Denna dagens evangelium innehåller en predikan om goda gärningar. Den är särskilt riktad mot girigheten, att man icke skall missbruka gods och penningar utan därmed hjälpa fattiga och behövande människor. Såsom Herren också till slut säger med tydliga ord: Gören eder vänner genom den orättrådige Mamons goda, d.v.s. understöd de fattiga med edert gods och edra penningar. Ty ordet Mamon betyder på vårt språk rikedom.

Denna lära framställer nu vår Herre i en liknelse, såsom han ofta brukar, ty på det sättet kan man bättre förstå det. Han säger att vi skall förhålla oss i detta så som denne orättfärdige förvaltare. Denne såg, att han skulle komma att behöva andra människors hjälp, eftersom han skulle bli avsatt från sin befattning. Därför begagnar han sig av sin myndighet, medan han ännu kunde det, och efterskänker här en gäldenär hälften och där en annan fjärdedelen, på det att de skulle komma ihåg denna vänlighet och i sin tur hjälpa honom, när han blev i behov av hjälp.

Nu är det icke Herrens mening, att vi skall göra varandra orätt, eller att den ene skall bedraga den andra på hans egendom för att ge allmosor därav. Nej, hans mening är, att vi skall likna denne förvaltaren i omtänksamhet, rådighet och klokhet och använda vår egendom och våra penningar så, att vi kan få nytta därav i ett annat och bättre liv, så att vi med vår Mamon skaffa oss vänner liksom förvaltaren med sin orättrådige Mamons goda.

Här bör vi nu först ge akt på, varför Herren ger Mamon ett sådant namn och kallar honom den orättrådige eller orättfärdige Mamon. Ty orättfånget gods skall man ju lämna tillbaka och icke göra andra gott därmed eller ge allmosor därav. Såsom Jesaja säger i kap. 61:8: "Ty jag, HERREN, älskar det rätta och hatar orättfärdigt rov." Det vill säga: den som vill offra, giva allmosor och med sina penningar göra Gud någon tjänst, han skall giva av det som tillhör honom, av det som han förvärvat med Gud och ett gott samvete, annars kan han låta bli. Ty med andras egendom får man icke göra annat än lämna det tillbaka åt den från vilken man tagit det med orätt

Hur kan då Herren här säga, att man bör skaffa sig vänner genom den orättrådige Mamons goda, alltså giva allmosor därav och hjälpa de fattiga? Svar: Herren kallar Mamon eller godset orättfärdigt, icke därför att det är förvärvat på orättfärdigt sätt - ty orättfånget gods bör man, som sagt, lämna tillbaka - utan därför att ingen människa kan bruka Mamon på det rätta sättet, om man undantar de rätta fromma kristna, vilka leva i gudsfruktan och rätta sig efter Guds bud. De andra bruka Mamon så som ordspråket säger: "Gods gör övermod." De älskar all slags prakt och kalasar, de lever i sus och dus, och låter de fattiga gå sin väg utan att bli hjälpta, fast de kunnat hjälpa dem. Därför måste gods och riksdom ha och bära det skamliga namnet orättfärdigt.

Hur detta missbruk behagar Gud, det kan man tydligt finna av Hes. 16:49: "Se, detta var din syster Sodoms synd: Högmod, överflöd av mat och bekymmerslös säkerhet utmärkte henne och hennes döttrar. Och hon hjälpte inte den nödställde och fattige. De blev högfärdiga och gjorde sådant som var vidrigt för mig." Här sättes dessa två tillsamman, att ha överflöd på allt och njuta tryggad ro, så att man icke vet, vad för självsvåld man skall öva, och det, att man icke hjälper de fattiga.

Det är från detta bedrövliga men i världen så allmänna missbruk, som ägodelarna, de må vara så ärligt förvärvade som helst, dock får detta skamliga namnet en orättfärdig Mamon, en fördömelsevärd skatt, ett stulet gods. De kallas icke så för sin naturs och beskaffenhets skull, ty vad kan den stackars penningen, kronan, brödet, köttet, vinet och annat sådant göra åt den saken, utan de kallas så för människornas skull, som icke brukar dem på rätta sättet.

Därför syftar lärdomen i dagens evangelium framför allt därtill, att vi icke skall vara giriga utan rätt bruka de ägodelar som Gud har låtit oss få. Vi skall med dem skaffa oss vänner, på det att, när vi skall dö och står utblottade och måste lämna ifrån oss allt, vi då måtte finna vänner som tager emot oss i de eviga hyddorna. Ty all godhet, vänlighet och välgörenhet, som vi här bevisar fattiga människor, skall på den yttersta dagen icke blott vittna om att vi förhållit oss kristligt och broderligt, utan också bliva rikligen belönad och betald. Där skall en komma fram och säga: "Herre, denne har givit mig en rock, en krona,en bit bröd eller en dryck vatten, när jag led brist." Ja, Herren Kristus själv skall enligt Matt. 25 träda fram inför sin himmelske Fader och alla änglar och helgon och omtala, vad gott vi gjort honom, och hur vi därmed bevisat vår tro. Dessa vänner skall göra det och föra oss in i himlen, när vi är alldeles utblottade och har fått lämna allt vad vi ägde här nere på jorden.

Rättade vi oss nu efter denna lära och läte det gods och de penningar, som Gud giver oss, tjäna till hjälp och understöd åt de fattiga, så skulle vi göra en rätt Mamon av den orättrådige i det att vi skulle förvandla missbruket av den till ett rätt bruk. Ty det bör icke vara så med de kristna, att de använda sitt gods och sina penningar endast för egen räkning, för sin praktlystnad, ära, vällust och högfärd. Sådant ser man hos både borgare och bönder. Och det visar sig av det vanliga ordstäv som sådana gnidare föra på tungan: "Jag har korn och bröd för mig. Vill du ock ha, så skaffa dig." Detta är orättfärdigt korn och bröd, en orättrådig Mamon, som de begagnar till synd och till sitt eget eviga fördärv, när de likväl kunde bruka det rätt, Gud till tjänst och välbehag, om de använde den till att hjälpa nästan.

Men om nu ägodelarna är en orättfärdig Mamon redan för dem som icke därmed vill hjälpa varandra, hur orättfärdig måste icke då deras Mamon vara, som till på köpet stjäl och tar från andra? Så handlar emellertid nästan alla, både hantverkare, köpmän, och de som har någon anställning, då den ene alltjämt bedrar och beljuger den andre. Sådana förvärvar sig förvisso icke några vänner, utan tvärtom många fiender, som alla på den yttersta dagen skall anklaga dem inför Guds domstoL Här på jorden har dessa fått lida orätt, men varit tvungna att tiga och t.o.m. måst kalla dem, som gjorde dem orätt, för nådiga herrar.

Men på den yttersta dagen skall det gå till på annat sätt, då skall de öppna munnen och säga: "Herre, det var dyr tid, och denne hade många lårar fulla med säd och sina källare fulla med vin, men han skulle icke ha lämnat ifrån sig ett korn eller en droppe, om man också betalat honom kontant, så mycket han begärde. Den där var min husbonde och ökade pålagorna år från år. Hos denne tredje åter handlade jag bröd, öl, kött eller fisk, men sällan fick jag och mina likar ärligt mått och vikt, ej heller fick jag min rätt i övrigt."

Ja, på den dagen skall icke blott de heliga, som här fått lida nöd och brist, och Herren Kristus själv beklaga sig över girigbukar, ockrare och andra gudlösa, utan allt vad de ägt och nyttjat skall ropa ve över dem, därför att de ha missbrukat det så illa till sin egen fördömelse. Hur tror du, usle avgudadyrkare och mamonsträl, att du skall kunna bestå, när denna dom går över dig? Ty om de icke kan undkomma, som vägra att hjälpa den fattige, fastän de icke skada, skinna eller bedraga andra, hur tror du, att de skall vara till mods, som utom det att de icke giver något, t.o.m. såsom riktiga tjuvar och rövare förorsakar dyr tid, med sin girighet, sitt ockrande, stjälande och rövande samt förtrycker de kära fattiga blott för att skrapa ihop penningar och bli rika, och icke gör sig samvete däröver?

Detta är en predikan mot girigheten och lär oss, att den som vill vara kristen icke får öppna sin hand blott för att taga, och tvärtom sluta till den hårt, när det är fråga om att giva, så att icke den minsta slant slipper ur den. Utan han bör när helst han kan gärna, villigt och med ömt hjärta hjälpa och giva åt dem som behöver hjälp. Detta är att tjäna Gud, och Gud lönar också till slut den som tjänar honom. Girigbukar och procentare däremot som icke kan annat än skrapa till sig och som aldrig ger annat än mycket snålt, de tjänar djävulen. Han skall också till slut ge dem deras lön. Alla heliga skall på den stora dagen ropa ve över dem och säga: "Denne bonde, borgare, köpman, adelsman kunde ingenting annat än riva och skrapa till sig, uppskörta sin nästa och taga oskäligt betalt av henne. Jag skulle ofta behövt hans hjälp, men han skulle icke ha hjälpt mig ens med ett ord, långt mindre med gods eller penningar." Herren Kristus målar här en sådan tavla, att han ställer oss för ögonen, hur de fattiga helgonen på den dagen skall stå inför hans ögon och klaga över de rika och snåla gnidarna.

Däremot skall de rika som bevisat barmhärtighet och hjälpt andra med sina ägodelar åtnjuta stor ära och finna många vänner som berömmer deras välgärningar, och bland dessa framför allt Herren Kristus själv. Av detta bör vi lära oss, att på allvar börja att bli fromma, barmhärtiga, vänliga och välgörande. Därigenom skall vi bevisa vår tro och skaffa vittnen som på den yttersta dagen kan inför Kristus intyga, att vi avhållit oss från den skamliga last, som icke gör annat än river till sig, det må sedan gå för andra, som det vill.

Nu står här emellertid, att husbonden prisade den orättrådige förvaltaren. Detta får icke förstås så, som om det skulle behaga Gud, att vi gör orätt mot andra människor. Utan han prisar blott hans rådighet och omtänksamhet, och vill att vi i en god sak skall bruka det allvar och den flit som denne förvaltaren brukade i en dålig, sig till nytta och sin husbonde till skada. Det är på samma sätt som när du ser en otuktig kvinna, som pryder sig så fint hon kan för att öva sin otukt. Hennes stackars guld, siden och sammet kan ju icke rå för, att hon missbrukar det till otukt. Men ändå kan jag prisa det och säga: "Ser du hur denna kvinna förstår att smycka sig för sin otukt? Varför visar du icke samma flit, för att behaga din brudgum, vår käre Herre Kristus?" När jag säger så, prisar jag icke otukten utan fliten, sorgfälligheten, omtänksamheten, för att vi må beflita oss om samma egenskaper i goda, ärbara och rättfärdiga saker.

Vi bör också lägga väl märke till, att Kristus här talar ett ganska förskräckligt ord, då han säger: "Denna världens barn skicka sig klokare mot sitt släkte än ljusets barn." Detta behöver icke mycken förklaring. Vi se dagligen för våra ögon, tyvärr mer än önskvärt är, hur världen så särskilt noga söker efter det hon ser vara till hennes fördel, och icke drar sig undan någon möda eller arbete, för att vinna det. Hur mycken möda, omsorg och fara underkastar sig icke stråtrövare, som gömmer sig i skogssnåren. De har icke ro varken natt eller dag, och sväva dessutom i ständig fara för svärdet eller galgen. Men ändå behagar dem deras djävulska liv så väl, att de icke tröttnar därpå. En tjuv, en otuktig, en horkarl för också ett besvärligt och mödosamt liv. Allesamman måste de öva list och svek, ränker och påfund för att kunna bedriva sin ondska eller otukt, och de har det surt nog, innan de gjort sitt dagsverke åt djävulen.

Däremot ser vi att ljusets barn är tröga, liknöjda, otacksamma och vårdslösa i det som har med Gud att göra, och varom de dock vet, att Gud har välbehag därtill och att de skall få njuta frukt av det i evighet. Så svårt och tungt förefaller dem det goda. Det går alltså så som ordspråket säger, att de ogudaktiga har dubbelt så mycket besvär med att förtjäna helvetet som de gudfruktiga med att förtjäna himmelen, emedan de förra tjänar djävulen så flitigt och gör vad som helst för att behaga honom. Detta är icke illa sagt, om man blott förstår det rätt. Därfår måste Gud så att säga vid håret draga och tvinga sina kristna till att göra vad de bör.

Därför är det en ganska träffande liknelse, som Kristus här framställer. Är vi kristna och vill göra, vad vår plikt fordrar, så behöver vi icke se efter i några böcker. Nej var och en kan se efter hur det står till i hans eget hus, hur elaka barn och ogudaktiga tjänare är som klippta och skurna, flinka och färdiga till att bedriva all slags ofog, självsvåld och vad annat som behagar djävulen. Då finner du en stor iver, ja, du får se människor vara så angelägna om det som är ont, att de icke vet, hur de skall kunna bete sig nedrigt och självsvåldigt nog.

Lär nu du att förhålla dig på samma sätt emot Gud och hans ord när det gäller din salighet. Hämta av detta ogudaktiga väsendet en god lärdom och ett nyttigt exempel. Tänk så här: "Kan den där bonden, borgaren, köpmannen, eller girigbuken, denna hustru eller flicka tjäna djävulen med sådan flit och därvid ha all möda ospard, varför skulle då jag icke tjäna min herre lika nitiskt, när jag får en evig lön därför? De skyndar som om de vore från sina sinnen till sin egen skada och fördärv. Varför är jag då så sömnaktig och trög, när det gäller min själs salighet, att Gud måste draga mig därtill vid håret? Jag borde spotta på mig själv, därför att jag kryper så sakta till himlen, när de så löpa och skynda till helvetet."

I synnerhet ger världens barn ett förträffligt föredöme åt ljusets barn, i det avseende, varom Herren här talar. Se på en som girigheten riktigt har bemäktigat sig. Han har icke ro varken natt eller dag för sina egna tankar. All hans diktan och traktan går ut på penningar. Finner han en ledig vrå i huset, så inreder han den till en kammare eller skrubb, för att kunna taga hyra för den. Han företager sig än ett än ett annat i förvärvsavseende för att se, vilket som ger den största vinsten. Kort sagt, han låter icke den minsta slant förfaras, och han klagar icke varken över arbete eller besvär, när han ser någon utsikt att förtjäna penningar.

Nu borde vi lära oss, att liksom en girig gör sig all möda för att vinna penningar, så borde vi med allvar bemöda oss för det eviga goda. Men var finner du en kristen som gör detta? Var finnes den,som, när han träffar en fattig, som han skulle kunna hjälpa med enstörre eller mindre summa, allt efter som den andres behov kräver,eller hans egna tillgångar medger, då gläder sig över detta tillfällelika mycket, som en rik ockrare gör när han får en möjlighet att medsina pengar skaffa sig en stor vinst? Då passar var och en på och skulle gärna se, att hundra kronor kunde inbringa honom tio, tjugo eller ännu mer i ränta.

Men vad är väl det i jämförelse med den ränta som våra pengar med visshet kommer att inbringa oss, om vi hjälper den fattige. Salomo säger ju: "Den som förbarmar sig över den fattige, han lånar åt Gud." Ack vilken säker låntagare, vilken pålitlig betalare skulle vi icke kunna få, om vi blott själva ville. Men djävulen vill icke tillåta oss att tro detta, icke heller att med allvar eftersträva denna höga ränta, som inbringar mer än kapitalet. När vi nu hellre lånar åt människor på ränta än åt Gud, så sker det oss därför alldeles rätt, när vi därmed icke endast begår en stor och svår synd, utan också drager över oss stor olycka och förtret, ja förspiller både kropp och själ för den usla Mamons skull.

Därför uttrycker Kristus sig här rätt, då han säger, att världsbarnen i sitt släkte är klokare och omtänksammare än ljusets barn. Ty det står så till i världen, att djävulen får väl hundra tjänster av de sina, under det att Kristus knappt får en. Vad skall vi göra däråt? Vi kan icke ändra det, ty världen låter icke säga sig. Vi måste predika och alltjämt hålla på med att bestraffa, tillrättavisa och förmana för att om möjligt lösa några världens barn ur djävulens snaror. Likaså bör vi frimodigt tillhålla alla tröga och makliga kristna, ja, oss allesamman, att vi skall taga lärdom av den flit som världen visar i djävulens tjänst, så att vi öva oss i det goda, liksom världens barn i det onda. Må vi åtminstone i någon mån efterlikna detta exemplet, helst vi ha den fördelen att vi är ljusets barn, hur hårt den än sitter åt. Om vi behåller detta namn, så att vi hör ljuset till, fastän vi icke är fullt så omtänksamma, icke heller handlar så klokt som världens barn, så har det ingen nöd, om vi blott gör något och befinnes åtminstone ha börjat att vara bland den skaran, som kallas ljusets barn.

Men ingen må tilltro sig att kunna bringa det lika långt som världens barn gör i sitt släkte. Det borde väl vara så, att vi lämnade dem långt bakom oss, eftersom vi har löftet om att få den eviga kronan. Men allt för många hinder ligger i vägen för oss. Likväl bör vi med allvar beflita oss att dag efter dag tilltaga i tuktighet, tålamod, saktmod, mildhet, barmhärtighet och andra kristliga dygder. Ty har vi blott gjort en början och är och förblir vi blott på den rätta vägen, så skall själva gåendet dock ha med sig att vi kommer fram, det må sedan vara hur långsamt och besvärligt som helst, endast vi icke själva tycker oss redan ha uppnått målet.

Så är det nu vår tröst, att, om vi blott gör en god början, Gud icke skall straffa oss såsom världsbarnen, vilka i sin säkerhet skyndar till förtappelsen, och gör sig all möda att hinna dit. I stället skall han i all nöd säga till oss: "Du borde visst ha tjänat mig trognare och varit flitigare, allra helst som du ju är ett ljusets barn. Men det har du nu icke gjort. Därför får jag överskyla det med det täckelse som kallas nåd och syndernas förlåtelse." Denna måste kastas över vårt leverne, ja utbredas däröver, så att vi vandrar under nåden såsom under den fria, vida himmelen. Så skall vi dock däruppe finna en vän eller två, men i synnerhet den rätte vännen, som kan ge oss himmelen och göra oss saliga, nämligen vår käre Herre Jesus Kristus.

Lärdomen som vi skall hämta ur dagens evangelium är alltså denna, att vi skall lära oss att rätt använda den orättrådige Mamons goda och skaffa oss vänner genom detta, d. ä. tjäna våra medmänniskor därmed, liksom denne förvaltaren skaffade sig vänner med hjälp av en annans penningar.

Här brukar man nu fråga, hur en sådan lära kan stämma överens med läran om tron. I synnerhet gör de påviska mycket väsen av detta och uttyder det så, att man kan förtjäna himmelen med gärningarna, och att tron ensam icke kan göra det, eftersom Herren här säger: "Vännerna skall mottaga er i de eviga hyddorna." Nu förtjänar de visserligen icke att få någon utredning av dessa eller andra frågor, ty de godkänner icke vår förklaring utan smädar och förföljer oss ju längre dess mera, men för de frommes skull vill vi ändå svara på frågan.

För det första måste man ju erkänna, att de vänner, om vilka Herren här talar, är människor som bor hos oss och omkring oss, ty hur skulle vi annars kunna ge eller meddela något åt dem? För det andra måste man ock erkänna, att eftersom dessa vänner är människor liksom vi, så kan de icke skänka oss himmelen, ty Gud ensam är den rätte Herren som råder över himmelen. Hur kan Herren då säga: "Skaffen eder vänner medelst den orättrådige Mamons goda, för att de när detta har tagit slut, må taga emot eder i de eviga hyddorna?"

Utläggningen härav kan vi hämta ur Kristi ord i Matt. 25, där han säger, att han på den yttersta dagen skall prisa det goda som vi här på jorden gjort mot våra bröder, såsom vore det gjort mot honom själv, och så skall han giva oss evigt liv. Dessa ord bevisa, vem den vännen är som vill giva oss himmelen, nämligen Kristus själv. De fattiga tiggare som vi här på jorden understöder med några kronor eller några ören, kan säkert icke göra det, fastän de med sin bön och förbön eller på annat sätt kan tjäna och gagna oss.

Frågas det vidare, om vi kan köpa oss himmelen och det eviga livet genom allmosor, såsom det tycks framgå av denna text, så svarar vi: "Paulus säger, att allt som inte sker av tro är synd." Rom. 14:23. Därav måste väl följa, att Gud icke har något behag till de otrognas allmosor, långt mindre kommer han att belöna dem med himmelen och det eviga livet. Men de som tro på Kristus och bevisar sin tro med gärningarna, deras gärningar behagar Gud väl för trons skull. Gud vill också i det eviga livet betala eller belöna sådana gärningar.

Men härav följer alls icke, att det är för gärningarnas skull, som det eviga livet gives. Det lovas endast åt den som tror på Kristus, såsom Kristus många gånger betygar: "Den som tror på mig, han skall aldrig någonsin smaka döden. Jag är vägen, sanningen och livet. Gud har utgivit sin ende Son, på det att var och en, som tror på honom, icke skall förgås utan hava evigt liv."

Denna förklaring är viss och fast. Ty den helige Paulus har här själv fällt det utslaget: "Allt som inte sker av tro är synd." Därför måste tron på Kristus först vara för handen, om en allmosa skall kunna vara ett för Gud behagligt verk. Denna tro för med sig det eviga livet, tager emot syndernas förlåtelse och gör att allt vårt görande och låtande behagar Gud, även om det i sig själv är bristfälligt och ofullkomligt. Och det är tron som gör att Gud i det andra livet skall belöna det, såsom Kristus säger i Matt. 25 kap. Och Paulus säger, att de kristnas lidande och bedrövelse skall i det tillkommands livet få sin rikliga ersättning och fulla belöning.

När Kristus säger: "Skaffen eder vänner medelst den orättrådige Mamons goda, för att de, när detta har tagit slut, må taga emot eder i de eviga hyddorna", så betyder detta intet annat, än att om vi är Jesu Kristi lärjungar och gör goda gärningar, så skall Gud belöna dessa goda gärningar i det andra livet. Men vad säger Paulus? Jo, att om det skall vara goda gärningar, så måste de gå av tron. Ja, Kristus själv säger, att det är genom tron, som vi kommer till syndernas förlåtelse och ett evigt liv. Sådana språk bör du tro, lika väl som det står här i texten, ty de är sanna och icke uppdiktade. Hur låter nu detta förena sig med vartannat? Det låter sig göra endast på det sättet, att det är genom tron på Kristus som vi får syndernas förlåtelse och evigt liv, samt att Gud för denna samma tros skull vill låta våra allmosor och gärningar väl behaga sig, och rikligen betala och gottgöra dem i det andra livet. Och Guds avsikt med detta är, att fast det kostar på för oss att tjäna Gud och göra goda gärningar, vi dock måtte vara så mycket villigare och ivrigare därtill för det hopps skull, som är förvarat åt oss i himmelen, såsom Paulus säger i Kol. 1:5.

Detta är nu den rätta och egentliga meningen av detta språk, och det rätta och grundliga svaret på frågan om goda gärningar.

Må Gud för sin Sons Jesu Kristi skull giva oss sin nåd, samt genom den helige Ande uppväcka våra hjärtan, så att dessa trofasta och härliga löften och förmaningar även skaffar frukt hos oss, så att vi rättar vårt leverne efter dem och slutligen blir saliga. Amen.