Detta evangelium består av två delar. Den första handlar om den helige Ande, den andra om den förföljelse som skall övergå dem som inför världen bekänna och predika evangelium. Om den helige Ande tror och bekänner vi, som vi alla vet, att han är evig och allsmäktig Gud. Kristus ger honom ett särskilt namn och kallar honom Hjälparen. Han vill därmed låta oss veta, att om vi vill vara kristna, måste vi lida och våga något därför. Ty varför behövde vi en Hjälpare, om icke lidande och sorger tryckte oss? Nu lär oss Kristus, att lidandet icke blott skall bestå däri att man dödar de kristna - det vore ännu jämförelsevis ringa - men man skall döda dem och därtill vilja hetas ha rätten på sin sida, och att de kristna som får lida skall anses ha orätt. Det är just att dräpa på ett skymfligt och försmädligt vis, då var man säger: den kättaren får vad han har förtjänt, det är rätt åt honom och man kan icke önska, att det gick honom på annat sätt o.s.v. När de kristna dödas, kan man icke vänta någon barmhärtighet, ty världen avrättar dem som kättare. De kristnas samveten är också ofta svaga, så att de tänka: vem vet om du har gjort rätt, kanske har du gått längre än du borde? Så får de inför världen hetas ha orätt, och ofta blir det likadant för deras egna samveten.

När nu Herren kallar den helige Ande en Hjälpare, så vill han därmed ha sagt: jag vet hur det kommer att gå för er, att ni hos er själva finner föga tröst och hos världen alls ingen. Men jag vill icke lämna er kvar i en sådan nöd. Jag vill icke låta er sjunka så ned i dyn, att ni drunknar i den, utan när ingen tröst finnes för er i världen och ni är riktigt förskräckta och missmodiga, då vill jag sända den helige Ande till er, och han är en hjälpare och skall med sin tröst hålla edra hjärtan uppe, så att ni icke skall förtvivla utan lita på det som han lovar eder.

Man måste skilja på två olika slags tröst. Det ena är den världsliga trösten. Den är falsk och bedräglig, ty den består däri, att man förlitar sig på gods, ära och makt, på stora furstars och herrars vänskap och bistånd. Och allt detta, det ena som det andra, är osäkert och bedrägligt, och man kan icke med trygghet förlita sig på det. Om allt detta säger Kristus, att hans lärjungar icke skall ha någon tröst eller hjälp av det, utan det skall tvärtom vara emot dem, och icke med dem, så att världen skall begagna sin makt, sin ära, sin rikedom och sitt gods till att förfölja och förtrycka dem. Men att ni icke har någon sådan tröst att lita till, det skall, säger Kristus, icke göra er ängsliga. Ty det är en dålig tröst, som icke varar längre än till dess en feber, pest, huvudvärk eller magplåga kommer; då är den trösten förbi. Men jag vill giva er en annan Hjälpare, sanningens Ande, som skall trösta er, när ni är förskräckta, missmodiga, nödställda och hjälplösa, både för människor och för er själva i era hjärtan. Ty det är därför som den helige Ande heter Hjälparen och icke Bedrövaren. Ty där ängslan och sorg råder, där är Hjälparen, den helige Ande, icke hemma. Denne Hjälparen kallas också sanningens Ande, ty han tröstar icke så som världen tröstar, vilken tröst icke har någon varaktighet, utan han ger en tröst som varar i evighet och aldrig slår fel.

Men här kommer åter en invändning. Ty samvetet säger: du talar väl till mig om tröst, men jag märker ingen sådan. Utan jag finner raka motsatsen, nämligen att världen har glädje och tröst, men de kristna får däremot lida. Johannes Döparen måste släppa till huvudet. Herodes och hans sköka kalasar under tiden med varandra och är vid gott mod. Med oss är det så ställt, att världen icke unnar oss ens ett stycke torrt bröd, ja, man tycker t.o.m. att det är bra gjort, om man kan tillfoga en kristen något ont. De som är fiender till evangelium har däremot goda dagar, de är vid gott mod och sitter sorgfria i sin rosengård. Kan det kallas att trösta? Ja, säger Kristus, det är verkligen att trösta, men du måste lära dig att göra skillnad på olika slag av tröst. Världen har också sin tröst. Det är sant, ty annars kunde hon icke vara så säker, glad och lättsinnig. Men det är icke en tröst som kommer från sanningens Ande. Nej, det är en bedräglig tröst, och snart nog blir det så, att allt varmed världen tröstade sig icke mer kan trösta eller hjälpa. Men den Hjälparen som de kristna har, han är en sanningens Ande, som ger varaktig tröst åt deras hjärtan. Visserligen får den käre Johannes Döparen icke njuta den tröst, som Herodes och hans sköka njuter, utan han måste i stället för deras skull ligga i slottstornet och lida ont, vara utan tröst och till slut mista huvudet. Men likväl ropar den helige Ande till honom och talar tröst in i hans hjärta och säger: Käre Johannes, låt icke det oroa dig, att du nu ligger i sådan nöd och att den fientliga världen utövar sin ondska mot dig. Du vet ju väl, att hennes lycka icke blir lång. Det är en kort glädje men en lång pina, ja en som aldrig tar slut. Ditt lidande skall däremot vara blott en kort tid och på det skall följa en evig fröjd, en fröjd som är så stor, att ett enda ögonblick av den är bättre och mer värt än tusen år på jorden, om där ock vore all världens glädje och intet lidande där funnes. Denna tröst uppfyller så Johannes hjärta, att han icke känner någon fasa för döden utan t.o.m. tackar Gud för att han blir förlossad från den syndiga kroppen och det jämmerfulla jordelivet och får ingå i det eviga livet.

Varifrån tager nu den helige Ande denna trösten? Från Fadern, säger Kristus, ty den helige Ande utgår ifrån Fadern. Detta är ett viktigt språk, och med det kan vi bevisa vår trosartikel om den heliga Treenigheten. Eftersom denne Ande utgår av Fadern, så följer därav, att den helige Ande är evig, ty från Fadern kan intet utgå, som icke är av samma väsen och natur som Fadern. Därför, liksom Guds Son är evig, eftersom han är född av den evige Fadern - ty Gud kan icke föda något som icke är likt honom - så måste också den helige Ande, som utgår av Gud, vara evig. Och emedan Guds Son Kristus, såsom han här säger, sänder den helige Ande, så utgår den helige Ande likaså väl från Sonen som från Fadern. Men vi låter nu denna läropunkt vara, och skall tala därom mera en annan gång.

På vad sätt tröstar då den helige Ande? "Han skall vittna om mig", säger Herren. Med detta vill han säga: Mitt kära barn, djävulen skall förskräcka och ängsla dig, världen skall ta dig till fånga och döda dig. På detta får du vara beredd. Det kan icke vara annorlunda. Men därunder skall den helige Ande vittna för dig om mig. Han skall uppväcka och ingiva dig att tänka på mig. Han skall icke ge dig några eller många tusen kronor, såsom världen plägar trösta, utan han skall vittna om mig, så att du kan säga: Om jag också mister allt, hustru och barn, hus och hem, gods och ära, och det till och med går därhän, att jag måste offra kropp och liv, så lever ändå däruppe i himmelen han som heter Jesus Kristus, och som för min skull blivit människa, för mig har dött och uppstått och farit upp till himmelen, såsom jag varje dag bekänner i den andra artikeln av min kristliga tro. Om nu detta är sant, vad skulle jag då frukta för? Guds Son, som led döden för mig, han är förvisso icke min fiende, utan han menar väl och uppriktigt med mig. Älskar han mig, så har jag ju ingen anledning att vara rädd för honom eller tro honom om något ont.

Det är detta som Kristus vill säga med orden: han skall vittna om mig. Utan detta den helige Andes vittnesbörd om Kristus finns ingen varaktig tröst. Därför borde man skriva dessa orden: om mig med stora bokstäver och flitigt ge akt på dem. Ty genom dem kunde vi vara vissa på att den helige Ande icke kommer med någon annan lära och varken predikar Moses eller något annat för att därmed lugna våra samveten. Om samvetet skall bli lugnat, så måste han predika endast om Kristus, om hans död och uppståndelse. Denna predikan är den enda som kan skänka tröst. Om man däremot predikar om annat, om lagen, goda gärningar, heligt leverne, det må vara befallt av Gud eller av människor, så kan det icke trösta en människa utan tjänar blott till att förskräcka henne och göra henne orolig. Ty om man utan Kristus försöker nalkas Gud, så är han en förfärlig Gud, hos vilken man icke finner någon tröst utan idel vrede och onåd. Men den som predikar om Kristus, han förkunnar och har med sig den rätta trösten, och det är omöjligt annat, än att våra hjärtan då fröjdar sig och blir vid gott mod.

Allt beror därför på att man fattar om denna tröst och håller den för viss och pålitlig, så att man kan säga: jag vet, att den helige Ande, som med rätta kallas ett vittne och en Hjälpare, icke i kristenheten predikar om någon annan än Kristus, för att därmed uppmuntra och trösta alla bedrövade. Vid denna trösten vill jag hålla mig och icke söka någon annan. Ty om det fanns någon bättre och säkrare tröst än denna, så skulle den helige Ande alldeles säkert ge mig den. Men han skall ej göra något annat än att vittna om Kristus.

Men varför använder Herren just ordet vittna? Kunde han icke ha uttryckt sig annorlunda? Han använder detta uttrycket, för att vi skall ge så mycket bättre akt på Ordet. Visserligen är det så, att den helige Ande verkar invärtes i hjärtat, men han har bestämt den ordning och regel, att det skall ske genom ordet. Såsom Paulus säger i Rom. 10:14: "Hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört?" Därför är det som Kristus säger, att Anden skall vittna. Han vittnar genom apostlarnas mun och ord, och likaså genom alla de predikanters, som förkunnar evangelium om Kristus rent och klart. Den som längtar efter tröst skall därför icke vänta på att den helige Ande skall ställa fram Kristus personligen för honom, eller att han skall tala med honom ned från himmelen. Den helige Ande bär fram sitt vittnesbörd offentligt i predikan. Där skall du därför söka honom, och vänta tills han genom detta ord, som du hör med dina öron, rör ditt hjärta och med detta sitt verkande vittnar om Kristus invärtes i ditt hjärta. Men detta inre vittnesbörd kommer icke, förrän det offentliga och muntliga vittnesbördet i ordet gått förut, genom vilket man hör, att Kristus blev människa, korsfästes, dog och uppstod för vår skull.

Huvudsumman av denna dagens evangelium är alltså, att om vi vill vara kristna, så måste vi villigt finna oss i att icke vinna penningar och ägodelar, glädje eller ära på jorden, utan i stället få världen till fiende och plågas av synd, död och ett oroligt samvete. När nu en kristen får lida sådant, då blir hans hjärta ofta missmodigt och bekymrat. Och då tänker han kanske: se, hur det går för dig; vad har du vunnit med din kristendom? Du hade väl kunnat vara en kristen utan att utsätta dig för sådant Det är din egen skull, att det går dig illa. Och det blir kanske ännu värre därigenom, att man påminnes om förskräckande exempel på fromma människor som dukat under i frestelsen och avfallit Men när det kännes så för en kristen, då är, säger Kristus, tiden inne att Hjälparen skall komma. Han skall visserligen heller icke utebli, utan komma och lära er förstå, att sådana tankar icke komma från honom utan från den onde anden. Ty sådana tankar förskräcka och leda till förtvivlan, men den helige Ande vill icke förskräcka utan trösta och ingiva mod, och detta gör han därigenom att han vittnar om mig. Andra tankar som medföra ängslan och svårmod, utom och utan mig, de kommer därför från djävulen. Men den helige Ande kommer med tröstande och glada tankar och inger sådana i hjärtat, i det att han vittnar om mig, att jag har utgivit mitt liv för er, dött för era synders skull och uppstått för er rättfärdiggörelses skull. Av detta vittnesbörd kan ni inse, att jag icke är fientlig mot er, och icke vill fördärva eller fördöma er, utan vill frälsa er. Alltså beror alltsammans av det ordet: han skall vittna om mig.

Detta bör man ge särskilt noga akt på, när det gäller partiandar och sådana som predika falsk lära. Ty här säges det ju tydligt och rent ut, att när den helige Ande tröstar, då gör han icke annat än vittnar om Kristus och intrycker hans bild i hjärtat. Den onde anden däremot förskräcker samvetet genom att ställa fram synden och döden för det. Då måste den helige Ande stå emot honom och genom ordet tala till vårt hjärta och säga: O, människa, vad tar du dig till? Kan du då icke tänka på något annat än synd, död och fördömelse? Vänd bort dina blickar från denna hemska och förskräckande syn och se i stället hit. Känner du icke till en man som heter Jesus Kristus? Om honom står det skrivet, att han är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen och uppfaren till himlen. Vad tror du att det har skett för? Har det icke skett för att du därmed skall trösta dig mot synd och död? Sluta därför upp med att frukta och ängslas; du har ju ingen anledning till det. Om Kristus icke vore hos dig och stode på din sida, då hade du visst skäl att frukta. Men nu är han hos dig och står på din sida, såsom han själv har sagt: "Jag är med eder alla dagar, intill tidens ände." Han har också lidit döden för dig, och nu sitter han på Faderns högra sida för att han skall ge dig tröst och beskydd. Där detta predikas och förkunnas, där hör man den helige Andes röst, vittnesbörd och lära. Men det som icke stämmer härmed, det är i bästa fall Moses röst, eller också är det den ondskefulle djävulens, ty han predikar och vittnar också genom sina tjänare, gärningshelgon, skrymtare och falska lärare. Av den predikan kommer icke annat än ängslan, förskräckelse och förtvivlan. Må Gud bevara oss för detta och hjälpa oss, att till vår sista stund hålla fast vid den helige Andes saliga vittnesbörd. Amen.

Detta var första delen av dagens evangelium, om Hjälparen den helige Ande och om hur han skall bistå och trösta de kristna.

Nu skall vi gå över till andra delen och tala om korset och förföljelsen. Därvid har vi först att lägga märke till det som Kristus säger till sina lärjungar: de skola bannlysa eder, eller ordagrant: utstöta eder ur synagogorna, alltså ur församlingen. Dessa ord bevisar, att de, som bannlyser de kristna och utstöter dem ur kyrkan, själva anses vara synagogan eller den rätta kyrkan. De vill också ha det berömmet, att just de visar särskilt allvar i sin gudsfruktan. Annars skulle Kristus icke ha sagt: "Den tid kommer då vem helst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta offertjänst åt Gud." Det är därför nödvändigt att göra en åtskillnad och lära sig att det finns två kyrkor. Den ena är den falska kyrkan, som har namnet och kallas kyrka och Guds folk, men icke är det. Den andra är den rätta kyrkan, som icke har namnet, men ändå är det. Att skilja på dessa båda kyrkor är ofta rätt svårt.

Och det som hindrar är, att även den falska kyrkan har det rätta ämbetet, såsom var och en kan finna, och även vi medger. Vi bekänner öppet och tror, att påven och hans anhängare icke utgör den sanna kyrkan, men att likväl ämbetet och det gudomliga ordet är det rätta och kraftiga, då de döper, inviger präster eller sammanviger äkta makar o.s.v. Vi bekänner att deras dop är rätt, och därför döper vi icke om de barn som är döpta av dem, såsom dock Cyprianus ville. Han ansåg det icke för ett rätt dop, när någon hade blivit döpt av kättare, och döpte därför om. Det skäl han därvid stödde sig på var, att kättare icke hör till den kristna kyrkans samfund och därför icke kan fullgöra något kristligt ämbete. Detta skäl är emellertid falskt, ty man måste skilja mellan ämbete och person. Den som ligger i medvetna synder och syndar mot sitt samvete, han är heller icke i den sanna kyrkans samfund. Men man skall icke därför förakta det ämbete han bekläder i kyrkan, ty det är icke hans utan Herrens Jesu Kristi ämbete. Om däremot någon gör emot Kristi befallning och döper, predikar eller utdelar nattvarden på annat sätt än Kristus har befallt, då har man skäl att räkna hans dop och predikan och vad mera det kunde vara för falskt och ogiltigt. Men om han icke förändrar något i Kristi ordning, så förringar det icke hans ämbete, om han till sin person är ond och syndig.

Därför får man icke se bara på ämbetet, om man vill bedöma dessa båda kyrkor rätt och visa skillnaden mellan dem. Ty även den falska kyrkan kan ha det rätta ämbetet och bruka det rätt, och likväl är den icke en rätt kyrka. Man ser ju, att den falska kyrkan prisar Guds namn, och flitigt åberopar sig på det. Men det skall man icke låta bedraga sig av. Ty vi har ju det andra budet i lagen, och det lär oss, att Guds namn också kan missbrukas. Likaså ber vi i första bönen av Fader vår, att Guds namn måtte bli helgat; och detta bevisar ju att det namnet ohelgas av många. När den falska kyrkan förhäver sig och i Guds och kyrkans namn bannlyser och fördömer, då gäller det därför att icke låta skrämma sig utan hålla på denna skillnaden och säga: jag hör väl, att du använder Guds namn och beropar dig på kyrkan, men det kan de okristna också göra. Annars hade ju Gud icke behövt förbjuda, att man missbrukar hans namn. Därför måste man grunda sitt omdöme på något annat, och först och främst se efter om Guds namn verkligen blir rätt brukat, och om kyrkans härliga namn icke i själva verket missbrukas.

Till ledning vid detta bedömande bör då den beskrivning tjäna, som Herren här giver, ty han avmålar i den ganska tydligt och väl den falska kyrkan. Den sanna kyrkan griper nämligen aldrig till svärdet och begagnar sig icke av världslig makt; men den falska kyrkan använder våld och förföljer den sanna kyrkan. Därom säger Kristus här, att man skall utstöta eder ur synagogorna, och den som dräper eder skall mena sig därmed förrätta offertjänst åt Gud. På detta kan du tydligt känna igen den falska kyrkan och förstå vad hon är. Ännu säkrare kan man känna den av vad Kristus vidare säger: "Så skola de göra, därför att de icke hava lärt känna Fadern, ej heller mig." Härmed är den falska kyrkan beskriven sådan hon i själva verket är. Ämbetet kan hon ha, Guds namn kan hon åberopa för att därmed skaffa sig anseende. Men bredvid ämbetet och Guds namn, som hon berömmer sig av, utmärkes hon också av att hon icke känner Kristus ej heller Fadern, och därför kan det icke stå rätt till med henne.

Vad vill det då säga, att känna Kristus och Fadern? Det är icke detsamma som att läsa mässan, bära munkkåpa, fasta, vara givmild mot de fattiga eller annat som hör till sådana gärningar. Utan att känna Kristus det vill säga att tro, att han är Guds lamm, som bär världens synd, och som för vår skull blivit människa på korset, lidit döden för oss samt åter uppstått från de döda och farit upp till himmelen. Att känna Kristus är att trösta sig av detta och ha det förtroendet till Gud, att han för sin Sons skull är nådig och barmhärtig mot oss. Ty att känna Fadern det är att veta, att han vill vara nådig emot oss och för sin Sons, Jesu Kristi, skull vill låta oss slippa det straff vi förtjänt för våra synder. Där den kunskapen finns, där är den sanna kyrkan. Men där den kunskapen icke finns, där är icke heller den sanna kyrkan, även om ämbetet och Guds namn skulle vara där. Därför bör man först och främst se efter, om denna kunskapen finns. Då skall man icke kunna ta miste.

Den söndring, som i våra dagar råder i kyrkan gör många människor villrådiga, så att de icke vet, på vilken sida de skall ställa sig. Men felet är att de icke rättar sig efter denna regel. Vi predikar, att intet annat än Kristi död och uppståndelse kan hjälpa oss inför Gud mot synd och död. Den som med en rätt tro omfattar dem, han blir salig. Den som icke förlitar sig på dem, han kan icke bli salig. En annan gång skall jag visa, hur fast denna lära är grundad i både Gamla och Nya Testamentet. Men vad händer? Jo, just för denna läras skull förföljer påven och hans anhang oss, bannlyser oss, kallar oss för kättare och dödar oss. Påven lär nämligen, att den, som vill komma till himlen, måste själv göra tillfyllest för sina synder. Han säger, att Kristus blott har gottgjort för arvsynden; alla synder som vi begår efter dopet, måste vi, enligt hans lära, själva gottgöra för, på det sättet att vi utplånar dem med goda gärningar och så stillar Guds vrede. Men hur stämmer sådan predikan överens med den sanna kännedomen om Kristus? Alls icke, ty den rätta kännedomen om Kristus lär oss ju så: eftersom Kristus har gjort tillfyllest för vår synd, så kan vi icke själva göra tillfyllest för den. Goda gärningar skall vi göra, men icke i den avsikten, att vi med dem vill betala för synden och komma till himlen.

Så kan man efter denna regel pröva och få visshet om vilket som är den rätta kyrkan. Vi blir bannlysta, därför att vi grundar allt vårt hopp om rättfärdighet och nåd på Kristus Jesus, på hans död och uppståndelse, och icke på något annat. Påven däremot och hans kyrka grundar saligheten på sina egna verk, sin förtjänst och sin gottgörelse för synden. Och detta är ett tydligt bevis på, att de icke känner Kristus, ej heller Fadern. När vi nu är så lyckliga, att vi känner Kristus rätt, medan påven och hans anhängare icke känner honom, så låt oss vara oförskräckta och icke bry oss om, att de som icke känner Kristus, ej heller Fadern, bannlyser oss och kallar oss för kättare och för djävulens kyrka. Det vi framför allt behöver till vår frälsning är ju att känna Fadern och Sonen. Då skall vi icke låta förvilla oss därav, att påven åberopar sig så högt på kyrkans namn och överlämnar oss i djävulens våld, ty det är bara tomt prat, som ingenting har att betyda. Vi hoppas och väntar på ett annat utslag, där icke människors falska dom skall gälla, utan Herren Kristus själv med sin rättfärdiga och gällande dom skall frikänna oss från bannet och på den yttersta dagen inför Gud och alla hans änglar erkänna oss såsom sin sanna kyrka. Här på jorden måste det gå så till, som Kristus låter oss förstå. Här måste finnas två kyrkor, av vilka den ena bannlyser den andra. Dock går bannlysningen aldrig offentligt över den falska kyrkan. Ty hon har svärdet och kan med makt försvara sig mot den. Det ser vi på påven, och det är ett säkert bevis på att han icke kan vara den sanna kyrkan. Ty om den rätta kristliga kyrkan står här, att hon skall bli bannlyst. Man skall utstöta eder, säger Kristus. Vilka menas med detta eder? Är det icke just Herren Kristi egna käre lärjungar och apostlar? Dem skall man bannlysa och dräpa. Vem skall göra det? Jo, de som har namnet att de är synagogan och kyrkan. Så går det till ännu i dag. Därför skall vi icke låta skrämma oss av detta bannlysande och dräpande, utan med glädje underkasta oss det och veta att det är den rätta färgen och det säkraste kännetecknet på de kristna och på den sanna kyrkan, väl att märka att den rätta kännedomen om Kristus och hans Fader också måste höra till. Ty vederdöpare och andra sekter blir också förföljda och måste lida mycket men de har icke den rätta kännedomen om Kristus och hans Fader. De förnekar nämligen värdet av det löfte, som Gud i deras första dop givit dem, och upprättar ett nytt munkväsende och tänker att de på det sättet skall komma in i himmelen och få en nådig Gud. Den sanna kyrkan däremot känner Kristus och hans Fader, d.v.s. hon förtröstar endast på Guds godhet och barmhärtighet genom Kristus och icke på något annat, och det är för denna sin förtröstans och detta sitt hopps skull som hon blir förföljd. Detta underkastar hon sig gärna, ty hon vet att Kristus har förutsagt det. Därför finner hon sig villigt däri och låter sig av påven och hans anhängare utropas såsom kättare och såsom djävulens kyrka. Det är tillräckligt för henne, att hon känner Kristus och hans Fader och vet, att fienderna, de må vara hur högt ansedda som helst, icke känner utan i stället förföljer Kristus och Fadern. Hon lider därför gärna med Kristus, på det att hon också skall bli ärad med honom och få evigt liv.

Detta förläne vår käre Fader i himmelen oss allasamman genom sin Son och den helige Ande. Amen.