Även dagens evangelium är ett av de sköna och härliga, som handlar om det viktigaste stycket av vår tro, där man inte lär om de tio buden eller vad vi skall göra utan om något mycket större, nämligen om vad Kristus är och vad han har gjort. Ty Johannes berömmer honom så, att han, fastän han själv lever ett ganska heligt liv, öppet bekänner och säger: "Jag är inte värd att knyta upp remmen på hans sandaler." Detta evangelium handlar alltså om detsamma som det närmast föregående. Skillnaden är bara, att vi här möter andra ord och andra personer. Ty för åtta dagar sedan hörde ni, att all vikt ligger på, att man inte tar miste om personen, Jesus Kristus, utan tar emot honom och inte går honom förbi eller väntar någon annan. Den som finner honom, finner nämligen frälsning från synd, död och helvete. Ty Gud har bestämt att i Kristus skulle gudomens hela fullhet bo lekamligen och att han skulle vara allt för oss alla. Han är vägen, sanningen och livet. Endast genom honom har patriarkerna, profeterna, apostlarna och helgonen blivit saliga alltifrån världens begynnelse. Detta vet Johannes, och hänvisar därför sina lärjungar till honom, för att de inte skall försumma att söka en sådan skatt.

Om vi nu inte rättar oss därefter, så är felet det att vi inte håller oss till Guds ord, utan går förbi det och väljer andra egna sätt och vägar att komma in i himmelriket. Den ene går i kloster, såsom man ser i påvedömet och blir munk, den andre fastar, den tredje begär det ena eller andra helgonets förbön, så att var och en alltså finner på sitt eget sätt och sin egen väg att komma in i himmelen.

För att nu förebygga sådan villfarelse och sådant skadligt företag, så har Gud med stort allvar hänvisat sitt folk till sitt ord och försäkrat, att han vill hjälpa dem genom kvinnans säd, d.v.s. genom sin son Jesus Kristus. Den som mister honom går miste om saligheten, även om han fastar sig till döds eller ber, så att han förlorar förståndet. Den däremot som i tron tar emot honom och förlitar sig på honom, han finner syndernas förlåtelse och evig salighet, utan att varken synden eller djävulen kan utestänga honom därifrån.

Den vägen har alla patriarker och profeter gått och sålunda blivit saliga genom tron på Kristus. Skulle någon ha kommit in i himmelen genom ett heligt liv, så skulle det ha varit de heliga profeterna, som för Herrens skull gjorde och led övermåttan mycket i denna onda värld. Men de litade inte alls på sin helighet, utan hängde med fast förtröstan vid den utlovade, välsignade kvinnans säd, som skulle söndertrampa ormens huvud.

Men större delen av judarna på Jesu tid ville inte gå den vägen utan tänkte: "Vad kan väl denne son av en timmerman uträtta? Vi måste rätta oss efter lagen, fasta, offra och ge allmosor. Detta blir den bästa och genaste vägen till himmelen. Inte kan denne tiggare hjälpa oss." Kristus var ju på allt sätt fattig och ringa, så att de som inte höll sig till hans under och hans predikan, inte kunde hos honom finna någonting, som var anseende värt. För att nu judarna inte skulle låta Herren gå obemärkt förbi, så styrde Gud, den barmhärtige Fadern, det så, att den käre Johannes skulle gå före honom såsom härolden går framför fursten och vara hans basun. När de hörde Johannes, så skulle de öppna ögonen och bli varse den som skulle komma strax efter honom. Han var nämligen den rätte mannen.

När judarna därför här sänder en beskickning till honom för att fråga honom, om han är Messias, Elia eller en profet så svarar han: "Det är jag inte." Och när de sedan frågar vidare: "Vem är du då? Vad säger du om dig själv?", så svarar han: Det skall jag säga er: "Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!" d.v.s. jag är trumpetaren framför fursten. Lyssna därför flitigt till min predikan, ty efter mig skall komma en, som har varit före mig och som skall döpa er i den helige Ande, medan jag som en tjänare endast kan döpa i vatten. Han har redan trätt fram bland er, men ni känner honom inte.

Detta är således mitt ämbete, vartill jag är sänd, att jag skall vara en ropandes röst eller en predikant i öknen, för att ni, när ni hör ljudet av min basun, skall veta, att han är kommen. Jag är den ropande rösten, jag är predikaren, som ni bör lyssna till. Den som kommer närmast efter mig, han är det, såsom ju också profeten Jesaja säger i kap. 40:3: En röst ropar i öknen: "Bered väg för HERREN, bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud." Jag är, säger Johannes, den som skall säga er detta. Se därför upp. Han står där redan mitt ibland er, fastän ni inte känner honom. Men jag skall lära er att känna och ta emot honom. Den predikare, som träder fram närmast efter mig, han är det. Jag är endast förebudet. Detta är mitt ämbete och min predikan. Han har ännu inte börjat predika, men han skall snart låta höra sig. Så se då upp, att ni inte tar miste på honom, utan ger väl akt på honom.

Det gick också så, som Johannes predikade. Ty strax efter dopet hos Johannes lät Kristus se sig själv och sina tecken i Galiléen, sände ut tolv apostlar och därtill sjuttiotvå lärjungar och bjöd dem predika: "Himmelriket är nära", vilket betyder: Kristus är här och är just den om vilken jag vittnar. Håll er till honom och tag emot honom, så kan ni inte ta fel. Han skall komma efter mig, men han har varit före mig. Nu var Johannes ett halvt år äldre än Herren Kristus. Ändå säger han: "Han var förr än jag." Detta hade för judarna varit en hädelse, om de den gången hade förstått det. Såsom man ser av Joh. 8:58, där Kristus säger: "Förrän Abraham blev till, är jag." Ty därmed sägs det, att denne, innan han föddes till världen, av evighet var Guds ende Son. Detta förstod judarna inte vid det laget. Men Johannes hade förvisso en sådan mening med dessa ord och ville ge tillkänna Kristi persons eviga härlighet. Detta låter han tydligt nog förstå, när han säger: "Jag är inte värd att knyta upp remmen på hans sandaler."

Nu borde judarna ha låtit sig övertygas och tänkt: Vilken man måste inte han vara, inför vilken Johannes ödmjukar sig så djupt och säger, att han inte är värdig att göra honom den allra minsta tjänst? Käre Johannes, skulle inte du vara värdig att göra en sådan ringa sak? Nej, säger han. Det är jag inte värdig. Jag må vara hur stor som helst. Mot denne är jag intet. Han kastar alltså sin härlighet ifrån sig och säger, att han vill vara nöjd, om han fick komma denne man så nära, att han fick borsta hans skor.

För att judarna nu inte skulle tänka, att han ödmjukade sig alltför mycket, eftersom han ändå infört dopet och var en dråplig predikant, så undervisar han dem vackert om detta dop och säger: Jag har också mina tecken med mig, liksom de andra profeterna. Jeremia har ett ok av trä, Jesaja gick barfota och naken, då han profeterade för egyptier och etiopier, hur de skulle bli plundrade och avklädda av fienderna (Jes. 20). Likaså, säger Johannes, frambär jag en ny predikan och ett nytt tecken, ty jag förkunnar, att ni skall bereda väg för Herren. Så behövde jag inte predika, om vägen redan skulle vara beredd. Vidare tvår och döper jag er till ett tecken på, att ni är orena och besmittade. Detta dop har jag börjat, men han skall införa ett annat och bättre dop och döpa er i helig ande.

Allt går sålunda ut på, att de inte skall låta denne man gå sig förbi utan tänka på vad Johannes predikat. Se, Johannes har talat till oss om en, som skulle komma efter honom. Det måtte väl säkert vara den, som nu börjat visa sig så mäktig i ord och gärningar. Men vad hände? De lyssnade visserligen till Johannes, men trodde inte hans vittnesbörd, ja de dräpte båda två, både Kristus och hans förelöpare. De halshögg Johannes och korsfäste Kristus, om vilken Johannes så troget predikat och som han förmanat dem att ta emot. Sådan var alltid deras fromhet. De inte bara föraktade profeternas predikan och förföljde och dräpte dem, de korsfäste också Herren Kristus själv, som profeterna förebådat.

Än idag går det till på samma sätt. Kristus blir korsfäst inte endast i sin egen person utan också i sina lemmar. Vi vill gärna som Johannes rätt visa var och en på salighetens väg och säga: "Utan Kristus ges det ingen syndaförlåtelse och intet evigt liv." Vad händer då? Jo, ju trognare vi visar folket bort från egna gärningar såsom en falsk grund och till den rätta klippan, Kristus, desto mer fördömer oss våra motståndare. Ty detta överensstämmer, som var man vet, inte med deras lära. De hänvisar till klostren, läser mässan, håller själamässor och vakor, ordnar med gudstjänster, gör vallfärder, köper avlat o.s.v. Sådant kallas inte att visa till Kristus utan att vid sidan om Kristus söka andra vägar att komma till himmelen. Gentemot detta predikar vi och förmanar folket att hålla sig till Johannes vittnesbörd, som hänvisar till Kristus. Men detta är odrägligt för påven och hans anhang. De fördömer oss därför som kättare, och hade de bara makt till det, så fattades dem säkert inte vilja att tacka och belöna oss på samma sätt som judarna Johannes.

Varför är de då fientliga mot oss? Varför kan de inte tåla oss? Av intet annat skäl, än att vi med Johannes predikar, att de skall ödmjuka sig inför Kristus och med all sin gudstjänst och alla sina goda gärningar inte ens akta sig värdiga att torka av hans skor. Ty de måste väl själva bekänna, att Johannes var mycket heligare än de. Ändå säger han, att han inte ville se åt denna sin helighet. Fick han bara den nåden att få ta av Kristus hans skor och torka av dem, så skulle han vara nöjd.

Sådan ödmjukhet ville vi gärna genom evangelium mana fram hos varje människa. Därför förmanar vi i kraft av vårt ämbete var och en att akta sig för synden och leva gudfruktigt, men att ändå inte förtrösta på denna fromhet inför Gud utan liksom Johannes akta sina goda gärningar och sin ärbara vandel som en skotrasa i jämförelse med den höga, rena, fullkomliga och stora rättfärdighet, som vår käre Herre Kristus genom sin pina och död förvärvat oss. Men påven och hans folk vill inte vara med om detta, därför att de inte vill släppa förtröstan på sin egen och de avlidna helgonens förtjänst. Därför längtar de inte efter delaktighet i vår Herres Kristi välgärning och förtjänst, långt mindre har de sin tröst däri, såsom gudfruktiga hjärtan, vilka känner sina synder och bävar för Guds vrede och dom. De ropar till på köpet som vansinniga, som aldrig förstått, än mindre känt vad synd och död är, att människan inte blir rättfärdig genom tron allena. Också gärningarna gör sitt till. De vill således inte låta Kristi rättfärdighet vara deras skatt, såsom Johannes, som kastar bort all sin egen helighet och inte vill låta den gälla så mycket som en trasa, som man torkar sina smutsiga skor med. Påven med sitt anhang vill, som sagt är, inte gå med på detta, utan upphöjer sina gärningar så, att de anser sig förtjäna det eviga livet genom dessa. Därför kan de alls inte tåla, att man liknar deras gudstjänst och helighet vid gamla trasor. De menar tvärtom, att Kristus måste bli glad över att de har sådant för sig, honom till ära och tjänst.

Därför skall man inte stöta sig på att många i vår tid föraktar och förföljer evangelium. Det gick Johannes, Kristus och apostlarna på den tiden på samma sätt. Det var inte bara så, att deras lära föraktades. De själva förföljdes och dödades ömkligen för denna läras skull. Nå, judarna har ju fått sitt straff. Våra föraktare och bespottare skall inte heller undgå sitt. Låt oss däremot tacka Gud för att vi har det rena Ordet, men låt oss först och främst ge akt på Johannes ord: "Bana väg för Herren." Likaså på det ordet: "Men mitt ibland er står en som ni inte känner." Och det ordet: "Se Guds Lamm, som tar bort världens synd!" Här säger han ju ingenting om våra gärningar och vår förtjänst utan visar oss genast till Kristus, i vilken vi kan finna och äga allt.

Vi bör vidare flitigt betrakta det exempel på ödmjukhet, som framlyser däri, att denne helige man, som enligt Kristi vittnesbörd knappt har sin like bland dem som är födda av kvinna, säger sig med all sin helighet och alla sina goda gärningar inte vara värdig att böja sig ner och upplösa hans skorem. Låt detta vara ett bevis på Johannes ödmjukhet, så att vi inte endast ger akt därpå utan även söker efterlikna det. Goda gärningar skall vi visst göra, ja, i allra högsta grad beflita oss om dem, ty det har Gud bjudit och befallt i de tio buden. Dem har han inte utan mening gett oss från himmelen. De är hans ord. Därför vill han, att vi skall lyda dem. Var och en bör alltså på bästa sätt bemöda sig om att leva efter dem och på så sätt visa sig lydig och tacksam mot Gud, som har skänkt oss sin käre Son, vilken för vår skull förnedrat sig själv intill döden, ja, intill döden på korset, varigenom han försonat för hela världens synd. Förlita dig på den mannens lydnad och gärningar. Bygg stadigt därpå. Kasta allt det goda du gjort för hans fötter och bekänn fritt av hjärtat med Johannes, att det inte ens är användbart till att torka av Kristi skor med. Inför människor är det som en fin, ren och skön duk, klenod och dygd, att du inte är en äktenskapsbrytare, tjuv eller mördare, att du ger allmosor och är flitig i din kallelse. Sådant må man väl här i världen bland människors barn berömma och anse som fint sammet, siden och guldtyg. Men när det kommer inför vår Herre Gud och hans domstol, så bör du säga: "För dig, Herre, är mitt bästa sammet och guldtyg sämre än en trasa. Döm mig därför inte efter mina gärningar. Jag vill låta dem gälla som gamla trasor inför dig. Give Gud, att jag bara skulle vara värdig detta, så skulle jag låta mig nöja därmed." Så gör också den helige Paulus i Fil. 3:5-6: "Jag är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer, jag som i fråga om lagen var en farisé, i fråga om iver en förföljare av församlingen, i fråga om rättfärdighet, den som vinns genom lagen, en oklanderlig man." Det är ju något rätt ovanligt, att någon kan berömma sig så inför människor. Ändå, säger han, anser jag all denna helighet som avskräde för Kristi skull. Det är min högsta fröjd och bästa tröst att "bliva funnen i honom inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lag utan med den rättfärdighet som kommer genom tro på Kristus, som av Gud tillräknas tron. Emot detta att jag nu kan få åtnjuta denne min Herres rättfärdighet aktar jag all min egen rättfärdighet som avskräde." Här använder Paulus ännu föraktligare uttryck än Johannes, som nöjer sig med att kalla sina goda gärningar en skotrasa. Paulus kallar dem för avskräde. Det är ju ganska föraktfullt talat om vårt heliga leverne.

Vi bör låta de frommas exempel gå oss djupt till hjärtat, ge noga akt därpå och allvarligt bemöda oss att leva i tukt och ärbarhet i världen, så att människor inte skall behöva ha något att förebrå oss. Sådant hör till livet här på jorden men tar också slut med detta. Ty en from man blir begravd likaväl som en bov, en from kvinna likaväl som en sköka.

Men när det blir fråga om det andra livet, det eviga, så lär dig att säga: "Jag håller mig till min Herre Kristus och den helighet, som han skänker mig i dopet, i Ordet och i nattvarden. Där vill jag bli funnen såsom en usel mask." Man bör alltså göra skillnad mellan vårt timliga liv och vår helighet och det eviga livet i den rättfärdighet, som gäller inför Gud. Hedningarna har också levat i tukt och ärbarhet och gjort och lidit mycket för sitt fosterland. För detta bör de också med all rätt berömmas. Men när döden kommer, så blir det annat av. Då får allt vårt görande och lidande träda tillbaka, ty genom det får vi inte syndernas förlåtelse eller rättfärdighet. Varifrån skall vi då ta den rättfärdighet och helighet, som inför Gud gäller till evigt liv? Det får gå så till, att vi med Johannes ödmjukar oss och säger: "Herre, här är en stackars trasa, en gammal riven, otäck tygbit", eller som Paulus säger "ett stinkande avskräde". Inför världen må det gälla som bisam, sammet och guldtyg, men Herre, låt mig inför dig vara en gammal trasa, som jag kan torka din Sons skor med och skänk mig hans rättfärdighet. Han är nämligen med sin rättfärdighet min ädlaste och dyrbaraste skatt. Jag vet ju, att jag med honom och hans rättfärdighet kommer in i himmelen, medan jag med min egen rättfärdighet skulle fara till helvetets avgrund.

Vi kan alltså sluta oss till, att munk- och klosterväsendet och vad som ytterligare kan nämnas av det slaget, alltsammans hör djävulen och helvetet till, om de som håller sig till detta, inte har den avsikten att de vill bevisa Gud skyldig lydnad och inte bli någon till förargelse, utan tänker att de därigenom skulle bli saliga, ja t.o.m. kunna sälja sina goda gärningar till andra människor. Detta är att förneka Kristus, ja, att bespotta och förakta honom, såsom judarna föraktade och bespottade honom. Vi bör akta oss för sådan styggelse och lära oss, hur vi skall möta sådana förförare, nämligen genom att säga dem: "Du arma människa, tror du dig verkligen om att göra mig salig med dina fläckade gärningar och din helighet? Johannes, Paulus, Petrus och andra helgon har inte förmått detta, annars hade de inte tänkt så ringa och predikat så föraktligt om sin egen helighet." Vill man nyttja klostren till skolor, så att man där uppfostrar ynglingar och låter dem studera Skriften, så är detta ett mycket vackert, förträffligt och nyttigt bruk. Men dit syftar inte påven och hans anhängare. De visar i stället för var man klosterlevnaden såsom en väg till himmelen. Därmed skall de visst finna en sådan himmel, där eld och lågor slår ut genom fönstren. Därför vore det mycket bättre, att man förstörde sådana kloster, än att människor på det sättet visas bort från Kristus och fördärvas till kropp och själ.

Så lär då nu i korthet sagt av dagens evangelium, att vi med och bland människorna skall leva tuktigt och ärbart, vara flitiga och verksamma när det gäller goda gärningar och i ingen mån bli till anstöt. En sådan lydnad fordrar Gud i sin lag och begär han av oss. Bevisar vi inte Gud denna lydnad, så griper han in med bödel och svärd, ja, till slut med helvetets eld. Vi är alltså, säger jag, skyldiga att på Guds befallning göra så mot människorna. Men när du kommer inför Gud, så säg: "Herre, berodde det på min helighet och mina gärningar, så skulle jag vara förlorad. Jag ber dig därför om att få vara en gammal trasa vid min Herres Kristi fötter. Ty med min levnad är jag inte värd något bättre än att bli fördömd. Men jag trår efter hans rättfärdighet, att han måtte helga mig med en annan bättre och evig helighet. Så kommer jag säkert till det eviga livet."

Sådant vill påven och hans prästerskap inte höra, ty de inser väl vad som skulle bli följden därav, nämligen att stift och kloster och mässor och all deras falska gudstjänst då inte skulle bestå så länge. Därför fortfar de envetet med sin gärningslära, de flesta för bukens skull, de övriga därför att de på det sättet hoppas bli saliga. Så gör inte Johannes och Paulus. De håller inte fast vid sin rättfärdighet och helighet. Som de borde också alla kristna göra. De borde säga med Paulus: "Min helighet är ett stinkande avskräde", eller som Johannes: "Min helighet är som en trasa, om jag vill jämföra den med Kristi helighet och hans gärningar." Men de påviska vill inte vara avskräde och trasor med sina mässor, löften, fastor och böner. De vill förgöra oss, därför att vi inte håller med dem, utan visar människorna en annan och bättre väg. Men låt oss se på Johannes mun och finger, varmed han pekar och visar oss, att vi inte skall glömma vår Herre och saliggörare Jesus Kristus ej heller ta miste på honom, till vilken Johannes så flitigt och troget ledsagar och hänvisar oss, för att vi skall bli saliga.

Detta är det viktigaste som dagens evangelium har att lära oss, att Johannes så ivrigt visar ifrån sig till Herren Kristus, att han ödmjukar sig själv så djupt men så storligen upphöjer och berömmer Kristus. Vidare att fariséerna och översteprästerna sänder bud till Johannes och vill tvinga honom att sluta upp med sitt döpande och sin predikan, eftersom han själv säger, att han varken är Kristus eller Elias eller en profet. Så också att han gör skillnad mellan sitt dop, med vilket han som en tjänare döper, och Kristi dop, hans som är Herren själv och ensam kan ge Anden. Dessa två ting är för vanliga människor något för höga. Därav bör man dock lära sig och märka, att världen och i synnerhet vad vist och högt är i världen, är fiende till Guds verk och gärna vill undertrycka och förstöra det, så som översteprästerna och fariséerna här försöker. Men Johannes har en rätt Elias ande och kraft, d.v.s. ett oförskräckt hjärta, och låter sig inte hindras vare sig från att döpa eller predika, till dess Herodes tar honom till fånga, kastar honom i fängelse och slutligen låter halshugga honom. Detta lider han för Herrens skull villigt och gärna i hopp om att han genom sin Herre och Frälsare Jesus Kristus skall finna en nådig Gud och ett evigt liv. Det förläne oss vår Herre Gud genom sin Son Jesus Kristus. Amen.