såsom det står i den 144 psalmen. Sådant sätter världen värde på. På det sättet vill den ha det. Och vill det gå på annat sätt, så gör den sig mycken möda att finna på råd däremot.

Men vad säger Kristus? Först och främst är det en avgjord sak, att Kristi lärjungar inte är sådana människor som ständigt ler. Nej, de får erfara så mycken motgång, att deras ögon rinner över. Detta är en avgjord sak. Den som vill vara en kristen, bör därför villigt finna sig i sådan nöd. Den däremot som vill ha goda dagar, alltid le och vara glad men aldrig gråta, bör i tid sluta upp med att vara kristen. Ty kristna måste ofta gråta.

Men tag dig väl till vara, så att du inte anser de kristna för osaliga, därför att de får utstå lidande. Hör vad Kristus tänker om dem, då han säger, att de är saliga, som sörjer och gråter. Hur kan detta vara möjligt? Där det går en emot och man gråter och klagar där kan väl inte finnas någon salighet? Salighet är ju glädje. Där man gråter, där är intet annat än lidande.

"Ja", säger Kristus, "detta är sant, men det gäller blott en liten tid. Ty med mina kristna skall det vara så: gråter de här och är sorgsna och bedrövade, så skall det inte vara länge. Utan de skall bli tröstade." Därför duger det inte att bara se på det närvarande. Den som vill döma rätt om kristna och okristna, han skall se på det tillkommande. Och då heter det så här: "Världen har glädje. Men det är en kort och dålig glädje, som snart kan förgå. Och därtill kommer, att på den glädjen följer ett evigt lidande." Vad vill du då säga om världen? Vill du räkna henne salig för hennes korta glädje och lust? Nej, visst inte! De kristna däremot får utstå lidande, de gråter och det går dem illa. Men ser de på det tillkommande, då heter det: "De är saliga, ty de skall bli tröstade."

Detta kan vi se på Lasarus och den rike mannen. Hela världen höll den rike för en lycksalig man, ty han hade fullt upp av allt vad hans hjärta kunde önska. Men hur länge varade det? När han dog, följde på leendet och glädjen en evig gråt och jämmer. Lasarus hade däremot lidit ont, såsom Abraham säger. Hans liv hade varit mycket svårt. Men han blev sedan tröstad i evighet.

Så borde vi rätta vårt omdöme inte efter det närvarande utan efter det tillkommande. Då skulle lidandet och korset vara lätt att bära. Vi skulle då inte räkna oss osaliga. därför att vi här fått lida bedrövelse och olycka. Utan vi skulle såsom Kristus här säger, hålla oss för saliga, ja, tacka för att Gud så faderligt hemsöker oss med timliga motgångar och därmed ger oss anledning att tänka på den tillkommande och eviga trösten. De andra däremot, de som här har fullt upp och inte vet av någon motgång, de glömmer den eviga trösten och är rätt olyckliga människor med all den ära och allt det gods som de har.

Detta är den andra egenskapen hos Kristi lärjungar. De lider inte blott för synden och för Guds vredes och doms skull, utan de får också gå med våta ögon för all slags timlig nöd och motgång. På dessa två egenskaper kan man lätt känna igen de kristna.

Den tredje egenskapen är denna: "Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden."

Herren har gjort en sann och skön sammanfattning av, hur det står till med rätta kristna, hur det går för dem, och hur de skall trösta sig. Världen gör också på det sättet, att när det går den illa, kan den inte annat än låta ögonen rinna och visa sig bedrövad. Men rannsaka ditt hjärta och se efter, vilka tankar du finner där. Du skall då finna ett gråtande, som inte är annat än ilska eller gråt i vredesmod. Och det kommer inte därav att skadan är så stor, utan därav att man inte kommer åt att hämnas eller släcka sin vrede så som man gärna ville.

Ett så ont och hämndgirigt hjärta, säger Jesus, skall du inte finna hos mina lärjungar. De gråter såsom fromma barn blott därför att skadan gör dem ont. Men de har ett saktmodigt hjärta. De tänker inte på att hämnas. De anbefaller det åt Gud och finner sig i det. Eftersom det är Gud som tillåtit det, vill de gärna tåla det, till dess han skaffar råd och hjälp.

Och vad blir följden, när där är ett sådant hjärta? De skall besitta jorden. Det vill säga, att eftersom de överlåter all hämnd åt Gud, så vill Gud beskydda och bevara dem. Han vill omfatta dem med sin välsignelse, så att de gudlösas högmod och ondska inte får skada dem. Det visar erfarenheten.

Den fromme Josef blev mycket illa behandlad av sina bröder. Alla deras anslag mot honom gick ut på, att han skulle bli så undertryckt, att han inte skulle kunna resa sig upp igen. Men vad gjorde den fromme ynglingen? Han varken kunde eller ville hämnas. Han anbefallde sin sak åt Gud och led med allt tålamod, vad Gud pålagt honom att lida. Då såg Gud därtill och upphöjde honom, så att han blev en herre över alla sina bröder. Gud insatte honom i en stor och rik arvedel. Detta hade inte skett, om han inte blivit så illa behandlad av sina bröder.

Likaså blev Israels folk i Egypten svårt plågat och förtryckt av tyrannen Farao, vilken tänkte kuva dem så, att de aldrig mer skulle kunna resa sig. Men tyrannen Farao och det mäktiga Egypten måste förnedras. Det fattiga, förtryckta folket, som anbefallde hämnden åt Herren, måste upphöjas, besegra hedningarna i landet och besitta jorden.

På samma sätt tröstar oss Herren här: "Ni som är mina lärjungar, måste låta er förtryckas här i världen. Men ta er väl till vara för att bli otåliga. Behåll ett saktmodigt hjärta och anbefall hämnden åt mig. Så skall leken sluta så väl för er, att edra fiender som vill undertrycka er måste i grund förgås, men ni däremot skall bli mina arvingar och bli herrar i landet."

Denna tröst bör vi hålla fast och inte frukta så mycket för tyrannerna, som vill röva ifrån oss liv och lemmar, gods och allt. Ty det måste de låta bli, om vi blott ser på Gud, som kan rädda och beskydda oss. Men de måste förgås, ty de är osaliga.

Lär dig härav förstå och rätt betänka, vad hämndgirighet är för ett uselt och bedrövligt ting. Gud skulle annars rädda och beskydda dig och föra allt till den bästa utgång, om du blott i tålamod anbefallde din sak åt Herren. Men nu står du genom din hämndgirighet i ljuset för dig själv och berövar dig frivilligt den hjälp, du kunde få av Gud.

Gud räknar här tvärt emot vad världen brukar göra. Världen håller den för en lycklig människa, som har makt och myndighet och själv kan skydda och försvara sig. Men sådana är osaliga. Ty om de också för det närvarande har något, så skall de mista det. De skall inte besitta jorden. De däremot, som har ett saktmodigt hjärta och i tålamod lider, vad Gud tillskickar dem och avbidar Guds hämnd, tills han ser därtill och straffar de gudlösa, är det som skall besitta jorden. Tyrannerna må sedan göra vad de vill åt den saken. Det visar berättelsen om Josef och de förtryckta judarna i Egypten, såsom vi nyss hörde. Ett liknande exempel har vi i David. Han blev av sin egen son förjagad ur riket. David förstod väl, varmed han hade förtjänat detta straff. Därför led han det med tålamod och väntade på Guds hjälp. Den uteblev till slut inte heller, utan David kom åter till sitt rike, men den upproriske Absalom förgicks med sina anhängare.

Detta är den tredje egenskapen hos Kristi lärjungar, att de inte är hämndgiriga utan i tålamod och med saktmodigt hjärta väntar Guds hjälp i lidandet.

Den fjärde egenskapen är denna: "Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade."

Lukas återger detta kort och gott så: "Saliga är ni som nu hungrar, ni skall bli mättade." Detta är lätt att förstå, ty det är detsamma som Maria sjunger i sin lovsång: "Hungriga har han mättat med sitt goda, och de rika har han skickat bort med tomma händer." Men det tillägg som Matteus gör stämmer väl överens med detta. Ty det är klart, att det finns många fattiga, som knappt har en bit torrt bröd, därför att Gud lämnar dem i fattigdom, emedan de väl förtjänar det. De är själva skulden därtill, i det att de inte frågar efter predikan, är liknöjda i sin kallelse och för ett förargelseväckande liv. Därmed förspiller de Guds välsignelse, så att han inte kan hjälpa dem, om han än gärna ville. Utan han måste alltjämt hålla på med straffet och det ju längre ju hårdare, så att fattigdom, sjukdom och annan nöd blir allt värre.

Om sådana fattiga säger Herren inte, att de är saliga eller skall bli mättade. Nej, de är fattiga och osaliga och skall förbliva det både här och i evigheten, om de inte omvänder sig och bli frommare. Men sådana fattiga som är gudfruktiga och gärna skulle se, att allt allestädes gick rätt och väl, de är saliga. Dem vill Gud inte låta lida hunger och törst för beständigt. De känner det svårt, att det står så illa till i världen, och att så liten bättring visar sig hos människorna. Ty den som är from och förhåller sig väl och kristligt, har sällan någon nytta därav hos världen utan får i stället snarare lida olägenhet av den. Det får vi dagligen erfara. Den däremot som förstår sig på att öva allsköns orätt, han vinner penningar, ära och rikedom. Till honom kommer lyckan i överflöd.

På denna anstöt ser Herren här och varnar sina kristna för den. Såsom ville han säga: "Låt inte världens exempel förföra er. Fortfar att vara fromma och gudfruktiga. Låt inte det oroa er, att andra kommer fram i världen och blir rika och mäktiga, under det att ni måste stå tillbaka och förbli fattiga tiggare. Tro mig, ni är saliga men de andra osaliga. ni kan vara övertygade om båda delarna. De måste med allt sitt gods och guld råka i olycka och gå bort tomhänta, eftersom de inte är gudfruktiga. Men ni skall finna min välsignelse rikligen i sinom tid. även här på jorden, och sedan i evighet njuta allt i dess fullhet."

Alltså angår detta stycke de fromma kristna, som vanligen är fattiga och eländiga i denna världen och knappt har det dagliga brödet. Detta skall de inte låta bekymra sig utan framhärda i sin fromhet och gudsfruktan och hoppas att Gud inte alltid skall utebli med sin välsignelse.

Kristi lärjungars femte egenskap är denna: "Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet."

Detta stycke är lätt och Kristus har särskilt i Luk. 6 utförligt förklarat, vilken barmhärtighet som är de kristnas barmhärtighet. Det är nämligen den som inte endast bevisas mot vänner och sådana, av vilka vi kan få något gott tillbaka utan också mot fiender, som vi inte kan vänta något sådant av. Ty så barmhärtig är Gud, att han unnar vänner och fiender, goda och onda, sin sol, sitt regn och allt vad de behöver. Detta kan nu vara påkostande för oss. Ty den gamle Adam kan inte glömma liden förtret eller finna sig i, att han skall bevisa dem allt gott, som tillfogat honom allt ont. Men då skall vi se på den stora och härliga tröst, som står här och inte lyda den gamle Adam. Förut har Herren tröstat oss därmed, att om vi har ett saktmodigt hjärta och ställer all hämnd till honom, så skall han vedergälla oss detta med rik välsignelse och nådigt beskydd. Här leder han oss ännu högre. Han vill inte bara att vi skall förlåta utan att vi också skall göra idel gott mot dem som tillfogat oss ont, nämligen om dessa behöver det och vi kan göra det. Och därmed förbinder han det löftet, att liksom vi är barmhärtiga och tar oss an andra människors nöd och gärna hjälper dem, även om de är våra värsta fiender, så vill Gud ta sig an vår nöd, gärna förlåta och glömma och låta oss få erfara all nåd och barmhärtighet.

Säg då, om inte de människor är saliga, mot vilka Gud vill vara barmhärtig, som han inte vredgas på men vill bevisa all nåd. Välan, den som vill njuta den saligheten, må bli en kristen. D.v.s. han måtro på Kristus och sedan vara barmhärtig mot sin nästa. Då vill Gud också vara barmhärtig mot honom. Men osaliga är de, som inte bryr sig om denna tröst utan följer sin vrede, så att de inte vill hjälpa fattiga och nödställda människor, fast de mycket väl kunde göra det.

Den sjätte egenskapen är denna: "Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud."

Ett rent hjärta, det vill helt enkelt säga ett sådant hjärta, som endast och allenast ser på Guds ord och vilja och inte, såsom världen, hänger vid gods och penningar, ära, makt och prakt. Ty de som gör det är orena. Hos dem kan Guds ord inte bära frukt, såsom det står skrivet i Luk. 8. De är orena liksom en åker är oren, när den är full av stenar, tistlar, törnen och annat ogräs. Men de människor som, när de har penningar, ägodelar och annat sådant, likväl förhåller sig som om de inte hade det, och vilkas viktigaste angelägenhet är Guds ord och rike, de har goda och rena hjärtan. I dem växer frukten dag efter dag ju längre desto mer, så att de lär sig känna Gud, förtröstar på hans nåd och gläds åt hans hjälp.

Dessa är då saliga såsom Kristus säger i Joh. 17:3: "Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus."

Däremot är de andra osaliga, trots allt gods som de äger. Ty antingen har de inte ordet eller tar de det inte till hjärtat och låter det inte heller vara sin högsta tröst och skatt. De kommer därför aldrig därhän, att de får skåda eller lära känna Gud. Därför när döden nalkas, och de kristna då har all tröst, glädje och hopp i Gud, måste dessa i stället frukta för Gud mer än för djävulen. Och därpå måste följa en osalig och bedrövlig död.

Därför bör vi flitigt hålla oss vid ordet och låta det bo och lysa i våra hjärtan. Då skall vi rätt skåda Gud och vara vissa om, att han är en god och nådig Gud samt att, fastän ingen är oskyldig inför honom, han ändå för Kristi skull vill förlåta oss våra synder och göra oss evigt saliga.

Vill man beskriva ett rent hjärta i enlighet med Matt. 15:19 såsom ett hjärta, där det inte finns onda tankar, inte heller mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd eller hädelse, så är detta ocksåen rätt förklaring. Men ett sådant hjärta skapar den helige Ande genom ordet. Och därför, när jag säger, att ett rent hjärta är det som i allt ser på Guds ord och vilja, så inbegriper jag däri på samma gång alla dygder. De måste nämligen alla komma ur denna enda källa. Ty om ordet och tron inte är i hjärtat, så förblir det orent och därur utgår då också onda gärningar

Den sjunde egenskapen är denna: "Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn."

Att vara fridsam eller fridstiftande är att villigt hjälpa och råda till frid och förlikning men däremot gärna förekomma vrede, ofrid, ovilja och mera sådant. Detta är också en angelägen kristlig dygd, och den blir här högt lovprisad. Men meningen är inte den, att man blott skall räkna det som fridsamhet, att man går emellan, när två personer råkat i träta och hugger och sticker varandra, och då vill stifta fred och skilja dem åt. Denna dygd kan och bör man öva i alla stånd och bland alla människor på det sättet, att man förekommer vrede och hjälper till förlikning. Man ser i ett hus, att man och hustru inte alltid drar jämt med varandra. Hur mycket har inte djävulen då att sköta. Ty kan han förmå äkta makar till oenighet, så bereder det honom en särskild glädje. Ty då har han tusen och åter tusen möjligheter att anstifta all slags olycka. Därför retar och hetsar han dem så, att den ene inte kan hålla inne med ett enda ord mot den andre. Då går det efter djävulens onda vilja och önskan.

Men vad säger Kristus? "Du äkta man, du äkta hustru, är du min lärjunge, så må du veta, att mina lärjungar är fridsamma människor, som inte har lust till trätor, kiv och svordomar. Om också vreden någon gång överraskar dem, så att de far ut i ett ont ord, så besinnar de sig snart. Det gör dem ont och de tänker efter, hur de åter skall kunna ställa saken till rätta och bli sams igen. Gör du på samma sätt. Ge inte anledning till att oviljan inrotar sig. Sök i stället efter utvägar att fåtill stånd en ny och fullkomlig enighet. Då handlar du som en kristen och är en salig människa, ty du är då ett Guds barn."

Det är djävulens art, att han gärna anstiftar oenighet, ty han är en mördare och en fiende till livet. Och i detta liknar hans barn honom, i det att de har lust till kiv och trätor och gärna väcker upp oenighet. Men sådana människor hör inte till Guds rike. Besinna er därför väl. Vill ni vara lärjungar och rätta Guds barn, så skall ni vara fridsamma. Stilla vreden och hatet var ni kan. Ge inte smädeord för smädeord eller bannor för bannor. Tänk: ett gott ord finner ett gott mottagande. Så skall lycka och välsignelse följa er.

Däremot blir det bara olycka för dem, som ger anledning till osämja. Det kan man se på olydigt och ondsint tjänstefolk. De kan inte låta bli, att som hund och katt bitas och klösas inbördes. Den ene vill inte tåla ett enda ord av den andre. Var och en vill ge skällsord, förbannelser och slag tillbaka. Detta är ett tecken till, att de inte är Guds barn utan djävulens, eftersom de så följer hans art och har så stor lust till hat och ofrid.

Är nu fridsamheten en så nödvändig dygd redan i hushållet, hur mycket mer är den nödvändig för dem som regerar eller innehar de högre platserna i samhället. Där är det viktigt, att man inte retar till vrede utan så mycket som möjligt råder höga herrar till mildhet och frid. Ty djävulen bemödar sig i synnerhet att uppväcka ofrid bland dem, som har stor makt och myndighet. Därför vore det väl behövligt, att denna inskriften funnes i alla rådhus och domsalar: "Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn." Den borde förmå dem, som har med så stora och viktiga ärenden att göra, att besinna sig och inte göra hovtjänst åt djävulen genom att uppväcka ofrid, där man bort råda och hjälpa till frid.

Den åttonde egenskapen är denna: "Saliga är de som blir förföljda förrättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket. Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er."

Detta är det sista kännetecknet, varpå man kan känna igen de kristna, att de är fredliga och oförargliga människor. Men världen kan inte tåla deras lära utan förföljer dem därför. Detta synes nu vara ett bedrövligt elände, att de kristna inte får skörda någon annan frukt inför världen, än att man tillfogar dem allt ont, jagar bort dem, tar ifrån dem deras egendom och till slut dräper dem.

"Men låt eder inte förvillas", säger Kristus, "ni är saliga. Ty för det första lider ni utan att ha förtjänat det av världen. Således lider ni för min skull. Var därför vid gott mod. Jag vill ersätta er för det. Jag skall rikt belöna er i himmelen. Ty allt som finns på jorden skulle vara alltför litet därtill. Det har gått på samma sätt för de kära profeterna, som var före er. Ni håller ju dem för saliga. Då må ni också efterfölja dem för att komma dit där de är."

Detta kostar på. Ni menar väl med världen. Ni vill gärna hjälpa henne till att bli evigt salig. Men hon förföljer och försmädar er för detta. Ja, ni måste låta den förbanna er, som om ni vore de värsta bovar. Men det skadar er inte att de beljuger er. Himmelriket hör er till. Det kan ni inte förlora. Var därför vid gott mod. Men lägg märke till hur det till slut går för sådana förföljare och försmädare. Ty om himmelriket tillhör er, som blir på det sättet förföljda, så slår det inte fel, att helvetets eld blir deras lott, som förföljer er för mitt namns skull.

Alltså ser vi hur vår käre Herre Kristus beskriver sina lärjungar. Först att de inte är säkra såsom världen utan har ett försagt hjärta, fruktar för Guds vrede och dom och gärna vill vara fromma. Vidare går det så för dem både ifråga om kroppen och i fråga om utkomsten, att de inte där har mycket att glädjas åt. Men fast världen behandlar dem illa, behåller de dock ett vänligt och saktmodigt hjärta. De låter inte reta sig till vrede och otålighet utan är fromma och gör ingen något för när. Men därunder måste de lida hunger och törst. De är barmhärtiga. De låter vars och ens nöd gå sig till hjärtat. De hjälper gärna, var de kan. De är fridsamma och söker förekomma vrede och hat, där det är möjligt. Likväl kan världen inte tåla dem utan förföljer dem för ordets skull.

Allt detta synes vara ett bedrövligt och eländigt liv. Men man målägga märke till, hur Kristus här tröstar dem. Himmelriket hör sådana människor till. Gud vill trösta dem, han vill beskydda dem och hålla dem uppe. Han vill med sin välsignelse ge dem nog, vara dem nådig och uppenbara sig för dem. De skall kallas Guds barn. De skall bli rikt belönade i himmelen. Så skall man finna, att det är såsom Herren överallt säger, nämligen att de kristna är saliga, man må sedan tänka om dem vad man behagar.

Därför borde vi alla väl betänka dessa stycken, öva oss i goda gärningar och inte bäva för korset eller för världens otacksamhet. Då kan vi veta, att också vi är vår käre Herres Kristi lärjungar och genom honom bevara hoppet om det eviga livet.

Det förläne vår käre Fader i himmelen oss alla genom sin helige Ande för Jesu Kristi, sin Sons, vår Frälsares skull. Amen. 

Slut på huspostilla för hela årets sön- och högtidsdagar.

Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den helige Ande, den ende sanne Guden, vare lov och ära i evighet för dessa och alla hans välgärningar.

Amen.