Här är ett skönt och rikt evangelium över vilket mycket kunde bli predikat. Men här är för mycket att behandla på en gång. Därför vill vi bara ta ut huvudsumman, det som Kristus säger om att man gärna skall höra hans ord och att den som hör det är född av Gud, men att den som inte hör det icke är av Gud.

Detta framställer Kristus så enkelt, att ingen kan tro, att hans ord rymmer så stora ting. Men den som rätt lägger märke till och flitigt tänker på, vad det vill säga att vara av Gud och att icke vara av Gud, han måste erkänna, att det är något stort och härligt, som Kristus här talar om. Ty det är visst och sant, att man inte kan hårdare bedöma eller häftigare angripa en människa än genom att säga, att hon icke är av Gud. Att någon kallar mig för en skurk eller bov eller tar livet av mig är ingenting emot den gruvliga olyckan, som Kristus talar till judarna om, då han säger: "Därför att ni inte är av Gud." Därför beror allt på, att vi gärna hör och flitigt gömmer Guds ord. I evangeliets berättelse ser vi, att de, som inte vill höra Guds ord, utan talar illa om det och smädar det, de är djävulens efterföljare, ända till dess han slutligen tar dem helt i besittning och de blir ju längre det lider allt värre. Det ser vi av dagens evangelium.

Först vredgas judarna, när Kristus börjar predika. Sedan smädar de honom och kallar honom en samarit och säger att han är besatt av djävulen. Så har de fallit tio mil djupare ned i avgrunden. Men de blir ännu ursinnigare. "Vem ger du dig ut för att vara?", ropar de. Kort sagt, de blir allt vredare, ända till dess de till slut blir dråpare, tar upp stenar och vill dräpa honom. I en sådan gruvlig synd faller de genom sitt förakt för Ordet, därför att de inte vill höra utan tvärtom förhånar Kristi predikan. Sådant, säger Herren, är ett bevis på att dessa judar är av djävulen. Ty vore de av Gud, så skulle de ställa sig annorlunda till det Guds ord, som han predikar.

Att i våra dagar barnen vanligtvis är så olydiga och trotsiga mot sina föräldrar, det kommer sig också av, att de inte hör, lär och gömmer Guds ord. Börjar de väl att mot Guds befallning förakta fader och moder, så stannar det inte vid detta. De går ännu längre och talar styggt till far och mor. Och även om de inte med sin hand slår eller misshandlar dem, så önskar de ändå deras död eller lever de ett så skamligt liv, att föräldrarna fördenskull grämer sig till döds.

Så går det alltid. Den som inte vill höra Guds ord och rätta sig därefter han blir en lögnare, försmädare och förföljare. Det ser vi på de påviske, att de ju längre tiden lider blir allt värre och icke upphör med sitt smädande och förföljande, förrän de blivit mördare och ställt till en ryslig blodutgjutelse. Detta är nu det allra uslaste. I fråga om andra synder, kan man dock, när någon gör vad som är ont, övertyga honom, så att han bekänner sin synd och överger den. Men när våra fiender, ja, också många bland oss själva inte nöjer sig med att inte höra Guds ord utan rent av föraktar och smädar det, så kan man inte övertyga dem om, att de gör orätt därmed och syndar. Nej, de menar, att de har goda skäl till det och att de gör rätt däri. De påstår nämligen, att det ord vi förkunnar, inte är Guds ord, utan djävulens lögn och lära och att de som predikar det är de värsta kättare och förförare. Alldeles så som judarna bespottade och smädade Kristus och sade, att han var en samarit och besatt av djävulen, varigenom de lät nogsamt förstår vad de hade för tankar om hans lära. Så vill den gruvligaste synd göra sig till den största helighet Det är alltså den lede djävulen själv, som är framme, när människorna faller i synd, så att de inte vill höra utan föraktar Guds ord. Ty då går det till slut därhän, att man, som vi här ser på judarna, kastar sten på Kristus, ja, hänger honom på korset och till på köpet anser detta vara rätt och vid en sådan förfärlig orättvisa vill bli ostraffade. Låt oss fördenskull se till, att vi inte faller i denna synd. Det är emellertid ett allvarligt och strängt ord, som Herren här säger till judarna: "Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud." Den som icke är av Gud, han är av djävulen. Då har han också allt helvetets elände med sig i sitt hus. Större olycka kan man inte önska honom.

Och det är en gruvlig jämmer, att denna svåra synd är så allmän i alla stånd. Ty hur många är väl de bland de högre herrarna såväl som i de lägre klasserna, som tar det till hjärtat och förskräckes, när man säger till dem: "Det är inte gott, att du inte går och hör predikan eller alls inte lär dig något av den, när du hör den. Du kan inte vara av Gud." Större delen är så sinnade, att de svarar: "Vad frågar jag efter predikan?" Men om du fortsätter och säger: "Detta går inte an. Du får bete dig annorlunda, om du vill bli salig." Då skall du få se, att mången efter en sådan förmaning bara blir värre och visar bort dig med dessa liknande opassande ord, att du skall låta folk vara ifred i dens eller dens namn, annars skall det bli annat av.

Detta är till den grad beklagligt, att en kristens hjärta med skäl kan förskräckas och fyllas av harm, isynnerhet som den domen vilar däröver, att den som inte hör Guds ord inte är av Gud utan är ett djävulens barn. Därtill kommer, som sagt är, den uselheten att sådana Ordets föraktare nödvändigtvis vill ha rätt och försvarar sin nedrighet, som judarna här gör med orden: "Har vi inte rätt när vi säger att du är en samarit och har en ond ande?" Den är en ond djävul, som vill vara Gud och helig, som inte vill ha orätt eller inte låter säga sig.

Detta är ena stycket av evangelium, att den som inte hör Guds ord, inte är av Gud utan av djävulen. Detta bör emellertid inte förstås så, som skulle djävulen ha skapat dem, som inte hör Guds ord och givit dem mun, ögon, förnuft och annat. Nej, allt detta är Guds verk och gåva. Man måste nämligen hålla isär själva saken och dess bruk. En människa, som ljuger och bedrar, har fått en god tunga av Gud, men bruket är av djävulen, alldenstund hon missbrukar sin tunga mot Gud i djävulens tjänst. Så ger Gud också friska och vackra ögon, men att missbruka sina ögon till att se på otuktiga ting, det är av djävulen. Likaså om hjärtat tänker på otukt, bedrägeri, lögn och mera sådant, så är hjärtat i avseende till sitt väsen gott och av Gud, men bruket är ont och av djävulen.

Däremot är det att vara av Gud, när man brukar öronen till att höra predikan och när man villigt tar emot bestraffning, när man gjort orätt. Likaså när man med tungan beder, predikar, undervisar och tröstar. Sådana öron och tungor äro goda och av Gud, eftersom de används till ett gudligt bruk. Likaså när hjärtat tänker på vad anständigt är och hur man skall kunna vara nästan till nytta och inte till anstöt. Ett sådant hjärta är en Guds skapelse, liksom öron och tunga. Det säges vara av Gud, därför att det rättar sig efter Guds ord och inte vill tänka, tala eller höra vad som är Gud emot. Om vi nu felar och säger stygga ord, när vi skulle bedja, vredgas, när vi borde vara vänliga, så är detta orätt gjort. Men om vi ångrar oss och bekänner, att vi gjort illa och ber om nåd, så kallas detta att stappla, ja, t. o. m. att falla, men icke att vara besatt av eller vara av djävulen, ty vi omvänder oss då och föresätter oss att aldrig göra så mer.

Men sådana är djävulens barn, som blir styva i nacken och som när man till deras eget bästa straffar och förmanar dem, säger som vanartiga barn: "Vad har du med det att göra?" Sådana fortsätter som de börjat och låter inte rätta sig. De är av djävulen och blir med tiden allt värre, ty djävulen tillåter inget stillestånd. Först föraktar de Ordet, sedan försmädar, kritiserar och förbannar de det. Till slut gör de som judarna, tar upp stenar och vill dräpa. Det är således djävulens rätta melodi, att inte höra Guds ord utan håna och kritisera det, göra ont mot nästan och dräpa. Därpå känner man igen djävulen och hans barn, ty han är en mandråpare och lögnare, som föraktar Gud och hans ord.

Låt oss därför lära oss att akta oss för den synden att förakta Guds ord. Låt oss istället gärna höra det, flitigt tänka på det, inprägla det i våra hjärtan och rätta vårt leverne därefter, så kan vi med visshet veta, att vi är Guds barn och av Gud. De andra däremot som inte vill höra Guds ord är djävulens barn och utan del i livet och rättfärdigheten. Och det hjälper dem inte, om de vill överskyla sin synd med att de är mäktiga, stora och rika.

Men de som gärna hör Guds ord, de är av Gud. Vad är då Gud? Han är den som ger livet, ty allt liv kommer från honom. Djävulen har inte skapat någon människa eller givit någon livet. Men liksom Gud är en levande Gud, så skall också de ha del av livet, som äro av honom och hör hans ord. Så säger Herren här i ett underbart och skönt ord: "Amen, amen säger jag er: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden."

Vad vill det då säga att hålla Guds ord? Ingenting annat än att tro, vad Kristus säger till oss om syndernas förlåtelse och evigt liv, tro att det är sant och att hålla sig hårt vid denna tro och detta hopp. Den som gör det, säger Kristus, han har evigt liv, han behöver inte frukta för synd, helvete och den yttersta domen, ty allt är för honom nåd och barmhärtighet. Döden skall visserligen en gång komma över honom och dräpa honom, men han skall ändå inte känna det så, som de som dör i djävulens namn och utan Guds ord. Sådana dör med stor ovilja, stampar och stöter omkring sig och vrålar som djur. De vill ju inte dö, men måste det ändå. De skulle hellre löpa genom en mur av järn, om det vore möjligt.

Så skall det inte gå för mina kristna, säger Kristus, som hör och gömmer Guds ord. När de ligger på sin dödsbädd och skall dö, skall de inte uppleva en sådan ångest och nöd. De skall tvärtom i sina hjärtan vara nöjda med Guds vilja, hoppas på ett bättre liv och i denna förhoppning somna in och utan bävan skiljas hädan. Ty fastän döden i kroppslig måtto skall dräpa dem, så skall dock denna död vara så försvagad och mildrad, att de inte riktigt skall smaka den, utan känna den som en god mjuk vilobädd, varpå de somnar in. Så ser man stundom, att fattiga människor, som dör för bödelns hand, går mot döden med glädje och inte uppför sig så jämmerligt som de, som är utan Ordets tröst. Ty den som riktigt smakar döden och icke har Guds ord, han stormar och rasar som vore han ursinnig och besatt.

Låt oss därför betänka, kära barn, vilken fördel vi har, om vi flitigt och gärna hör Guds ord. Den första är den, att vi vet, att vi är av Gud och har övervunnit djävulen och helvetet, så att varken synden eller Guds dom kan göra oss skada. All den fara som för övrigt kan möta, skall vi visst komma undan, medan världen däremot vid minsta motgång blir otålig och försagd och till slut förtvivlar. De kristna måste väl mycket lida, eftersom djävulen och världen är deras bittra fiender, ja, de måste våga och riskera liv och lem, gods och ära. Hur kan de nu lida allt detta och ändå vara tåliga? Endast därför att de blir vid Ordet och säger: "Det får gå som det kan. Jag är icke av världen utan av Gud. Annars skulle världen bete sig annorlunda mot mig. Men det är mig mycket kärare, att hon hatar mig och tillfogar mig allt ont, än att hon skulle älska mig och jag icke vore av Gud." När hjärtat är så sinnat, så kan alla möjliga prövningar och vedervärdigheter komma och gå, såsom molnen på himmelen svävar över oss eller som fåglarna i skyn, som ett ögonblick besvärar oss, men sedan flyger sin väg och lämnar oss ostörda.

Det bör vara vår enda tröst, att vi här i livet upplever Ordets kraft och det isynnerhet, när den sista stunden kommer. Ty då skall döden för det Ordets skull, som vi tror på, bli som en sömn. Om någon rider omkring i ett tjockt dammoln och inte ser mördaren, så blir han skjuten och dödad, innan han vet ordet av. Så går det också här. Djävulen är en mördare, som svurit att döda oss. Det vet vi ganska väl. Men när vi har Ordet och håller oss fast därvid, så skall vi inte känna hans skarpa pilar. Ty Ordet gör människorna fromma och milda, det gör hjärtana stilla och förnöjda, så att de i sin ångest inte blir försagda eller otåliga utan låter allt övergå sig, allenast tröstande sig med, att de genom Kristus har en nådig Gud i himmelen. Detta har de lärt av Ordet. Annars skulle de inte ha vetat det. Men säg mig, borde man inte bara för den dagliga nödens och vedervärdighetens skull löpa ända till världens ände efter den tröst, som Ordet räcker oss, så att vårt hjärta får ro? Detta är dock ingenting mot den sista och största nöden, nämligen döden, undan vilken ingen läkare, intet råd och ingen hjälp kan frälsa och rädda mer än vår Herre Jesus Kristus allena, som ger oss ett sådant läkemedel, att vi hellre vill avstå från allt annat än gå miste därom.

Men hur går det? När han bjuder oss detta läkemedel, ja, bär det till oss i våra hus och hem, så föraktar vi det. Då får vi vår förtjänta lön, att vi icke är av Gud, utan faller ur den ena synden i den andra och blir med var dag allt värre, såsom jag förut nogsamt visat. När så den sista nödens stund kommer, så vet man sig ingen tröst, intet råd. Och så kan man ju inte annat än vrida sig, klaga, tjuta och vråla som ett djur på slaktbänken.

Detta är således den viktigaste lärdomen av dagens evangelium, att vi skall hålla oss flitigt till Ordet, gärna höra det och i tron ta emot det. Gör vi det, så blir vi herrar över synd, djävul, död och helvete. Och fastän döden en gång skall uppsluka oss, så skall vi ändå inte känna hans skarpa tänder. Ty Kristi ord är vårt harnesk, genom vilket vi kan få ett tryggat leverne, en fridfull död och ett evigt liv.

De råa och gudlösa människor, som inte bryr sig om Ordet, dem kan man däremot inte önska något värre ont än det, som redan svävar över deras huvuden. Ty eftersom de inte hör Guds ord, är de icke av Gud. Ett elakt barn, som föraktar Guds bud och är olydigt mot far och mor kan ju inte råka ut för något värre än att bli ett djävulens barn. Sådant är sannerligen ingenting att skämta med. Jag ville hellre höra bödeln än djävulen till, ty han är en lögnare och mördare och för till evig död. Det gäller att akta sig väl för sådant elände och att lära sig, ja, lära sig vilken skatt vi har i vår Herres Jesu Kristi ord och att för övrigt ingen hjälp eller råd finns mot djävulen, synden och den eviga döden än att hålla sig till Kristi ord, tro vad han säger och förlita sig på vad han talar.

Ty när Kristus säger: "Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden.", så menar han inte lagen, som visserligen är en ganska god och helig lära, men som vi inte kan uppfylla, eftersom vi av naturen är syndare och vredens barn. Därför blir lagen oss till döds, visar oss vår synd och Guds vrede och det straff vi därigenom förtjänat. Därför behöver vi ett annat ord, varigenom synden tas ifrån oss och vi blir rättfärdiga inför Gud. Detta är vår Herres Jesu Kristi ord, varmed han tröstar oss och säger: "Den som tror på mig, han skall aldrig någonsin dö."

Detta ord måste tas emot i tro, så att man inte tvivlar på att det är sant, som Kristus säger oss. Ty den som överger Ordet och dömer efter sina känslor han kommer bara att uppleva död och inte liv. Därför skall vi i den nöden inte döma efter vad vi för ögonblicket ser eller känner utan efter ordet vi hör, så att vi säger: "Jag ser, att jag måste dö, men jag har min Herres Kristi ord på att jag genom honom skall leva igen. Ty synden, för vars skull jag annars skulle lida evig död, är genom Kristus besegrad och borttagen, så att Gud för hans döds och uppståndelses skull vill vara mig nådig och skänka mig det eviga livet."

Detta är att rätt hålla Kristi ord. Men det kostar på, ty kött och blod vill inte ta rättelse utan vill alltid döma efter vad som för ögonen är och vad man i verkligheten upplever. Mot denna onda vana måste vi kämpa och bedja Gud om hans helige Ande, att han må stärka våra hjärtan genom Ordet och uppehålla oss i en sann tro.

Men vad som är orsaken till, att vår Herres Kristi ord är så kraftigt, det visar Herren i slutet av detta evangelium, då han retar judarna så häftigt, att de tar upp stenar och vill döda honom. Ty när Kristus sade, att hans ord skulle skydda mot den eviga döden, så tog judarna anstöt av att Abraham, Moses och andra heliga män, som hade uppenbara vittnesbörd i Skriften, ändå voro döda. De menade nu, att Kristus inte kunde jämföras med dem, och att det därför vore ett dåraktigt skryt, att han så högeligen berömde sitt ord.

Men Kristus svarar: "Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad." D. v. s. hade Abraham inte hållit sig vid mitt ord, så hade han fått förbliva i den eviga döden. "Jag Är, redan innan Abraham blev till." Det betyder: "Jag är en evig, allsmäktig Gud. Den som vill bli fri från synden, undgå döden och komma till livet, han måste bli hjälpt av mig." Av sådant har varken Moses eller någon av profeterna kunnat berömma sig. De var ju endast människor. Men Kristus är både Gud och människa. Därför kan han och ingen annan ge liv och salighet.

Detta är ganska tröstligt och det är ett säkert bevis på tro när vi bekänner att Kristus är Guds rätte och evige Son, varom mångfaldigt fler vittnesbörd finns i evangelium. Därför bör vi sätta vår förtröstan till honom allena och inte på någon annan människa och förlita oss på hans ord. Ty det är Guds ord och kan inte ljuga. Vad han säger, det skall vara ja och i evighet icke slå fel, lika litet som det slog fel, då Gud genom detta ord skapade himmel och jord av intet. Så tag då troget emot denna undervisning och tacka Gud för den och bed, att han genom sin helige Ande må behålla dig i Ordet och alltså genom Kristus göra dig evigt salig. Amen.