I dagens evangelium framställs för oss en berättelse, som vill lära oss, inte vad vi bör göra. ty här står ingenting om våra gärningar, utan vad vi i nöd och svårigheter bör tro och trösta oss med. Det är således en av de stora predikningarna om tron, som var man dock tycker sig väl förstå, som om det vore en enkel och alldaglig sak.

Vi vill nu dela vår predikan så, att vi först talar om korset och lidandet, sedan om Herren Kristus och tron på honom, att han allena som den enda och bästa trösten duger och hjälper och för det tredje om den frukt och nytta, som efter anfäktelsen kommer av tron. Dessa punkter skall på ett förträffligt sätt kunna visa oss, vilken trösterik berättelse evangelisten med få ord ger oss, en som annars inte är så lätt att finna.

Det första stycket säger oss, att Herren Jesus stiger i båten med sina lärjungar. Ännu är det inte oväder utan vackert, behagligt och stilla väder. Sjön ligger också lugn och stilla. Annars skulle åtminstone lärjungarna ha ryggat tillbaka för att slå sig ned i båten. Men så snart Kristus och hans lärjungar satt sig och de lagt ut från land och kommit ut på sjön, så upphäver sig en fruktansvärd storm, så att båten översköljs av vågor så, att det ser ut, som skulle den gå under.

Låt oss ge väl akt på denna berättelse. Låt oss göra ett ordspråk av det och säga: "Så går det, när Kristus stiger i båten." Då får det inte längre vara lugnt. Då kommer oväder och storm. Det går verkligen så, som Kristus säger i Luk. 11:21, 22, att en starkt beväpnad man bevakar sin gård och får ha ro och frid till dess en ännu starkare kommer. Då börjar ofriden, kampen och striden.

Detsamma märker man här i evangeliet. Allt är förut lugnt och stilla, men så snart Kristus låter höra sig med en predikan eller låter sig ses med ett underverk, så brinner det i alla knutar. Fariséerna, de skriftlärde och översteprästerna sammansvärjer sig och vill beröva honom livet och framför allt börjar djävulen att storma och rasa. Detta har Kristus själv förutsagt i Matt. 10:34-36: "Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Jag har kommit för att skilja en son från sin far, en dotter från sin mor och en sonhustru från sin svärmor, och en man får sina egna till fiender."

Det ena som det andra vill lära oss att väl besinna, om vi vill vara kristna eller inte. Vill du vara en kristen, så bered dig på storm och ofrid. Det kan inte bli annorlunda än så, att alla de, som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus, får lida förföljelse, som Paulus säger. Därför förmanar också Jesu Syraks son i kap. 2:1 alla troende och säger: Vill du vara Guds tjänare, så red dig till frestelse, stå fast och lid, såsom ville han säga: Vill du inte vara Guds tjänare, så gå dina färde. Djävulen skall då lämna dig ifred, tills dess hans tid kommer. Vill du åter tjäna Gud och vara en kristen, så gör det villigt. Ovädret och förföljelsen kommer inte att utebli. Fatta därför mod, så att du inte förskräckes därför såsom för en oväntad händelse. Var inte rädd för detta oväder utan frukta Gud, så att du inte för världens skull avviker från hans ord.

Du har ju inte gått till verket för världens ynnests skull. Så må du väl inte vilja avstå därifrån för hennes ogunsts och vredes skull. Det är detta evangelisten vill lära oss, då han säger, att ovädret bröt ut just då Kristus stigit i båten och kommit från land ut på sjön.

Detta lär oss också, vad vi skall svara de usla och odugliga smädarna, som inte kan annat än lasta evangelium och som säger: "Förr, innan denna lära kom, så hade vi lugn och ro och överflöd. Nu har vi fått så mycket elände, att man inte kan tala om det. Partier, krig,uppror, dyrtid och allt möjligt ont." Den som nu vill stoppa munnen till på dessa smädare, han bör säga dem: "Käre, har du inte läst i evangelium, att ett oväder bryter ut, så snart Kristus kommer i båten och ut på sjön?" Det är inte Herrens Kristi skuld utan djävulens, som är fientlig mot honom och inte kan tåla honom. Därför är han också fientlig mot evangelium och vill gärna ställa till så mycken oro och jämmer på jorden som möjligt, så att evangelium kan bli utrotat. Sådant vill de blinda och förstockade inte se och lägga märke till. De ser bara på ofoget och bristen och ropar hånfullt, att det är för evangeliets skull. Men hur mycket gott, som kommer av evangelium, och hur man därigenom kan lära känna Gud, få syndernas förlåtelse och bli helig, det vill man inte se.

Så betedde sig också det otacksamma, gensträviga och hårdnackade judiska folket i öknen. När de var i Egypten och två mäns arbete lades på en, ropade de till Gud, att han måtte hjälpa dem ur eländet, så skulle de bli fromma. Men när Gud frälste dem från detta elände och de kom ut i öknen, så hade de glömt alltsammans. Detta var just det sämsta, att de alldeles glömde, på vad sätt och hur mycket de varit tvungna att arbeta och lida i Egypten. De tänkte nu bara på köttgrytorna och brödet i Egypten. Konsten att orda vitt och brett om det goda de haft, den kunde de, samtidigt som de teg med det onda de också fått utstå. När Gud därför gav dem brödet från himmelen, så föraktade de det och tyckte inte, att det var lika gott som köttet i Egypten. Så fördärvad är vår natur och beskaffenhet genom arvsynden. Vad Gud än gör med oss, så kan han inte göra oss till lags. Det vill sannerligen ett stort och gudomligt tålamod till att så länge fördraga så vanartiga barn, som vi är.

Hade någon, innan evangelii lära börjat predikas, frågat oss, vilket vi helst ville ha: ett års dyrtid eller att fortfarande låta oss skinnas plågas och misshandlas av munkar och präster; som förr var brukligt, tror du inte då, att varenda en med glädje skulle ha valt dyrtiden för att få slippa undan det svåra, odrägliga och - som det då såg ut - ändlösa skinnandet? Man hade ju haft det hoppet, att vad som inte kom ena året det kunde komma året därpå, medan skinnandet däremot skulle komma att fortsätta och med var dag bli allt odrägligare.

Sådant och annat ofog har vi alldeles glömt och nu prisar vi det förra lugnet och tillståndet utan att se, vilken gruvlig klippa, som hängde över våra huvuden eftersom man under den freden fördärvade oss inte bara till gods och ägodelar utan också till kropp och själ genom falsk lära och avguderi. Och likväl kunde vi inte heller då vara utan bekymmer, eftersom ju dyrtid, farsot, krig och andra landsplågor inträffade då likaväl som nu. Men när något sådant händer nu, så ger man evangelium skulden för det.

Men hur tror du, att detta behagar Gud, som inte har någon ädlare skatt än sitt ord och som inte kan råda och hjälpa oss mot synd och död på bättre och säkrare sätt än genom evangelium, som dock blir så gruvligen vanärat och smädat, att man ger det skulden för all olycka som händer? Vilket straff skall väl följa på en sådan hädelse? Jo, att Gud alldeles förblindar smädarnas hjärtan och ögon, så att de inte ser Guds stora och härliga välgärningar och likt judarna blir så förstockade, att de inte kan annat än häda Gud och sist bli djävulens byte. En sådan lön tillkommer dem och skall förvisso tillfalla dem. Du måste ju i alla fall, även där evangelium inte blir förkunnat, tåla, att inte var och en tycker om dig, att du istället får ovänner. Rom fick ju utstå krig och annan olycka, innan evangelium kom i världen.

Evangelium har alltså ingen skuld, utan djävulen och vår otacksamhet är skuld till det. Djävulen tål inte evangelium och vill gärna undertrycka det. Därför ställer han till alla möjliga olyckor. Och ju väldigare framgång Ordet får, ju häftigare vredgas och rasar han. Om vi nu är otacksamma, när en så stor skatt erbjuds oss och inte tar emot och gör bruk av den utan hatar och förföljer den, så kan Gud inte tåla detta, utan måste komma med allehanda straff och plåga just för att hämnas otacksamheten.

Detta är första stycket, av vilket du lär dig, att du måste bereda dig på storm och oväder, om du vill vara en kristen. Men vill du det inte, så gå dina färde. Du kommer nog en gång, när du skall dö att märka, hur du ställt till det för dig.

Det andra stycket handlar om trons rätta art, som under denna storm och strid går åstad och söker upp Kristus och väcker honom. Ge noga akt också på detta. Ty de påviska, våra motståndare, håller tron för en ganska enkel sak, medan de håller mycket på den fria viljan. Men jag skulle önska, att de också vore med i båten, så att de fick pröva vad den fria viljan förmår i en sådan nöd och ångest.

Det har apostlarna här nogsamt fått lära. Deras tro må ha varit hur svag och ringa som helst, så hade de dock, om denna svaga och klena tro inte hade funnits, med all sin fria vilja måst förtvivla och sjunka ned i vågornas djup. Men eftersom där är en gnista tro - Jesus säger ju: "Så lite tro ni har" - så får de såpass tröst, att de inte förtvivlar utan skyndar sig till Kristus och väcker honom och utbeder sig hans hjälp.

När nu redan den klena och svaga tron förmår så mycket, vad skall då inte den starka och fasta tron förmå? Därom hörde vi för åtta dagar sedan ett vittnesbörd av den spetälske och hövitsmannen i Kapernaum. Således är det inget bevänt med den fria viljan. Den förlorar sig och håller inte stånd, när skarorna kommer och drabbningen börjar. Då tänker vi inte på något annat än att ropa på hjälp och önskar oss hundra mil därifrån. D. v. s. den fria viljan kan inte trösta hjärtat, utan gör det bara alltmer bävande, så att det t. o. m. förskräckes för ett prasslande löv.

Men tron står dock fast, hur klen och svag hon än kan vara, och låter sig inte förskräckas ens av döden, såsom man här ser på lärjungarnas exempel. De såg döden för sina ögon. Vågorna slog häftigt in från alla sidor, så att de slog över båten. Vem skulle inte blekna i sådan nöd och dödsfara? Men tron håller dock som en mur, hur svag hon än är och förhåller sig som den lille David mot Goliat, d. v. s. mot död och synd och all fara och förtvivlar inte utan söker hjälpen där den är att finna, nämligen hos Herren Kristus, väcker honom och ropar till honom: "Herre, hjälp! Vi går under."

Tron gör alltså, att man, även om det ser ut, som om man skulle gå under, dock väntar sig hjälp och ber, som det heter i psalmen: "Jag tror, därför talar jag ock." Ty ingen kan bedja utan att ha tro. Inte heller den fria viljan förmår det, ty hon ser bara den förhandenvarande nöden och faran, men inte den man, som i nöden och faran kan hjälpa. Därför måste människan, såvitt det beror på hennes fria vilja, dö i sina synder. Men det är tron, som, hur klen och svag den än är, griper fatt i hjälparen, Herren Kristus, och får hjälp. Hade nu lärjungarnas tro varit fast och stark, som profeten Jonas, som förblev intill tredje dagen i fiskens buk, så hade de kunnat säga till sjön och vågorna: "Slå in i båten, hur mycket som helst. Så starka är ni dock inte, att ni kan välta omkull båten. Och även om ni kunde det, så skulle vi ändå mitt i sjön finna ett valv, där vi kunde sitta torra och inte drunkna. Vi har ju en Gud, som kan uppehålla oss inte bara på sjön utan också i och under den."

En sådan tro är rätt, som inte likt den fria viljan bara ser på det närvarande och därför förskräckes och misströstar, utan också ser på det kommande, hur allt kan förändras. Därför om hon också redan är i dödens käftar, så bemannar hon sig och håller sig till den trösten, att hon kan få hjälp, som vi här ser på lärjungarnas svaga tro. Tron är alltså inte en ringa kraft eller en enkel sak. Det är en gudomlig kraft, som inte kommer av den fria viljan, utan blir oss av den helige Ande given genom Ordet.

Det förstår inte våra vedersakare, de påviska. Annars skulle de inte så häftigt säga emot, när vi påstår, att tron allena gör salig, d. v. s. att tron allena finner tröst, när synd, död och evig fördömelse slår in i båten och vill förgöra oss. Därför ser man, att de är modiga och stolta, så länge havet ligger stilla och vädret är lugnt. Men när ovädret bryter lös och det går dem emot, då är allt mod och all tröst sin kos. Ty där finns ingen tro, utan bara den vanmäktiga, tröstlösa viljan, som glömmer Gud och hans ord och inte vet, vart hon skall vända sig.

Nu ser det särdeles olyckligt ut, att Kristus under denna dödsnöd vilar sig och sover en rätt, naturlig och djup sömn, som övermannat honom kanske därför, att han under dagen arbetat och predikat sig trött eller natten igenom bett och kämpat med frestelser. Ty jag tror, att han ofta under natten anfäktats av djävulen, såsom han klagar i Ps. 88:16: "Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom. Jag måste bära förskräckelser från dig,jag är nära att förtvivla." Därför var han sällan glad. Gick istället ofta i svårmodiga tankar, alldeles likt den som är full av jämmer och bedrövelse, såsom samma psalm ger tillkänna i v. 4: "Ty min själ är mättad med lidanden, mitt liv har kommit nära dödsriket." Men fastän en sådan sömn är rätt och naturlig, måste den dock hjälpa till att föröka hans lärjungars tro, likt alla hans andra gärningar.

Så sker det än idag, att Herren ställer sig som om han inte såg sina kristna, ja, som hade han aldrig lämnat dem ur sikte. Så gör han här i båten. Han ligger och sover och bekymrar sig varken om vädret eller lärjungarna eller båten. Men han är dock med i båten, fastän han sover.

Så är det nu dessa anfäktelser, som alltid kommer, att vår Herre Kristus låter böljorna slå över båten, d. v. s. att han låter djävulen och världen rasa mot de kristna så, att man kan frukta - såsom det ännu i denna dag kan se ut - att den alldeles skall gå till botten. Då sitter vi i båten och brottas med väder och vind det bästa vi kan. Under tiden förblir Herren dock stilla, och låter oss inte förstå, att han vill hjälpa oss. Det är den sömn han sover i båten.

Men då skall vi fatta mod och tänka, att det inte är någon fara. Ty han är Herren och han är nära oss även i båten. Skulle han än ställa sig så, som såg han oss inte, så skall vi dock ställa oss, som om vi såg honom och tro honom om, att han kan stilla vågorna, hur de än brusar och rasar.

Så skall vi också göra i våra enskilda frestelser, i våra egna faror och anfäktelser, som kan komma över var och en av oss särskilt. När djävulen kommer och påminner dig om dina synder, förskräcker dig med Guds vrede och hotar dig med den eviga fördömelsen, så tvivla inte utan tänk: "Min Herre Kristus är inte långt borta. Han bara sover. Då är det tillbörligt, att jag med allvarlig bön nalkas honom och väcker upp honom, som lärjungarna här gör." De tänker mer på sin undergång än på Herrens sömn. Därför menar de: "Vi måste helt enkelt ha en vaken Kristus, annars är det ute med oss. Låt oss därför inte ge honom någon ro, utan väcka honom."

Lär dig att göra detsamma. Ty bägge delarna kommer att inträffa. Vill du vara med Kristus i båten, så uteblir inte ovädret och Kristus kommer att sova, så att du riktigt skall få känna på anfäktelsen. Om han inte sov, utan genast näpste stormen, så skulle vi ju aldrig märka, hur det är ställt med oss, utan tänka att vi gjorde det av egen kraft. Men nu stärks tron genom att den prövas, så att man måste bekänna: "Ingen mänsklig kraft har kunnat hjälpa, men Gud och hans dyra ord har gjort det."

Vid sidan av allt detta sköna och tröstefulla, skildras Jesus här som en verklig och naturlig människa, som har kropp och själ och därför behöver äta, dricka, sova och utföra andra naturliga förrättningar likasom vi, såvitt de sker utan synd, så att vi inte delar deras villfarelse, som håller Kristus för en vålnad och inte för en verklig människa.

Men liksom den naturliga sömnen är ett säkert bevis på, att Kristus är en verklig, naturlig människa, så bevisar han sin allsmäktiga gudom, när han med ett ord stillar sjön och får vädret att lägga sig, vilket inte är ett människoverk. Det vill en gudomlig kraft till att med ett ord stilla vågornas raseri.

Detta underverk bör därför vara oss så mycket tröstligare, som vi därav kan förstå, att Kristus är Gud och människa i en person. Därför kan han i all anfäktning och nöd hjälpa alla dem, som hos honom söker hjälp. Även om vi alltså måste lida och våga något för vår tro, och annorlunda kan det ju inte bli, så vad betyder det? De gudlösa måste ju också utstå lidande och död och dessutom gå där med ett dåligt samvete och till slut vänta den eviga fördömelsen.

Det tredje stycket handlar om den frukt, som kommer av tron, nämligen den att också andra blir varse undret och säger: "Vad är denne för en, eftersom både vindarna och sjön äro honom lydiga?" Dessa hade kanske dittills hållit honom för en vanlig människa och inte vetat, att man i dödsnöd skall söka och finna hjälp hos honom. Men nu lär de känna honom, att han är den högste och bäste hjälparen i nöd, då ingen annan människa skulle kunna hjälpa.

Så går det i alla tider till, att ju svårare prövningen är, desto större frukt och nytta får den med sig. Världen ansätter oss ganska hårt och påminner oss om att vi alltjämt måste lida och att sjön och ovädret skall bli oss övermäktiga och rycka oss ned i djupet. Men låt oss bli fasta i Guds ord och tron! Därav skall komma en skön och härlig frukt, över vilken vi en gång skall le och vara glada. Det bittra hat, som fienderna hyser mot kyrkan och som vi måste kvida och sucka under, som en kvinna jämrar sig under barnsnöd, det skall dock, om Gud vill, verka något som är gott. Likaså bör var och en för sin egen person hoppas, när prövningen ansätter honom, att den inte skall bli utan frukt

Sålunda ser vi, mina käraste, att detta evangelium är mycket trösterikt och undervisar oss skönt och förträffligt om, att vi, om vi vill vara kristna måste stiga i båten med Herren Kristus och där vara beredda på oväder och storm. När sådant alltså börjar, så bör vi hålla oss fasta vid tron och vid Ordet och hoppas, inte endast att vädret eller prövningen skall stillas och vi blir hjälpta därur, utan också att en säker frukt och nytta skall komma därav, så att vi ingenting högre bör önska, än att vi får försöka oss på det och genom egen erfarenhet får lära känna Ordets och trons kraft och dygd. Vem vill då klaga över sitt kors, när en sådan stor hjälp och frukt blir dess följd?

Men det smärtar den gamle Adam. Han grinar illa åt en så bitter och sur dryck och vill hellre bli befriad därifrån. Därför är det nödvändigt, att vi ofta och mycket tänker på detta exempel och flitigt umgås med Ordet, så att vi, när prövningen kommer inte förlorar modet, utan söker upp Kristus, som sover mitt ibland oss och ställer sig, som om han inte frågade efter oss och genom trägen bön söka hjälp och räddning hos honom.

Detta förläne oss alla vår käre Fader i himmelen för Kristi skull genom sin helige Ande. Amen.