Ett sådant underverk som detta gjorde vår käre Herre Jesus två gånger. Ty vi hörde på Midfastosöndag, att han med fem bröd och två fiskar bespisade femtusen män utom kvinnor och barn, varvid tolv korgar med bröd och fisk som blev över uppsamlades. I denna dagens evangelium hör vi, hur han med sju bröd och några få fiskar bespisade fyratusen, varvid sju korgar fulla blev över.

Om detta evangelium predikas det vid den tid på året, då skörden har börjat och man håller på att inbärga grödan från fälten. Och det förefaller som om det blivit ordnat så på det man genom denna berättelsen skall bli påmint om, att jordens fruktbarhet är Guds välsignelse, och att han ännu i dag gör med oss samma under, som han gjorde i öknen, samt att han genom sin välsignelse kan få ett litet förråd att räcka väl till och därmed bespisa många. Härav må vi hämta den trösten, att, om också förrådet är litet eller grödan illa bärgad, så beror det dock icke bara på om där är mycket att tillgå, utan framför allt på om Jesus Kristus välsignar det.

Ty det är just den usla och otrogna världens onda art, att när den icke ser och har överflöd på allt, så vill den genast misströsta, som om den skulle förgås av hunger. Fastän Gud nu under flera år i rikt mått har sörjt för våra behov, så hjälper detta dock icke, utan man tror, att man skall svälta ihjäl. Härtill bidrar också girigbukar och ockrare, som gömmer på sin säd och sitt vin, och icke vill låta människor få något för ett skäligt pris utan väntar tills det blir dyrare och de kan få mer för det. Sådana är okristna, som ingenting vet eller tror om Guds välsignelse och detta underverket. Ty annars skulle de väl först och främst se på Guds ord och hålla sig till det samt kasta all sin omsorg på den rike Guden i himmelen som kan välsigna det lilla förrådet och få det att räcka länge.

Vi har här en dubbel tröst, nämligen att vår käre Herre Kristus vill mätta både själen med ordet och kroppen med brödet. Därför skall hans vänner, om de också till en tid får lida brist och vara fattiga och föraktade, ty hela världen är emot dem och unnar dem knappt en bit bröd, likväl icke tvivla därpå, att han sörjer för dem, så att de icke skall behöva dö av hunger, utan han vill skaffa dem nödtorftigt uppehälle, så att de skall kunna livnära sig.

Men vid utdelandet av denna välsignelsen handlar Herren efter den regel som står i Matt. 6:33: "Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också." Evangelisten berättar nämligen, att folket stannade hos Herren i tre hela dagar. Och vad tror du väl, att det var som de gjorde eller sökte hos honom? Utan tvivel intet annat än att de gick efter ordet och åstundade höra det. Detta är skälet till att han tar sig så hjärtligt av dem och tycker sig böra sörja för att de skulle få något att äta, så att de icke skulle försmäkta. Den viktigaste lärdomen av detta är då den, att vi först och främst skall söka efter Guds rike och ord och komma dit där det finnes. Och när vi gör det, bör vi sedan låta vår Herre Jesus sörja för kroppens nödtorft. Ty om vi är hans lärjungar, så har han redan bestämt, att vi icke skall dö av hunger. Därför säger han: "Jag ömkar mig över folket." Och det är säkert att stenarna förr skulle bli bröd, än att folket skulle lida brist.

Likaså omtalar Markus ovanför i det 6:te kapitlet att Kristus, då han bespisade de femtusen männen i öknen, for över sjön och begav sig till en ödemark, men att folket, då det fick veta, att han var där, kom till honom från alla städer och byar. "När han då såg det myckna folket", säger Markus, "ömkade han sig över dem, eftersom de voro lika får, som icke hade någon herde", och höll så en utförlig predikan.

Den första nöd, som Herren, själarnas herde och vårdare, såg hos dem, var alltså den, att de var som en förskingrad hjord. Så var det också hos oss under påvedömet: den ene anropade ett helgon, den andre ett annat. Ingenstädes fanns en rättsinnig predikant som kunde föra oss till detta rätta betet, d. ä. undervisa oss i den rätta läran. Allt levde och svävade i avguderi och villfarelse.

På det viset var det med det arma folket hos judarna. Präster och leviter var tillsatta, för att de skulle undervisa folket om den kommande Kristus och hans nåderike. Men vad gjorde de? De blev farliga ulvar i stället för herdar och predikade sina egna drömmar, så att de arma fåren försmäktade. På samma sätt var det under påvedömet: då visste ingen hur hans sak stod med Gud, nämligen att Gud ville vara oss nådig och förlåta synden. Man trodde, att om man ville bli salig, så skulle man hjälpa sig själv därtill med sitt leverne och sina gärningar. Detta är den första nöd och jämmer, som Herren finner hos det arma folket. Den låter han gå sig till hjärtat och håller en lång och lärorik predikan för dem. Det är som om han ville säga: "Vad gör dock de usla prästerna och leviterna? Här är så mycket folk, och de vill gärna höra något om vår Herre Gud, men här är ingen som undervisar och leder dem. De som borde göra det, ha nog att sköta med sin ståt, girighet och högfärd."

Därför säger Markus, att de var såsom får, som icke hade någon herde. Ack, om ett får icke har någon herde så är det ett stackars övergivet kräk. Det är i fara även när det har herde, hund och fårahus. Hur skall det då bli, när det saknar herde, hund och fålla. På samma sätt är det med oss arma människor, skulle icke djävulen ha makten där, varest intet Guds ord och ingen rätt predikan finnes. Till och med de som gärna hör evangelium och flitigt beder och har tillgång till fromma predikanter och rättskaffens själasörjare, till och med dessa har ju nog att göra med att bevara sig själva för ulven. Men där man icke har Guds ord rent och ingen vet, hur han skall bedja och anförtro sig i Guds hand där låter människor lätt förleda sig, så att den ene antar ett helgon till frälsare och den andre ett annat, och följden blir att alla komma på villovägar och råka in bland ulvarna.

Denna nöd och detta elände avhjälper nu Herren Jesus till att börja med så, att han predikar och genom ordet lockar till sig och församlar de vilsekomna fåren. Därför har vi rika anledningar, att ge akt på denna välgärning och prisa vår käre Herre Jesu Kristi vänliga och ljuvliga ögon, att han ser så djupt in i människors hjärtan och tar sig an dem, att de är så förvillade och irra omkring utan herde. Och fastän han dragit sig undan ut i öknen för att vila, så träder han därför ändå fram och förbarmar sig över folket, emedan det i fråga om det andliga lider hunger och är på väg att duka under. Därför håller han för dem en utförlig predikan och bespisar och tröstar så till att börja med deras själar.

På samma sätt tillgår det i dagens evangelium. Evangelisten berättar nämligen, att folket hade dröjt kvar hos Herren Kristus i tre dagar, utan tvivel därför att de hört hans predikan. Det hade varit gott om denna predikan blivit upptecknad, men evangelisterna vill blott beskriva gärningen som Jesus gjorde.

Det vi först har att märka är således det, att vår käre Herre Kristus har ett så medlidsamt hjärta och sörjer så väl för dessa övergivna själar, att han uppskjuter sin bön, som han ville ha framburit till sin Fader, och tar sig an det arma folket och predikar för det. När han nu har ett sådant hjärta, hur tror du att han på den yttersta dagen skall behandla de liknöjda herdar, som icke med trohet sköter sina ämbeten utan rent av förför sina åhörare? Eller de furstar och herrar som tvingar folket till avguderi och icke låter dem få tillgång till ett rent Guds ord? Vad vill de biskopar och lärare säga, och hur vill de försvara sig, som har namnet, och berömmer sig av att Gud har satt dem till själasörjare, men som intet annat gör, än att de med vett och vilja håller folket kvar i avguderi och icke låter det komma till en rätt kunskap om ordet och den rätta gudstjänsten; ja, de till och med straffar sina undersåtar till liv och gods, om dessa icke vill samtycka till avguderi och deltaga däri? Likaledes, vad vill föräldrar försvara sig med, om de icke flitigt håller sina barn och tjänare till kyrkan och Guds ord? Herren skall utan tvivel säga: "Ni herrar och fruar, ni konungar och furstar, ni har haft så många själar under er vård, och dem hade ni bort vänja till gudsfruktan och flitigt hålla dem till Ordet. Men det har ni icke gjort. Ni har låtit dem bli vanartiga och växa upp utan all gudsfruktan. Av vem skall jag kräva räkenskap för denna obeskrivliga skada? Av ingen annan, än just av eder, föräldrar, herrar, fruar, konungar och furstar, ty det är åt eder som jag har anförtrott uppsikten över edra barn, tjänare och undersåtar, för att de skulle få lära sig något." Ty fader och moder, furstar och herrar är till icke bara för att skaffa sina barn och undersåtar fred och lekamligt välstånd, utan de bör också med all flit bemöda sig om, att barnen, tjänarna och undersåtarna må ledas till sanningen och till kunskap i Ordet, så att själen framför allt får sin näring, och att människorna må bli gudfruktiga, fromma och saliga.

Det är därför den högsta och största gärning, ja, den bästa gudstjänst, som vi kan företaga oss här på jorden, att vi hjälper andra människor till att lära känna Gud och få höra hans evangelium, och detta gäller i synnerhet sådana, som är anförtrodda åt oss. Men djävulen hatar bittert sådana goda verk och sätter sig häftigt emot dem genom att uppväcka partier och förföljelse. Dessutom är det i sig själv en mycket svår sak, och det kostar mycket arbete och besvär, innan man kan få det så långt med barnen och de unga, att de fattar Guds ords lära och blir gudfruktiga.

Denna gudstjänst och denna stora välgärning fullgör nu Herren Jesus, i det att han först av allt hjälper det arma folket till deras själar. Detta är att rätt helga sabbatsdagen. På det sättet blir Gud bättre tjänad och folket får mera hjälp, än om Herren hade givit tusen kronor till var och en, som hört hans predikan. Ty den andliga näringen är ofantligt mycket viktigare än den lekamliga, eftersom det är genom den som människan får evigt liv.

Detta exempel borde fader, moder, herrar, fruar och regenter taga efter, så kunde de vägleda sina barn, tjänare och undersåtar till himlen. Och de skulle då göra en gärning, som vore högre och Gud mera behaglig än någon annan, i det att de så framför allt vinnlade sig om att bevara själarna från att bli djävulens rov.

Efter denna andliga välgärningen d.v.s. efter predikan som med rätta kan kallas en rik gåva, följer så den ringare, att Herren nämligen också avhjälper kroppens behov. Ty Kristus har icke kommit för att fördärva kropp och själ, utan han vill gärna hjälpa i alla avseenden. Det är icke hans vilja, att man skall fasta eller bedja sig till döds. Visserligen är det ålagt kroppen att den skall arbeta, ty man skall icke gå fåfäng utan ha sysselsättning. Men sysselsättningen skall vara så beskaffad, att kroppen därvid förblir frisk och sund. Den som tillfogar sin kropp skada, han är en självmördare. Under påvedömet gjorde likväl många detta i klostren, i det att man med för mycket bedjande, fastande, sjungande, vakande, läsande och liggande på hårt läger eller genom andra späkningar, förstörde sin hälsa, så att man dog en för tidig död. För detta skall du taga dig till vara såsom för en svår dödlig synd.

Syrach säger i 33:25: "Foder och piska och börda äro för åsnan, bröd och tuktan och arbete äro för tjänaren." Men han tillägger i v. 30: "Men driv det icke för långt med någon människa och gör intet utan rätt och skäl." Kroppen är dödlig, den måste ha sin föda för att förbli frisk. Den får icke heller gå fåfäng, utan måste ha något för sig och något att uträtta, annars blir den ostyrig och full av otuktiga begär. För det tredje behöver den tuktan och straff, så att den håller i med arbetet och icke blir lat och försumlig. Dock måste det vara måtta i allt. Ty en människa kan icke oupphörligt hålla på med arbete, utan hon måste också ha sin vila. Därför har också Gud icke bara förordnat dagen till arbete utan också natten till sömn och vila. Likaså använder vi ju också middagsstunden till att äta och dricka. Gud är ingen mördare. Men det är däremot djävulen, som vill, att de verkheliga skall fasta, bedja och vaka ihjäl sig. Gud har intet behag till det, utan han säger: Håll måtta i allting, alldeles i enlighet med den vises förmaning.

Detta är nu den andra trösten, varmed Herren vill lära oss att förhålla oss rätt och framför allt att taga vara på Guds ord. Om vi måste gå ut i själva öknen för att finna det, och således får underkasta oss lekamlig brist för detta, så betyder det icke så mycket. Vi har en rik Herre, som tar sig av vår nöd och sörjer för oss och det långt bättre än vi själva förmår. Vi kan nämligen icke uträtta någonting med vår omsorg, men där Kristus bär omsorgen, där räcker det till och blir över, om där också icke fanns något alls, såsom vi kan se på denna berättelse.

Apostlarna har också omsorg, men på ett helt annat sätt än Kristus. De säger: "Var skall man här i en öken kunna få bröd till att mätta dessa med?" Det är också att ha omsorg. Men med det slags omsorg blir icke saken hjälpt. Men då Kristus tar sig av folket och tänker på, hur han skall kunna skaffa dem mat, då räcker däremot det lilla förrådet av sju bröd och några små fiskar så väl till, att fyra tusen män utom kvinnor och barn - varav där troligtvis också var många - fick nog, och man sedan ändå kunde samla upp sju fulla korgar av det som blivit över.

Säg mig nu: icke sant? Om någon kunde vara viss på, att han kunde reda sig med en enda krona och leva på den lika länge, som en rik man som ägde tiotusen, då skulle han icke vara orolig för att han blott hade en krona, och han skulle icke anse, att den som hade tiotusen var rikare än han själv. Om denne ville skryta med sin stora mängd penningar, så skulle den andre till och med kunna håna honom och säga: "Din glädje är alldeles ogrundad. Fast du äger så mycket, har du ingen verklig förmån framför mig, utom den, att du har mycket mer besvär med att räkna än jag. Ty dina tiotusen räcker ju inte längre för dig, än min enda krona räcker åt mig."

Hur kommer det sig då, att vi som alla är kristna eller åtminstone vill vara det, icke alltid förhåller oss så, utan känner oss trygga, när vi har rikedom och överflöd, men ängsliga och bekymrade, när vi hotas av brist? Hölle vi oss fast och förtröstansfullt vid Guds ord, så skulle det ju icke ha någon nöd med oss. Kristus sörjer ju för oss, därav följer också, att vi icke skall sakna det vi behöver för vårt uppehälle. Det ligger ingen vikt på om vi har mer eller mindre. Allt beror på Guds välsignelse. Utgjuter han den över det lilla förråd som du har, så skall detta icke tryta, utan det skall, just för denna välsignelses skull, räcka väl till, och där skall till och med bli mer över än där var från början.

Detta borde vi lära oss. Så skulle vi icke bara slippa att bli ängsliga, när något fattas oss, utan vi skulle också kunna strida mot girigheten, som annars alltid vill ansätta och oroa oss. Ty vi har alla den onda arten, att vi tror, att den som äger mycket har desto mindre att frukta och kan reda sig så mycket bättre. Därav kommer det sig, att var och en gärna vill ha mycket; ja, det går till slut så långt, att man varken frågar efter Gud eller människor, blott man kan tillfredsställa sin girighet och skrapa åt sig mycket gods.

Om man nu allvarligt tänkte på detta bespisningsundret, och vad det betyder, så skulle man komma på andra tankar och varken finna sin trygghet i överflödet eller låta bristen skrämma sig. Man skulle då taga det till hjärtat och göra den slutsatsen: den som har Kristus, han har en förvaltare, som kan göra mycket av litet, ja, som av intet kan göra allt. Däremot, där Kristus icke är med sin välsignelse, där försvinner de rikaste förråd eller blir åtminstone mindre dag efter dag. Dessa sju bröd och dessa fiskar var kanske avsedda att vara en måltid för Herren själv och hans lärjungar. Herren hade den seden, att han ofta för en stund drog sig undan för att bedja eller av någon annan orsak. Därför måste lärjungarna förse sig med mat för sådana resor. Men när nu så mycket folk sökte upp Herren och den nöden stötte till, att de icke hade något att äta, så måste detta förrådet räcka till att bespisa hela folkhopen. När nu Herren tager de sju bröden, bryter dem och giver dem åt lärjungarna, för att dessa skulle lägga fram dem åt folket, då förmeras de synbart under hans händer, så att han alltjämt räcker lärjungarna det han brutit, och där blir ändå mer kvar i händerna på honom, än det han utdelar. En sådan konst kan han. Han använder den också till förmån för sina lärjungar, som har lust till hans ord, men icke förr än nöd och brist är för handen. Därför skall den, som vill ha del i Herrens välsignelse, icke vara bekymrad för, att han får lida brist och att det en tid ser mörkt ut. Håll du efter Kristi befallning fast vid ordet och din kallelse, och låt så honom sörja för, hur han skall skaffa dig ditt uppehälle.

Ty aldrig har någon hört eller sett, att en kristen dött av hunger. Man förföljer de kristna, kastar många av dem i fängelse eller dödar dem. Men om de blott först tog emot den första och största välgärningen och trodde på Guds ord, så fick de också allasamman sitt uppehälle och vad de behövde. Det bör nämligen icke göra en kristen några bekymmer, att han icke har det så gott, så fint eller så rikligt, som de rika i denna världen. Ty här går det så enkelt till. Herren Kristus giver sina gäster ett stycke bröd, och en bit fisk samt en dryck vatten. Han sätter icke fram tio rätter eller flera sorter dyrbart vin, såsom de rika brukar göra i sitt överflöd.

Det är också Herrens vilja, att hans kristna under sin korta vandringstid här nere, icke skall söka skaffa sig stora rikedomar, utan att de skall vara nöjda med det lilla som de får. Ty vad vill du mer begära, än att du kan stilla din hunger och få behålla din hälsa? Låt dig nöja därmed. Har andra det bättre, så må de tacka Gud därför och akta sig, så att de icke försyndar sig med sitt överflöd och missbrukar det till skada. Man ser ju, att rikas kök icke är hälsosamma för vem som helst. Och mången skulle väl hellre vilja ha blott en bit bröd och en dryck vatten, med hälsan, än njuta ett överflöd som blott förorsakar sjukdom och ohälsa. Detta ser man ofta på de rika, som förplägar sig mer med mat och dryck än som är nyttigt och hälsosamt för kroppen. För dem går det ofta så, att de i förtid dö av olika slags sjukdomar, medan däremot fattiga människor, som får nöja sig med det nödtorftiga i fråga om mat och dryck, förblir friska och sunda och uppnår en hög ålder.

Men trossarna sker icke mer än rätt. De kunde äta måttligt och leva utan sådant överflöd och nöja sig med två eller tre rätter, så kunde de bli mätta, belåtna och glada. Men de nöjer sig icke med det, utan rör ihop alldeles för mycket och skadar på det sättet sin kropp och sin hälsa, så att de redan i ungdomen blir sjuka och svaga och i förtid bortryckes av döden.

Och därtill kommer frågan, hur det går med de fattiga, som knappt har torra brödet, och som de rika borde understödja och hjälpa. Men de har väl icke råd och tillfälle därtill för den stora kostnad de slösar bort på kläder och kalas, varvid det icke endast måste vara överflödpå allting, utan mycket också fördärvas och förspilles. Ty såsom efterföljare och lärjungar till den rike mannen i Luk. 16 har de rika vanligtvis det felet, att de aldrig sparar på utgifter som går till prakt, överflöd och njutningar. Men om det blir fråga om att ge en fattig en rock eller bevisa honom någon annan välgärning, då beklagar de sig högljutt eller gör det åtminstone mycket ogärna. I stället för att, som de borde, vara frikostiga, när det gäller att hjälpa de fattiga, är de mycket obenägna därtill och ställer sig, som om det skulle bli deras ruin.

Därför gör vår Herre Gud alldeles rätt, när han antingen låter deras rikedom förskingras, så att de som förut har badat i vin, till slut knappt kan få en dryck vatten, eller också, om de än icke förlorar sin egendom, dock lägger på dem sjukdom och plågor, vilket är ett ännu större lidande. Så ser man ju, att de rika har sina plågor att dragas med, sjukdomar, gikt, sten, mjältsjuka, lamhet och annat sådant. Dessa sjukdomar ådrar de sig ofta därigenom, att de så väl förplägar sin kropp, men låter de fattiga och behövande lida nöd. Men dessa fattiga, som ibland icke har mer än torrt bröd och en dryck vatten, dem ger Gud ersättning för vad de måste sakna, på det sättet att de under sin fattigdom likväl kan vara friska, nöjda och vid gott mod. Detta har jag här velat påminna om, eftersom det här omtalas, hur enkelt Herren undfägnar sina gäster endast med bröd och fisk.

Alltså skall vi av dagens evangelium hämta den nyttan, att vi lär oss känna vår käre Herre Jesus Kristus såsom en nådig Herre och Fader. Vi ser här hur gärna han vill hjälpa till både kropp och själ, och hur han först kommer med den välgärningen, att han ger oss sitt ord och därigenom undervisar oss, hur vi skall lära känna Gud och bli saliga genom hans nåd. Om vi sedan råkar i nöd för Hans ords skull och måste lida brist, så vill han icke övergiva oss, utan lägga sin välsignelse till vårt lilla förråd, så att det skall väl förslå och tillväxa, tvärtemot vad hela världen tror och tänker.

För den lärdomen vill vi i dag tacka Gud och bedja, att Han genom Kristus vill sörja för oss med sin välsignelse både i det timliga och i det andliga. Amen.