Detta evangelium ser ut att vara enkelt och lätt att förstå, eftersom ju Herren själv utlägger, vad som menas med åkern, den goda säden och ogräset. Men man finner hos lärarna så många olika tolkningar, att det väl behövs att se till, hur man skall få fatt på den rätta meningen.

Somliga låter nämligen ogräset syfta på kätterierna och drar av evangeliet den slutsatsen, att det inte tillhör den världsliga överheten att utrota kättare, eftersom här står, att man inte skall rensa bort ogräset. Själva kyrkofadern Augustinus förklarar, att han varit av den meningen, men senare genom erfarenheten och av oemotståndliga skäl tvingats att lämna den.

Somliga skiljer inte på den världsliga överheten och denna husbondes tjänare, låter ogräset syfta på uppenbara förargelser och drar den slutsatsen, att den kristliga överheten inte bör befatta sig med brottmål.

Andra, såsom påven och hans anhängare, frågar inte efter, att Herren här förbjuder oss att utrota ogräset. Därför nöjer de sig inte bara med att döma och fördöma det heliga evangeliet som ogräs. De kan inte nog rasa och storma däremot med mord och allehanda gruvligt tyranni.

Eftersom meningarna nu är så många, vill vi först se, vad som är den rätta tolkningen och sedan framställa vår mening om frågan, hur man skall förhålla sig till kättarna.

Så är nu vår mening den, att Kristus här inte talar särskilt om kättare, utan framställer för oss en liknelse om himmelriket, d. v. s. om hela den kristna kyrkan, att hon är och skall förbli här på jorden intill världens ände och att hon skall vara som en åker, som är besådd med god säd.

Men så infinner sig djävulen och sår ogräs i den, innan människorna väntar det och lägger märke till det. Således växer alltid i kyrkan god säd och ogräs tillsammans, d. v. s. goda och onda lever tillsammans med varandra. Det kan här i livet aldrig undvikas. Men där, i det andra livet, skall troende och inte troende skiljas åt, såsom Herren här säger, att han vid skördetiden skall ge sina tjänare befallning om det.

Detta evangelium är således helt och hållet emot vederdöpare och sådana partier, som umgåtts med och ännu umgås med tanken att skapa en kyrka, där ingen skulle finnas, som blir till förargelse, utan idel helgon. När därför en kristen av svaghet eller av andra skäl föll i synd, så stötte de genast ut honom ur församlingen och ville inte längre anse honom som en broder. Ändå är ju Kristi befallning tydlig och klar, att man skall omvända sig och göra bättring, varför också kyrkans tjänare framför allt skall arbeta på att människorna inte blir kvar i synden, utan genom sann bot överger den.

Att det skall vara så, det har vi exempel på. David föll djupt och gruvligt. Men då detta smärtade honom och han åter begärde nåd, så blev nåden honom tillsagd. Petrus föll också svårt, men han fick åter nåd, eftersom han bekände sin synd, begrät den bitterligen och begärde förlåtelse. Så sade också Herren kort före hans fall: "Jag har bett för dig, att din tro inte skall bli om intet." Och när Petrus frågade (Matt. 18), om det vore nog att sju gånger förlåta en broder, som försyndat sig, svarade Kristus (v. 22): "Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju."

Detta är ju ett klart och säkert bevis för, att de kristna här på jorden aldrig blir så rena, att de inte ibland kan stappla och falla. Den som nu umgås med tanken att bilda en kyrka, i vilken ingen synd, inget fall äger rum, han måste såsom inte kristna fördöma och ur kyrkan utesluta alla svaga kristna, ja också de starka, ty ingen är så stark, att han inte ibland stapplar.

Alltså förhåller det sig med den kristna kyrkan icke endast så, att många hycklare och falska kristna finns där som ändå har namnet om sig att vara kristna. De sanna kristna blir heller aldrig så rena och heliga, att inte den gamle Adam visar sig och de ibland kan stappla. Varför behöver de kristna annars i bönen Fader vår den bön i vilken de dagligen ber: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." Och likaså bönen: "Inled oss inte i frestelse." Den bönen visar klart, att sanna kristna var stund kan falla i frestelse. Vill man nu utesluta sådana och inte tillåta dem att vara kristna, så skulle man alldeles tappa bort den kristna kyrkan och ingenstans finna några kristna.

Men så är det inte meningen. Sanna kristna är som vi sagt, svaga och faller ofta, men genom bättringen och tron på Kristus reser de sig åter upp ur synden. Och just bland dessa kristna, som är den goda säden, fastän de är skröpliga, finns också det stygga ogräset, alla falska kristna, som dock bär det kristna namnet och berömmer sig av att vara den goda åkern. Detta måste man tåla och vänja sig vid och veta, att man inte kan utrota sådant ogräs eller göra kyrkan fullkomligt ren ifrån det.

Så hör vi Kristus själv inte bara undervisa oss därom utan också ange orsaken, vad ett sådant missförhållande beror på, att så mycket skadligt ogräs, så många hycklare och falska kristna finns i kyrkan, fastän den goda säden sås ut, d. v. s. att Guds ord rent och klart predikas. Han nämner orsaken för att varna oss för den anstöt, som annars stöter så många för huvudet, så att de säger: "Det kommer inget gott av evangeliets predikan", ja, så att inte också vi skall råka i sådana falska tankar, vari annars hela världen är fången. Vi kan, Gud vare lov, i våra dagar berömma oss av att vi har det rätta evangeliet och kan med sanning överbevisa våra motståndare, att de har en falsk och ogrundad lära. Men eftersom även bland oss ett sådant ogräs hopvis växer upp, i det att mycken förargelse av inte kristna utsås ibland oss, ty girighet, ocker, otukt, dryckenskap, svordom, lögn och bedrägeri tar till med all makt, ja, mer än förr under påvedömet, så ådrar detta galna väsende evangelium och dess predikanter vanrykte hos nästan var man, i det man säger: "Skulle denna lära sann, så blev folket frommare."

Men Kristus fritar här både läran och lärarna och säger, att bland den hopen, som har den rätta läran och är den goda säden, dock finns mycket ogräs och många ogudaktiga. Detta är inte lärans skuld, ty den är ren och hälsosam. Inte heller är det predikanternas skuld, vilka helst skulle se, ja, verkligen mödar sig om, att folket skall bli frommare, utan det är fiendens eller djävulens skull, som likt en elak granne, när folket sover och inte räds någon skada, inte själv sover utan kommer och sår ogräs mitt i den goda säden. Det är, som det står i den liknelse, som går före denna: han intager hjärtana, så att de inte aktar på Ordet utan med var dag kommer allt längre bort därifrån och således låter sig av honom ledas och drivas efter hans behag till allehanda synd och skam.

Så se nu till, om det inte är ett beklagligt oskick och en gruvlig gudsförsmädelse, att man vill ge Kristus och evangeliet skulden för det som djävulen ensam uträttar. Och ändå gör sig i våra dagar nästan hela världen skyldig till en sådan hädelse. Ty så snart en olycka, vilken som helst, inträffar, är man genast framme och ropar ve över evangelium, att det är lärans, den ädla sädens skuld, då likväl den goda säden efter sin natur inte kan annat än bära god frukt. Bär den inte god frukt, så måste det vara en dålig jordmån, en oduglig, förbannad mark.

Således vill denna liknelse säga, att en kristen och isynnerhet en predikant inte skall misströsta eller förtvivla, därför att han aldrig kan få det därhän, att det bara finns idel helgon i hans församling. Ty djävulen ger sig inte. Han utsår också sin säd, vilket man först då blir varse, när den skjuter upp och börjar växa.

Så gick det för de kära apostlarna Paulus och Johannes med flera. När de hoppades, att de hade fromma kristna och trogna arbetare för evangelium, så fann de onda bedragare och bittra fiender. På samma sätt för oss. De som vi håller för fromma och rättsinniga gör oss kanske mest förargelse och gör mest skada, medan vi sover och inte räds någon olycka.

Så är det vår enda tröst, att Kristus själv säger, att det måste gå så. Därför tröstar oss den helige Johannes i sitt brev mot sådan förargelse och säger i 1 Joh. 2:19: "Från oss har de utgått, men de hörde aldrig till oss." Ty det händer inte så sällan, att vad som borde vara det bästa, till slut blir det värsta och farligaste. Av änglar blev djävlar. En av apostlarna förrådde Kristus. Av kristna blir kättare. Av Guds folk blir sådana illgärningsmän, som för Kristus till korset.

Så går det och inte annorlunda. Därför bör vi vara oförfärade och inte ge upp vårt ämbete, när vi ser ogräset växa upp bland vetet, utan då så mycket frimodigare hålla på att förmana människorna att inte stöta sig på det. Ty ogräset vill och kan växa inte bara i dålig jordmån, utan också i en god sådan, mitt ibland vetet.

Detta kommer sig därav, att djävulen, såsom det står i evangelium, inte kan hålla sig på öde och torra platser utan vill vara med i himmelriket. Han tycker väl om det behagliga och välsmakande. Han håller sin styggelse för balsam och vällukt. Ädel frukt, tänker han, skall finnas bland rosor. Därför vill han vara, vistas och regera i Kyrkan. Detta måste vi uthärda och vänja oss vid ända till den dagen, då det skall bli annorlunda.

Fastän det gör mycket ont, att man måste bo bland så ogudaktiga människor och tåla och fördraga allt, så bör vi ändå trösta oss med, att skulden till detta inte är vår. Därför vill Gud inte heller låta oss lida straffet för det. Håller vi oss bara flitigt och troget till Guds ord, så skall det skapa fram en evig frukt.

Däremot skall de ogudaktiga, som ställer till all möjlig förargelse och inte vill leva som kristna, få sitt straff inte bara här på jorden, utan även i det andra livet, såsom Herren säger: De som göra vad ont är skall kastas i den brinnande ugnen. Där skall vara gråt och tandagnisslan. De rättfärdiga skall då lysa såsom solen i deras Faders rike.

På den stunden skall de gudfruktiga ha sina blickar fästade och inte bekymra sig för den förargelse, som de inte kan avstyra. Vill den stora hopen inte göra vad rätt är, så må den låta bli. Vi bör tacka Gud, att ändå några tar emot Ordet, följer det och blir fromma.

Detta är nu summan av dagens evangelium, att även bland rätta kristna, hos vilka den ädla, goda säden, Guds ord, befinner sig i en god åker eller jordmån, det ändå alltid finns ont och ogudaktigt folk eller icke kristna. Och ingen skall tilltro sig att göra någon ändring i detta. De onda måste vara blandade med de fromma, säger Kristus, ända till den yttersta dagen. Då skall de av änglarna skiljas ifrån dem. Det skall alltså inte ske genom oss människor. Ville någon företa sig något sådant, skulle han bara göra det onda värre och med ogräset också rycka upp eller förtrampa det ädla vetet.

Här ger sig då två frågor tillkänna. Den ena är, om kyrkan bör bruka sin makt och ur sin krets utesluta dem, som lever i uppenbar synd. Den andra, om den världsliga överheten bör med svärdet straffa kättare.

På den förra frågan svarar vi: I detta evangelium fråntas inte kyrkan den makten att bannlysa syndare eller utesluta dem. Ty Herren talar här om ett sådant uppryckande som sker med våld, så att man tar de ogudaktigas liv. Men kyrkan eller predikoämbetet bär inte svärdet, utan uträttar allt med Ordet. Därför fastän syndare bannlysas och uteslutas ur kyrkan, så åtar sig kyrkan likväl dem på nytt, när de omvänder sig och begär nåd.

Så talar alltså de gamla lärarna på ett rätt sätt härom. Om Matteus, då han ännu var publikan, Paulus, då han förföljde de kristna och rövaren på korset genast på bar gärning blivit avrättade som ogärningsmän, så skulle vetet, som senare efter deras omvändelse växte upp av dem, också ha blivit uppryckt. Men en sådan mening, att kyrkan skulle förgöra de onda, får man inte ha. Hon skall bannlysa och utesluta dem som hedningar, så att de besinnar sig på, hur de ha syndat och bättrar sig och så att andra av deras exempel skall ta varning och akta sig för synden. Ja, säger du, varför gör man inte så med tjuvar, mördare och andra missdådare, att man låter det stanna vid bannlysning och inte straffar dem med bödelns svärd? Då kunde många bli frälsta, som nu dör i sina synder utan tro. Jag svarar, att här får du lägga märke till, att Herren talar om Guds rike. Där får det inte gå så till, att man brukar svärdet, ty då kunde man upprycka vetet med ogräset. Men i världsriket har Gud givit en annan befallning som lyder så: "De som tar till svärd, skall förgås med svärd." Om detta världsrike talar inte Kristus här. Därför får man inte sammanblanda dem, utan låta det i himmelriket gå så till, som det skall gå. Den världsliga överheten bör ändå ha omtanke om att dödsdömda människor blir rätt undervisade, så att när kroppen måste lida sitt straff, själen ändå skall bli bevarad intill den dagen, då även den kropp, som här blivit så smädligt avrättad kan uppstå i ära i det andra livet.

Av detta kan man också lätt avgöra, om världslig överhet också äger rätt att med svärdet straffa kättare, då Kristus här säger, att man inte skall rycka upp ogräset, utan vänta med domen till den yttersta dagen. Detta evangelium bjuder inte mer, än att denne husbondes tjänare inte skulle rycka upp ogräset. Men de är, som vi förut sagt, tjänare inte i världsriket utan i himmelriket. De skall inte bruka svärdet, ty Gud har inte gett det åt dem. Griper de till svärd, så uträttar de inget gott utan bara skada. Men den världsliga överheten har fått svärdet med den befallningen att hindra all förargelse, så att den inte bryter ut och gör skada. Och den farligaste och gruvligaste förargelse anstiftas, när falsk lära och orätt gudstjänst tränger in. Därför skall en kristen överhet framför allt ha akt på sådan förargelse, alltid när den medför rikens fall och all möjlig skada och olycka, som man ser av hela historien.

Därför är det träffande sagt av den helige Augustinus, att konungarna böra tjäna Kristus, så att de med sina lagar bidrar till att befrämja Kristi ära. Och vidare: det allvarsamma straffet får inte utebli, när synden är uppenbar och var man ser, att ett brott är å färde. Synden måste alltså vara uppenbar, så att man inte brådskar med straffet, utan först väl underrättar sig om alla omständigheter. Ty ibland kan något hållas för kätteri, som, när man dömer rätt efter Guds ord, visar sig vara den rätta och rena sanningen.

Därför är de påviska stygga och skamliga tyranner, som inte kan förmås till samtal eller överläggningar, utan istället far fram med mord och allehanda våld. Dom skall gå före straff. Men den som vill döma för kätteri, han får inte söka domen annorstädes än i Skriften.

Om nu den världsliga överheten upptäcker en skändlig villolära, genom vilken Herrens Kristi ära smädas, människors salighet förhindras och söndring uppstår bland folket, då alltid något ont brukar följa i spåren, såsom vi nu mer än en gång erfarit, och när villfarande lärare inte vill låta övertyga sig eller avstå från sitt predikande, så bör den världsliga överheten gå frimodigt till verket och veta, att intet annat anstår hennes ämbete än att använda svärd och makt, på det att läran må behållas sann och gudstjänsten ren och oförfalskad, ja, att frid och enighet må bevaras.

Må alltså den ene räcka den andre handen. Må den andliga styrelsen bruka Ordet och bannlysningen och överheten åter med svärd och makt hjälpa till att människorna må förbli eniga i läran och att all förargelse och ondska må avstyras. Då går det rätt till, och då vill Gud ge sin välsignelse både åt det ena och det andra regementet.

Men de ogudaktiga, som blir över, de som inte frågar efter Ordet och inte heller blir straffade av den världsliga överheten, de skall väl på den dagen få sin dom. Må Gud då nådeligen beskydda oss och bevara oss intill änden i sitt ord, fria från all förargelse och göra oss saliga. Amen.