I dagens evangelium lär vår käre Herre Kristus sina lärjungar och oss alla, hur vi skall förhålla oss mot varandra, och hur ett kristligt liv skall vara beskaffat. Ty om vi har tagit emot tron och har det namnet, att vi är kristna, som genom Herren Kristus är frälsta från synd, död och all olycka, så bör därmed också följa ett nytt liv, så att vi gör vad han begär av oss. Hurudant detta nya livet är, innefattar Herren i ett enda ord, då han säger: "Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig." Nu vet var och en vad som menas med barmhärtighet, nämligen en människa, som hyser ett vänligt och gott hjärta mot sin nästa, har medlidande med henne, på allvar tar sig av hennes nöd och olycka, vare sig det gäller hennes själ, kropp, ära eller gods, och låter hennes nöd gå sig så djupt till hjärtat, att hon tänker på, hur hon skall kunna hjälpa henne, och sedan också hjälper med gärning och gör det med villighet och glädje.

Ett sådant hjärta, säger Herren, skall ni ha mot var och en, så att det icke blir en sådan barmhärtighet, som publikaner och syndare har. De bevisar också barmhärtighet mot varandra, såsom Kristus strax förut har sagt Den ene älskar den andre, visar välvilja och vänskap och lånar åt den andre. Men de gör detta i den avsikten, att de skall få lika mycket igen. Det är en usel barmhärtighet, att göra gott för att få något lika gott eller ännu bättre igen. Men vi, som vill vara kristna, skall vara barmhärtiga så, som vår Fader i himmelen är det. Vi skall visa barmhärtighet icke bara mot dem som är våra vänner, utan mot vem som helst, även mot dem, som är våra fiender och förföljer oss, och om vilka vi kanske tycker, att de icke är värda, att vi ens talar ett vänligt ord till dem. Vi får nog erfara, att det ofta sitter hårt åt. "Åh", säger vi, "vad behöver jag ta mig av den uslingen. Han har gjort mig det och det. Jag känner nog hans elaka tunga. Skulle jag hjälpa honom? Jag såge hellre, att han låg i graven o.s.v." Sådan är vår natur, att den hellre vill utöva den tarvliga barmhärtighet, som bara sträcker sig till våra vänner, som håller med oss, men icke vill befatta sig med de andra.

Det är icke meningen, säger Kristus, att det skall gå så till. Utan om också edra medmänniskor har förolämpat er, så måste ni, om ni vill vara kristna, se till, att ni är barmhärtiga, och så barmhärtiga som er Fader är. Eljest kan ni icke vara hans barn, ej heller mina bröder, då jag likväl med mitt blod förlossat er från synd och död. Ty ni måste allesamman bekänna, att ni gjort er Gud och Fader i himmelen mycken sorg och förtret därigenom, att ni icke rätt hållit något av hans bud utan överträtt dem alla. Han kunde därför ha skäl nog att säga: "Skulle jag utge min Son för sådana hopplösa syndare? Nej de må fara till djävulen i helvetet, ty de fruktar, älskar och tror mig icke. De föraktar, smädar och hatar mig, de svärjer och förbannar vid mitt namn, de förföljer och förbannar mitt ord, de är olydiga mot föräldrar och överhet, de är mördare, äktenskapsbrytare, tjuvar, girigbukar, ockrare, menedare - korteligen, de övar allt ont, låt dem därför fara dit de hör."

Så kunde Gud, vill Kristus säga, tala också till er, men han gör det icke, utan vid all er ondska går han fram med godhet och nåd. Han skänker er icke endast liv och lemmar, mat och dryck, hustru och barn, näring och nödtorft för detta livet, utan också sin Son och det eviga livet

Sådan barmhärtighet skall också ni lära er att öva. Ty om också någon har förolämpat dig och gjort något som du är missnöjd för, vad är väl det att räkna mot allt vad du har brutit mot Gud, och det både svårt och ofta? När nu Gud är så barmhärtig, att han skänker sina fiender sin enfödde Son, för att de genom honom skall bli frälsta från synd och död, och därtill ger dem själ, kropp, ägodelar och allt vad de behöver, då det varit rättvist, att han i stället sänt över dem straff, hagel, åska, blixt och all möjlig olycka, så bör du av detta exemplet lära dig att säga: "Om också den eller den förolämpat mig så djupt, att jag borde låta maskar uppäta honom, så vill jag likväl icke göra det. Ty då skulle jag handla som en hedning och icke som en kristen. Har han gjort mig ont och orätt, nåväl, vem vet, om jag icke förtjänat det? Därför vill jag, när han nu behöver min hjälp, icke låta honom umgälla det. Ty jag ser ju, att han är i behov av hjälp, och att jag kan hjälpa honom. Min Fader i himmelen gör ju på samma sätt med mig."

Man ser vad för skamlig ondska som övas i handel och vandel. Kunde man sälja sina varor för fyrdubbla priset, så gjorde man det gärna. Var och en samlar pengar, lever högt och frossar, beljuger och förtalar, den ene den andre, det värsta man kan. Sådant kunde, lindrigt sagt, väcka missnöje, så att, om någon nöd tillstötte, man då tänkte: "Det är rätt, låt dem blott bli mjuka." Men så får en kristen icke tänka; utan han bör säga så här: "Vad angår det mig, att de är onda? Det skall icke få mig att bli likadan. Nej, jag vill handla som ett gott träd. När man plockar av det den frukt det bär i år, så vredgas det icke däröver, utan bär nästa år ny frukt. Jag vill göra på samma sätt. Har jag förut gjort dig gott, och du varit otacksam och gjort mig ont, så skall du icke därmed få mig att också bli ond. Är du ett törne, som icke kan annat än sticka, så får du förbli sådan som du är. Men jag vill icke bli likadan, utan jag vill fortfara att vara ett ädelt fruktbärande vinträd och bära god frukt. Ty så handlar också min Fader i himmelen. Han ger lika väl åt de onda och ogudaktiga som åt de fromma och rättrådiga kor, oxar, kalvar, ägg, smör, ost, hus, gård, hustru, barn, penningar, ägodelar, kropp, själ, fred, god väderlek, ja, allt vad man behöver. Han låter den kära solen lysa, även när vi hade förtjänat, att han läte helvetets eld regna ned. Men det gör han icke, utan säger: 'Om ni också icke vill vara annat än onda, så vill jag dock förbli god och låta solen skina och regnet falla över både onda och goda.'"

Detta är det exempel som vår Herre Kristus framställer för oss, för att också vi skall förbli i sådan fromhet, och icke låta andra människors ondska förmå oss att också göra ont, såsom världen plägar, vilken hämnas sig själv och själv tar sig rätt Så bör det icke gå till bland de kristna. Bland dem skall det heta: "Du är ett törne och har djupt sårat mig, men jag vill icke för dina synders skull också bli ett törne, utan jag vill, när du är i nöd, göra dig allt gott och därtill bedja Gud för dig, att han måtte förlåta dig detta onda och förvandla dig från ett törne till ett skönt, fruktbärande vinträd." Detta är meningen med det ordet: "Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig", han som gör sina värsta fiender allt gott.

Detta måste man emellertid förstå rätt, så att man icke tror, att Gud vill förbjuda och avskaffa allt straff. Ty Kristus predikar här för sina lärjungar, som icke hade någon offentlig myndighet i sina händer. Barnen i huset, bönderna i byn, borgarna i staden, furstarna i riket är var i sitt stånd varandras jämlikar. Därför bör de sinsemellan följa den regel, som Herren här ger, att ingen får tillfoga den andre något ont, utan att de skall vara barmhärtiga mot varandra. Men där personerna är olika i värdighet, såsom kejsaren i riket är högre än furstarna, och herrar och domare eller andra överhetspersoner är tillsatta för att utöva straffämbetet, där skall man icke öva barmhärtighet mot dem som gör orätt, utan då är det ens skyldighet att straffa det onda. Föräldrar skall icke vara barmhärtiga mot barnen, när dessa är vanartiga, utan genast straffa. Husbonde och husmor skall icke heller visa barmhärlighet mot vanartigt tjänstefolk, utan straffa vad som är straff värt, och icke se genom fingrarna. Detta fordrar Gud av dem. Gör de det icke, så får de därför inför Gud avlägga en sträng räkenskap.

Detta Kristi bud om barmhärtighet gäller alltså endast dem som är jämlikar. Men där det är skillnad mellan personerna, bör var och en akta på det, som han skall sköta, och icke låta barmhärtigheten hindra sig därifrån. Där personerna är jämlika, borgare mot borgare, bonde mot bonde, barn mot barn, tjänare mot tjänare, där skall en kristen säga: "Du har gjort mig förtret och sorg. Det må Gud förlåta dig. Jag har icke rätt att straffa dig." Sådant är barmhärtighet. Men tillfogas dig sedan ytterligare oförrätter så omtala det för din fader, eller för överheten, men fäll icke själv utslag eller dom. Ett barn får alltså icke straffa det andra, ej heller en bonde eller borgare den andre. Utan han skall göra anmälan för överheten och säga: "Jag har lidit den eller den orätten, som det icke tillkommer mig att bestraffa, ty jag har icke ett sådant ämbete." Det är också en barmhärtighet, att man anlitar lagliga medel hos dem, som har det uppdraget att straffa de onda och hindra dem att göra orätt.

Så gjorde Josef. Han såg många odygder förövas av sina bröder, men han straffade dem icke själv, ty det tillkom icke honom. Utan han sade till fadern: "Så gör Simeon, så gör Levi. Det behövdes att du ser efter dem och icke tillåter dem att göra så." Detta var rätt och väl gjort av Josef. Ja, det var ett verkligt barmhärtighetsverk. Men han ådrog sig därmed ovilja, hat och avund. Hans bröder kunde nämligen icke tro, att han menade väl därmed och gjorde ett så stort barmhärtighetsverk med dem. Ty genom att tala om det för fadern ville Josef rädda brödernas själar från djävulen och deras kroppar från timligt straff.

Så bör det än i dag tillgå bland barn och tjänare, att ingen skall hämna sig själv, utan av ett saktmodigt och försonligt hjärta, utan bitterhet eller hämndlystnad, omtala för föräldrarna eller husbondefolket vad orätt som bedrives. Därmed kan den ene hjälpa den andre till liv, gods och penningar, ja, också till själen, så att han icke förblir lat, vårdslös, försumlig, ohövlig eller opålitlig, utan bättrar sig.

Därför bör ungdomen lära sig den barmhärtigheten, att när den utsättes för orättvisa eller ser något otillbörligt göras, icke genast själv slå till utan säga: "Det gör mig ont, jag skulle önska, att du icke hade gjort så." - Så skall man då bedja för sin nästa. Men om hon då icke vill låta rätta sig, så skall man underrätta den som har rätt att straffa och som kan ändra och rätta och har uppdraget att göra detta. Ty Gud har förordnat människor nog till detta, nämligen furstar, herrar, ämbetsmän, fader, moder, kyrkoherdar och deras medhjälpare och slutligen också bödeln. Alla dessa har av Gud fått i uppdrag att straffa vanart och brott. Men de andra, som icke har sådana ämbeten, bör lämna det ostraffat, och bevisa barmhärtighet, det är giva råd och hjälp så gott de kan.

Vi bör alltså lägga väl märke till, att befallningen angår dem som jämlikar, av vilka den ene icke har någon makt och myndighet över den andre. Men är personerna i olika stånd, den ene fader, den andre domare, den tredje furste, så bör de bevisa barmhärtighet mot sina likar. Men är det fråga om underordnade, då gäller det särskilda budet, att de skall straffa det onda hos barnen, tjänarna eller undersåtarna. De åter, som är varandras jämlikar, skall av hjärtat vara vänliga, milda och medlidsamma mot varandra, hjälpa, förmana och, om det icke hjälper, omtala det för dem som har skyldighet att ingripa. Det är att leva kristligt. Grälar man på dig för detta, såsom barn och tjänare brukar, och kallar dig en skvallerbytta eller en förrädare, så gör det dig ingen skada. Tänk på, att du är ett fikonträd eller ett ädelt vinträd, och låt dig icke göras till en tornbuske.

Så gör ju den kära solen. Hon blickar ned på mången brottsling, som förliden natt stulit eller bedrivit otukt, och hon fortfar att lysa lika skönt över dig, även om du är en djävul i människogestalt och för dina synders skull icke värd att se solen. Ty hon tänker så: "Fastän jag nu måste se din onda vanart, så skall jag också en gång få se dig lida straffet för den. Nu ler du åt mig, för att jag måste lysa dig vid dina onda gärningar, än sen: om du icke bättrar dig, så kommer jag också en gång att lysa vid din bestraffning." Erfarenheten lär ju, att Gud icke låter någon ond gärning vara ostraffad. Den som slipper undan fader och moder, han undkommer dock icke straffet. Antingen måste du göra bot och bättring eller också bereda dig på straffet, ty Gud lämnar ingenting ostraffat, om man icke gör bättring.

Mången mördare eller tjuv går fri, rymmer sin väg, drar från land till land och undgår till en tid straffet. Men om ingen bättring sker, så blir det till slut på ett underligt sätt styrt så, att han råkar i överhetens händer och får sin förtjänta lön. Ty det allmänna ordspråket slår in, som säger: Vanartiga barn rymmer från fader och moder men icke från bödeln. Den som fadern icke kan tämja med riset, den tämjer bödeln med svärd och galge. Vill du icke tåla, att man straffar dig, för att du skall få leva, så får du finna dig i att bli straffad med döden. Det är din rättvisa lön.

Således vill Herren Kristus, att vi skall föra ett fromt liv och göra goda gärningar mot varandra, gärningar som verkligen är rättskaffens och icke blott har ett fromt sken. Därför befaller han oss att vara barmhärtiga, men icke på hedningarnas sätt, vilka är barmhärtiga mot dem, av vilka de väntar hjälp tillbaka, så att, som man säger, den ena handen tvättar den andra. Nej icke så, utan vår barmhärtighet skall vara lik den himmelske Faderns, som i rikt mått skickar ned till oss vad vi behöver, så att det räcker till för hela världen, icke endast för de fromma, vilka han på en dag kan förnöja allesamman, utan ock för de onda. Han låter icke sin godhets källa torka ut, fastän de flesta människor är onda och otacksamma. Ja, de onda får merendels den bästa och största delen.

"Honom", säger Kristus, "ställer jag fram som ett föredöme för eder, mina kristna, för att ni icke endast skall hjälpa edra vänner - en sådan fromhet väntar jag av hedningarna - utan för att ni skall vara hjälpsamma även mot edra fiender, såsom ni ser, att eder Fader låter solen lysa för var och en, även för mördare, tjuvar, otuktiga och orostiftare, som visserligen vore värda att aldrig mer få se solen. Men Gud handlar icke så mot dem, han vill icke låta sin nåd upphöra för deras ondskas skull."

På samma sätt skall också ni göra, säger Kristus. Låt icke reta er till vrede. Drag icke handen tillbaka, såsom världen brukar göra, i det att den säger: "Det tjänar ingenting till att försöka hjälpa en sådan." Så får man icke tala. Att tjäna vänner är ingenting stort, ty hedningarna är också vänliga och hövliga, så länge de hoppas på eller väntar en återtjänst. Men välgörenheten torkar in, när återtjänsten uteblir. Därav kan man tydligt märka, att det icke är en kärlekens källa eller levande brunn, utan bara vatten uthällt i sanden och en hjälp av samma slag som hedningarnas. Ni kristna bör stå högre och vara oförtrutna i att hjälpa även edra fiender, av vilka ni icke får annat än otack till lön. Ni skall tänka: "Är de otacksamma, nå, så råder ju Gud över så många djävlar och så mycket dåligt folk på jorden, så mycket vatten, eld, sjukdom och annan plåga, varmed han kan straffa. Och sådant kan de väl råka ut för. Eftersom jag nu vet, att deras beteende icke blir ostraffat, så vill jag bevara ett ömt och medlidsamt hjärta, som är villigt att hjälpa med både råd och gärning." Så är ett kristligt hjärta sinnat och sådan är den kristliga kärleken. Det sinnelaget och den kärleken har icke hedningarna, ty deras hjälp räcker icke längre, än de får tacksamhet och återtjänst för den. Men de kristna skall ha ett sådant hjärta och en sådan kärlek, som i likhet med en levande källa icke torkar ut eller blir tom, även om välgärningen blir förspilld och rinner bort såsom vatten i sanden.

Nu går Herren vidare och delar upp denna barmhärtigheten i flera olika stycken: "Dömen icke, så skolen I icke bliva dömda, fördömen icke, så skoten I icke bliva fördömda. Förlåten, och eder skall bliva förlåtet." Herren skulle gärne se, att vi bleve rätta kristna, som icke bara talar vackert om evangelium och tron, såsom de människor gör, som vill hetas vara evangeliska och har mycket att säga om Kristus, men när man ser efter, så finnes ingenting där bakom. På det sättet bedrar sig de flesta, även sådana som har och hör evangelium, och så far de till djävulen med sin falska tro. Denna olycka vill Kristus gärna förebygga, och därför tar han icke fram ett exempel, som är främmande och obekant för oss, utan han ställer fram sin faders föredöme och vår egen erfarenhet, att Fadern har handlat så mot oss, och så tillägger han, att vi skall handla på samma sätt mot andra människor.

Vi har ju allesamman för våra synders skull varit under Guds dom och fördömelse. Men vad har vår himmelske Fader gjort? Han har icke velat döma eller fördöma dig, utan i stället förlåta dina synder. Han har borttagit helvetet och fördömelsen och upptagit dig till nåd. Att det är så, har du erfarit på dig själv och för din egen person. Följ nu det exemplet och handla på samma sätt mot andra. Då är du en rätt kristen, som tror på Kristus, och som icke dömer eller fördömer din nästa, utan gärna förlåter honom, vad han brutit mot dig. Men vill du icke göra detta, utan med den onde tjänaren i Matt. 18 väl vill taga emot nåd, men icke själv vill visa sådan mot andra, då skall du veta, att du icke är någon kristen. Då kommer Gud i sin tur att kasta dig i dom och fördömelse, taga ifrån dig allt det goda han gett dig och på nytt tillräkna dig all den skuld, som han efterskänkt. Därpå kan du vara viss, ty här står: "Dömen icke, så skolen I icke bliva dömda", och det betyder, att om du icke vill låta bli att döma, så kommer Gud att döma dig.

Vi ser ju själva, hur svårt det är att låta bli att döma. Så snart någon på minsta sätt förolämpar oss, går strax domen över våra läppar. "Varför skulle jag ta mig an en sådan mer? Jag har bevisat honom både den ena och den andra välgärningen. Nu är detta tacken jag får." Men det är en obarmhärtig barmhärtighet och en värdelös hjälpsamhet, när man strax är färdig att döma, när man icke får den tack man tycker sig ha förtjänt. Det gamla ordet är sant: den rätta fromheten är medlidsam, men den skrymtande fromheten är en dubbel obarmhärtighet. Det kan man finna därav, att om någon ger mig litet penningar, så vill han därmed ha köpt mig och göra mig till sin träd. Om jag då talar eller gör något, som händelsevis icke behagar honom eller icke är honom till lags, så förebrår han mig genast och säger: Jag har ju gett dig det och det, skulle du då icke kunna göra mig denna vänskapstjänst? Sådant är att tjäna för att få en tjänst igen, alldeles som hedningarna gör och tycker.

Nej, så här skall det gå till: gör du din nästa något gott, och han icke tackar för det eller kanske gör dig något ont i stället, så skall du förmana honom, att icke göra så, eftersom han därmed försyndar sig mot Gud. Men akta dig för att bli hans fiende för detta och döma honom och i nöden undandraga honom din hjälp. Lämna honom åt hans domare, ty du vet icke, vad Gud vill göra med honom, icke heller vet du, om han kommer att omvända sig eller icke. Omvänder han sig icke, så råder Gud, som sagt, över så många djävlar, bödlar och onda människor, att han väl kan straffa honom i sinom tid, såsom man ser, att olyckor oförmodat inträffar än här och än där. Akta dig alltså för att döma och tänk: "Hade Gud velat behandla mig efter sin stränga rättvisa, såsom jag länge sedan förtjänat, så hade jag för tio, tjugo eller trettio år sedan fått dö i mina synder, när jag levde i skamligt avguderi och skrymteri."

Akta dig för att fördöma, ty det tillkommer icke dig. Du får bestraffa, undervisa och förmana, ävensom, när det kräves, anmäla saken för dem, som har det ämbetet, att de skall döma och fördöma. Men det tillkommer dig att icke öva annat än barmhärtighet, icke döma, icke fördöma, utan förlåta. Och om också din nästa icke vill sluta upp att synda mot dig, så bör ditt hjärta likväl alltjämt vara villigt att förlåta honom, icke skada honom, icke söka att hämnas, utan i stället befordra och främja hans bästa på vad sätt du kan.

Sådant kostar emellertid på och kännes ganska svårt. Men kom ihåg, att du är en kristen, och att du, om du vill fortfara att vara det, måste gripa dig an med mera allvar än de som icke är kristna. Så förelyser också den himmelske Fadern dig med sitt exempel. Ty om du gör gott mot din nästa och han icke tackar dig, utan tvärt om gör dig skada, så behöver du icke tvivla på att Gud skall finna honom. Lämna därför hämnden åt Gud och gör du det som är dig befallt.

Det finnes en berättelse om en vanartig son, som tog sin fader i håret och släpade honom till tröskeln. Då började fadern ropa och säga: "Stanna, stanna, min son. Hit släpade jag min fader; såsom jag gjorde med honom, så gör du nu med mig." Sådan är vår Herre Guds dom. Han vet väl utvägar att straffa synden och särskilt otacksamheten. Lämna det därför i hans hand och gör vad Gud har ålagt dig, nämligen icke att straffa utan att vara barmhärtig. Gud skall icke låta straffet utebli.

Därom säger Herren här vidare: "Given, och eder skall bliva givet. Ett gott mått, väl packat, skakat och överflödande skall man giva eder i skötet, ty med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder igen."

I denna sammanfattning har Herren givit ett skönt uttryck åt sin innerliga önskan, att vi måtte bliva fromma och goda kristna och förhålla oss rätt i alla avseenden. Förut har han befallt, att man skall vara barmhärtig mot fattiga syndare, såsom Gud är barmhärtig mot oss, och icke döma eller fördöma dem, utan bedja för dem och lämna utslaget och domen åt Gud. Här befaller han nu ytterligare, att man skall bistå andra med råd och dåd, när de är i nöd, och därvid med visshet hoppas, att Gud alltid skall ge mer och rikligare, hur mycket och rikligt man än själv kan ha givit. Således skall hjärtat alltid överflöda av kärlek och icke låta törnet sticka sig, så att man förtröttas och kärleken torkar ut. Så gör hedningarna. De kan inte sluta upp med att döma och fördöma. Så snart något göres, som icke behagar dem, så vill de icke förlåta, med mindre man faller till deras fötter och ber dem. Och när de icke är säkra på att få något tillbaka, så skänker de icke bort en enda smula. Därför förblir de alltjämt under den svåra domen, att Gud i sin tur skall döma och fördöma dem, icke förlåta dem och icke skänka dem något.

För sådan vanart bör vi akta oss och handla mot vår nästa, såsom vår käre Gud i himmelen handlat mot oss. Han upphäver gärna sin dom och vill förlåta, han vill varken hämnas eller fördöma, fast vi är så otacksamma, att vi bevisar honom ont för gott och hat till lön för hans kärlek. Vi skall lära oss att efterfölja hans exempel. Gör vi icke det, så har vi att vänta oss den domen, som han själv fällt: "Med det mått som I mäten med, skall också mätas åt eder."

Nu måste vi väl medge, att Gud mätt åt oss ganska rikligt. Ty hade Gud velat mäta åt oss efter vår förtjänst, så hade vi förtjänat vrede, ofrid och all möjlig olycka, ja, att jorden uppslukat oss, så snart vi blivit födda till världen, för att icke tala om det myckna onda, som vi sedan under hela vårt liv bedrivit. Det mått som vi förtjänat hade således varit döden och helvetet. Men vad gör nu Gud? Han kastar undan allt vad vi förtjänat, både vrede, död, dom och helvete, och skänker oss i stället himmelen, nåd, frihet från lagens och vårt onda samvetes anklagelser. Han avhjälper all brist och skuld och ger allt gott. Det måste ju sägas vara att mäta i nåd. Men om du nu icke vill mäta på samma sätt åt andra människor, så får du icke vänta annat, än att Gud mäter åt dig så, som du mäter åt dem. Förut stod din sak väl, ty Gud hade tillmätt dig idel nåd. Men nu skall det mätas åt dig på samma sätt, som du gör, när du mäter med otacksamhet.

Detta är en underlig predikan, och man ser av den, att Gud gör mer avseende på den tjänst man gör sin nästa, än på den man gör mot honom själv. Ty i sin egen sak och i fråga om det, som angår honom själv, förlåter han all din synd och vill icke hämnas för det, som vi gjort mot honom. Men om vi däremot förhåller oss illa mot vår nästa, då blir Gud vred på oss och vill icke förlåta oss. Man bör således här tänka på, hur han mäter efter tron, icke före tron. Ty innan du har kommit till tro, handlar Gud med dig icke efter din förtjänst utan efter nåd. Han lät dig få tillgång till ordet och förlät dig dina synder. Detta är det första mått, varmed det mättes åt oss, när vi började tro.

Men sedan vi nu av Gud fått ett sådant mått, säger han: "Tänk nu på att också du skall mäta så åt andra människor. Gör du icke det, så kommer det att gå dig, så som du gör mot andra. Du är missnöjd med dem, så vill jag vara missnöjd med dig. Du dömer och fördömer dem, så vill också jag döma och fördöma dig. Du tar ifrån dem men ger dem intet, så vill också jag taga ifrån dig och icke ge dig något." Här har vi nu mätandet efter tron, i det att vår Herre Gud gör så mycket avseende på vårt förhållande mot nästan, att han tager tillbaka det goda han gjort oss, om vi icke bevisa vår nästa något gott.

Den som vill troget tjäna Gud, han skall därför handla mot sin nästa, såsom Gud handlat mot honom, d.v.s. han skall icke döma och fördöma, han skall gärna förlåta och ge, han skall vara vänlig och hjälpsam, så långt han förmår. Annars går det honom så som det gick tjänaren i Matt. 18. Åt denne hade idel nåd blivit tillmätt, i det att husbonden gav honom fri och efterskänkte honom hela hans skuld. Men då han icke vill efterskänka de hundra penningarna, som hans medtjänare var skyldig, och icke ens ha tålamod med honom, tills han betalte dem, så blev hans skuld på tiotusen pund åter tillräknad honom, och han blev överlämnad åt fångknektarna, till dess han betalte.

Det är visst sant, att vi omöjligen kan efterkomma denna regel i alla avseenden. Vi glömmer ofta att vara barmhärtiga. Vi vredgas, när vi borde vara vänliga. Vi talar hårt när vi borde tala milda ord. När det nu händer, att vi i detta gör mot Kristi bud, så låt oss åtminstone se till, att vi tar oss till vara för fariséernas synd, så att vi icke handlar utan samvete och framhärdar i synden, utan snart vänder om, tänker på det exempel Fadern givit oss och handlar, såsom han handlat mot oss, i det att vi glömmer och förlåter och icke låter någon orättvisa eller otacksamhet göra oss bittra.

Men det hör också till, när det gäller att förlåta, att den som skall ha förlåtelsen bekänner sin synd och ångrar den. Jag kan omöjligt förlåta påven och andra ordets fiender deras synder, eftersom de anser, att de gör rätt, när de förföljer vår lära. Om de däremot bekände, att de handlat orätt, och sedan lämnade vår lära i fred, så skulle förlåtelse givas för synden. Ty skall man förlåta synd, så måste det vara synd. Den åter som vill ha rätt och icke bekänna synden, såsom Saul gjorde mot Samuel, honom kan man icke förlåta synden.

Här är nu läran om ett kristligt leverne, och Herren hämtar den från vår himmelske Faders exempel. Han förklarar den vidare i liknelsen om grandet och bjälken i ögat. Såsom ville han säga: "Jag förstår, att det kostar på för er. Ty ni blir förbittrade, när ni lider någon skada, och kan icke så lätt glömma det. Var gång ni får se er motståndare och tänker på honom, så kokar gallan över, och det heter: han har gjort mig så och så mycket ont, och jag skulle önska att all möjlig olycka träffade honom." Nej, säger Kristus, icke så. Om han i det eller det stycket gjort dig någon förtret eller sårat dig med något ord, så är det i verkligheten blott ett grand, ett dammkorn eller litet smuts i ögat, varemot du själv har en stor bjälke, om man räknar med vad du gjort mot Gud. Därför är det alldeles för mycket, att någon vill ha rätt att döma och fördöma den andre.

Annars förhåller det sig ju så, att läraren måste vara lärdare än lärjungen; annars får denne icke lära mycket av honom. Hur duger då du till lärare, när du vill lära och döma andra, men själv är så straffvärd och t.o.m. begriper ännu mindre, än den du tilltror dig att kunna undervisa. "Inför människor", vill Herren säga, "duger sådant alldeles icke. Hur passar det sig då i mitt rike och inför Gud, för vilken ni allesamman är straffvärda?" Därför behöver du lära dig att tillämpa denna liknelse på ditt eget förhållande. Om du får höra, se, eller blir utsatt för något, som du icke gärna vill se, höra eller finna dig i, så säg till dig själv: Tålamod! Detta är blott en ringa sak i jämförelse med mina synder. Gud ser mycket mer brist hos mig, än jag kan se hos andra människor. Därför vill jag tiga stilla och gärna förlåta. Må blott Gud också förlåta mig och tiga stilla!

Men det blir vanligtvis icke så. Här i världen bestraffar den ene den andre för grandets skull och har likväl själv en stor bjälke i sitt eget öga. Ty har du en sak att anmärka på hos din nästa, så har Gud tusen och åter tusen saker mot dig, för att du under din levnad icke hållit hans bud, utan på mångfaldigt sätt försyndat dig mot dem. Men detta inser du icke, utan far fram och vill uppäta din nästa för ett enda ont ords skull. Skäms du icke? Är du så skarpsynt och kan ändå icke se en sådan stor bjälke.

En kristen bör söka skaffa sig en annan vana. Om han ser ett grand i sin nästas öga, så bör han först, innan han dömer, ställa sig framför spegeln och beskåda sig själv i den. Då skall han finna så stora bjälkar, att man kunde göra hela tråg därav, så att han måste utbrista: "Vad vill detta säga? Min nästa förolämpar mig en gång på ett fjärdedels, halvt eller helt år; och jag är så gammal och har ännu aldrig hållit Guds bud, ja, jag överträder dem varje stund och ögonblick. Hur kan jag vara så usel? Mina synder är idel tjocka ekbjälkar, och jag låter dock det lilla grandet, som är i min broders öga, uppröra mig mer än mina egna bjälkar Nej, så får det icke vara. Jag måste först se till, hur jag kan bli fri från min synd. Då lär jag få så mycket att göra med den, att jag nog glömmer grandet. Ty jag har varit olydig mot min Gud, min överhet, min fader och moder och mot mina överordnade, och jag är det än och upphör icke att fela. Och likväl är jag så obarmhärtig mot min nästa, att jag icke vill tåla ett enda ord av honom. Nej, så bör kristna icke bete sig."

Herren hänvisar oss alltså till vår himmelske Faders exempel, att han icke räknar med våra stora bjälkar, och vill därmed påminna oss, att vi å vår sida alltid skall ha tålamod med det lilla grandet i nästans öga och icke döma eller fördöma. Vi har ju fått det stora och härliga löftet, att Gud vill upphäva all dom och fördömelse och gärna förlåta oss, om vi förlåter och icke dömer varandra. Då skall varken helvete eller död utan idel nåd och vänlighet tillfalla oss. Den som nu icke av detta härliga löfte låter sig bevekas till barmhärtighet, och icke vill låta sig förmås att avstå från dömande och fördömande genom påminnelsen om, att Gud finner en bjälke i hans eget öga för var gång han själv finner ett grand i sin nästas öga - vad finns väl då, som skulle kunna beveka, trösta eller förskräcka en sådan människa.

Är vi inte fördärvade och dåraktiga människor, som icke vill finna oss i ett ord av vår nästa, då Gud däremot vill ha fördrag med alla våra synder? Om vi låter vår dom över någon anstå ett ögonblick, så vill han ju i evighet lämna anstånd med sin dom över oss. Men vad hjälper detta oss, om vi icke vill handla på det sättet, utan hellre följer världens exempel än vår himmelske Faders? Det kan ej ha någon annan följd, än att vi störtar oss ur nåden och i den högsta onåd. Och när vi kunde ha en nådig, barmhärtig och mild Gud, så gör vi Gud själv till vår ovän och tvingar honom att vredgas på oss och straffa oss.

Nu borde vi väl betänka vår skröplighet och lära oss att inrätta vårt liv så kristligt, att var och en, både vän och ovän, måtte kunna se på oss, att vi är Kristi rätta lärjungar och har sådana hjärtan, i vilka där flödar en outtömlig och aldrig sinande källa av kärlek.

Detta förläne oss vår käre Fader i himmelen nådeligen genom sin helige Ande för Kristi skull. Amen.