Detta är ett av kyrkoårets allra ljuvligaste evangelier. Ty i det låter Herren Jesus oss veta, att hans ämbete är ett herdeämbete, så att han skall gå efter syndarna, söka dem och föra dem till rätta igen, så att de icke skall bli ett rov åt ulven, djävulen, och gå evigt förlorade. Detta evangelium berättar först, att allt vad publikaner och syndare hette kom till Jesus för att få höra hans predikan. Detta såg fariséerna och de skriftlärda, knorrade däröver och tydde det mycket illa, nämligen som om det vore ett bevis på en särskilt stor lättfärdighet hos Jesus, eftersom det anstode en from man att sluta sig till fromt folk och endast umgås med sådant.

Men Herren försvarar sig mycket väl och säger, att han endast gör detsamma som människor brukar göra, och det redan i fråga om sådant på vilket det icke tillnärmelsevis ligger så stor vikt som på det, varom det nu var tal. Han vill alltså icke ta emot några bestraffningar av fariséerna, utan gör gällande, att han handlat rätt.

Ty frågan och saken, som det gäller här, är denna: Hur bör man umgås med syndare? Hur bör man förhålla sig emot dem? Liksom det brukar ske, när två olika partier kommer ihop, vilka båda har studerat Guds ord, så blir också här svaret olika. Fariséerna och de skriftlärda känner icke till något annat av Guds ord, än det som Moses och lagen lär. Emedan nu lagen över allt predikar, att Gud vill vara nådig mot dem som är fromma och håller hans lag, men däremot straffar de onda som icke håller lagen, så drar fariséerna och de skriftlärda därav den slutsatsen, att människor icke bör bete sig annorlunda mot syndare än Gud gör. Eftersom han är vred på dem och icke tar sig av dem, så bör icke heller människor ta sig av dem utan lämna dem åt deras öde.

Vårt förnuft tänker på samma sätt. Så snart en människa får rätt syn på sina synder, tänker hon att Gud är vred på henne, att ingen nåd finns, och att hon har allt möjligt ont att vänta. Detta ser vi på Adam och Eva. Så snart de ätit av det förbjudna trädet och bar på det medvetandet, att de gjort Gud emot, smög de sig undan och vågade icke visa sig. Det ser vi också på små barn, som går och gömmer sig, när de vet att de gjort något orätt. Ty det är syndens natur, att den gör hjärtat bävande, så att det fruktar för onåd och straff. Om samvetet däremot vet sig vara oskyldigt, så fattar man mod och frågar icke efter om någon visar sig ogunstig. Ty i hjärtat bor då alltid den tillförsikten: "Du vet att du är oskyldig; då måste det ju finnas en annan som är skyldig, och du kommer att gå fri."

Liksom nu ett hjärta, som vet med sig, att det är brottsligt, icke kan annat än bäva och därför frånsäger sig all nåd och icke väntar annat än onåd, så tänker ock fariséerna här om syndarna. De ser att publikaner och syndare hittills levat ett syndaliv, och därför drar de genast den slutsatsen: "Man skall icke umgås med dåligt folk eller visa dem någon vänlighet, ty Gud själv är vred på dem. Han vill icke veta av dem, ty han vill endast ha fromma och gudfruktiga hjärtan, som icke belastat sig med sådana grova synder."

Men tänk nu själv efter, hur det kommer att gå oss något var, om denna slutsats är riktig, att Gud icke vill ha något tålamod med syndare utan alltid slår till med knölpåk, varifrån skall han då få folk och församling? Ty om vi också icke alla ligger i utvärtes grova laster - mången finnes, Gud ske lov, som icke brutit sitt äktenskap, mången som icke mördat, stulit eller gjort något annat otillbörligt och gudlöst - så måste vi dock bekänna oss vara syndare inför Gud. Vi ser och erfar nämligen, att i våra hjärtan bor intet gott, om också den ene har renare och ostraffligare händer, mun och övriga lemmar än den andre. Men Gud rättar sin dom efter hjärtat. Om nu Gud skulle vara onådig mot syndare, förkasta dem och icke taga sig av dem, såsom fariséerna här dömer i enlighet med lagen, då måste följden bli, att ingen människa kan bli salig. Men fariséerna själva måste erkänna, att en sådan mening är falsk och oriktig.

Därför fäller vår käre Herre Jesus ett annat utslag. Han vill alldeles icke låta det svaret gälla, som fariséerna givit, utan han drar en motsatt slutsats. Ty eftersom Gud icke är fientlig mot syndare och icke heller har lust till någon syndares död, så kunde icke heller Herren Kristus hata dem, utan han var kommen i världen, för att han skulle uppsöka dem såsom vilsefarande får och föra dem till rätta. Och alla människor, men i synnerhet de som äro i predikoämbetet, borde följa detta hans exempel, så att de använder all flit på att söka återfinna det förlorade, liksom man gör i ett hus, där något har kommit bort.

Detta är en helt annan lära och predikan än den som Moses och lagen förkunnar. Det är en lära som icke har uppkommit i våra hjärtan, utan blivit förd ned till oss genom Guds Son. Så säger också Johannes Döparen, att ingen har någonsin sett Gud, ende Sonen som är i Faderns sköte han har kungjort vad Gud är. Ty ingen människa känner av sig själv denna Guds vilja, att han icke vill vredgas på syndarna, icke heller fördöma dem för syndernas skull, utan mycket hellre taga dem till nåd och göra dem saliga. Däremot känner och förstår vi ganska väl det motsatta. Där synden finns, där fruktar och bävar man för Gud, såsom nyss är sagt. Men nu lär vår käre Herre Kristus oss genom sitt evangelium, att det inför Guds domstol går till på ett helt annat sätt med syndarna, i det att Gud icke vill vara vred på dem utan taga dem till nåd, samt att änglarna i himmelen har sin lust och glädje därav, att syndare omvänder och bättrar sig.

På denna lära borde man ge så mycket flitigare akt, som förnuftet tänker alldeles tvärt om, på det att vi måtte lära oss, att med den hålla oss uppe och trösta oss mot synden och det onda samvetet. Ty den, som, när han kommer i en sådan anfäktning, vill följa sitt eget hjärtas tankar, sitt förstånd och sitt förnuft, han går förlorad, och man kan varken råda eller hjälpa honom, utan han måste råka i förtvivlan. Allt beror därför på, att vi mot vårt eget hjärta och samvete kan med Kristus göra denna slutsats: "Jag är en fattig syndare, det varken kan eller vill jag förneka, men jag vill icke ge upp hoppet för det, liksom om Gud icke ville veta av mig. Ty min Herre Kristus säger, att en syndare är lik ett stackars får, som kommit bort från sin herde och farit vilse. Ett sådant vilsekommet får vill han icke lämna åt dess öde, utan uppsöka och bära till de andra fåren. Detta är ju ett bevis på, att han icke vill förkasta oss för våra synders skull, utan göra sig all möda för att föra oss från synden och tillbaka till nåden."

Även på andra ställen anför evangelium tillräckliga skäl, varför Gud icke vill förkasta syndarna. Så står det uti Johannes' 3:dje kapitel, att han är en sådan Gud, som icke är fientligt sinnad mot världen utan älskar den, och det så högt, att han skänkt den sin ende Son och givit ut honom till försoning, på det att världen skall trösta sig av detta offret och icke förtvivla för sina synders skull. Ty fastän Gud hade kunnat hjälpa människorna även på andra vägar, så har han ändå ställt om just denna hjälpen oss till godo, i det att hans enfödde Son själv tagit på sig våra synder och lidit straffet för dem, så att vi icke skall ha något skäl att tvivla på att skulden är betalad. Ty härav måste ju följa, att Gud har mer behag till sin Sons död än ovilja mot oss och våra synder.

Jämte detta skäl ger Herren Jesus i dagens evangelium tillkänna sitt eget sinnelag i fråga om detta, i det att han låter oss veta, att han icke kan låta bli att vårda sig om syndarna, uppsöka dem och göra allt som kan befrämja deras salighet. Han säger, att det är med honom som med oss människor. När en rik man, som äger tiotusen kronor, blivit bestulen på eller mistat tusen, så är det för honom som om han förlorat alltsammans. Det han ännu har kvar tröstar och fröjdar honom icke så mycket, som det han förlorat bekymrar honom. Så brukar vi förhålla oss, och när det blott är fråga om det timliga, så bör det med rätta anses som en vanart, ty man ser ju, att Gud alltid låter mer vara i behåll, än djävulen tar. Man skulle därför icke bekymra sig så mycket för en timlig olycka, utan trösta sig med att man ändå fått behålla något, ja, det mesta, och att Gud dagligen kan ge mera och föröka det man äger.

Nu säger vår käre Herre Kristus: "Detta sinnet har också jag. Syndarna är min köpta och dyrt förvärvade egendom, ty jag har köpt dem med mitt lidande och min död. Det är därför icke möjligt annat, än att det gör mig ont, ja, bekymrar mig svårt och går mig djupt till sinnes, att de viker ifrån vägen, och att jag förlorar dem. Ty de kostar mig för mycket, de har varit mig för dyra. Därför gör det mig ont, att de skall höra djävulen till. Så snart därför ett får kommer bort, kan jag icke annat än ställa mig så, som om de andra icke gåve mig något att göra, och gå efter det förlorade, fast det blott är ett enda, och uppsöka det, så att det icke skall bli ulvens rov."

Så är det också med en moder, som har många barn. Hon har dem alla kära och vill icke mista något av dem. Men om det nu händer, att ett av dem insjuknar, då åstadkommer sjukdomen en åtskillnad mellan barnen, så att det sjuka blir det käraste, och modern tar sig icke så mycket av och vårdar sig ej heller så ömt om något av de andra som om det sjuka. Den som nu ville bedöma kärleken efter omvårdnaden, han skulle ju säga: Modern älskar bara det sjuka barnet, icke de friska. Så, säger Herren Kristus, är också jag sinnad mot syndarna.

Här ser vi ju vår Herre Kristi hjärtelag avmålat så älskligt och vänligt som tänkas kan, så att det aldrig kunnat beskrivas mildare och vänligare, hur han gör sig så mycket bekymmer, omsorg, möda och arbete för att hjälpa den fattige syndaren till rätta igen. Ja, han för oss in i våra egna hjärtan, att vi må betänka, hur vi själva är till mods, när vi förlorar något, som är oss kärt. Så, säger han, är det också med mitt hjärta. Det brinner och är oroligt, när jag ser, att djävulen fört en arm människa på villovägar och bort i synd.

Härpå syftar liknelsen, som han framställer om fåret och herden. Intet hjälplösare kan tänkas, än när ett får kommer bort från ängen och sin herde och ut på villovägar, ty det kan icke reda sig. Det är varje ögonblick i fara för, att ulven, som smyger sig efter det. skall taga det och uppsluka det. I en sådan fara finnes ingen hjälp att få. Det har icke det minsta att skydda eller bevara sig med. Ty det finnes intet djur som naturen danat så alldeles försvars- och hjälplöst som fåret. Så står det också till med en syndare, som djävulen fört bort från Gud och hans ord och ut i synden. Han är då icke säker ett enda ögonblick, ty det är så som Petrus säger, att vår fiende djävulen går omkring såsom ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka.

I sådan fara är detta vår enda tröst, att vi har en herde, nämligen vår käre Herre Jesus Kristus, som tar sig av oss och söker efter oss, icke för att straffa oss för våra synder och störta oss ned i helvetet - nej, det är djävulens avsikt och mening - utan för att, när han finner oss, lägga oss på sina axlar med glädje och bära oss hem, dit där vi kan vara trygga för ulven och få vård och bete på bästa sätt.

Ni vet hur detta sökandet går till, nämligen så, att han låter sitt ord offentligt gå fram och ljuda över allt. Där får vi höra vilken stor nöd och vilken tung börda synden är, som störtar oss ned i den eviga fördömelsen. Men Gud rördes av faderlig kärlek till oss olydiga barn och skaffade oss genom sin Son råd och hjälp mot denna nöd och begär ingen annat betalning därför, än att vi med tacksamhet tar emot gåvan, tror på Herren Kristus, rättar oss efter Guds ord och gärna lyder och tjänar honom.

När nu de bortkomna fåren, de fattiga syndarna får höra detta och därigenom fattar förtroende för Gud, besinnar sig och tänker: "Ack, hur har du eländiga människa burit dig åt? Du har ju, fast du har en så nådig Gud, ändå icke rättat dig efter hans vilja, utan låtit djävulen förföra dig till så mycken olydnad. Vad hjälper dig de usla penningarna, som du är så girig efter? Vore det icke bättre att få en måttlig och anständig vinst än att inför både Gud och människor bli ansedd som en oskälig ockrare och därför ha varken lycka eller trivsel med din orättfärdiga vinst? Vad nytta har du av det skamliga, otuktiga levernet? Vore det icke bättre att leva i äktenskap och ha ett gott samvete än att leva utom äktenskapet i synd och skam och varje ögonblick behöva frukta, att Guds vrede skall bryta ut över dig? Vad hjälper dig vällevnad och dryckenskap? Det kan ju ådraga dig sjukdom och kanske plötslig död och fördärv. Vänd om och bättra dig snart, ja snart, innan Guds dom överraskar dig oförberedd, han som dock gärna ville bevisa nåd mot dig, om du blott själv ville och icke genom ett sådant medvetet syndaliv mer och mer drar onåd och vrede över dig."

När det blir så, säger jag, alltså att hjärtan besinnar sig och fattar tröst genom Kristus, då finner herden Jesus sina bortkomna får, vilka lyssnar till herdens röst och med förtroende kommer till honom. Då tar han dem på sina axlar, i det att han förlåter dem deras synder, och tar dem i sitt skydd och beskärm, för att de skall vara väl fredade för ulven och andra vilddjur.

Men här ser man, vilken åtskillnad det är syndare emellan. Alla syndare är varandra lika däri, att de ger sig i djävulens tjänst i stället för att lyda Gud. Men sedan beter de sig olika. Somliga, och det är de flesta, blir efteråt som förut, kvar i synden, man må predika för dem och säga dem, vad som helst. De bättrar sig likväl icke, utan tröstar sig själva och tänker: "Ah, det har ingen nöd, Gud är nådig, han blir alltid glad över dig, när du än kommer för att begära nåd. Därför vill jag först njuta något mer av världen och mätta mig av det den bjuder på. Sedan skall jag börja gå i kyrkan, höra predikan och bli from." Sådana får hör visserligen herdens röst, men vill icke låta sig finnas av honom. Hur går det då? Jo, så att de för var dag förirrar sig allt längre och längre bort och kommer in i djävulens snara, så att de till slut icke kan reda sig ut ur den. Så ser man, att det går till i världen. Så gräver människorna ned sig helt och hållet i girighet, otukt, vällevnad och andra synder. Sådant blir på det viset liksom deras andra natur, så att de menar sig icke kunna leva, om de icke får bedriva sådant.

För detta bör vi akta oss och, när vi hör herdens röst, skynda till honom, d.v.s. göra bot och bättring, icke framhärda i synden eller bli kvar i den, utan omvända och bättra oss och tro att vår herde Jesus Kristus icke skall överge oss i öknen, utan åter upptaga oss i sin nåd och försona oss med sin Fader. Ty att göra bättring det vill icke bara säga, att bli frommare i anseende till det utvärtes levernet, utan det betyder att förlita sig på Guds godhet genom Jesus Kristus och tro syndernas förlåtelse. De andra skulle han väl också gärna ta emot, men de vill icke ha med honom att göra, och därför måste han låta dem fara. Ty eftersom de icke vill låta sig finnas, så får de stanna kvar i öknen, så länge de vill. Och sedan får de se, hur det till slut går för dem.

Vi ser således, att detta evangelium icke bara kommer till arma syndare med den trösten, att deras herde Jesus vill uppsöka dem och ta hand om dem såsom vilsekomna får, utan också ger oss undervisning om, hur vi skall bete oss mot denne herden, nämligen att vi skall lyssna till hans röst och följa efter den. Såsom ock detta evangelium berättar, att dessa människor varit publikaner och syndare, men dock följt med Herren Kristus för att få höra honom.

Men vad är det då som man får höra av Kristus? Intet annat än att Gud för Kristi skull vill vara nådig mot syndare och göra dem saliga, blott de låter sig dragas och icke förvillar sig ännu längre bort i öknen, utan vänder om, när de får höra herdens röst, och låter sig bäras av Herren Kristus, han som redan betalt och gottgjort för deras synd och försonat dem med Gud. Ty när Gud nu har gjort så mycket och i så rikt mått bevisat oss sin nåd, så går det icke an att då förakta hans bud, icke vilja rätta sig efter hans ord och icke vilja göra något efter hans vilja och behag.

Låt oss därför flitigt ge akt på denna lära, på det att vi måtte kunna försvara oss mot djävulen och hålla oss uppe mot den misströstan, som inbillar oss, att Gud är en sådan Gud som icke har tålamod med syndare, utan vill fördöma dem. Ty en sådan tanke ligger på djupet i varje människohjärta. Men mot detta må man väpna sig med Guds ord och i hjärtat inprägla den bild, som Herren Kristus här själv målar för oss, att han är en herde. Och så må vi låta hans ord om detta ljuda högt i hela världen, på det att de vilsefarande fåren måtte höra det och samlas till honom.

Erkänner du nu, att du är ett vilsekommet får, som djävulen drivit bort från vägen och fört in i synden, så tag emot denna predikan om Kristus. Ty det är för din skull, som denna predikan ljuder, för att du genom den skall komma till bättring, det är att du måtte trösta dig av Herren Kristus och hans nåd, bli löst från djävulens band och bli frommare. Men akta dig såsom för djävulen själv för att låta denna rösten gå dig förbi. Vänd i stället skyndsamt om och ila efter herden. Då är du räddad och har gjort de kära änglarna i himmelen en stor glädje. De skall ock framgent vara omkring dig och genom sin närvaro och sitt beskydd bevara dig för alla djävulens anfall. De obotfärdiga syndarna bereder däremot de heliga änglarna idel sorg, bekymmer och missnöje. Därför får de också sakna deras beskydd och vart ögonblick stå och gå i all slags fara.

Att Herren här icke nöjer sig med den ena liknelsen om herden och fåret utan lägger till ännu en om en kvinna som tappat bort en penning, det beror därpå, att han vill, att också andra skall följa hans exempel och icke förkasta syndarna utan uppsöka dem och föra dem till bättring. Den första liknelsen syftar endast på vår käre Herre och Frälsare, Jesus Kristus, ty han är den ende och rätte herden, vilken icke är ovänligt sinnad mot fåren, utan ger sitt liv för dem, för att de skall bli bevarade och fredade för ulven. Men den andra liknelsen, den om kvinnan, syftar på den kristna kyrkan, som fått predikoämbetet sig anförtrott, på det att fattiga syndare måtte bli lockade till bättring, räddade från död och förtappelse och bli evigt saliga. Hon fröjdar sig, liksom herden, då hon finner penningen. Hon upptänder ljus, nämligen Guds ord, och sopar huset, det är hon lär oss, huru vi emot Gud och hans dom skall trösta oss med Guds nåd, som han ger oss genom Kristus. Med en sådan predikan blir den borttappade penningen återfunnen.

Härigenom prisas och berömmes då Guds ord på det högsta såsom vår enda skatt, vilken tar bort synden och all olycka som kommer av synden, såsom död, fördömelse, djävul och helvete, så att vi icke längre är syndare och Guds fiender, utan i stället är en anledning till stor glädje för de kära änglarna i himmelen och alla heliga på jorden. Därför skall vi hålla detta ord högt i all heder och ära, av hjärtat gärna höra det, och älska och högt akta dem som predikar det, på det att också vi måtte vinna denna saliga frukten av ordet, att vi blir frälsta och räddade från villovägarna och från all fara, som hotar från den onde fienden, samt bli evigt saliga.

Det förläne våra själars käre och trogne herde, vår dyre Herre Kristus, genom den Helige Ande. Amen.