Detta evangelium är ett stycke av den tröstepredikan, som Herren Jesus om natten vid bordet höll för lärjungarna, kort innan han i örtagården blev förrådd av Judas och tillfångatagen av judarna. Trösten går i synnerhet ut därpå, att, fastän lärjungarna skulle ta anstöt av Jesu skymfliga död och bli mycket bedrövade över den, skulle dock den bedrövelsen icke bli långvarig. Han skulle blott en liten tid vara skild från dem, sedan han uppstått från de döda, skulle de åter få se honom, fröjda sig över honom och njuta den fröjden i evighet.

Johannes omtalar nu utförligt, att lärjungarna icke förstod detta tal och icke kunde fatta de där orden, som Jesus sade: "En liten tid." Han måste alltså förklara det för dem, men de förstod det likväl icke. Liksom det nu blev svårt för lärjungarna, så får vi göra samma erfarenhet, att vi aldrig kan få ett riktigt begrepp om den där lilla tiden, utan att alldeles detsamma, som hindrade lärjungarna att förstå orden rätt, också är i vägen för oss. Ty när frestelsen kom och de såg Herren Jesus dö så försmädligt och bedrövligt, kunde de icke föreställa sig, att det blott var fråga om en liten tid. Deras tankar var beskaffade så här: nu var det ute med Herren Kristus, nu skulle det bli deras tur, så att man skulle taga dem och behandla dem så, som man gjort med deras mästare. Men de var ur stånd att, såsom de bort, tänka att det blott var fråga om två dagar. Sedan skulle Herren uppstå från de döda till ett evigt liv och hjälpa dem här på jorden mot världen, djävulen, synden och döden och till slut göra dem saliga. Därför omtalar Johannes vidare, hur de på påskdagen låste huset av fruktan för judarna och alldeles icke ville tro, att Kristus var uppstånden, fastän både kvinnorna och Petrus och de två andra lärjungarna sade dem det. Kort och gott: de kunde icke tro, att det blott var fråga om en liten tid. De menade att Kristus skulle bli kvar i döden för alltid, liksom andra människor; annars skulle de icke ha blivit så bedrövade, utan med fröjd väntat på hans uppståndelse och tröstat sig med den.

Alldeles så går det även oss, när Gud låter någon olycka komma över oss. Då är vår första tanke gärna den: vi är förlorade, här är varken hjälp eller råd. Vi vill icke låta det vare sig sägas eller sjungas för oss, att det blott är fråga om en liten tid, och att Gud snart och oväntat skall låta sig skådas med nåd och hjälp. Så blir vi missmodiga och kan bara ropa och klaga. Vi borde dock, såsom Paulus säger, fröjda oss och berömma oss i bedrövelsen, icke blott för den kommande hjälpens skull, som icke kan utebli, om vi blott tror och håller fast vid ordet, utan också därför att vi i korset har ett det säkraste bevis på att vi är Guds barn. Om detta skall vi i fortsättningen tala mera.

Detta evangelium är alltså en skön tröstepredikan icke blott för lärjungarna, utan för alla kristna, så att de skall lära sig att begripa det ordet en liten tid och i all anfäktning bruka det och trösta sig med att det blott är fråga om en liten tid, sedan skall lidandet upphöra och all tröst och glädje infinna sig. Och på det att vi så mycket bättre må tillägna oss denna tröst, vill vi nu tala om kors och lidande i allmänhet.

Förnuftet tycker, att om Gud hade sitt öga på oss och älskade oss, skulle han avstyra all olycka och icke låta oss lida något. Och när så alla slags svårigheter möter oss både här och där, då drar förnuftet den slutsatsen: antingen har Gud förgätit oss, eller också är han ond på oss och vill icke veta av oss; annars skulle han väl hjälpa oss och icke låta oss ligga och våndas så illa. Mot sådana tankar, som vi har av naturen, måste vi rusta oss med Guds ord och icke döma efter vad vi tycker utan efter vad ordet säger oss. Ty dömer vi utanför och utom ordet, så är vårt omdöme oriktigt och leder oss vilse.

Vad säger nu ordet? Först att ett hår icke kan falla av vårt huvud utan Guds vilja. Den som vill döma efter detta vår käre Herres Kristi ord, han måste draga den slutsatsen, att djävulen och världen, de må vara hur starka och mäktiga som helst, icke utan Guds vilja förmår det minsta grand emot en kristen. Detta ger Herren också tillkänna i liknelsen om sparvarna. Sparven är ju en onyttig fågel som anses göra mer förtret än gagn, och ändå säger Kristus, att ingen sådan faller till jorden utan den himmelske Faderns vilja. Matt. 10:29. Härav bör en kristen, så vitt han icke vill beskylla Kristus för osanning, draga den vissa slutsatsen, att Gud har mer omsorg om en människa än om en sparv, vilket Kristus också säger på samma ställe. Därför skall han ha god vård och akt om oss och icke lämna dessa båda, djävulen och världen, så mycken makt, att de får göra mot oss vad de gärna skulle vilja. Företar de något mot oss, så vet Gud om det och har först givit sin tillåtelse. Annars skulle de väl fått låta bli det. Detta är det ena som du bör ge väl akt på, på det att du icke, när det går dig emot, skall tänka, att Gud har förgätit dig, och att det skulle gå dig annorlunda, om Gud hade dig i minne. Ty han tänker visst på dig, fast han låter det gå dig emot.

Men då uppstår lätt en annan tanke, som är ännu farligare. Bör jag nämligen tro, att den olycka som jag lider, är sänd till mig av Gud, så går förnuftet längre och gör denna slutsats: Gud vill mig icke väl, annars skulle han icke låta mig plågas, utan befria mig från lidandet och vara nådig mot mig. När då samvetet slår en och våra synder ställes fram för ögonen på oss, då kommer just det svåra att man förtvivlar om Gud, blir fientlig mot honom, vänder sig bort från honom och söker hjälp på annat håll, där Gud förbjudit det. Ty vi tycker, att det skulle vara mycket drägligare och lättare att finna sig i, om det onda tillfogades oss av den onde fienden eller dåliga människor, än att det är Gud som sänder sådant över oss. Här är det nu återigen nödvändigt, att vi står fasta vid Guds ord och icke rättar oss efter förnuftet och vad det tycker. Ty då skulle vi antingen råka i förtvivlan eller ock bli fiender till Gud och alldeles icke bry oss om honom.

Vad säger nu ordet härom? Jo, Paulus säger i 1 Kor. 11:31, 32: "Om vi gick till rätta med oss själva, skulle vi inte bli dömda. Men när vi döms fostras vi av Herren, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen." Detta är ju ett tydligt vittnesbörd om att Gud straffar och tuktar dem, som han vill uppehålla och bevara till evigt liv, och att han icke kan vara ond på dem, men att de likväl måste lida all slags olycka, kors och anfäktning. Därför skall vi i anfäktningens stund tänka på sådana språk. Den ene har ett, den andre ett annat besvär, varifrån han gärna ville bli befriad, men då skall man tänka så här: se, hade du icke detta lidande, så fölle du i den eller den synden. Detta är en välgärning som Gud gör mot dig för att bevara dig i hans fruktan och för att driva dig till ordet och bönen. Tänker man så, då skall man tydligt förstå, att Gud icke tuktar därför att han är fientligt sinnad mot oss, utan därför att han skall bevisa sin kärlek mot oss och bevara oss från den eviga jämmern.

I denna avsikt anför Hebreerbrevets 12:5-11 Salomos ordspråk i Ordspr. 3: "Min son, förakta inte Herrens tuktan och tappa inte modet när du tuktas av honom. Ty den Herren älskar tuktar han och han agar var son som han har kär. Det är till er fostran som ni får utstå lidande. Gud handlar med er som med söner. Och var finns väl en son som inte tuktas av sin far? Om ni inte får en sådan fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inte riktiga söner. Vi hade våra jordiska fäder som tuktade oss, och vi hade respekt för dem. Skulle vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva? Våra fäder tuktade oss ju bara en kort tid efter bästa förstånd, men Gud gör det till vårt verkliga bästa, för att vi skall få del av hans helighet. För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt." Detta straff bevisar icke blott att det straff som Gud pålägger oss är ett straffande i kärlek, och icke i vrede, utan också att det är ett straffande i faderlig kärlek. Därför får vi icke, när vi känner straffet, tänka att Gud är vred på oss eller icke vill veta av oss. Ty han agar oss just därför att vi är barn, på det att vi må behålla vårt arv och icke låta oss drivas bort från det. Alldeles detsamma, som ordet predikar för oss om lidandet och korset, se vi ock på Kristi eget och de trognas exempel. Vem kan, vågar eller vill säga, att den himmelske Fadern icke älskat sin enfödde Son Kristus Jesus? Se dock på hans lidande och hans död. Är icke kärleken därvid så fördold, att den som vill döma blott efter det utvärtes utseendet, måste mena, att Gud varit vred på honom och frågat mycket mindre efter honom än efter de gudlösa judarna som utövade så mycken ondska på honom. Såsom Jesaja säger: "Vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad." Judarna bespottade honom, när han hängde på korset och sade: "Är han Guds Son, så stige han nu ned från korset." Liksom Gud uppehållit sin Son i hans lidande på jorden, så vill han också hålla alla kristna uppe i deras lidande. Kristus säger själv: "Tjänaren är icke förmer än sin herre. Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder." Och Hebreerbrevet säger särdeles träffande: "Om ni inte får en sådan fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inte riktiga söner." Så ser man hur Skriften och erfarenheten stämma väl överens däri att vi icke, när det går oss emot, skall tänka, att Gud har glömt oss och icke vill veta av oss. Utan vi skall taga prövningen som ett säkert bevis på Guds kärlek, och icke tvivla på att vi är Guds kära barn, eftersom han lägger på oss ett sådant lidande.

Nu bör vi också lägga märke till orsaken, varför Gud, efter utseendet, handlar så hårt med sina barn och ständigt håller dem under riset. Denna orsak anger Paulus, då han säger: "Detta är en Herrens tuktan, som drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med världen." Likaledes David i Ps. 119:71: "Det gjorde mig gott att bli tillrättavisad, så att jag fick lära mig dina stadgar." Och Jesaja säger i kap. 28:19: "Straffet allena lärer att giva akt uppå ordet." (Gamla övers.) Ty det är säkert, att om Gud gav oss allt vad vi önskade och lät oss slippa all nöd, skulle vi bli säkra, och icke ta oss till vara för synden, ej heller tänka vare sig på ordet eller på bönen. Men när hagelstormen slår ned än här och än där, och än den ena och än den andra motgången kommer, då blir detta en anledning, icke bara att skyndsamt ta till bönen, utan också till att besinna, att vi med våra synder förtjänt detta straff, och hur vi bör så mycket noggrannare ge akt på vårt leverne och bättra oss, på det att straffet måtte bli borttaget eller hindrat. Såsom det heter i Hebreerbrevet: "Gud gör det till vårt verkliga bästa, för att vi skall få del av hans helighet."

Därför skall en kristen icke misströsta, när han känner korset, så att han icke vill annat än klaga och gråta. Han skall i stället tänka: jag har en nådig Gud i himmelen, som håller mig uppe, liksom han gör med alla sina barn, och han vill genom denna anfäktning, nöd och motgång påminna mig mina synder och uppmana mig till bättring, så att jag måtte bli frommare, ta mig till vara för synden och förbli Guds barn. Den som gör så, brukar korset rätt och blir icke otålig i lidandet. Han låter sig icke heller genom lidandet förmås att begagna förbjudna sätt och hjälpmedel, utan han väntar på Guds hjälp och ber om den.

Och här kommer vi då till det fjärde som vi här skall ge akt på: när man vet, att intet kan hända oss utan Guds vilja, och att allt som händer oss sker efter Guds nådiga tillstädjelse, så bör man veta och tro, att Gud gör ett slut på anfäktningen och skaffar räddning, såsom den helige Paulus träffande säger i 1 Kor. 10:13: "Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut." Härmed stämmer det synnerligen väl överens, att Herren här talar om en liten tid. Det skall icke vara länge. Er sorg skall vändas i glädje, ja i en evig glädje.

Men då kommer två viktiga skäl, som blir orsak till att man icke vill hålla det för att vara blott en liten tid, och gör att det blir svårt att tro. Det första är att nöden är så stor och häftig, att det ser ut för oss som om vi måste gå under, eftersom vi icke har någon kraft och styrka att uthärda längre. Så ser man av Jes. 37 kap. att, då den assyriske konungens tjänare uppfordrade staden Jerusalem att giva sig, konung Hiskia sände till profeten Jesaja och lät säga honom: "Denna dag är en nödens, bestraffningens och föraktets dag, ty fostren har kommit fram till födelsen, men det finns ingen kraft att föda." Kristus använder också liknelsen om en havande kvinna. Det ser ut som om både moder och barn måste dö båda två. Så är också de kristnas anfäktning icke någonting lätt eller obetydligt, såsom man ser i 69:de psalmen, där Kristus själv klagar och ropar: "Fräls mig, Gud, ty vattnen kommer mig inpå livet. Jag har sjunkit ner i djup dy och saknar fotfäste, jag har kommit ut på djupt vatten, och vågorna slår över mig."

Det andra är, att vi icke kan se något sätt, vis eller medel att bli frälsta. Då tänker vi, att det är ute med oss, och kan icke tro, att det blott är fråga om en liten tid. Då kommer den liknelsen särskilt väl till pass, som Herren här använder, om en kvinna som ligger i barnsnöd. Ty det ser då ut, som om ingen hjälp funnes, utan som om modern måste förgås. Men så sker det i ett ögonblick, att i stället för död blir två liv till, i det att modern återhämtar sig och ett vackert friskt barn födes till världen. Då är det slut på all jämmer, då är det idel fröjd och glädje. Sådant ser man ju titt och ofta för ögonen. Om det också någon gång går olyckligt, så är det likväl jämförelsevis sällan. Det vanliga förloppet är, såsom Kristus här säger, att på lidandet och smärtan följer snart och oförväntat en ständig, långvarig och hjärtlig glädje. Detta vill Herren att vi skall lära oss, ja att vi i all bedrövelse, anfäktning och bekymmer skall tänka: det är blott fråga om en liten tid, sedan skall det bli bättre. Såsom ock Hebreerb revet säger: "För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt."

Alltså heter det en liten tid först för den snabba och hastiga förändringens skull, som skall inträffa förr än vi tänker, om vi blott håller i med bönen och icke släppa vår förtröstan på Guds nådiga hjälp. Vidare säges bedrövelsen vara en liten tid därför att den icke kan jämföras med den eviga glädjen. Ty att den fattige Lasarus är fattig och eländig i tio eller tjugo år, vad betyder det mot det att han skall leva i evighet? Så säger också Paulus i Rom. 8:18: "Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår." Och i 2 Kor. 4:17, 18: "Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt." Likaså Petrus i sitt första brev kap. 1:6, 7: "Gläd er därför, om ni nu en kort tid måste utstå prövningar av olika slag. Äktheten i er tro är långt värdefullare än guld som är förgängligt, fastän det håller provet i eld, och den tron skall visa sig bli till lov, pris och ära, när Jesus Kristus uppenbarar sig." Och vidare kap. 5:10: "All nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, han skall upprätta, stödja, styrka och befästa er, sedan ni en kort tid har lidit."

Den som nu kan tro och hålla för visst, att det blott är fråga om en liten tid, han har en säker tröst att hålla sig vid i all frestelse och nöd. Därför beror allt på att vi förlitar oss på vår käre Herre Kristus och tror att hans ord är sant, när han lovat, att om också nöd och frestelse ansätta oss det blott är fråga om en liten tid, och att vi därför får trösta oss i lidandet, liksom man tröstar en kvinna i barnsnöd med att hon skall vara vid gott mod, ty Gud vill hjälpa henne ur nöden och snart fröjda henne med en glädjande anblick. Ty det är omöjligt att komma till en rätt glädje utan att först smaka smärtor och lidande. Vårt förnuft vill visserligen, som sagt, alltid plåga oss och tyda smärtan och lidandet såsom bevis på att Gud vill låta oss förgås i nöden. Men det är visst icke hans mening. Smärtorna och nöden som en kvinna lider kommer nämligen just därav, att en ny varelse skall bli född till världen. Så låter Gud prövningen komma just för att vi må finna frälsning och fröjdas över den.

Det är också något ljuvligt, att Herren förklarar för lärjungarna vad för en glädje de skall få erfara. Jag, säger han, skall se eder åter. Detta uppfylldes på påskdagen, då de sågo honom i ett nytt och evigt liv. Så ser Kristus också till oss, och vårt hjärta gläder sig, när vi betraktar hans uppståndelse, och ser, hur han oss till godo har övervunnit synd, död och djävul för att vi genom honom skall leva i evighet. Detta är den beständiga och eviga glädje, som fördriver all bedrövelse, och som aldrig skall tagas ifrån oss. Därför skall vi icke vara otåliga eller missmodiga under korset, utan hålla fast den trösten, att om vi lida, så är det blott fråga om en liten tid. Ty Kristus har uppstått och sitter på Faderns högra sida, för att han skall frälsa oss från djävulen och all nöd och göra oss evigt saliga.

Det förläne oss vår trofaste Gud och Fader genom sin Son och vår Frälsare, Kristus Jesus. Amen.