Dagens evangelium handlar, som vi hör, om djävulens utdrivande och har i likhet med förra söndagens förlagts till denna tid i kyrkoåret för att inskärpa, att man skall bättra sig genom ånger, bekännelse och bot och sålunda driva ut djävulen.

Antingen man nu läser detta evangelium den ena dagen eller den andra, under sommaren eller i Fastan, så är det ganska innehållsrikt. Däri framställes för oss vår käre Herres Kristi verk, som inte bara skett en gång för alla utan skall fortfara ända till världens ände, ja, så länge hans rike står här på jorden. Om detta verk handlade det evangelium, som vi för åtta dagar sedan behandlade. Men här står det dessutom, hur det av människor uttydes på mångahanda sätt. Detta ger också, som vi skall höra en god och nyttig lärdom. Så skall vi först tala om Kristi verk.

Att vår käre Herre Jesus här driver ut en djävul, det är skrivet oss till en synnerlig tröst, för att vi skall lära oss och veta, att han är en herre över djävulen och hans rike, och att denna gärning, som den gången skedde lekamligen icke skall upphöra utan ske i kristenheten intill den yttersta dagen. Ty till denna gärning har Kristus lämnat efter sig sina redskap, det heliga dopet, det högvärdiga sakramentet, Ordet och avlösningen och vad som f. ö. hör till predikoämbetet, så att man med hjälp därav skall kunna förstöra djävulens rike, rädda människorna från honom och driva honom ut ur dem. Ty så står det skrivet: "Mitt ord skall icke återkomma fåfängt." Likasom regnet, som faller på torr jord, icke blir utan frukt, utan gör att det efteråt grönskar och att allt får liv, så skapar Guds ord också säkert frukt hos några. Ty den helige Ande är alltid med i Ordet, upplyser och upptänder och renar hjärtat och förlossar det från djävulens våld och tyranni.

Någon större vikt ligger inte på om detta inte syns inför världen och inte kan ses med lekamliga ögon, såsom den gången, då det av Kristus gjordes i lekamlig måtto, ty världen är inte värd att få se en enda gnista av gudomlig kraft, utan hon får vara blind och skända, försmäda och bespotta, som vi i texten ser att hon gör med Herren Kristus. Men vi som äger och tar emot Ordet, bör se och veta och av hjärtat trösta oss med, att Gud har gett oss den makten här på jorden, att vi kan, ja, bör och skall utan återvändo driva ut djävulen.

Ty varje barn, som kommer till världen föds in i djävulens rike, där denne som en härskare regerar och för syndens skull utövar allt möjligt tyranni. Men så skall man på Kristi befallning bära det hit till det saliga dopet, genom vilket det födes på nytt till Guds rike, såsom Kristus säger i Joh. 3. Då måste djävulen vika och försvinna. Ty då tillsäges barnet av Gud genom Kristus Guds nåd, eftersom det blir döpt till Kristi död. Och kommer ett armt, bedrövat hjärta, som djävulen överraskat med ett svårt syndafall, till mig och klagar sin nöd och begär tröst och undervisning, så har jag och var och en kristen befallning att trösta och uppmuntra denne broder och tillsäga honom Guds nåd för Kristi förtjänsts skull. Då måste också djävulen vika. Inte för mig som är en arm syndare och en eländig människa utan för Ordet, som vår käre Herre Kristus har lämnat åt oss här på jorden.

Likaså om du går där med ett bävande och förskräckt samvete och inte kan riktigt fast tillägna dig den trösten, att Gud vill vara dig nådig och förlåta dig dina synder, så har vår käre Herre Jesus förordnat sin nattvard till en säker tröst, så att du, när du får hans lekamen och blod att äta och dricka, icke längre skall ha någon orsak att längre tvivla på, att hans lekamen är för din synd utgiven och hans blod för din skull utgjutet. Men där det finns en sådan tro och förtröstan, där kan djävulen omöjligen längre behålla sin boning, utan måste utrymma den.

Så måste denna gärning alltjämt ske i kristenheten som måste kämpa med ormar och med all makt sätta sig emot djävulens rike och strida emot det, såsom kyrkan också gör, ja, ännu mer än Kristus själv, såsom han säger i Joh. 14:12: "Amen, amen säger jag er: Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern." Den kristna kyrkan driver nämligen sitt ämbete mycket längre än Kristus, som förde det blott i det judiska landets lilla vrå och omvände ganska få människor, eftersom han bara predikade i något över tre år. Men den kristna kyrkan bedriver genom kraften från sitt huvud och sin Herre Kristus, som sitter på Faderns högra sida, detta ämbete fortfarande, så att hon predikar, utdelar sakramenten, hindrar djävulen i hans gudlösa väsende och sålunda driver ut honom den ena dagen här och den andra där och även ifrån sig själv. Ty vi är ännu inte helt fria ifrån honom, utan måste var stund värja oss och vakta oss för honom.

Sådant förargar djävulen högeligen och då vi genom predikoämbetet och de heliga sakramenten driver ut honom, så försöker han, när han inte åter kan få insteg hos oss, att genom förföljelse driva oss ut ur världen. Såsom det gick Kristus själv, så har det gått och skall det gå intill världens ände. Han kunde inte tåla djävulen, utan drev ut honom, så snart man bad honom om det. Därför kunde djävulen inte heller tåla honom, utan förde honom med judarnas hjälp till korset och stötte honom ut ur världen. Men det lyckades honom inte så väl. Ty Kristus har inte endast utdrivit djävulen ur de stackars människorna, varom vårt evangelium talar, utan han uppenbarades såsom det står i 1 Joh. 3:8 "för att han skulle göra om intet djävulens gärningar", så att djävulen inte skulle ha någon makt över dem, som tror på Kristus. Men de som inte tar emot Kristus förblir under djävulens våld och måste till slut som judarna förgås. Det hjälps inte. De som tro kunna däremot vara trygga, ja, de driver ut djävulen med hjälp av Ordet och skall på den stora dagen tillsammans med Kristus döma djävulen och alla gudlösa.

I påvedömet har djävulen, som vi vet, lyckats ganska väl med sitt rike och sin makt, så att, fastän Ordet och de heliga sakramenten genom Guds nåd och barmhärtighet bevarats, där ändå icke är något rätt begrepp om vare sig sakramenten eller Ordet, som ju var och en måste erkänna. Likväl har djävulen även där måst vika och fara ut genom det heliga dopet, ty Guds tillsägelse kan man inte förhindra. Så vill inte den helige Ande lägga ned sin verksamhet, fastän den personen, som förvaltar Ordet och räcker sakramentet, icke är from utan ogudaktig.

Därför har vi all orsak att av hjärtat tacka Gud för sådan riklig nåd och inte oroas, om djävulen ansätter och stundom plågar oss fördenskull. Ty han förargas högeligen över att vi arme syndare med hjälp av Ordet allena kan driva ut en så högfärdig och mäktig ande som han och att han mot sin vilja och sitt samtycke måste vika hädan. Därför vill han hämnas ordentligt på oss och angripa oss överallt med förföljelse och anfäktning. Sådant bör vi villigt uthärda för det hoppets skull, att vi vet, att vi inte bara skall driva ut honom utan också på den yttersta dagen, som vi redan sagt, döma och fördöma honom till helvetets avgrund för eviga tider.

Men av detta skall vi lära att icke ringakta Guds ord och sakramenten eller tala föraktligt om dem, vilket ju dock är så vanligt inte minst bland de i världen visa. Det är sant, att sakramenten till det yttre är ringa ting, om man alltså skall se efter vad som för ögonen är. Likaså är Ordet ett utvärtes ting, som man kan fatta med öronen och läsa med ögonen. Och de kristna är bara kroppsliga varelser. Och ändå går det inte an att ringakta och förakta ordet och sakramenten. Ty om en kristen går åstad och brukar Guds ord enligt Kristi befallning, så har han tillgång till den makt, för vilken djävulen måste fly och inte kan bestå.

Att Ordet och sakramenten ser så ringa ut, bör alltså inte ge oss anledning till förakt för dem, utan till en hjärtlig tacksamhet, så att vi säger: "Tack, du käre Herre Gud, för att du har lagt ned en sådan väldig kraft i ett så ringa och svagt käril!" Vi människor är ju i jämförelse med djävulen som ett halmstrå, så att han inte skulle låta oss leva ett enda ögonblick, om han kunde eller finge utöva sin makt emot oss. Men vad gör Herren, vår Gud? Med sitt ord tänder han på det fattiga halmstrået den himmelska elden och åstadkommer ett sådant ljus och sken i världen, att djävulen inte vet, var han skall bli av, utan måste fly och ge sig iväg än hit och än dit. Därför kallar också den helige Paulus evangelium för en Guds kraft, genom vilken människor blir frälsta. Det är en sådan makt och kraft, som kallas Guds kraft och som för människan ut ur synden till rättfärdigheten, ut ur döden till livet, ut ur helvetet till himmelen, ut ur djävulens rike till Guds rike.

Detta bör vi kristna lära oss och av hjärtat tacka Gud för och anse Guds ord och sakrament för härliga och stora ting, ja, för vår högsta skatt. Men de som icke är kristna är inte värda att skåda denna Guds ords härlighet och kraft, såsom ordspråket säger: "Bort med den ogudaktige, så att han icke får skåda Guds härlighet." Eller som Jesaja säger om judarna: "Ni skall höra och höra, men inte förstå, och ni skall se och se, men inte begripa." Jes. 6:9. Men vi skall tacka Gud, för att vi har fått erfara och lära känna Ordets stora härlighet och kraft och med rätta fröjda oss åt och trösta oss med, att vi, fast vi är fattiga tiggare och syndare, har ibland oss den kraft, för vilken själve djävulen måste bäva och fly.

Så fortsätter bland de kristna alltjämt det verket, att djävulen drivs ut så, att de stumma kan tala och de döva höra, fastän det inte sker i lekamlig måtto. Ty det är mycket större och vida förmer, att man driver ut djävulen ur hjärtat än att man driver honom ut ur kroppen. I hjärtat sitter han nämligen mycket fastare. Men Kristus utdriver honom även lekamligen, för att vi skulle med våra ögon få se hans makt och desto lättare kunna tro, att han skall drivas ut, även där han sitter som fastast och det ändå med hjälp av ringa ting, nämligen Ordet, avlösningen, dopet och Herrens heliga nattvard. Den nåden och gåvan har Gud gett oss. Därför bör vi flitigt tacka honom, frimodigt bruka den skänkta nåden mot djävulen och andligen driva ut honom ur människorna, utan att fråga efter, att han fördenskull vill stöta oss lekamligen ut ur världen. Men när den yttersta dagen kommer, då skall han bli för evigt utstött. Detta är nu det första stycket i evangeliet, som v bör tacka Gud för och vara glada åt.

Och nu följer vidare i evangeliet vad Hennes Fromhet jungfru Värld har att säga om detta. Vi möter här tre slags lärjungar. De första är de frommaste, nämligen folket, som förundrar sig över denna Jesu gärning och utan tvekan tackar Gud därför. Detta är den lilla hop, vars ögon är öppnade, så att de se Ordets härlighet och gudomliga kraft. För dem är det en sådan härlig sak, att de inte kan nog förundra sig däröver, detta att Ordet kan så lätt och ledigt omvända så många människor och så mäktigt driva ut djävulen. Ja, de kan inte ens höra sig mätta därpå.

Däremot finns det också två andra hopar av människor, vilkas hjärtan är så hårda och förstockade, att de med seende ögon inte se, att det måste vara en stor gudomlig kraft som gör, att den döve och stumme kan tala och höra lika väl som andra människor och bli stilla och förståndig, han som förut var så våldsam och galen. Den ena hopen består av sådana lärjungar, som ser Kristi gärning med ögonen, men därvid är så blinda, galna och dåraktiga, att de av detta under gör dess motsats och tillskriver det djävulen. Om de ändå har sagt: "Han driver ut djävlar. Han måste alltså ha fått någon särskild kraft eller nåd av Gud." Men det gör de inte utan säger fräckt: "Detta är i strid med vad Gud vill. Han måste vara besatt av djävulen. Det hela är bara bedrägeri och trolldom." Såsom ville de säga: "Skall detta vara ett underverk? Nej, det är bara ett djävulens verk." Så blinda är deras ögon, så onda och förstockade deras hjärtan, att de inte ser Guds under utan vänder om det och säger: "Det är ett sådant där djävulskt trolleri, som gycklare brukar ställa till med."

De är till på köpet så säkra i denna synd, denna gruvliga gudsförsmädelse, att de ger djävulen ett särskilt föraktligt namn och kalla honom Beelsebul, vilket på svenska betyder en geting eller stor fluga. Detta är att djupt förakta djävulen, såsom vore de själva stora helgon och fulla av den helige Ande, emot vilken djävulen bara vore som en fluga. Paulus, den store aposteln, visar inget sådant förakt för honom, utan kallar honom en furste och denna världens gud. Men dessa stora helgon tänker, att ju djupare de föraktar djävulen, desto mindre konst vore det för Herren Kristus att driva ut honom. De säger: "Skulle det vara något särskilt under eller något så svårt? Det är väl ingen konst för djävulen att driva ut en annan djävul."

Fastän de alltså inte kan förneka sanningen, så smädar de ändå medvetet vår Herres Kristi gärning och ser inte, att de själva är besatta av onda andar, eftersom de är fulla av gudsförsmädelse, är lögnare; mördare och förförare och uppfyller djävulens högsta önskan, när de förhåller sig, som om djävulen inte angick dem.

Så går det till än idag. Det kära evangeliet predikas, Gud vare lovad i evighet för det, rent och klart i all tukt och stillhet och vi bör visst glädja oss åt, att somliga fromma med sina hjärtan tar emot denna predikan och gläds däröver och förundrar sig över denna nåd och välgärning och av hjärtat tackar Gud för den.

Men tyvärr märker man alltför väl, att det inte heller fattas sådana, som knappt vet hur de skall kunna tillräckligt smäda det. Våra motståndare erkänner, att det är grundat i den heliga Skrift, att man skall ta emot nattvarden under bröd och vin och att Kristus inte har förbjudit vare sig äktenskapet eller någon mat. Ändå fördömer de sådana och andra läror som kätteri. Det vore inte underligt, om solen för sådan synds skull miste sitt sken och jorden uppslukade sådana smädemunnar. Men de är så säkra, lättsinniga och sorglösa, som satt de i Guds sköte, för att inte tala om att de såsom kristna borde vara rädda för djävulen. De lär sig ju av erfarenheten, att djävulen kan bringa även den rättfärdige på fall och när det tillstädjes honom, tränga Guds rike tillbaka. Därför kallar rätta kristna honom inte för Beelsebul eller fluga utan som Paulus en furste och denna världens gud.

Vi ser väl och märker, hur mäktig han är, när han ibland griper tag i någon och för honom in i villfarelse och håller honom så hårt, att man trots allt lärande och förmanande inte kan få honom därifrån och föra honom tillrätta. Likaså när han får en människa in i otukt och äktenskapsbrott, girighet, vrede, hat, avund eller andra laster. Jag tänker, att han då håller henne fast. Hjälper inte ett band eller en kedja, så tar han hundra, så att man inte skall komma loss därifrån.

Därför föraktar sanna kristna inte djävulen, som verkhelgonen gör. De kallar honom inte en fluga, utan en mäktig herre, denna världens furste och gud, som har makt att fördärva människor, föra dem ut i synd, förtvivlan, hjärtesorg, ångest bedrövelse; bekymmer och allehanda nöd, om inte Gud försvarar dem.

Då nu fariséerna så gruvligt smädar Kristus och hans gärning, så är det antagligt, att de, fastän de inte är lekamligen besatta, som den arma människan i evangeliet, ändå är på ett sju gånger värre sätt och farligare besatta, eftersom de ju inte bara inte förstår Ordet utan också så hädiskt hånar det och till på köpet är så säkra, som om de gjorde väl i vad de gör.

Detta är nu skrivet till tröst för oss, när vi vill driva ut djävulen och predika Guds ord, att vi också måtte vara beredda på vad som står här, nämligen att somliga förundrar sig men andra förklarar vår lära för falsk och bedräglig, som gör stor skada och bara drar människorna bort ifrån Gud och hånar henne som kätteri och djävlalära. Sådant bör inte förarga eller trötta oss. Visst kostar det på, när fienderna skändligen hånar oss och därvid är så säkra, att de inte är mer rädda för djävulen än för en fluga. Det gick ju på samma sätt med Herren själv, när han gjorde sitt väldiga underverk och drev ut djävulen med Guds finger. Då sade de försmädligt, att det var en lika enkel sak att driva ut djävulen, som att jaga bort en fluga, som svärmar kring huvudet på en. Dessutom hade djävulen själv hjälpt honom. Detta är den ena hopen av onda och arga lärjungar, som ser gärningen men inte tackar Gud för den utan tvärtom hädar honom.

Lärjungarna av det tredje slaget är nästan lika vrånga som de förra, fastän de inte säger det så grovt, utan beter sig som om de ville tro, bara de fick se ett tecken, som behagade dem. Det fattas dem inte tecken att se på. De ser dem också ganska bra, men de räknar dem som jordiska och inga riktiga tecken. Deras önskan är att Herren, om han ville, att de skulle tro på honom, skulle ge dem ett tecken från himmelen, en ny måne, en ny stjärna eller något dylikt.

Det är tydligen mycket förståndigt folk, som alltså vill lära Herren Gud, vad han skall göra för tecken. De såge gärna, att han som en gycklare klädde sig i narrkåpa och trädde fram och gjorde konster för dem alltefter deras behag. Liksom hade Herren inget annat att göra än tillfredsställa deras nyfikenhet.

I våra dagar finner du stora skaror av sådana lärjungar i världen, isynnerhet bland mäktiga herrar. Det kan du nog ge akt på. Ty vad är den vanliga visan överallt bland världsvisa och högt uppsatta människor, om inte denna: "Vad menas? Skulle jag tro på en predikan, som spritts ut bland människorna genom fattiga tiggare, förlupna munkar och menediga präster? Jo, jag skulle godta den, om påven, kejsaren, konungen och furstarna predikade eller godtog den." Dessa låter också Herren Gud förstå, hur han, den gode mannen, skulle vara förståndig och gå klokare tillväga och sända dem en sådan predikan, som de helst ville ha. Ja, I gode herrar, så skall det väl gå till!

Till och med hos oss, som förhåller oss, som vore vi rätt evangeliska kan det gå till på samma sätt. Man ser både vid herresätena och i städerna, att envar understår sig att bjuda och befalla predikanterna, att de skola predika så, som det behagar herrarna. Om en predikant efter sitt ämbete bestraffar lasterna, som utövas så offentligt, att man lätt kan känna igen personerna, även om man inte nämner dem vid namn, då ropas det allmänt, att detta leder till uppror och att överheten därför inte kan tåla det. Man kunde ju predika evangelium ändå, utan att på det sättet offentligen skämma ut och smäda folk. Det kallas alltså att skämma ut och smäda överheten, när man säger sanningen.

Vad säger du nu om sådana fromma? Tycker du inte, att de liknar och är i släkt med dem, som i vår text ser det härliga undret, men inte vill erkänna det som ett under, utan begär, att han skall trolla fram något, som de hellre vill se? De ville alltså vara herrar inte bara över land, folk och församling utan även över Ordet och kyrkan. Bör inte sådana kallas fromma barn, som Gud har behag till!

Men när man säger, att överheten skall äras och inte smädas eller förtalas, så är det därför inte meningen, att överheten skall ha sin plats över Gud och hans ord, utan den skall stå under Gud och hans ord och lyda dem lika väl som undersåtarna. Gör den inte det, så skall man inte sticka under stol med detta utan riktigt öppna munnen och säga överheten, vad den inte gärna vill höra, utan att fråga efter, om hon därvid vredgas eller ler. Evangeliet får inte skona någon människa, hon må vara hur hög som helst utan bör straffa det onda, var det än uppträder.

Därför finns det predikanter och herdar, på vilka en ganska tung börda är lagd och som skall sköta sitt ämbete så, att de på den yttersta dagen skall kunna stå till svars och göra räkenskap därför. Om de inte säger till dig och straffar det hos dig, som de i kraft av sitt ämbete är skyldiga att säga och bestraffa, så skall Gud kräva ditt blod ur deras hand. Varför skulle då vi predikanter för din skull belasta oss med ännu drygare ansvar genom att predika för dig, vad du helst vill höra? Ordet är ju inte vårt. Vi är inte heller till för din skull, såsom hade du anställt oss och vi var tvungna att predika vad som behagade dig. Så varken kan eller vill eller bör predikanterna göra. Den som inte vill höra Ordet, för honom står kyrkdörren öppen. Han kan gå sin väg och låta Gud ha sitt predikoämbete ifred.

Dessa är nu de tre slags lärjungar, som Herren har omkring sig när han utför sitt stora underverk. De första prisar det, är glada över det och förundrar sig över det. De som hör till den andra gruppen är fientliga mot det och hånar det. De som hör till den tredje gruppen såge helst, att Gud inrättade det efter deras tankar och inte efter sitt eget behag. Sådana lärjungar har evangeliet fortfarande i världen.

Därför måste predikanterna i likhet med Kristus i texten vederlägga sådana och inte ge dem rätt, utan rädda Herrens Kristi ära, försvara hans ord och inte fråga efter, om dessa inte vill omvända sig eller låta sig övertygas. Vi har gjort vad oss åligger, om vi inte tegat, när de smädade. Vill de inte rätta sig därefter, så må de gå sin väg, till dess de inser, vad de har gjort och vem de föraktat, bespottat och smädat.

Herren svarar först dem som sade, att han drev ut onda andar med Beelsebul. Han ger ett kort, enkelt och naturligt svar: "Ett rike som har kommit i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller på hus." Är det nu så, att en ond ande driver ut en annan, så följer ju därav, att de onda andarna är oense, och att deras rike icke kan ha bestånd.

Detta är ett naturligt exempel, som förnuftet kan fatta och förstå. Ty om man och hustru i ett hus är oense, så att han slår sönder krus och hon grytor, så lär hushållet inte längre kunna bestå. Erfarenheten lär oss ju, att oenighet sliter sönder och ödelägger land och folk, hushållning och allt.

Alltså talar fariséerna och de skriftlärde här mot sitt eget förnuft, såsom stollar och dårar, som saknar inte bara kristligt utan också mänskligt förstånd. Detsamma märker vi hos våra motståndare, de påviska. Även om vi inte brukade Skriften, kunde vi ändå i många styken med förnuftsskäl bestraffa deras väsende och lära och försvara vår egen. Det hjälper dock inte. Allt arbete och all möda är förgäves.

Men nu är det nödvändigt, att vi ger väl akt på att Kristus säger, att djävulen har ett rike, ja, ett ganska endräktigt rike, som hålles väl samman. Den som retar en djävul, han retar följaktligen alla. Den som angriper en, han angriper alla. Om de inte höll så ihop, så skulle vi kunna undandra dem många fler människor. Att inte alla tar emot och tror på Ordet, kommer sig av att djävulens rike är så mäktigt och hålles så noga samman.

Det riket angriper du, när du döps, när du hör Ordet och när du tar emot nattvarden. Men att djävulen inte besegrar dig beror på att Kristi rike hålles samman lika noga som djävulens. När därför djävulen angriper dig, så angriper han också honom, som sitter på Guds högra sida, såsom det också blev sagt till Paulus: "Saul, Saul, varför förföljer du mig?" Detta skall vi trösta oss med och samtidigt lära oss, att det inte är en lek att vara kristen, när vi har ett så stort rike emot oss och när vi varje ögonblick skulle sväva i fara, om inte Gud med sin nåd uppehöll oss.

Men låt oss nu till slut tacka Gud för denna nåd, att han för att hjälpa oss mot djävulen sänt oss sin Son, för att driva ut honom och för att han gett oss sitt ord, med vars hjälp än idag det undret kan ske att djävulens rike blir förstört och Guds rike uppbyggt och förökat. Må Gud genom sin Son och sin Helige Ande nådeligen behålla oss i denna nåd. Amen.