I detta evangelium får vi höra, hur vår käre Herre Kristus undervisar sina kristna och lär dem, att när de nu tror och är döpta och har namnet och äran att kallas kristna och har fått mottaga allehanda andliga gåvor och förmåner, de då också skall tänka på, att de skall leva rättskaffens med varandra utan falskhet och skrymteri. Guds nåd mot oss är nämligen icke hycklad eller ett blott sken. Utan liksom våra synder är verkliga, stora och fördömelsevärda och icke blott målade, så är också Guds nåd idel allvar och en rätt och sann verklighet. Därför bör också vi se till, att vi icke handlar falskt mot vår nästa, utan trofast och uppriktigt, liksom Gud har handlat mot oss i fråga om våra synder.

Därför tar Herren i dagens evangelium det femte budet för sig och framhåller för oss ett exempel på något som man bör akta sig för. Han säger: "Om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket." Detta är tydligt besked: den som vill komma in i himmelen, han måste ha en bättre rättfärdighet än fariséerna. Hurudan var då fariséernas rättfärdighet? Det var intet orätt, att de förde en ärbar, tuktig, ostrafflig levnad och vandel. Ty ett sådant förhållande fordrar ju Gud av oss i allting. Vi har ju hans ord: du skall icke dräpa, icke begå äktenskapsbrott, icke stjäla, icke bära falskt vittnesbörd. Nej, det orätta hos fariséerna var, att de var högmodiga över sina utvärtes gärningar, sin anständighet och ärbarhet, och menade sig därigenom vara fromma och rättfärdiga inför Gud. Därav följde då också, att de blev säkra, såsom kunde lagen icke mer anklaga dem, eftersom de menade sig ha fullkomligt uppfyllt den, och detta fastän Gud fordrar icke blott gärningar utan framför allt ett nytt, rent hjärta.

För en sådan säkerhet vill Herren här varna oss. Om vi också icke ger någon anstöt med våra gärningar, utan är ostraffliga inför var man, så får vi likväl icke därför tro, att vi är rättfärdiga, såsom om vi hade bevisat en fullkomlig lydnad mot Gud. Ty Kristus säger ju här: "Om någon än icke dräper med sin hand, så kan han likväl inför Gud vara en dråpare och en överträdare av detta bud." Gud har nämligen i detta budet förbjudit icke bara det dråp, som sker med handen, utan också vreden i hjärtat, bittra ord och en vred uppsyn.

Fariséernas rättfärdighet består alltså däri, att man i det utvärtes är from, icke dräper, icke begår äktenskapsbrott, icke stjäl och så menar, att man för sådana gärningars skull är from och helig och icke behöver något mer. Likaså tror man, att lagen icke mer kan fördöma en, eftersom man uppfyllt den; man tror att Gud är alldeles nöjd med en och icke vredgas. Och allt detta fastän hjärtat invärtes är fullt av synd och ond lusta. En sådan rättfärdighet, vill Kristus säga, leder icke till himlen utan till helvetet. Ty Guds bud låter sig icke fullbordas med blotta gärningarna. Hjärtat måste också vara rent från all vrede, hat, avund, otukt och andra onda lustar. Den som kan få det därhän, han må ha rätt att kalla sig from och rättfärdig. Men eftersom synden och alla de onda lustarna icke ännu är döda hos dig, om de också icke alltid bryter ut i gärning, så akta dig för att tänka, att du genom dig själv är rättfärdig och kommer in i himmelen. Därtill fordras en högre och bättre rättfärdighet. Med de skriftlärdes och fariséernas rättfärdighet kommer man icke in i himmelen.

Hur skall då denna bättre rättfärdighet vara beskaffad? Jo, så, att både gärningen och hjärtat är fromma och rättar sig efter Guds ord. Det räcker icke bara med att handen icke dräper, utan hjärtat måste ock vara fritt från all bitterhet. Det är icke nog, att man icke är en äktenskapsbrytare i gärningen, utan man måste ock ha ett alldeles rent hjärta, fritt från all ond lusta och begärelse. På samma sätt måste det också vara med alla de andra buden, ty lagen fordrar det. Den vill icke blott ha gärningar, utan den fordrar ett rent hjärta, som i allting stämmer överens med Guds ord och lag. Ja, säger du, var finner man ett sådant hjärta? Jag finner det icke hos mig, och du finner det icke hos dig. Ty det händer så lätt, att gallan kokar över, och att man blir retad till vrede. Så väckes också den onda lustan snart i hjärtat, och det till och med tvärt emot vår avsikt och vilja, då vi dock gärna ville råda över henne och vredgas på oss själva, för att den uppkommer hos oss. Vad skall vi då ta oss till? Denna fullkomliga rättfärdigheten, alltså ett rent hjärta, den äger vi icke, och så får vi här besked, att om vår rättfärdighet icke är bättre än de skriftlärdes och fariséernas, skall vi icke komma in i himmelriket.

Så skall vi göra: vi skall icke likna de skriftlärda och fariséerna, så att vi tycker oss vara rättfärdiga för våra gärningars skull, utan vid allt det goda, som vi kan göra, skall vi ödmjuka oss inför Gud och säga: "Käre Herre, jag är en arm syndare, var mig nådig och döm mig icke efter mina gärningar utan efter din nåd och barmhärtighet, vilken du för Kristi skull har lovat och bevisat."

Denna undervisning går alltså egentligen ut därpå, att Herren vill varna oss för andligt högmod, lära oss känna vårt onda och orena hjärta och vår syndiga natur, och sålunda lära oss att hoppas på hans nåd. Detta är då den verkliga rättfärdigheten som hör himmelen till. Den grundar sig icke på våra gärningar, även om dessa är heliga och ostraffliga, utan den är grundad på Guds nåd och syndernas förlåtelse. Ty om vi också kan komma därhän, att vi i utvärtes måtto icke ger någon anstöt och därjämte är flitiga att öva oss i Guds ord och vilja, så är dock det stora felet kvar, att hjärtat alltjämt är fullt av synd och onda begär.

Den som nu blivit så upplyst genom Kristi ord, att han kan tro, att synderna är honom förlåtna, han är rättfärdig. Men han är det icke för sin egen skull utan för nådens skulle eller just därför att synderna är honom förlåtna genom tron på Kristus, Därför säger Petrus i Apg. 15:9: "Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem, sedan han genom tron hade renat deras hjärtan." Denna rening tillgår icke så, att vi sedan icke mer märker någon ond tanke eller några onda begär i hjärtat. Ty detta sker icke, förrän vi blivit gömda i jorden och uppstår till det andra, det eviga livet. Då blir hjärtat i verkligheten alldeles rengjort. Men här i tiden sker det genom ordet och tron, nämligen så, att Gud icke tillräknar eller straffar synden utan förlåter och tillger den. Likväl har tron med sig den frukten, att vi med den helige Andes hjälp börjar att bli fromma och visa lydnad mot Gud. Men lydnaden är, som sagt, ofullkomlig; därför måste syndernas förlåtelse vara med.

Herrens ord "Om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket" får vi icke tyda så, som om fariséernas gärningar var onda i sig själva. Ty det, varav fariséen i Luk. 18:11 berömde sig, nämligen att han icke var en orättfärdig, icke en rövare, icke någon äktenskapsbrytare och att han fastade två gånger i veckan och gav tionde av allt det han ägde, det var icke något orätt. Det vore önskvärt, att alla människor förhöll sig så väl i sitt utvärtes liv. Då skulle världslig överhet, rättstjänare, fader och moder, husbonde och matmoder icke ha så mycket besvär med grova brottslingar och vanartiga människor. Men felet var, att denne farisé höll sig själv för rättfärdig för denna sin vandels skull, och menade, att han icke behövde Guds nåd eller förlåtelse för sina synder och sitt hjärtas onda lustar. Därför förmanar Herren oss att icke låta det stanna vid en sådan rättfärdighet, utan söka efter en bättre, om vi annars vill komma in i himmelriket. Sedan ställer han då fram för oss det femte budet såsom ett exempel, av vilket vi kan lära oss, hurudan fariséernas rättfärdighet är och ta oss till vara för den.

Det femte budet lyder, som vi vet, så: "Du skall icke dräpa." Nu trodde fariséerna, att om de blott kunde behärska sig, så att de icke med handen slog ihjäl någon, så hade de uppfyllt detta bud; då var allt väl och ingen kunde begära mer. Men Kristus spänner bågen högre och säger: "Nej, min vän, meningen med detta bud är en annan. Hade det femte budet lytt så: 'Din hand skall icke dräpa', så hade var och en som icke med handen dödade någon uppfyllt budet. Men nu lyder det så: 'Du skall icke dräpa.' Det är: ditt hjärta, din mun, dina fem sinnen, ja, vad helst som finns hos dig, får icke tillfoga din nästa någon skada. Det är icke bara det, att du icke får dräpa kroppen, utan du skall låta bli allt sådant, som kan förorsaka någons död."

Därav är det klart, att Herren icke inskränker ordet dräpa inom så trånga gränser, att det blott skulle betyda att ta livet av någon och göra honom till ett lik. Utan det inbegriper varje gärning, varav, så vitt det beror på dig, döden måste bli en följd. T.ex. om du är en fiende till någon och icke unnar honom en bit bröd, såsom den rike mannen var sinnad mot Lasarus, så måste ju, så vitt det beror på dig, den fattige dö och omkomma. Du dräper honom väl icke med handen, men du dräper honom likväl, såsom ordspråket säger: Ger du icke din broder att äta, så dräper du honom. Och Johannes säger i 1 Joh. 3:15: "Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv i sig." Ty där det finns hat, där fattas blott ett lägligt tillfälle; det kan då lätt hända, att dråpslaget kommer.

Den som vill hålla detta budet, han måste därför icke blott hålla sin hand i styr, utan hjärtat måste också vara fritt från all vrede, så att han icke visar en vred uppsyn eller talar ett bittert ord, icke ens till sådana, om vilka hela världen säger, att de förtjänat allt ont av honom. I enlighet härmed visar Herren nu, att man kan överträda detta bud på fyra sätt. För det första med hjärtat, när man låter förleda sig till vrede och bitterhet mot nästan. För det andra, när man visar sin vrede genom åtbörder, t.ex. när man går förbi nästan utan att se på honom eller tala till honom, eller när man icke hälsar igen, när han hälsar. Ty ordet "racha" som Herren här brukar (och som i vår Bibel är översatt med "odåga") betyder egentligen ett trumpet och ovänligt beteende, då man kan se en människas vrede på ögonen eller i ansiktet, eller höra den på hennes tal. För det tredje, när vreden går ur hjärtat ut i munnen, så att man grälar på någon eller hånar honom eller annars säger något fult till honom. Det fjärde är det grövsta och värsta, när allt detta kommer ihop på en gång, ett vredgat hjärta, ovänliga åtbörder, en bitter tunga och en vredgad hand, så att man slår till och dräper eller åtminstone vill dräpa.

Om nu också den ena graden är svårare än den andra - ty Herren själv gör en skillnad mellan graderna och bestämmer olika straff - så är de dock alla, den lägsta lika väl som den högsta, synder mot detta bud. Även den, som blott i hjärtat hyser motvilja, vrede eller ondska mot sin nästa, kallas och är dock inför Gud en mandråpare. Tänk nu efter, om du under din levnad har hållit eller härefter kan hålla budet så helt, som Kristus befaller oss att hålla det. Då måste du erkänna, om du icke är en skrymtare, att du icke endast icke har hållit det, utan att det är alldeles omöjligt för dig. Vad skall du då göra? Ty Moses lär oss uttryckligen, att Gud straffar sitt ords överträdare, då han säger i 5 Mos. 27:26: "Förbannad är den som inte upprätthåller alla ord i denna lag genom att följa dem."

Du skall göra så som Kristus här lär dig, att du tar dig till vara och icke blir en farisé eller skriftlärd, så att du anser dig vara rättfärdig för det att du icke slagit ihjäl någon med din hand. Nej, giv akt på ditt hjärta, din mun, dina åtbörder. Och om du märker, att vreden har intagit dig, så vänd dig strax till din Gud och säg: "Herre, jag arme syndare har nu brutit mot det femte budet. Jag har blivit uppretad, jag har förhållit mig ovänligt mot min nästa med ord och åtbörder. Förlåt mig denna min stora synd, och giv mig nåd till att bättra mig och icke mer göra så." Detta är vad du bör göra, men vad fariséerna icke gör, ty de vandrar helt och hållet i säkerhet, aktar en sådan vrede för en ringa synd och beder icke om förlåtelse för den.

Sedan skall du också gripa dig an med allvar och icke lämna vreden fritt lopp. Utan, om du än icke genast kan driva ut den ur hjärtat, skall du likväl först och främst av allt hj ärta bekänna och begråta denna synd inför din Gud och be om förlåtelse och därefter akta dig, så att den bitterheten, som icke är alldeles glömd i hjärtat, likväl icke får på nytt insmyga sig och så småningom bryter ut igen och visar sig med ovänliga åtbörder, hårda ord och fientlig hand. Du måste åtminstone dölja vreden och tala vänligt med nästan. Ett gott ord blir då väl upptaget, och du skall få se, att när du förhåller dig så, skall vreden dag från dag vika allt mer ifrån dig och snart försvinna som en rök.

Så gjorde icke fariséerna. De höll icke vreden i hjärtat, de ovänliga åtbörderna eller ens de bittra orden för att vara synd, och övade dem därför fritt och utan blygsel. Ty denna last, vreden, har särskilt den onda arten, att den kan ge sig ett vackert utseende. Ty vi tänker gärna så: ''Han har gjort mig det och det. Såge jag då icke ond ut och visade vrede däröver, så gjorde jag orätt. Ty därmed skulle jag styrka honom i hans onda uppförande. Jag får låta den slyngeln bli litet mjuk. Annars skulle han bli för fräck och oregerlig." Är nu hjärtat böjt för vrede och så denna inbillningen kommer till, att man skulle göra rätt och väl däri, att man vredgas på nästan för hennes förseelses skull, då har elden riktigt fått fart. Och djävulen har spelet vunnet, så att hatet blir värre för var dag och vi blir i våra hjärtan alltmer förbittrade på varandra.

Herren förmanar oss nu, att vi icke skall låta förleda oss av sådana fariséiska tankar utan vara sanna kristna, som antingen gör det som är rätt och tillbörligt eller åtminstone bekänner det, vari vi felat och ber Gud om nåd, att han måtte förlåta oss och ge oss ett rent hjärta. Om man så förhåller sig till tio Guds bud, månne man icke då varje stund skall finna anledning att bekänna sin synd och be om nåd, samt öva sig i tron och ordet? Ty bekännelse måste till, om vreden eller andra lustar överraskar oss, så att vi icke förnekar eller ursäktar synden, utan av allt hjärta tillstår inför Gud, att vi gjort orätt. Sedan måste du bedja, att Gud icke måtte tillräkna synden utan förlåta den, samt för Kristi skull genom sin Ande ge oss frommare hjärtan. Och när vi bedit så, skall vi också tro och icke tvivla på, att denna och andra synder skall genom Kristus bli oss förlåtna.

Detta är ett rätt bruk av lagen eller de tio buden. Man behöver icke se sig om efter andra goda gärningar eller en annan gudstjänst. Det gör påven och hans anhängare, som upp över öronen sitter i fariséisk rättfärdighet. Därom vittnar ett talesätt, varmed de, liksom fariséerna, visar, att de tyder femte budet endast på den utvärtes gärningen. Det talesättet är detta: "Du skall lägga bort hatet, men du behöver icke lägga bort dess tecken eller åtbörder." Detta vill säga: "Om någon gör dig något ont, så akta dig för att därför bete dig fientligt eller slå till honom, men att icke tala med honom och icke vilja ha något umgänge med honom, det betyder ingenting, det är ingen synd." Därför har de ringaktat de tio buden; och hänvisat lekmännen till att hålla dem, men åt sig själva har de uppfunnit en egen och högre gudstjänst samt särskilda gärningar. Men jag tror, att den som vill rätt hålla de tio buden på det sätt, som jag nu har visat blott i fråga om det femte, han får nog att göra med dem, så att han icke behöver se sig om efter andra övningar eller annan gudstjänst.

Herren tar denna sak mycket allvarsamt och yrkar att vi, om vi annars vill vara kristna, städse skall öva oss i att leva efter de tio buden. Det tyckes ju vara ett hårt tal, då han börjar med att säga: "Om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket." På samma sätt avslutar han också sin förmaning genom att tala om två parter. Ty där vrede och oenighet finns, där är redan två parter: den ena som gör orätt och förolämpar andra parten, den andra som blir förolämpad. Om den, som gjort orätt och förnärmat den andre, säger Herren, att han skall besinna sig och icke befatta sig med Gud eller gudstjänst, så länge tills han försonat sig med sin motpart. "Om du", säger han, "kommer med din gåva till altaret och där drager dig till minnes, att din broder har något emot dig, så lägg ned din gåva där framför altaret, och gå först bort och förlik dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva." Sker icke detta, då är ditt offer och din gudstjänst förgäves, och Gud har intet välbehag därtill. Med dessa ord träffar Herren på pricken fariséernas tankar. Ty de menade sig kunna slå blå dunster i ögonen på Gud, så att han icke skulle se, hur deras hjärtan var fulla av hat och avund mot nästan, och menade tillika, att andra människor skulle anse dem för rättfärdiga. Men det lyckas icke, du blott bedrar dig själv. Gud ser först in i ditt hjärta, för att utforska hur det är sinnat mot din nästa. Finner han där hat och avund, så skall du icke inbilla dig, att han har välbehag till ditt offer eller din gudstjänst. Ty eftersom han har givit det budet: älska din nästa så som dig själv, så vill han också först och främst ha det av dig, att du visar den lydnaden. Annars vill han icke ha med dig att göra. Vad vore väl det för ett sätt, om du först skulle skänka Herren Gud en oxe, som är värd en lumpen summa, och sedan gå bort och slå ihjäl din broder? Det vore ju att ge bort ett öre men på ett annat ställe stjäla hundratusen kronor. Så får det icke gå till. Vill du tjäna Gud, så gör det med ett hjärta som icke är fientligt mot nästan. Annars må du veta, att din gudstjänst är en styggelse för Gud.

Därav kommer det sig, att många avhåller sig från nattvarden och icke vill läsa ett Fader vår, när de befinner sig i ovänskap med sin nästa. Ty när de ber, stöter det ordet dem för pannan: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." Ty de befarar, att eftersom de icke kan förlåta, så uttalar de därmed över sig själva den domen, att Gud icke heller skall förlåta dem. Detta är också verkligen sant. Ingen må tro något annat. Vill du icke förlåta, så vill Gud icke heller förlåta dig. Därvid blir det. Betänk därför vilket hett bad du lagar till åt dig, om du behåller kvar din vrede och icke vill låta den fara. Och du gör icke din sak bättre därmed, att du icke vill bedja eller gå till nattvarden. Sådan som Gud finner dig, så dömer han dig.

Följ därför Kristi råd. Ödmjuka dig inför Gud och bekänn din synd. Förlik dig med din nästa och låt vreden fara. Kom sedan och offra din gåva. Du hör här, att du annars icke får ha något att göra med Gud, eftersom han icke vill låta ditt offer och din bön behaga sig. Det är detta Kristus menar, då han säger: lägg ned din gåva där framför altaret. Han vill därmed ha sagt: Du kan i alla fall icke vinna något inför Gud med denna gåva.

Detta gäller nu den ena parten, den som förolämpat sin nästa och givit anledning till vrede. Han bör icke endast ödmjuka sig inför Gud och bekänna, att han har gjort orätt, utan han bör också göra det inför sin nästa. Sedan får han vänta förlåtelse av Gud.

Men Herren har också en förmaning till den andra parten, den som är förolämpad och tycker sig ha god anledning att vredgas. Denne skall gärna förlåta och icke låta länge krusa sig. Ty det, säger Herren, har med sig en stor fara. Ty om du låter länge be dig och icke är villig till förlikning, så kan din motpart överlämna saken åt domaren, det är till Gud i himmelen, och säga: "Herre, jag har gjort vad på mig ankommer. Hos dig finner jag nåd, men icke hos människor. Nå väl, jag lämnar saken i dina händer."

Om nu Gud finner dig i en sådan sinnesstämning, hur tror du väl att hans dom utfaller? Han tar dig, som icke vill förlåta eller glömma, och överlämnar dig åt rättstjänaren och låter kasta dig i fängelse. Och därifrån slipper du icke ut, förrän du har betalt den yttersta skärven. Det vill säga, att där icke mer skall vara någon nåd att få, såsom det också heter i Luk. 6:38: "Ty med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er." Så vill Herren ha det, att man å ömse sidor skall vara barmhärtig, låta vreden falla och visa vänlighet den ene mot den andre. Annars står femte budet där och anklagar oss, att vi är mördare inför Gud, och då skall han icke heller låta straffet utebli.

Så skall de kristna lära och leva. Och om vi icke flitigt övar detta, så ådrager vi oss Guds misshag och skadar oss själva icke blott till gods och liv utan också till själen, såsom Herren här hotar.

Men utanför det kristna ståndet eller Kristi rike, alltså när det gäller världsliga ämbeten eller domstolar, där äger femte budet icke kraft eller giltighet. Där har Gud givit ett annat bud, som man skall följa och rätta sig efter. Den som hör till den världsliga styrelsen, han har Guds befallning att vredgas, straffa, ja, avrätta, om något orätt begås av undersåtarna. Så har ock i ett hus fader och moder fått ett särskilt uppdrag av Gud i fråga om barn och tjänstefolk. De får alltså icke taga det som ett skämt, när barn och tjänare förbryter sig, utan hålla efter dem och frimodigt bestraffa dem. Detta är Guds befallning till dem. Gör de det icke så är de olydiga mot Gud och handlar tvärtemot sin ämbetsplikt och den befallning de fått. Alltså är meningen icke den, att en tjuv skulle få säga till domaren: du får icke hänga mig, ty det står i femte budet: "Du skall icke dräpa." Så kan han säga till sin like som icke har något uppdrag att straffa. Men överheten har befallning att bruka svärdet för att förhindra det onda.

På samma sätt passar det sig icke, att en tjänarinna, som vårdslösat, försummat eller förstört något, säger till husmodern: "Kära fru, Ni är en kristen. Tänk på femte budet. Ni får icke bli förargad på mig. Ty det är förbjudet. Kristus säger: Den som vredgas på sin broder, han är hemfallen åt domstolens dom." Nej, min vän, det duger icke. Ty här har Gud fastställt en annan ordning. Du är en tjänarinna och skall med flit sköta din kallelse och göra vad man befaller dig. Gör du icke det, så bör man icke berömma utan bestraffa dig därför. Detta har Gud ålagt icke bara husbonde och matmoder utan också överheten i den världsliga styrelsen. Och en sådan vrede gör dem lika litet till okristna, som det ämbete eller den kallelse som de har. Men det skulle göra dem till okristna, om de försummade sin kallelse och genom slapphet i sin uppsikt läte tukt och ordning förfalla i hem eller samhälle, och alltså läte barn och tjänare göra som de ville, eller om de icke i tid avvärjde allehanda oskick.

Den åtskillnaden måste man alltid göra: i Kristi rike får icke vara någon vrede, utan idel vänlighet och kärlek, så att hjärtat icke är förbittrat på någon, ej heller munnen eller handen tillfogar en annan någon smärta. Men i den världsliga och husliga styrelsen skall mun och hand, allt efter vars och ens stånd och ämbete, tillrättavisa och straffa alla dem som förhåller sig oskickligt och icke gör vad dem är befallt. Där gäller det icke att skona eller vara barmhärtig, utan att straffa. Den som där låter straffet utebli, han ger då anledning till, att den högste domaren, Gud, måste komma och straffa det onda. Och det vinner man ingenting på, ty när Gud kommer, så kommer han med kraft och skonar icke.

Detta är den lärdom vi har att hämta av dagens evangelium. Vår käre Herre Gud hjälpe oss med sin helige Ande, så att vi förhåller oss mot varandra såsom kristna anstår, och att var och en i sitt ämbete och stånd må flitigt göra vad honom åligger. Amen.