Två stycken hör med till detta evangelium. Det första berättar om, hur Johannes från sitt fängelse sänder sina lärjungar till Kristus för att höra honom, se hans under och ta emot honom såsom den verklige Messias eller Kristus. Det skall lära oss, att även vi gärna skall höra vår käre Herres och Frälsares ord och akta det som själens högsta skatt och som det, som vår salighet hänger på.

Det andra stycket utgöres av en predikan, i vilken vår käre Herre Kristus först storligen berömmer och prisar den helige Johannes som ett mönster för alla predikanter, eftersom han så troget aktar på sitt ämbete, att han, när han sitter i fängelse och inte själv kan predika, sänder sina lärjungar till Kristus. I denna predikan klandrar han också judarna, för att de sätter så ringa värde på en sådan predikant och så litet frågar efter hans predikan. Det skall lära oss, att vi skall akta oss för att förakta Ordet och i stället gärna höra det och göra bättring därefter.

Den första lärdomen, att vi flitigt skall höra Kristi ord, hämtar vi därav att Johannes, redan när han sitter i fängelse och får höra talas om Kristi undergärningar, sänder sina lärjungar till honom med befallning om, att de skulle fråga honom, om han var den, som skulle komma, den om vilken Mose och de andra profeterna profeterat så mycket, och om vilken det sedan skulle predikas så mycket i nya testamentet d.v.s. om han var den utlovade Kristus, om vilken det stod skrivet, att judarnas rike och Moses lära skulle bestå till hans återkomst, då emellertid Moses lära och gudstjänst skulle upphöra vid hans ankomst och en ny lära och en ny gudstjänst införas inte bara bland judarna utan också bland hedningarna över hela världen. Detta var i förväg tydligt och klart förutsagt. Eftersom nu detta började strax efter det Johannes blivit kastad i fängelse, så att Kristus nu predikade om det eviga livet och Guds rike och gjorde tecken och under, så ville Johannes visa sina lärjungar till honom. Han skickar dem till Kristus för att de med egna ögon skulle se undren och med egna öron höra det evangelium, om vilket profeterna så långt i förväg sagt, att Kristus skulle föra det hitned och så uppenbara sig för världen.

När Johannes sänder dem, så är det som ville han säga: "Jag vet väl, att han är den rätte Kristus, men folket tror det inte. Gå därför till honom och hör honom själva, så att ni lämnar mig och hela judendomen och håller er till denne man, på vilken allt som hör till er och hela världens salighet hänger." Detta är den egentliga meningen med att han sänder dem till Kristus, att lärjungarna själva skulle se och höra honom, göra hans bekantskap och så tro på honom och bli saliga.

Vad säger nu Kristus till svar på detta bud? Han svarar varken ja eller nej, när de frågar, om han är Messias. Han hänvisar bara till sina gärningar och säger: "Ni kan ju se och höra och ta på, att jag är den som skulle komma. Ty just så som Jesaja och de andra profeterna har förutsagt, att Kristus skulle få de lama att gå och de blinda att se, så ser ni med egna ögon, att detta sker. Ni behöver alltså inga vidare underrättelser eller svar, om ni annars vill bete er på rätt sätt i detta stycke."

Här har vi nu en skön, härlig och trösterik predikan, som på ett förträffligt sätt sammanfattar allt, som kan sägas om Kristus, vilken konung han är och vilket rike han har, nämligen ett rike med blinda, lama, spetälska, döva och framför allt arma syndare och allt vad eländigt, fattigt och intet är, ja, där sådana kan finna tröst och hjälp. På denna predikan om Kristus och hans rike skall vi ge noga akt. Det talet skall vi låta ljuda ibland oss alla dagar, att Kristus har ett så härligt rike och är en sådan konung, som vill hjälpa fattiga och eländiga människor till kropp och själ, medan däremot hela världen med all sin makt inte kan hjälpa dem. Ty aldrig har det funnits en så utmärkt läkare, som kunnat göra de blinda seende och de spetälska rena. Inte heller har någonsin den predikant funnits, som kunnat så förkunna evangelium för de fattiga, det är: till sig hänvisa och där trösta bedrövade, eländiga, ängslade samveten och fröjda och uppmuntra förskräckta, av svårmod och bekymmer plågade hjärtan.

Mose är visst den allra ypperligaste predikant, men konsten att trösta fattiga syndare, den kan han inte. Han gör tvärtom motsatsen. Hans ord lyder ju alltid så: "Du skall, du måste hålla lagen, annars blir du fördömd." Vid den predikan blir det en jämmer. De som känner sina synder och gärna vill bli kvitt dem, de tar det nära till sig, de lever efter lagen så gott de kan, men kan aldrig komma till frid eller på den vägen få ett lugnt hjärta och samvete. Så klagar också de fromma i gamla förbundet, som leds fram under Moses träldomsok och innerligen längtar efter det i Kristus utlovade nåderiket, såsom David i Ps. 14:7 säger: "O, att det från Sion kom frälsning för Israel! När HERREN gör slut på sitt folks fångenskap,då skall Jakob jubla, Israel glädja sig." Och i Ps. 102:14: "Du skall gripa in och förbarma dig över Sion, det är tid att du visar det nåd." Skrymtarna menar tvärtom, att när de till det yttre håller lagen, så behöver de inte tänka på vare sig Kristus eller evangelium. Det är ingen fara! Gud skall väl upptaga dem i sin himmel för deras fastors, böners och allmosors skull. Sådana är säkra och självbelåtna andar som inte tycker sig behöva Gud och hans nåd.

Nu är det väl sant, att man måste ha Moses predikan och förmana folket till utvärtes tukt och en anständig vandel, liksom man i den världsliga styrelsen måste ha polis och fångvaktare för att straffa den råa och vilda hopen, som inte iakttar utvärtes tukt, utan begår äktenskapsbrott, stjäl, är giriga, ockrar o.s.v. Men när den dagen kommer, att du skall dö, säg mig: Vad hjälper väl då denna Mose lära, även om du har lytt den aldrig så mycket? Inte sant? Du får bekänna och säga: "Käre Herre Gud, fastän jag inte har varit någon äktenskapsbrytare, tjuv eller mördare, så ber jag dock, att du måtte vara mig nådig och barmhärtig, annars måste jag med alla mina goda gärningar sluta i förtvivlan."

Om detta kan man läsa en berättelse i kyrkofädernas livsbeskrivningar. En man stod tre dagar på samma plats, lyfte ögonen mot himmelen, suckade och klagade. När då hans lärjungar frågade honom, vad som gick åt honom, så svarade han: "Jag är rädd för döden." Då började hans lärjungar säga honom, vilket strängt liv han levat och hur flitigt han lytt Guds bud och trodde, att de på så sätt skulle kunna trösta honom. Men han sade: "Jag säger er, att jag är mycket rädd. Jag har väl, som ni säger, hållit mig flitigt till Guds ord, men kan ändå inte bli fri från denna fruktan. Jag vet ju, att Guds domar inte är som människors domar." Han hade hunnit till den insikten, att när den nattväkten är inne, då vi skall ställas inför Gud och hans domstol, så blir domen så sträng, allvarlig och svår, att vår helighet och våra goda gärningar inte håller provet och att vi inte kan bestå tack vare dem.

Fastän man visst måste predika lagen och utan uppehåll öva sig i goda gärningar och alltid rätta sig efter Guds ord, så måste man ändå, när det kommer därhän att man skall dö, säga som denne kyrkofader: "Ack, Gud, vem kan nu hjälpa mig!" Han är också en av de elända, om vilka det här står skrivet. Men han vet inte vem han skall hålla sig till. Han saknar just det, om vilket Herren här säger: "För de fattiga predikas glädjens budskap." Han ser och har inget annat än lagen, som låter honom stanna kvar i samvetskval, ångest och nöd utan att kunna trösta honom. Men evangelium är en sådan predikan om Kristus, som säger till syndaren: "Min son, var glad och vid gott mod, förfäras inte, ty du skall veta, att Kristus har befallt, att man skall tillsäga de fattiga, d.v.s. eländiga och bedrövade hjärtan, nåd och förlåtelse, och att han vill låta sin rättfärdighet, som är gudomlig och evig, komma dig till godo, försona dig med Gud och avtvå och utplåna din synd."

Denna nåd låter han tillbjuda dig genom sitt ord. Tvivla därför inte! Vad du hör skall vederfaras dig, blott du tror. Därför kallas evangelium en nåderik och salig lära, ett tröstefullt budskap. Om en rik man lovade en fattig tiggare tusen kronor så skulle det för honom vara ett evangelium, ett ljuvligt budskap, som han gärna ville lyssna till och över vilket han skulle fröjda sig av allt hjärta. Men vad är gods och penningar mot denna tröstliga och nåderika predikan, att Kristus tar sig an de elända och är en sådan konung, som vill hjälpa arma syndare, som är fångar under lagen, till evigt liv och evig rättfärdighet? Detta, säger Kristus, är mitt rike. Ett helt annat rike än världens rike. Där går det till så, att man helst håller sig till den starkaste och trampar ner den, som inte kan försvara sig. Man regerar där i stränghet med svärdet. Man slår och hugger omkring sig åt alla håll och har inte fördrag med odygden och lasten. Där måste man begagna ris och svärd och eld för att straffa, där så behövs. Men här i Kristi rike går det alldeles annorlunda till. Det har ingenting att skaffa med starka och heliga människor utan med svaga, fattiga syndare, såsom Kristus säger: "Blinda får sin syn, döda uppstår." Att uppväcka döda är ett stort under, men det undret är ändå större, fast det inte ser så märkvärdigt ut, att Gud så älskar världen, att han skänker henne sin Son, som han av evighet förordnat att vara en konung för syndare och att förkunna evangelium för dem. Om en sådan konung och ett sådant evangelium predikar Mose och lagen intet, utan säger: "Den som syndar han hör djävulens och dödens rike till." Här låter det, som Herren vår Gud skulle vara en konung blott för de heliga och fromma, som har en ännu högre rättfärdighet än den, som den världsliga överheten kräver. Och häri ligger mycken sanning. Ty Moses rike är också Herrens, vår Guds rike och den predikan Mose frambär är Guds ord, liksom även det världsliga riket kan kallas Guds rike. Ty Gud vill, att detta rike skall bestå, och att vi där förhåller oss lydiga. Men det är bara den vänstra handens rike, där han insätter fader, moder, kejsare, konung, domare och lämnar regementet till dem.

Men riket i hans högra hand, det rike, där han själv är närvarande och regerar, det finns, där glädjens budskap predikas för de fattiga, där du när det kommit så långt, att din fromhet inte kan hjälpa dig, får lära dig säga: "Herre, jag har gjort vad jag kunnat. Jag har varit min far och min husbonde lydig och trogen, inte förolämpat någon, inte knotat, troget förestått mitt hus och undervisat och fostrat mina barn och tjänare så gott jag förstått, inte gjort min nästa skada, inte stulit, begått äktenskapsbrott m.m. Men vad hjälper det! Sådant hjälper mig inte inför din domstol och öppnar inte ditt rike för mig. Dock vill jag, o Herre, inte fälla modet eller förtvivla, ty jag har en gång av ditt evangelium hört, att din Son, min käre Herre Jesus Kristus, gjort sex slags under, bland vilka också detta nämndes, att glädjens budskap skulle predikas för de fattiga, eller att han av dig, o himmelske Fader, blivit sänd för att trösta bävande hjärtan. Denna predikan vill också jag ta åt mig. Den tillhör mig, eftersom jag är så fattig och eländig och inte kan finna någon hjälp annars hos vare sig mig själv eller i hela världen."

Så profeterar Jesaja om Kristus i kap. 50, där Herren Kristus själv säger: "Herren, Herren har givit mig en tunga med lärdom, så att jag förstår att med mina ord hjälpa den trötte", d.v.s. rätt trösta ängsliga samveten. Detta utlägger evangelisten här och säger, att Kristus predikar glädjens budskap för de fattiga. Ty till detta är han gjord till konung, att han skall predika evangelium, d.v.s. trösta och uppmuntra fattiga, ängsliga och bedrövade hjärtan. Därför kallas och är hans rike också ett tröstens och hjälpens rike, i vilket man inte längre skall skrämma de ängsliga eller lämna dem i deras ångest utan trösta dem och göra dem glada. Men det sker inte genom lagens predikan utan endast genom evangelium. Det är det ljuvliga och glada budskapet, att Kristus betalt för vår synd och att vi genom hans lidande är förlossade från den eviga döden. Denna predikan hör de fattiga till, säger Herren, till dem vill jag gå. Till de stora helgonen kan jag inte komma, till dem som inte vill gälla för syndare och inte heller anser sig behöva evangelium utan förföljer det, smädar det som kätteri och säger, att man förbjuder goda gärningar och att man predikar mot Mose och lagen.

Därför säger Herren också: "Salig är den som inte tar anstöt av mig." Ja, verkligen salig är var och en sådan människa. Ty på denne konung och hans predikan, som man med rätta borde glädja sig åt, stöter sig hela världen. Så finner vi ju i evangeliernas berättelser att fariséerna, de skriftlärda och översteprästerna, de andra prästerna, leviterna och allt vad stort och högt är betraktar och fördömer Kristus som en förförare och hans predikan som kätteri. Han kan aldrig predika dem riktigt till lags. Alltid tycker de, att han förvränger sanningen och handlar orätt, att han störtar de fromma och rättfärdiga ned i helvetet - vilket han ju också gör - och inte tål dem i sitt rike, men däremot lyfter syndare upp i himmelen. Så gör också de påviska än idag. Kallas det, säger man, att predika rätt, att man inte vill låta de goda gärningarna gälla för något men däremot öppnar himmelrikets port på vid gavel för eländiga skälmar? Sådan försmädelse måste också vår käre Herre Kristus lida bland judarna.

Men här står: "Salig är den som inte tar anstöt av mig." Hörde du Kristus på rätt sätt, tog du emot hans ord, och kom du in i hans rike, så skulle du märka, att evangelium visst inte förbjuder goda gärningar, som de påviska falskeligen säger om oss, utan lär och förmanar de kristna att göra goda gärningar och allvarligt vinnlägga sig om att inte göra något emot Guds ord och samvetet, ja, att det låter den världsliga överheten, både kejsaren och konungen, vara ifred och låter överheten bruka svärd och ris och annat som främjar tukten. Varför förargar du dig då över det heliga evangeliet och smädar det, så som skulle det lära, att man inte skall göra något gott.

Evangelium förkastar eller förbjuder visst inte goda gärningar, men det förbjuder oss, när vi skall dö och hädanfara och inte vet någon råd eller hjälp mot döden, att då bygga och förtrösta på vår vandel och våra goda gärningar. Det bjuder oss däremot att se oss om efter Herren Kristus och med fast tillit överlämna oss åt hans verk och förtjänst, så att vi genom honom skall finna nåd och salighet i det andra livet.

Därför har Gud nämligen gett oss en sådan kropp med så många nyttiga lemmar, att vi inte skall leva i lättja här på jorden, utan gå med fötterna, ta med händerna, tala med munnen, se med ögonen o.s.v. Dessutom har han också gett oss sitt ord och de tio buden, för att vi skall rätta alla våra gärningar efter dem och inte bryta mot hans ära och vår nästas nytta. Evangelium inte endast tillåter utan t.o.m. påbjuder goda gärningar. Dem skall vi beflita oss om. Men när du står där blott och bar och skall lämna denna världen och träda fram inför Guds domstol, då bjuder dig evangelium att se dig om efter en annan tröst, som du kan grunda ditt hopp på och trygga ditt hjärta vid.

Alltså. Har du levat fromt, så är det gott och väl. Tacka Gud därför, men förlita dig inte därpå i dödens stund, som skulle Gud skänka dig himmelen just därför, utan håll dig till konungen Kristus Jesus, vår Herre, som enligt evangelistens ord skall sköta det ämbetet att göra de blinda seende, de lama gående, de spetälska rena, de döva hörande, att uppväcka de döda och förkunna glädjens budskap för de fattiga, d.v.s. trösta eländiga, ängsliga, bedrövade hjärtan. Ty han är sänd av sin Fader inte för att fördärva oss för våra synders skull, utan för att ge svaga samveten råd och upprätta, trösta och hjälpa dem.

De som nu inte vill se honom som en hjälpare eller vänta sådan nåd av honom, utan tar anstöt av honom och hans lära och föraktar honom, så som judarna gjorde, och skrymtarna än idag gör, med dem skall han väl i sinom tid få makt. Men just detta är en av stötestenarna, för vilkas skull världen stöter sig på Kristi lära, att man inte vill förlita sig på Guds nåd utan på sina egna gärningar och sin egen förtjänst. Därför smädar världen det heliga evangeliet och påstår, att det är en bedräglig lära, som förbjuder goda gärningar och som gör folket gudlöst och ostyrigt.

Vidare stöter sig världen på Kristus, därför att han är så fattig och ringa och därför att han, liksom han själv bär sitt kors och låter sig spikas på det, också förmanar sina kristna, att de skall ta sitt kors på sig och följa honom efter i allehanda frestelse och bedrövelse. Sådant kan världen alls inte lida. Världen skyr korset såsom man ju också ser att många avfaller, liksom maskstungen frukt faller av om sommaren, när det blir fråga om att bekänna evangelium och våga och lida något för dess skull.

För det tredje räknas också det som en stötesten, när vi mer ger akt på våra hjärtan och samveten och hur vi känner oss till mods, än på evangeliet om Kristus, alltså när vi oroas och bekymras mer av vårt görande och låtande än vi tröstas av vår käre Herres Jesu Kristi nåd, sådan den predikas för oss i evangelium. Detta sätt att stöta sig är inte så vanligt, som de båda första, ty det är bara rätta kristna, som oroas därav. Men denna anstöt gör obeskrivligt ont, och fanns inte den helige Andes hjälp och bistånd, så skulle ingen av oss kunna komma över den anstöten.

Alltså är den käre Herren Kristus överallt i världen en predikant, som man stöter sig på. Strax efter detta evangelium säger han ännu klarare ifrån, att människorna skall stöta sig på denna predikan och förakta och förfölja den. Men vilken dom världen därigenom drar över sig, det visar Kristi förfärliga predikan mot de tre städerna Kapernaum, Korasin och Betsaida. Likaså hans bittra klagan över judarna, när han säger: "Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och man säger: Han är besatt. Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: Se, vilken frossare och drinkare, en vän till publikaner och syndare!" Ingen kan alltså komma tillrätta med de giftiga huggormarna, skrymtarna och verkhelgonen. Lever någon mera fritt och umgås vänligt med folk, så passar inte det. Iakttar någon ett strängt och hårt levnadssätt, så duger inte heller det. Hur skall man då ställa sig inför den snöda världen? Jo, det skulle smaka henne väl, om man berömde allt vad hon gjorde, fastän hon inte gör någonting rätt.

Sådan anstöt måste man härda ut med. Ty hjälpte det inte ens när Herren Kristus själv predikade och lät det liksom regna och snöa med tecken och under, så att de blinda fick sin syn, de döva kunde höra, de lama gå, de spetälska blev rena och de döda uppstod, utan Ordet ändå blev föraktat och Herren Kristus själv blev spikad på korset och apostlarna utdrivna ur Judalandet, så att de inte för sin predikans skull kunde känna sig trygga någonstans i världen, varför skulle vi då klaga så mycket över det? Är det att undra på, att världen i våra dagar så föraktar och trampar under fötterna det heliga evangeliet och alla rätta predikanter? Annorlunda gick det ju inte Herren Kristus själv och apostlarna, som ju inte bara predikade Ordet utan också gjorde stora och dråpliga under. Sådana kan ju inte vi göra. Vi kan ju bara predika det anstötliga Ordet.

Detta måste vi alltså vänja oss vid och låta det ha sin gång, ty det kommer aldrig att gå evangeliet på annat sätt. Det är och förblir en predikan, som människor stöter sig på och det inte endast ringa personer, utan, såsom erfarenheten visar, de heligaste, frommaste, visaste och mäktigaste på jorden. Men saliga de, som vet och tror, att det är Guds ord. De är botade, tröstade och styrkta mot all sådan förargelse. De som däremot inte vet det, de blir uppblåsta för sina goda gärningars skull, avfaller från detta ord till sin egen rättfärdighet och håller det för en anstötlig och upprorisk lära. Detta kallas, att man förargas eller stöter sig. Och det gör, som vi förut sagt, de som av världen hålls för de största helgon och klokt folk.

Därför måste vi väl med Herren Kristus klaga över den blinda världen och säga: "Vi har spelat för er och ni har inte dansat, vi har sjungit sorgesång, och ni har inte jämrat er." Predikar vi evangelium, så duger inte det. Predikar vi lagen, så hjälper inte heller det. Den arga världen kan man varken göra riktigt glad eller riktigt sorgsen. Hon vill varken låta sig göras till syndare eller låta sig tröstas mot synden. Hon vill varken vara blind eller seende.

Detta är det andra stycket, som vill lära oss, att evangelium är en lära och predikan för de fattiga, d.v.s. för bedrövade och ängsliga samveten, som känner sitt elände och sin jämmer och bävar och förskräckes för Guds vrede och dom, men inte för de rika, vars hela arbete går ut på att skaffa sig stor ära och rikedom och leva i fröjd och vällust. Det är därför i deras ögon en underlig predikan, när Herren Kristus säger: "För de fattiga predikas glädjens budskap." De har ju ingen längtan efter att få veta och lära det, utan anser det som en dårskap och nöjer sig inte med att ta anstöt därav utan rent av förföljer och smädar det som kätteri. Så ställer sig allt vad heligt, fromt, stort och mäktigt är i världen emot evangelium.

För sådan anstöt varnar Herren Kristus sin lilla skara och säger: "Salig är den som inte tar anstöt av mig." Som ville han säga: "När ni nu ser och upplever, hur världen stöter sig på mitt ord och för dess skull förföljer er, som bekänner det, så låt er inte bedragas och oroas, utan tänk: Det har ju gått Kristus, Guds Son, vår Herre, på samma sätt." Trots att han predikade så mäktigt och gjorde många stora och härliga under, så hjälpte det ändå inte. För att vi nu skulle ha detta i minne och inte låta världens vishet, härlighet, makt och stora myckenhet inverka på oss, så har han troget varnat och förmanat oss, att vi skall hålla oss fasta vid honom och hans ord, då han säger: "Salig är den som inte tar anstöt av mig."

Eftersom det nu har gått vår käre Herre Jesus Kristus själv så, att hans eget folk, för vilket han var utlovad och sänd som Frälsare, stötte sig på honom och som, fastän de såg de härliga och stora tecken, som han gjorde inför deras ögon, ändå inte kunde bevekas av dem att tro på hans predikan och ta emot honom, utan tvärtom korsfäste och dödade honom, så må väl vi tiga och inte klaga, om vi för evangeliets skull föraktas, hånas och förföljes. Detta ord om stötestenen behövs i allra högsta grad, i synnerhet i våra dagar, då så många försmädar det heliga evangeliet och stöter sig på det.

Så har vi nu av denna dags evangelium fått lära förträffliga och höga ting, på vilka vår salighet och vårt eviga liv beror, nämligen hur Kristus är all tröstans och nåds konung, som genom sitt evangelium vill vänligt tala till arma betryckta samveten, trösta dem mot deras synder och hjälpa dem till evigt liv. Ty fastän även det stränga världsliga riket är ett Guds rike, så är det endast hans vänstra hands rike, som skall upphöra. Men hans högra hands och eviga rike är det som kommer till oss genom Ordet, om vi, när syndens och dödens börda trycker oss - ty för sådana predikas det - tar emot och tror det. Det tröstar oss, det försäkrar oss, att vi sannerligen skall komma dit genom Kristus, så att vi med trygg tillförsikt kan säga: "Jag tror på min Herre Jesus Kristus, som gjort de blinda seende, hjälpt de lama att gå och de spetälska att bli rena, de döva att höra och de döda att uppstå. Det Ordet håller jag mig till och är därför viss om, att han inte skall överge mig i min största nöd, utan föra mig ut ur döden och djävulens rike in i det eviga livet och himmelriket. Ty därför har han blivit människa och kommit till mig här på jorden, att han skulle trösta mig, arme eländige syndare, med sitt evangelium och hjälpa mig från synd och död till evig tid." Alla de, som nu av hjärtat tror detta, far hädan från denna jämmerdal till evig fröjd och salighet. Det förläne oss vår käre Herre Kristus. Amen.