I dagens evangelium ställs vi inför två stycken: det första handlar om den spetälske, som Herren gjorde ren, det andra om en hövitsman, som hade en sjuk tjänare. Dessa under gjorde Kristus, så berättar evangelisten, kort efter sin utförliga predikan på berget. Ty så skulle det vara, att han först predikade och sedan bekräftade sin predikan med tecken och under, så att var och en skulle kunna finna, att predikan var rätt och inte falsk och därför så mycket hellre sätta tro till den.

Vi behöver, Gud vare lov, inte tecken och under, ty läran är redan med under så bekräftad, att ingen bör tvivla på den. Och ändå är det nödvändigt, isynnerhet för dem som frambär Ordet, att de inte bara talar som kristna, utan också lever som kristna, så att de med sina gärningar vittnar om läran och visar sin tro med sina gärningar. Guds rike består ju, som Paulus säger, inte i ord utan i kraft. Där lära och gärningar stämmer överens, där blir det frukt, medan var och en måste ta anstöt, när levernet är ont och inte överensstämmer med läran.

Dessa två underverk är visserligen att anse som en bekräftelse av läran, ty eftersom de är sådana gärningar, som övergår mänsklig kraft och förmåga, så måste själva förnuftet dra den slutsatsen, såsom vi hör Nikodemus säga i Joh. 3:2, att ingen kan göra sådana tecken, om inte Gud är med honom, men de är också att fatta som exempel på tron och kärleken. Ty vem ser inte vilket vänligt hjärta vår käre Herre Kristus har, att han av ett enda ord låter beveka sig och hjälper, då annars inte hela världen kan hjälpa? Detta är ju ett bevis på, att han inte menar illa med de arma, betryckta och eländiga människorna. Annars gjorde han som vi gör, när vi är olustiga och vresiga. Om någon då kommer och begär eller önskar något av oss, så svarar vi vanligen inte ett ord. Så gör inte Kristus. Den spetälske har inte hunnit öppna sin mun riktigt, förrän Kristus redan är färdig, rör vid honom och lovar att hjälpa honom och även verkligen hjälper honom.

En sådan villighet att hjälpa bör inte bara locka också oss att i vår nöd söka hjälp hos honom och hoppas, att han inte skall överge oss utan den bör också bli oss ett gott exempel, så att vi bevisar vår nästa samma kärlek och vänlighet och därvid likt Kristus inte ser på något annat än på lydnaden mot Gud och på nästans nöd och hjälp. Ty Kristus söker med denna hjälp varken ära eller gods, utan ser på, att den stackars människan behöver hjälpen och att Guds ära främjas och lydnad bevisas honom.

Däremot tjänar du inte Gud, om du gör någon något gott med det för ögonen, att han skall tjäna dig igen och du alltså skall få tillbaka din välgärning. Därmed tjänar du bara dig själv. Men den som rätteligen vill tjäna Gud och sin nästa, han skall inte se på sin egen nytta utan bara på den nöd, som är förhanden och på det att Gud vill ha det så och har befallt, att man inte skall låta sin nästa bli kvar i nöden, även om man inte skulle få ett uns igen, ja även om man bara fick otack därför, såsom vi ser i en annan berättelse, att Kristus botade tio spetälska män, av vilka bara en kom tillbaka för att tacka honom för välgärningen, medan de nio inte brydde sig om att tänka på honom. Att Kristus på förhand visste om denna otacksamhet är uppenbart. Det oaktat hjälper han dem, då de ber honom om det och lämnar det andra åt Gud.

Detsamma kan sägas om kärleken i samband med det andra undret, det med hövitsmannen. Kristus låter allt gå ut på, att Guds nåd och godhet skall bli prisad och de arma människorna bli hjälpta ur sin nöd. Och detta är den rätta kärleken, som inte ser på något annat än Guds ord och befallning.

Trosexemplet är också övermåttan skönt, att den spetälske mannen, som annars enligt lagen inte fick vara samman med andra människor, inte tala med dem eller ha något att göra med dem, infinner sig utan fruktan hos Herren Kristus, faller ned inför honom och ber: "Herre, vill du, så kan du göra mig ren." Här ser man bägge delarna: Han tror fast och visst, att Kristus är både så god och så allsmäktig, att han kan hjälpa honom från hans sjukdom, då det inte var möjligt för någon annan människa att hjälpa, och detta fastän Kristus gick omkring som andra människor, utan att omge sig med någon prakt eller ståt. Och fastän han litar så fast på detta, så lägger han dock bönen fram för Herren själv och låter förstå, att han, om Herren inte vill hjälpa honom, d. v. s. om det vore emot Guds ära och hans egen salighet, gärna ville bära och lida denna jämmer.

Detta kallas att inte endast tro utan också att bedja rätt, vilka två ting alltid hör samman. Den som tror rätt, han beder rätt. Den som inte tror rätt, han kan inte bedja rätt. Ty med bönen måste det framför allt vara så, att hjärtat förlitar sig på, att Gud är så nådig och barmhärtig, att han gärna vill häva vår nöd och hjälpa oss.

Isynnerhet bör detta förtroende vara fast och visst i de stycken, som rör Guds ära och vår salighet, såsom när det gäller förlåtelsen för synderna, frälsningen från djävulen och döden, att Gud måtte ge oss sin helige Ande i hjärtat, behålla oss vid sitt ord, bistå oss i prövningarna, låta oss med varje dag tillväxa i tron och kärleken o. s. v. Detta tjänar framför allt till Guds ära och vår salighet. Därför bör hjärtat aldrig tvivla på att Gud, om man ber honom därom, gärna ger det och inte vägrar oss vår bön. Ty just till detta behöver vi Guds hjälp och Gud har i sitt ord lovat oss den.

Men den som ifråga om sådana saker ber som den spetälske i vår text: "Herre, vill du, så förlåt mig mina synder och gör mig salig", han ber orätt. Ty i sådana ting får vi inte tvivla på Guds vilja, att han vill göra detta för oss eftersom han i sitt ord redan uppenbarat sin vilja, att han nämligen vill alla människors salighet och fördenskull låtit sin Son, vår Herre Jesus Kristus på korset betala för hela världens synder och bjudit att var och en skall höra honom, ta emot honom och tro på honom.

Varför beder den speälske så, att han tillägger det ordet och säger: "Vill du, så kan du göra mig ren?" Här måste man lägga märke till, vad det är fråga om. Jag har förut sagt, att i allt som bestämt rör vår salighet och Guds ära, behöver man inte i bönen vara det minsta oviss. Ty Guds vilja är uppenbarligen, att han inte vill hindra sin ära och vår salighet. Men så förhåller det sig inte med det timliga. Man kan vara fattig, sjuk, eländig och föraktad och ändå bli salig. Så blir det för många kristna. Eftersom nu saligheten inte hindras av en sådan brist, utan bristen tvärtom ofta kan lända till vårt bästa, så får den, som ber om räddning och hjälp, visserligen tro, att Gud både kan och skall hjälpa, men han skall ändå överlåta sin vilja åt Guds, så att han gärna vill bära korset längre, om det kan bli Gud till ära och främjar den egna saligheten.

Detta är att bedja rätt i sådana stycken, att man alltså tror, att Gud kan hjälpa och ändå inte bestämmer varken tid eller mått eller gräns för Gud, när och hur han skall hjälpa oss. Ty vi lider vanligen av denbristen, att vi inte rätt vet, vad eller hur vi skall bedja, såsom Paulus säger i Rom. 8:26. Däremot får vi bekänna, att Gud vet, vad som bäst tjänar till hans ära och vår salighet. Därför skall vi låta vår vilja gå upp i hans och inte tvivla på, att han säkert skall höra oss, om bönen främjar hans ära och vår salighet.

Därför skall vi noga ge akt på detta exempel, så att vi lär oss att be på samma sätt och inte hyser några tvivel i våra hjärtan på att Gud är oss nådig och vet vår nöd och jämmer och vill, att den skall bli lagd i hans händer. Detta skall vi fast tro och ändå underkasta oss hans vilja och säga: "Herre, du vet tid och stund. Därför gör du, vad som sker till min nytta och ditt namns ära." Så gör den spetälske. Han tvivlar inte på, att Kristus kan hjälpa honom, inte heller på, att han vill hjälpa honom, ty han skulle ju inte ha anropat honom, om han tvivlat på hans goda vilja. Men därtill bekänner han, att det inte hör honom till att bestämma ort, tid, sätt och vis och när och hur han skall bli hjälpt.

En sådan tro och lydnad behagar Herren Kristus synnerligen väl. Därför hjälper han den arme mannen i den stund, på den plats och på det sätt, som han själv inte vågat begära.

Därom vittnar de sköna språken hos profeterna. "Hoppas på HERREN, var stark och frimodig i ditt hjärta, ja, vänta på Herren!" Ps. 27:14. "Jag väntar på HERREN, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord. Min själ längtar efter Herren, mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen." Ps. 130:5, 6. "Ty ännu måste synen vänta på sin tid, men den skyndar mot sin fullbordan och ljuger inte. Om den dröjer, vänta på den, ty den kommer helt visst, den skall inte utebli." Hab. 2:3. Det ser man ju i alla berättelser, att hjälpen inte uteblir, även om den blir länge fördröjd. I sådana fall har Gud sin särskilda uträkning därmed. Han bönhör inte alltid genast, utan dröjer med hjälpen, så att han skall få anledning att få ge mer och rikligare än vi kan bedja eller tänka, som Paulus säger i Ef. 3:20.

Men vad menar Herren med, att han visar den spetälske, sedan han gjort honom ren, till prästen och bjuder honom att frambära sitt offer, såsom Mose befallt? Det är inte orätt svarat, om man säger: Kristus har här framställt för oss ett kärlekens exempel, eftersom han, som ändå hade makt därtill, inte ville fråntaga prästerna den rätt, som getts dem av Gud, varför vi också bör låta var och en behålla den rättighet, som honom tillkommer och aldrig beröva någon det, som hör honom till.

Men det förnämsta skälet till denna befallning ligger däri, att Herren vill ha sitt underverk offentligen bevittnat även av sina fiender. Ty att prästen tar emot offret av denne mans hand och ger honom intyg om, att han är ren, det visar, att han såväl som alla människor borde ta emot Jesus och tro på honom som den rätte Messias. Man hade ju profetiorna om, att Kristus skulle göra sådana under, när han kom i världen.

Därför yttrar Herren dessa ord och säger: "Frambär den offergåva, som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem." Som ville han säga: "De skall bli tvungna att erkänna, att du är ren och verkligen botad. Att de ändå inte vill tro på mig och erkänna mig som Messias, det är idel förhärdad motsträvighet, som inte skall bli ostraffad. Detta vittnesbörd skall emellertid gälla för de andra mot dem, så att de må ta emot mig och tro på mig."

På denna befallning har påven velat grunda öronbikten, eftersom synden kan liknas vid spetälskan. Man skall visa sig för prästen och sålunda låta sig renas från synden. Men det är en ganska svag grund. Ty vad kommer det oss vid, vad Gud har bjudit judarna ifråga om spetälskan? Vi har ju inga sådana präster som de. Och även om vi hade det, så är det säkert, att prästerna inte gjorde de spetälska rena. Utan när de hade blivit rena, gav de dem bara vittnesbörd om det.

Hur passar nu detta in på bikten, om vilken man menat, att den skulle vara så nyttig till syndernas förlåtelse? Ty de spetälske skulle ju inte visa prästerna spetälskan, utan en frisk och ren kropp, när de kom inför honom med sitt offer. Det är onödigt att vederlägga sådant tomt snack. Den som vill bikta, han må göra det, men vi vet bara om en nödvändig och rätt bikt, nämligen då hjärtat öppnar sig för Gud och bekänner sina synder. Det är hjärtebikt, som inte ljuger, såsom öron- eller munbikten. Ändå gör inte ens den bikt, som sker inför Gud oss rena och fromma. Hur skulle då öronbikten kunna göra det? Men det som gör oss rena och fromma är, att vi med tron blir hos Herren Jesus och hans ord och i Jesu namn tror på syndernas förlåtelse, sådan den i Ordet blir oss tillsagd. Detta må nu vara nog om det första exemplet.

Det andra undret, med den sjuke tjänaren, är också ett vittnesbörd om Kristi lära, att man må bekänna, att hans lära är ren, rätt och god och att han är den rätte Messias eller Kristus, eftersom Gud så kraftigt är med honom i undren. Men dessutom är här också ett förträffligt exempel på en ovanlig, hög och stor tro hos hövitsmannen, såsom ju också Herren själv berömmer denna tro med de orden, att han inte funnit en så stor tro i Israel, hos det heliga folket.

Denna tro upptäcker man först och främst däri, att hövitsmannen, fastän inte jude utan en hedning, ändå sänder bud till Herren Jesus i fullt förtroende till att han inte skulle låta honom lida för detta utan vilja hjälpa honom lika säkert som han kunde göra det. Ty hade inte den förtröstan varit så stark i hans hjärta, så skulle han inte ha besvärat judarnas äldste, såsom Lukas skriver, och skickat dem till Jesus. Att han sänder dem till honom är ju ett klart bevis på att han litar på, att han får någon hjälp av honom.

Vid sidan om denna tro och tillit finner vi också en särskilt stor och hög ödmjukhet. Han anser sig inte värdig att själv komma till Kristus och be till honom utan skickar först synagogans äldste och sedan, när han hör, att Herren närmar sig, sina vänner för att möta honom, såsom Lukas säger, och låter be honom att inte göra sig omak, eftersom han erkänner sig inte vara värd, att Herren går in under hans tak. Herren kunde ju med ett enda ord åstadkomma det, som han bett honom om, utan att vara personligen närvarande.

Detta tror hövitsmannen så säkert, att han framställer sig själv som ett exempel och säger: "Jag är en man som står under andras befäl, och jag har soldater under mig. Säger jag till en: Gå, så går han, och till en annan: Kom, så kommer han, och till min tjänare: Gör det här, så gör han det." Är nu mitt ord så kraftigt, fast jag är en människa, hur mycket större kraft har det då inte med sig, när du säger ett ord? Att så göra är att inte endast tro utan också på det bästa och förträffligaste sätt undervisa och predika om tron och dess beskaffenhet. Det skulle visst vara önskvärt, att vi så kunde tro på Kristus, som genom sitt ord bor så rikligen ibland oss, fastän vi inte kan se honom.

Ett ganska dråpligt exempel är det, att denne man kan vila så fast och tryggt vid Kristi ord. Först begär han allt gott av Kristus. Sedan ber han honom inte om något annat, än att han skall säga ett ord. Och så väntar han med den vissaste förtröstan och glädje såsom på den högsta förmån. Fick han den, så skulle inget mer felas hans tjänare. Han skulle bli frisk och sund.

Lär dig nu, du som redan har Ordet, att här göra som han. Ty i Ordet finner du den tröstliga tillsägelsen, att Gud genom Kristus vill vara oss nådig och att vi genom honom skall få syndernas förlåtelse och ett evigt liv. Men oss fattas ett sådant hjärta, som hövitsmannen har, när han tänker: "Har jag ordet, så har jag allt. Då kommer det, som Ordet lovar mig, snart efter." Det förmår vi inte. Därav kommer det sig, att vi inte värderar Ordet rätt utan ofta ser oss om efter andra medel, fastän Ordet är allsmäktigt och, såsom denne hövitsman tror, inte kan ljuga. Vad Herren har lovat, det skall förvisso också ske och vederfaras oss.

Denna tro är värd att så mycket mer prisas, som hövitsmannen är en hedning, som inte i likhet med judarna har några löften och därför inte vågar ta åt sig eller berömma sig av det företräde, som judarna som Guds folk hade. Ty det är trons väsentliga art, att hon gör hjärtana ödmjuka, så att de inte mycket håller på sig själva, inte är högfärdiga utan klänger sig fast vid Guds blotta nåd och barmhärtighet. Därmed bör vi också trösta oss, så att vi, när den tanken rinner oss i hågen, att vi måste bekänna oss vara fattiga, eländiga syndare och inte kan berömma oss av någon värdighet eller förtjänst, ändå inte förtvivlar utan håller oss vid Guds löfte och utber oss hans nåd. Detta behagar Gud väl. Detta väntar han av oss. Det skulle ju inte vara nåd, om vi inte kom till löftet ovärdiga och utan all förtjänst.

Så gör hövitsmannen. Han kan inte, som judarna gjorde, trotsa på att Gud var honom något skyldig. Därför vågar han sig inte själv fram till Herren Kristus utan tänker: "För mig själv lyckas det inte. Jag måste lita till andra människor." Ändå håller han fast vid detta: "Den mannen är så god och vänlig. Han lämnar mig inte ohörd."

Det kallas och är en rätt tro och en rätt ödmjukhet, att man bävar för sin ovärdighet, men ändå inte misströstar. Ty Gud väntar av oss båda delarna: först att vi inte är stolta i våra sinnen och för det andra att vi inte förtvivlar, utan väntar på nåden, såsom det heter i den 147:e psalmen: "HERREN gläder sig åt dem som fruktar honom, åt dem som hoppas på hans nåd."

Så gjorde inte judarna. De menade, att Gud vore dem väl bevågna och ville göra dem allt gott, ja, att han var skyldig att göra det, eftersom de höll sig till hans vilja och förtjänade det. Därav blev de stolta och säkra och föraktade nåden.

Därför fäller Herren en så sträng dom över dem och säger: "Många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder."

Det kommer sig av den ständiga otron, att de är så högfärdiga och föraktar nåden. Men lika litet som det hjälper dem, att de är Abrahams säd, lika litet skall det skada hedningarna, att de inte är Abrahams barn, om de bara med fast tro håller sig till Kristus och suckar efter nåd och barmhärtighet. Ty därtill har Gud behag. De som är mätta, dem låter han hungra, men de hungriga vill han mätta utan att se på, om de är judar eller hedningar. För Gud gäller nämligen varken hedning eller jude, varken omskärelse eller förhud, utan allenast tron på Kristus, att man i all ödmjukhet faller ned och inte begär något annat än nåd.

Alltså undervisar oss detta evangelium visserligen om kärleken men också ganska skönt om tron, om dess art, att den håller sig fast vid Ordet och i all ödmjukhet förbidar Guds nåd. Den som så gör, för honom skall allt gå väl, liksom för den spetälske och sedan för den förträfflige hövitsmannen, att det skulle ske honom, såsom han trodde d. v. s.: liksom han har Guds nåd och godhet i sitt hjärta och trår efter och förtröstar på den, så skall Gud också handla med honom i nåd, ta emot honom och hjälpa honom. Gud förläna oss din helige Ande, att han också i våra hjärtan uppväcker en sådan förtröstan till nåden i Kristus och sålunda för oss till saligheten. Amen.