I denna berättelse omtalar Lukas, hur Petrus och några andra blev kallade och fick apostlaämbetet. Och denna berättelsen är värd att ge akt på. Ty med det stora fiskafänget ville Herren visa dem, att evangelium skulle få stor framgång i världen och dra dem ur djävulens rike och in i Guds. Ty Herren uttyder det på slutet själv så, att Petrus, Andreas, Jakob och Johannes därefter skulle fånga människor.

Detta är en den allra bästa tröst mot en anfäktning, som nästan alla fromma predikanter får dras med, de oroas nämligen av den föreställningen, att världen är för ond, och att det är förgäves och ingenting uträttar, att man predikar, eftersom ingen vill bättra sig. Nu vill Kristus ha sagt: "Detta kan man befara, när det gäller Moses' predikan; men där mitt ord förkunnas och det är jag som befaller att predika, där skall det ha framgång, alldeles som det blev här med det fiskafänge som Petrus gjorde på min befallning."

Innan han börjar själva berättelsen, omtalar evangelisten först, att mycket fromt folk samlades omkring Herren Jesus, och hur gärna man hörde honom predika. Genom att omnämna detta vill han förmå oss att också för vår del gärna höra Guds ord och flitigt hålla oss till det. Ty den som flitigt hör Guds ord, han har två stora förmåner, som man aldrig kan få utan ordet.

Den första är, att man lär känna Guds vilja, hur han är sinnad mot oss, och vad han vill göra med oss efter detta livet. Detta kan en människa omöjligt få reda på utan Guds ord. Man föreställer sig Gud på ett alldeles motsatt sätt mot vad han verkligen är, i det att man tror att Gud är vred och vill straffa. Men Guds ord lär oss, såsom vi längre fram skall få utförligare höra, att Gud icke vill vara vred på oss, fastän vi är syndare, utan vara oss nådig och hjälpa oss ut ifrån synden och döden till evigt liv. Detta är den ena frukten som vi hämtar av Guds ord, och därför bör vi gärna och flitigt lyssna till det.

Den andra är att vi av ordet lär oss förstå, att vårt utvärtes liv, vår ställning och vårt förhållande här i världen är omslutet av Guds ord och helgat genom Guds ord, så att det är en verklig gudstjänst, som Gud har behag till. Den som vill tjäna Gud behöver därför icke taga sig för något särskilt i fråga om det utvärtes levernet, såsom munkarna har gjort. Var och en må stanna kvar i sin kallelse och göra vad hans överhet, hans ämbete och stånd fordrar, att han uträttar. Det är att rätt tjäna Gud. Därtill har Gud ett stort välbehag. Till detta vill han ock giva lycka och välsignelse.

Detta behöver vi lära oss, ty det ligger stor vikt därpå, att vi innesluter vår kallelse i Guds ord, och att var och en är viss på, att vad han gör och låter, det gör och låter han i Guds namn och på Guds befallning. Då kan hjärtat trotsa djävulen, vara vid gott mod och säga: "Jag har i dag gjort det och det, och jag gjorde det därför att Gud i sitt ord ålagt och befallt mig det. Därför vet jag också, att det var ett gott verk, som behagade Gud." Men den som icke kan säga så, han bör genast sluta upp med det han har för händer, det må sedan vara vad som helst, ty det är då synd och misshagar Gud och väcker hans vrede, såsom Paulus säger: "Det som icke går av tron, det är synd."

Här måste vi emellertid ha klart för oss, att om man icke skall handla i blindhet såsom hedningarna, utan inrätta sitt leverne efter ordet och göra allt i tron, så måste man framför allt ha och äga kunskap i Guds ord. Ty där ordet icke finns, där kan icke heller tron finnas. Lägg märke till vad det är för ett ord, som omfattar alla stånd och alla utvärtes gärningar. Det är snart förklarat. Först och främst har vi det fjärde budet: "Du skall hedra din fader och din moder." Det budet angår ju alla stånd, ty äktenskapet är källan, från vilken alla stånd härflyter. Och Gud har så fast bundit dem samman med varandra, att liksom äkta ståndet måste tjäna alla andra stånd - ty funnes icke äkta makar, så kunde ingen styrelse och intet borgerligt samhällsliv äga bestånd - så skall å andra sidan alla stånd tjäna detta ena äkta ståndet.

Men jämte detta ordet, som omfattar alla stånd, har vi också ett annat, som omfattar alla gärningar, nämligen det bud som befaller och ålägger oss att älska vår nästa så som oss själva. Dessa två bud bör i varje stund lysa för våra ögon. Då blir vår levnad inrättad efter Guds ord och befallning.

Såsom gärning betraktat räknas det ju icke som något märkvärdigt, att en tjänarinna lagar mat, skurar, sopar, eller bär barnen och tvättar och torkar dem. Även hedningar och okristna gör ju sådant. Men besinna, att de gör det utan Guds ord, d.v.s. de tror icke, att man med sådana gärningar tjänar Gud eller bevisar honom lydnad, och de vet icke av Guds bud. Men en tjänarinna, som är en kristen, hon vet av fjärde budet, att Gud har befallt sådana gärningar och vill ha dem av oss. Och hon förstår, att också kärleken till nästan kräver dem. Därför blir det i hennes händer ett heligt verk, utan att hon behöver särskilt invigas därtill eller smörjas med olja. Ty den rätta smörjelsen är den, som Herren talar om, då han säger genom aposteln Paulus: "Ni slavar, lyd era jordiska herrar, visa dem respekt och vördnad av uppriktigt hjärta." Likaledes: "Ni barn, lyd era föräldrar i Herren." Ef. 6:5, 1. Dessa ord i förening med tron gör de ringaste gärningar, sådana som även hedningar utövar, till heliga och Herren behagliga verk, varemot samma gärningar eljest, när Guds ord icke är där, icke kan behaga Gud. Ty intet på jorden är heligt Guds namn och ord förutan. Vad som skall bli heligt, det måste helgas genom Guds namn och ord.

Befallningen i det fjärde budet sträcker sig nu igenom och över alla stånd och gärningar och välsignar dem så, att de blir heliga, nämligen så vida man tror på Kristus och bevisar lydnad i Guds namn. Förbliv därför i din kallelse och dö i den, när Gud vill, så dör du saligt och väl. Ty du dör i den rätta tron och lydnaden, och är ett det eviga livets barn. Men det är du icke för den gärningens skull, utan för trons skull, varav sedan lydnaden och gärningen framgår.

Att en munk bär en kåpa, låter raka sitt huvud, stiger upp om natten till ottesång, läser mässan och iakttar en särskild ordning med mat och sådant, det är visserligen sådana gärningar som har ett vackert sken, ty det är sådant som förefaller människor mycket besvärligt. Men det stora felet med de gärningarna är, att de icke sker efter Guds ord; därför är det inga heliga gärningar. Men det är ett heligt verk och gör dig helig, att du tror på Jesus Kristus och sedan tar för dig det fjärde budet och visar lydnad mot det, eftersom du hör, att det stånd som du är i, är ärat genom Guds ord och därför ett heligt stånd.

Det gäller således framför allt att se på Ordet. Ty den som blott ser på gärningen såsom sådan, han ser ingen skillnad mellan kristna och okristna. Ty båda två förrättar i huset de sysslor, som åligger fader och moder, tjänare och tjänarinna, husbonde och matmoder. Men skillnaden visar sig däri, att hedningar och okristna gör det i synd och otro, ty de vet icke av Guds ord, under det att en kristen gör det i tron och enligt Guds ord anser sådana gärningar för en lydnad mot Gud och för ett verk som behagar honom. Därför är de kristnas gärning helig, men de okristnas ohelig.

Vi borde därför efterfölja Petri exempel och flitigt och gärna lyssna till vad Guds ord säger. Då skulle vi redan i dag kunna lika väl som Petrus vara säkra på att vår gärning är befalld av Gud. Och då skulle vi ha bättre framgång i vårt förehavande, under det att där icke blir annat än förbannelse, onåd och ett ont samvete, när Guds ord icke är med. Detta må vara nog talat om det, som evangelisten i början omtalar, nämligen att folket höll sig flitigt till Ordet, och att Petrus själv aktade Ordet så högt och gjorde vad Kristus befallde honom.

Nu vill vi ta berättelsen för oss. Den innehåller två delar. För det första finns där den lärdomen och trösten för det timliga livet, att Gud icke vill låta oss dö av hunger. Därefter följer en andlig tröst och lärdom, nämligen att han icke vill låta oss bli fördömda för våra synders skulle utan ta oss till nåd. Båda dessa lärdomar är mycket nödvändiga och nyttiga. Därför skall vi ge väl akt på dem och rätta oss efter dem.

Den timliga trösten hämtas därav, att Kristus befallde Petrus att kasta ut nätet, och att Petrus lydde och fick en stor hop fiskar. Det kan man kalla en utmärkt husbonde. Den som blott kunde ha honom med sig i sitt kallelsearbete, han skulle i sanning ha nog och icke lida någon brist. Men evangelisten låter oss förstå, att vår käre Herre Kristus icke låter sådant vederfaras vem som helst, utan blott dem som förut arbetat fåfängt en hel natt och sedan hört Guds ord. Detta betyder, att han vill med sin välsignelse trösta och hjälpa de fromma och fattiga, som förut har lidit nöd. De kristna måste nämligen här på jorden lida och bliva prövade. Men när de blivit prövade och likväl i sin kallelse eller i sitt arbete troget håller fast vid ordet, då vill Kristus vara hos dem och hjälpa med rik välsignelse.

Detta är nu den ena trösten, som här bjudes oss. Och den lär oss, att även om vi emellanåt får lida brist och icke har allt, som vi tycker oss behöva, så skall vi icke därför bli missmodiga eller otåliga, utan tro och hoppas, att välsignelsen ändå skall komma. Så gick det ju för Petrus och hans kamrater. De arbetade hela natten och fick intet. Men då kom Kristus, vår käre Herre, och gav dem först sitt ord och gjorde dem till kristna. Därefter sade han till dem att fara ut på sjön och försöka ännu en gång. Då lydde Petrus, och det slog väl ut för honom.

Så går det ock för oss. Gud vill icke strax i början ge oss överflöd. Ty om han gav det med detsamma som vi är döpta och blivit kristna, så skulle vi tro, att vi hade det av oss själva. Därför låter han oss först en tid bortåt lida brist och vänja oss vid svårigheter, så att vi misstror vår egen förmåga och säger: "Vem vet, hur det kommer att gå med oss, och hur vi skall bli försörjda?" Men om vi håller fast vid hoppet och ordet, så vill den käre Herren och husbonden vara hos oss och säga: "Var lugn; kasta ut nätet, låt dig inte förmås att sluta med arbetet, och vänta så min välsignelse."

Ty de kristna skall icke, när de lider brist, misströsta, gå bort från Kristus, och bli otåliga, utan de skall i stället hoppas, att Kristus i rätta tiden skall ge dem vad de behöver, och därför skall de fortsätta och hålla på med sitt arbete. Ty Kristus gav ju icke fiskarna åt Petrus på det sättet, att de själva hoppade upp i båten, utan han måste lägga ut på djupet, använda näten och arbeta som andra fiskare gör, fastän han nu var en kristen. Men han måste låta Herren sörja för, om det skulle bli någon fångst.

Så skall också vi förhålla oss, i vilket stånd Gud än har satt var och en av oss. Är du tjänare, tjänarinna, husbonde, matmor, borgmästare, furste, så gör vad som i din ställning åligger dig, ty detta är intet hinder för din tro, och du kan både rätt och väl tjäna Gud i det arbete som blivit ditt. Låt sedan Gud sörja för, hur han skall kunna underhålla dig och skaffa dig vad du behöver. Bliv icke ängslig, om du ock till en tid får lida nöd och brist. Ty förr än du själv vet, kan den tid komma, då lycka och välsignelse infinner sig, såsom här för Petrus. Håll blott troget ut, och låt ingenting få dig att tröttna eller bli otålig. Men den som icke förhåller sig så, utan så snart det en gång misslyckas för honom, kastar bort nätet och i otålighet överger sin kallelse och sin näring, han förblir en stackare i hela sitt liv och kommer varken fram eller tillbaka.

Detta var alltså det första som vi skall lära av denna berättelsen, nämligen att vi skall vara vid gott mod, om vi än får lida brist, i det att Gud icke ger oss så mycket som vi behöver och gärna skulle vilja ha. Ty det är ju otillbörligt att fordra, att Gud genast skall göra oss till viljes, så snart vi önskar något. Du får som Petrus arbeta förgäves en tid, och då får du vara tålig och säga: "Jag måste väl också ha min natt, då jag får vaka och arbeta förgäves. Med tiden skall väl min himmelske Fader ställa det bättre för mig." Man måste arbeta, lida och våga något; då kommer Gud med sin välsignelse, dock blott såvida man icke glömmer det första stycket, nämligen att, liksom Petrus, låna Herren Kristus sin båt, så att han får sitta och predika i den, och man själv flitigt lyssnar till Ordet och väl lär sig det.

Här har vi nu en synnerligt stor dygd hos Petrus. Han måste nämligen ha haft ett fromt hjärta, eftersom han så väl kunde lägga band på sig och hålla sig så fast vid Ordet. Ty här går det till som det brukar göra, nämligen att vår Herre Gud lägger fram sina bud och sina verk, på ett sätt som förnuftet anser ganska dåraktigt. Annars är det ju så med fiskandet, att man mitt på dagen icke brukar få så mycket, utan natten passar mycket bättre för fiske. Icke heller brukar fiskare ge sig ut mitt på sjön eller på havet utan hålla sig vid stranden. Ty där är det vanligtvis gott om fisk. Men Herren vänder nu alldeles tvärt om på detta. Han säger till Petrus att lägga ut på djupet, d.v.s. att fara långt ut på sjön. Och då han förut under hela natten icke hade fått något, så befaller Kristus honom nu att mitt på dagen kasta ut näten. Petrus förstår ganska väl, att detta icke var i enlighet med konstens regler. Därför svarar han hövligt: "Mästare, vi hava arbetat hela natten och fått intet. Under vanliga förhållanden är det rätt liten förhoppning om att vi nu skall få något. Men jag vill ändå på ditt ord våga försöket; kan icke ditt ord göra något, så är det förgäves."

Detta var ett mycket passande och hövligt svar. Han kunde ju ha farit i väg och sagt: "Käre, bry dig icke om att försöka lära mig. Jag vet alldeles säkert mycket bättre, hur man skall få fisk, än du förstår att lära mig det. Predika och fiska är två skilda ting. Det ena förstår du, det andra jag. Jag försöker icke lära dig att predika; försök icke du att lära mig fiska, ty det lönar sig icke." Så skulle vi kanhända ha svarat Herren. Ty det är vår art och natur, att vi alltid vill vara klokare än vår Herre Gud. Men Petrus är frommare. Han låter alla sådana tankar falla och tänker: Hur mycket jag än kan och vet om fiske, så vill jag dock icke förakta detta ordet, utan rätta mig efter det. Han håller således av allt sitt hjärta fast vid Ordet, och låter förnuft, erfarenhet och allt vika.

Detta är ett vackert bevis på tro. Den som blott kunde göra efter den käre Petrus och låta allt, som faller en in, fara och hålla sig endast vid Ordet. Ty vi har ju den erfarenheten, att var och en gärna ser, att andra tror och rättar sig efter hans befallningar, och då blir man icke ond om det skulle misslyckas. Däremot blir man mycket ond, om tjänaren icke lyder utan svarar: "Det duger icke, jag har förr försökt det, och det har icke velat lyckas. Därför vill jag icke göra på det sättet." En sådan tjänare skulle ingen gärna vilja ha i sitt hus.

Men ändå kan det icke nekas, att vi alltjämt skickar oss så mot Gud i himmelen, i det att vi låter förnuftet förvilla oss och icke rättar oss efter Ordet, såsom vi borde. Det ser man t.ex. på sakramentsvärmarna (vilka förnekade Kristi lekamens och blods verkliga närvaro i nattvarden). Kristus säger: "Tagen och äten; detta är min lekamen; dricken härav alla; detta är mitt blod." "Nej", säger de, "det är icke hans lekamen och blod, utan blott ett tecken därtill, ty Kristus sitter på Guds högra sida." De vill således döma över Ordet efter sitt förnuft. Det är att lära hönan värpa eller kon att kalva, när man vill lära Herren Gud att predika. Vad skulle vi tycka om, ifall dräng och piga gjorde så mot oss, och ville göra alldeles tvärt emot vad vi befallde?

Därför anser Gud det som en stor ära, när vi förhåller oss till honom och hans ord, såsom Petrus här gjorde, så att vi, fastän förnuftet vill tycka något annat, dock står fasta och säger: "Förnuft hit och förnuft dit! Här står Guds ord och befallning, och därvid låter jag det bli." När någon så kan hålla sig vid Ordet, då gläder sig Herren Gud och hela den himmelska härskaran. Även människorna finner stort behag i en sådan lydnad. Om en furste befaller sin tjänare något, så går ju denne strax och gör det. Han talar icke mycket om, hur det skall lyckas, utan säger: "Min herre har befallt det, jag vill i Guds namn göra det. Lyckas det, så lyckas det både för honom och mig, lyckas det icke, så misslyckas det blott för honom. Är befallningen dåraktig, så blir verkställandet dåraktigt. Vad angår det mig? Jag har blott att lyda."

Om man alltid kunde förhålla sig så mot Gud och hans ord, som man är skyldig att göra, så skulle större frid råda på jorden. Där skulle då varken finnas partier eller falska läror, utan alla kyrkor skulle förbli endräktiga och hålla sig vid den rätta läran. Men eftersom man icke kan detta, utan den större delen självklokt säger emot och icke vill lyda Ordet, så kommer därav mycken villfarelse och oenighet.

Visserligen avlöper det icke utan anfäktning. Om det går oss såsom Petrus, att vi får arbeta en hel natt förgäves, då slår det icke fel, att vi blir bekymrade över det och knotar och blir otåliga och tänker, att vi skall sluta upp med arbetet och gå därifrån. Men åt den frestelsen bör man icke ge rum utan förbli i sin kallelse den ena gången som den andra och låta Gud sörja för oss. Ty vi ser ofta, hur ingenting vill lyckas för fromma, snälla och lydiga barn, under det att andra elaka och olydiga slynglar lyckas med allting och allt går dem efter önskan. Men det varar icke länge. Till slut får man se, hur det som i början slog så illa ut, förändrar sig, och det som gick så bra i början, slutar illa. Därför skall du vara ihärdig och icke tröttna, om också icke allt skulle lyckas så väl för dig, ty om du blott förblir lydig mot Gud, så är sådan motgång nyttigare för dig, än framgången annars skulle ha varit. Ty Gud slår till slut olydnaden till marken, den må trotsa så mycket den vill, men lydnaden hjälper han upp och låter den till slut få framgång.

Därför skall du lägga märke till och efterfölja det goda exemplet som Petrus ger, i det att han ser endast på Ordet och följer det och icke låter förvilla eller hindra sig i lydnaden genom andra tankar, som skulle ha fallit mig och dig in och utan tvivel föll även honom in. Ty Guds ord och befallning gäller oss lika väl som Petrus. Gud befaller oss lika väl som honom, att vi skall arbeta och göra vad vår kallelse fordrar. Den som nu aktar på sin kallelse och flitigt arbetar i den, honom måste det till slut gå väl, även om lyckan är motig och välsignelsen en tid bortåt uteblir. Ty Gud kan icke annat än ha behag till lydnaden och låter den ha framgång, även om han dröjer en tid bortåt och därmed prövar oss, om vi verkligen vill hålla fast vid hans befallning.

Därför skall ingen bli missnöjd eller förtretad, om han också med Petrus får fiska förgäves en natt. Ty om Petrus hade fått detta stora fiskafänget om natten, så hade han tänkt, att han hade åstadkommit det med sin skicklighet och sitt arbete, och att han icke behövt någon annans hjälp därtill. Men när han hela natten håller på att fiska och ingenting får, och Herren sedan först ger honom sitt ord och sedan befaller honom att försöka en gång till, då får han påtagligt erfara, att han icke åstadkommit det ensam, utan att det var Guds ord och Guds välsignelse och icke Petri arbete som gjort det.

Detta må nu vara nog talat om den första trösten och lärdomen. Den är timlig och avser vår näring, och den visar, att Kristus icke vill låta sina kristna alltid arbeta förgäves, utan vill vara hos dem i deras arbete med sin välsignelse och icke låta dem dö av hunger.

Den andra trösten och lärdomen är av andlig art. Ty ni hör här, hur Petrus blir förskräckt över fiskafänget och därav lär känna Herren Jesus, att denne är för mer än en vanlig människa. Men emedan han erkänner sig för en fattig syndare, faller han till Herren Jesu fötter och säger: "Gå bort ifrån mig, Herre; jag är en syndig människa." Detta är en andlig sak, vilken få människor rätt förstår. Det ser nämligen ut, som om Petrus vore så gudfruktig och ödmjuka att han vill fly undan för Herren Kristus. Men det betyder något helt annat,

När Gud kommer med sin nåd och lovar syndernas förlåtelse och evigt liv, alldeles för intet för Kristi skull, då känns det i samvetet, att nåden alldeles överflödar, och man tycker, att det är allt för mycket, och att man icke kan ta emot det. Man kan nog tro, att Gud är nådig och barmhärtig, men att han vill vara så övermåttan nådig, det vill icke rätt in i hjärtat. Man tänker: "Vore jag så ren och from som jungfru Maria, Petrus eller Paulus, så skulle jag också våga trösta mig av denna nåden och ta åt mig den. Men jag är en syndare, jag förtjänar ingen nåd utan ogunst och vrede." Då slår djävulen också till. Han blåser upp synden i hjärtat, så att man icke ser annat än sin ovärdighet, och därför blir man förskräckt för den stora, översvinnliga nåden.

Detta är en andlig anfäktning, som säkra människor, sådana de flesta är, icke vet av. Man lär nämligen endast av erfarenhet känna den, och icke på någon annan väg. De flesta människor lever ju så, att de tänker varken på sin synd eller på Guds nåd. Men rätta kristna blir förskräckta, när de erfar detta, och tänker alltid, att det är allt för mycket, som Gud gör för deras skull. Vad är jag, tänker de, jag är ju icke värd, att Gud bevisar mig så stor nåd.

Då får också vi ta emot den tröst och undervisning som Petrus fick, då Herren lät honom höra detta vänliga tilltal: "Ack, Petrus, jag är ju icke här för att fördärva eller straffa dig för dina synder. Var icke förskräckt. Även om du är en syndare, kan du dock vara lugn. Ty jag kan och vill hjälpa dig och göra dig till en stor man. Var därför vid gott mod. Av mig behöver du icke frukta något ont."

Denna trösten tjänar således därtill, att vi skall lära oss, att när dylika tankar vill göra oss förfärade och misströstande, vi då måtte slå dem ifrån oss och icke lämna dem rum. Ty Kristus är icke sådan till sitt sinnelag, att han icke kan ha fördrag med fattiga syndare. Det är för deras skull som han har kommit till jorden. Därför tröstar han Petrus mot sådana tankar och säger, att han icke skall vara förskräckt. På samma sätt säger han i Luk. 12:32: "Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att giva eder riket." På det sättet talar Herren med sådana hjärtan, som liksom Petrus är förskräckta och tänker: "Tror du, att du skulle kunna komma in i himmelen och få leva däruppe tillsammans med de kära änglarna i fröjd och glädje. Ja, om du vore from och helig. Men sådan som du nu är beskaffad, så kan det icke komma ifråga."

"Nej", säger Kristus, "Ni är förskräckta och bävande, men det skall ni icke vara. Min Fader vill ge er riket, och det av sin goda vilja. Ty eftersom ni såsom fattiga syndare icke är värda det, så är det hans goda och nådiga vilja, att ge er det för intet, endast av sin nåd." Var alltså icke förskräckta, utan tag emot det med kärlek och tacksamhet. Ty om Gud icke gav oss något, förr än vi hade förtjänat det, så skulle han ej ens ge oss vatten och bröd. Men han ser icke till vår förtjänst eller värdighet, utan på vår nöd och på sin nåd och barmhärtighet, och så vill han utöver den timliga välsignelsen också skänka oss det eviga livet.

Petrus har här råkat i en sådan anfäktning. Han förstår, att den rika fångst, som han och hans kamrater fått i ett enda notvarp, är en gåva och en välsignelse från Herren Kristus. Men han inser tillika, att han är alldeles ovärdig till en sådan välgärning, och därför är han nära att råka i förtvivlan. "Jag passar icke i din närhet, Herre", säger han. "Håll dig till fromt folk; jag är tyvärr en ond och syndig människa." Men Kristus tröstar honom och förhåller sig mot honom på ett helt annat sätt, än Petrus hade tänkt. Han uppmanar honom att vara vid gott mod och utan fruktan. Det är som om han ville säga: "Det är blott en obetydlighet, detta med fiskarna: jag vill därutöver göra dig till människofiskare. Nu är det ditt yrke att vara fiskare, men jag vill anförtro dig ett annat ämbete: du skall lägga ut på ett annat djup för att fånga människor och befolka himlen och uppfylla mitt rike, såsom denna båt nu är full av fisk. Till detta fiskafänge vill jag ge dig ett annat nät, nämligen evangelium. Med det skall du fånga de utvalda, så att de låter sig döpas, tror och får det eviga livet. Och det icke bara på en enda ort utan i hela världen, så att du får fånga och omvända än en stad och än ett helt land."

Detta är den andliga tröst, som Herren ger sina lärjungar. Han icke blott räddar dem från att dö av hunger, han insätter dem också i den andliga styrelsen, sänder ut dem i världen och låter dem genom evangelium framkalla rörelser bland både konungar och furstar Om nu djävulen vredgas över detta och med all makt sätter sig däremot, så skadar det icke. Ordet skall likväl, antingen djävulen vredgas eller ler, bryta sig igenom och skaffa frukt, så att många skall komma till tro på Guds Son, få syndernas förlåtelse och bli rättfärdiga och saliga samt arvingar till det eviga livet

Såsom ett säkert tecken på detta har vår käre Gud givit oss sitt ord, dopet, nattvarden och avlösningen. Dessa är hans nät, i vilka han församlar de sina ut ifrån världen, där djävulen är furste och gud, och sedan bevarar dem för djävulens list och världens förtryck, samt behåller och styrker dem i tron, så att de icke skall bli fördömda tillsamman med världen. Även om synden ännu rör sig hos dem och tron är svag, så att de fruktar, att de icke är värda en sådan stor skatt och förmån, så tröstar dem dock Kristi ovan anförda ord i Luk. 12. Ty med dem vill han säga till dem: "Frukta icke; se icke på om ni är värdiga eller ovärdiga, utan hör vad jag här säger eder: 'Det har behagat eder Fader att giva eder riket.' Är det så, då skall er Fader ju icke låta er fara ned i helvetet, även om ni förtjänat det. Håll er därför till mig, låt döpa er, kom till den heliga nattvarden, och låt er dragas och fångas genom mitt evangelium, så skall det icke ha någon nöd."

Således har nu, utom exemplet på att man skall höra Guds ord, två stycken blivit förkunnade för er. Det första, att fastän Gud till en tid kan låta oss lida brist och få arbeta förgäves, så vill han dock i rätta tiden komma till oss med sin välsignelse och hjälpa oss. Det andra, att han också vill hjälpa oss mot synden och icke fördöma oss. Därför giver han oss också sitt ord och tröstar oss med detta, så att vi skall kunna fast tro, att vi är hans barn.

Sådana människor gör ock sedan goda och rättfärdiga gärningar, när de först genom Ordet och tron är vissa om, att de för Kristi skull har en nådig Gud och Fader i himmelen, samt att de är hans fiskar, vilka i hans ord såsom uti ett nät är väl bevarade för all olycka. De kan även i brist, hunger och bekymmer vara glada och vid gott mod. De kan säga: "Om jag ock får dragas med fattigdom, så gör det mig ingen skada, ty jag vet, att min käre Gud icke skall låta mig lida nöd. Ty han har givit mig Kristus och med honom all salighet. Han skall också låta mig få så mycket, att kroppen under detta korta livet skall få vad den behöver."

Så är nu Herren framför allt angelägen om, att han måtte trösta och uppmuntra våra hjärtan, så att vi blir fasta i tron och icke tvivlar på, att vi har en nådig Gud i himmelen. Den som nu tror detta, han skall icke låta någon timlig brist oroa sig, och, vad mer är, han skall icke ens fråga efter om djävulen och världen vredgas, när blott Gud är honom nådig och himmelen och alla änglar ler mot honom.

Att vi nu ock må fast tro detta och trösta oss därmed i all både timlig och andlig anfäktning; det förläne oss vår käre Fader i himmelen genom Jesus Kristus, sin Son och vår käre Herre. Amen.