Dagens evangelium är mäktigt Det har i likhet med några andra placerats här, därför att det handlar om djävulens utdrivande och därmed velat ge en antydan om, att man skall bli from och göra bot. Men det är rent ut sagt en påvisk fromhet, som låter vänta på sig ett helt år ända till denna kyrkoårstid och då sker med ett ömkligt fastande och en tvungen bekännelse, som man ändå inte har någon befallning om.

Därför skulle vi först och främst veta, att detta evangelium inte talar om en sådan barnalek och ett sådant dockverk. Det är istället en hög och djupsinnig lärdom om trons rätta kamp och ångest till döds inför Gud, av vilken vi bör lära, att ingenting får avskräcka oss från att ropa och bedja till Gud, även om han själv skulle svara nej. Sådant upplever man ju i dödsnöden. Då inskjuter djävulen fortfarande den tanken, att Herren vår Gud inte vill bry sig om oss. Då blir det något förskräckligt, när svarta, tjocka moln skymmer bort och döljer solen. Då är det en nöd utöver all nöd.

En sådan kamp finner vi här hos kvinnan, som inte bara till sin person utan också till sina omständigheter, har det så illa ställt, att det inte skulle kunna vara värre. Först och främst är hon en hednisk kvinna. Det är den första omständigheten, som försvårar saken för henne, att hon icke är ett Abrahams barn, icke är av Abrahams säd och alltså icke har rättighet att bedja om något, eftersom hon är en främling. Detta skulle ha kunnat stöta henne så för huvudet, att hon sagt: Varför skulle jag bedja? Det är ju förgäves. Jag är ju en hednisk och främmande kvinna och han är ju en jude och sänd till judarna.

Om vi nu skulle känna denna stöt rätt våldsamt i våra hjärtan, så skulle vi snart bli liggande och låta bönen tystna. Det är ju ingenting att leka med, när samvetet säger: "Ack, du är inte med bland dem, som får lov att bedja. Du hör inte Kristus till. Låt Paulus och Petrus bedja. Dig hör inte Herren Gud. Du har ingen tro och är troligen inte utkorad. Du är inte värd att företa dig något så stort som att träda fram inför Gud och be honom om något." Med sådana tankar kan djävulen bringa oss till förtvivlan, ty detta är en mycket svår stöt.

Se då på denna kvinna och lär dig att vid sådana tillfällen förhålla dig så, som hon gör. Hon går åstad och ser inte detta. Hon är alldeles blind i anden, så att hon glömmer att hon är en hednisk och inte en israelitisk kvinna och inte tänker därpå. Ty hennes hjärtliga förtroende till Kristus är så stort, att hon tänker: "Han lämnar mig inte ohörd." Med denna tro utsläcker hon den tanken, att hon är en hedning.

Det skulle en, som inte hade någon tro aldrig ha gjort. Han skulle ha tänkt så här: "Du hör djävulen till. Det är förgäves för dig att bedja. Låt hans eget folk bedja. Dig hjälper det inte. Hon skulle sålunda aldrig mer ha bett, ty den som inte tror, han kan inte bedja." Men kvinnan låter sig inte oroas. Hon bråkar inte om sitt och säger: "Du hör inte huset till, du är en utstött hedning och inte värd att jorden bär dig."

Detta är en hård och svår anfäktning, när djävulen inskjuter den tanken: "Varför håller du på att be så där? Du är ju min. Förbanna du Gud i stället. Det gör samma nytta. Du blir i alla fall inte salig." Sådana djävulska tankar kan hindra ett oprövat hjärta, så att det inte beder utan hamnar i förtvivlan.

Denna berättelse är alltså skriven för vår skulle så att vi inte skall stöta oss på, att den onde fienden förebrår oss och säger: "Du är ingen kristen, ditt bedjande tjänar ingenting till." Nej, för allt i världen bry dig inte om det utan säg: "Jag må vara vem som helst, det betyder ingenting. Ty fast jag är en syndare, så vet jag, att Kristus inte är någon syndare, utan att han är både rättfärdig och nådig. Därför vill jag frimodigt ropa och skria till honom och för övrigt inte bry mig om någonting. Jag har inte tid att tvista om huruvida jag är utkorad eller inte. Men jag känner, att jag behöver hjälp. Därför kommer jag och begär den i all ödmjukhet."

Detta är att rätt följa kvinnans exempel. Ty hon var en hedning och kunde, ja, måste av detta sluta sig till, att hon inte var utvald. Hon vältrar dock undan denna stora och tunga stötesten och låter inte den tanken hindra sig i bönen. Gör du på samma sätt och säg: Herre, nu kommer jag och måste få det och det. Varifrån skulle jag söka och få det, om inte hos dig i himmelen genom din Son, min Frälsare Jesus Kristus? Detta är ett stycke kamp, ja, ett stort under med den hedniska kvinnan.

Det heter i texten, att hon ropar: "Herre, Davids Son, förbarma dig över mig. Min dotter är svårt besatt." Ett sådant rop lyssnar Kristus gärna till, men han svarar inte ett ord. Det är den andra stöten hon får, att Herren Gud ställer sig så främmande. Hon är en hedning, som inte hör arvedelen till, som alltså inte skulle ha del i välgärningarna. När hon därför löper efter Kristus och ropar till honom, så tiger han alldeles still, som om han alls inte hade med henne att göra. För två sådana salvor skulle en järnmur kunna falla. Hon kunde ju ha tänkt: "Var är nu han, som prisas av alla för att han är så barmhärtig, för att han hör så genast och hjälper så gärna? Efter vad jag finner, så hör han, när det behagar honom och inte, när vi behöver det." Men den fattiga kvinnan låter sig inte avskräckas. Vad händer då i fortsättningen?

För det tredje blir lärjungarna trötta på ropandet och visar sig till sinnelaget mildare än Herren själv. De tycker nämligen, att han är för hård och ovänlig, skyndar därför till och ber för kvinnan: "Skicka i väg henne! Hon följer ju efter oss och ropar." Detta är ett dråpligt exempel på, att vi inte skall upphöra med bönen.

Tauler anför på ett ställe ett fall, då man bör upphöra att bedja. Men det är orätt att lära sådant, ty vi upphör nog av oss själva alltför snart därmed. Textens exempel visar oss nogsamt, att man visst inte skall upphöra, utan bedja utan återvändo och säga med kvinnan: "Jag kan inte tvista om huruvida jag är from eller ond, värdig eller ovärdig. Jag kan inte uppta tiden med det. Jag har något mycket viktigare att uträtta. Min dotter plågas svårt av djävulen. Jag måste få råd och hjälp." Här ser man att sådana hårda stötar bara ger den, som känner sin nöd, anledning att så mycket allvarligare hålla på med bönen och åkallan om hjälp, utan avseende på hur ond och hjälpen ovärdig han än kan vara.

Och nu kommer den tredje anfäktelsen eller stöten. Att Kristus säger: "Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus." Han slår härigenom även lärjungarna en stöt för huvudet och vill inte höra varken kvinnan eller dem, som ber för henne.

Nu kunde hon ha tänkt: Han måste vara en hård man, som inte heller vill höra andra människor, som av sig själva och obedda övar förbön. I sanning, Kristus är ingenstädes i hela evangeliet tecknad så hård som här. Hon ger dock inte upp, utan ropar alltjämt och har nu stått emot tre väldiga salvor.

När nu varken hennes eget rop eller andras förböner hjälper, så tränger hon sig enligt Markus berättelse in i huset. Man må väl kalla det oförsynt att bete sig så. Hon har förut sprungit efter honom på gatan med sitt ropande. När nu Kristus går in i huset för att bli kvitt henne, så skyndar hon sig efter honom och faller ned inför honom. Detta är skrivet oss till lärdom och tröst, för att vi skall kunna lära oss, hur hjärtligen glad Kristus är, att man ropar så och håller ut.

Men ännu beter sig Herren icke så, som hon ville ha honom. Ty hör vad han säger till kvinnan: "Det är otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna." Om någon hade sagt mig ett sådant ord, så hade jag väl skyndat därifrån och tänkt: "Allt vad du gör är förgäves. Här kan du ingenting uträtta." Ty det är ett övermåttan hårt ord, att Herren förödmjukar hennes så och inte bara låter det stanna vid, att hon inte är ett barn utan en hedning. Han kallar ju henne rentav en hund. Det är värre, än om han bara kallat henne en hedning. Ja, det är alldeles, som om han sade: "Du hör djävulen till, som du står och går. Ge dig iväg! Här har du inget att få!" Om Petrus eller Paulus sade mig ett sådant ord, så skulle jag bli dödligt förskräckt. Hur skulle det då inte kännas, när Kristus själv sade det till kvinnan.

Därför är detta ett stort och tröstligt exempel, som visar oss, vilken makt tron har. Den tar Kristus på orden, när han är som obevekligast och gör, som vi här ser, av ett hårt ord en tröstlig slutsats.

"Du menar", säger hon, "att jag är en hund. Och gärna för mig. Jag nöjer mig gärna med att vara en hund. Jag anser mig inte förmer än så. Ge dina barn brödet. Låt dem sätta sig till bords. Jag begär inte att få sitta där. Låt mig bara under bordet få samla ihop brödsmulorna och unna mig det som barnen inte vill ha och som annars skulle förspillas till ingen nytta. Med det är jag gärna nöjd." Hon fångar alltså Herren Kristus i hans egna ord. Ja, vad mer är, med hundens rätt vinner hon barnarätten. Ty vart vill han hän, den käre Jesus? Han har fångat sig själv och måste nu fram. Ja, den som bara kunde handla på det sättet! Han låter sig ju så hjärtligen gärna fångas.

Detta är nu ett riktigt mästerstycke, ett dråpligt och sällsamt exempel, skrivet till lärdom för oss, att vi inte låter oss av denne man avvisas, han må sedan kalla oss hundar eller hedningar. Ty även hundar måste ha både herrar och föda. Och på samma sätt behöver hedningarna ha en Gud.

Genom en sådan uthållighet och en sådan fast tro blir Herren besegrad och svarar: "O kvinna, kan du tåla och uthärda dessa stötar i ditt hjärta, så ske dig såsom du tror." Här kommer ett sällsamt förhållande tillsynes. Herren såg, hur de andra judarna förargades över ett enda ord, när han sade, att de måste äta hans kött. Men denna kvinna släpper icke sitt hopp, att han skall hjälpa och vill inte släppa honom.

Här ser man varför Herren uppträtt så hårt och vägrat henne hjälpen. Han har brukat så ovänliga åtbörder, inte därför att han inte ville hjälpa, utan för att hennes tro skulle uppenbaras och att judarna som voro barn och arvingar till riket, skulle av hedningarna, som varken var barn eller arvingar lära sig att tro på Kristus och sätta all sin lit till honom.

Så vill Kristus ha det och det behagar honom så väl, att han inte längre kan dölja sin godhet och vänlighet utan utbrister: "Ske dig såsom du vill." Han ger henne alltså hundens rätt och gör inte bara dottern frisk utan erbjuder sig också att ge vad hon önskar och begär, då han räknar henne med in i Abrahams säd. Hennes tro hjälper henne till den nåden, att hon inte mer räknas som en hund eller hedning, utan kallas och blir en kär dotter och en helig kvinna.

Detta exempel lär oss, att vi, även om Herren Gud låter oss vänta länge, ändå inte skall ge upp utan fast tro, att han till slut skall säga ja därtill och att han, även om han icke genast säger detta högt och offentligt, ändå har det fördolt i hjärtat tills den tiden kommer, att vi får uppleva och veta det, så framt vi bara inte blir trötta och tröga, när det gäller att bedja och hålla ut. Det ser man också av andra exempel. Josef ropade och höll på med att bedja i drygt tretton år, att Gud måtte hjälpa honom. Men det gick med honom bara värre allteftersom tiden gick. Ju mer han bad, dess svårare blev det för honom. Så går det än idag för de kristna. Trots att de länge ropat och skriat till Gud, märker de ändå ingen förbättring, det blir bara - så känner de det - ju längre dess värre, alldeles som för Josef. Om Gud hade förlossat Josef tidigare, så skulle hans fader Jakob visst ha fröjdat sig, men då hade Josef förblivit fåraherde. Men när det nu dröjde längre, blev han herre över hela Egypten. Likaså skaffade Gud genom honom mycket gott inte bara under dyrtidens sju år, utan också i den världsliga och kyrkliga styrelsen, varav inte bara Egypten utan också angränsande länder fick stort gagn.

Så handlar Gud ännu med oss. Även om han länge vägrat oss vår bön och fortfarande gett oss ett nej, men vi hållit fast vid ett ja, så blir det omsider ja och inte nej. Ty hans ord är sant: "Vad I bedjen Fadern om i mitt namn, det skall han giva eder."

Men vårt förnuft tar väldig anstöt av detta uppskov och vill gärna, att Gud skall höra genast. Det är emellertid av stor vikt, att man inte förargas. Man får låta Herren Gud säga nej och hålla på med bönen ett år, två år, tre år eller ännu längre och så får man se till, att man inte låter hoppet och tron på hans löfte ryckas bort ur hjärtat. Då måste det till slut hända något, ja, han ger till slut vida mer, än du har bett honom om. Så gick det för kvinnan. Hade hon begärt och velat ha mer, så hade han också gett henne det.

Så vill nu Herren Gud lära oss, att det inte alltid är nyttigt att bönhöra genast. I stor nöd gör han det, såsom om du faller i vattnet eller är med i krig. Då går det inte an att vänta länge, eftersom nöden är så nära och så stor. Men när väntan och dröjsmål kan äga rum, då bör man veta, att han gärna dröjer. Dock så som profeten Habackuk säger i 2:4: "Om den dröjer, vänta på den, ty den kommer helt visst, den skall inte utebli."

Så dröjer han också nu och låter fienderna rasa emot oss. Vi ropar och uppför oss jämmerligt, men han hör oss inte. Han ställer sig som om han inte kände oss. Han låter oss bli så ömkligt hanterade, som hade vi ingen Gud. Men det skall inte förbli så för alltid. Låt oss därför inte tvivla. Ordet ja har vi i himmelen. Det finns där visst i Herrens Kristi och Gud Faderns hjärta, även om han här bygger fyra eller fem järnmurar omkring det och djävulen skjuter därpå med idel nej.

Men lär dig du att säga: "Jag tror ju, att Gud skall vara sin kyrka nådig och frälsa henne, när hon ropar efter hjälp. Ja-ordet är i hans hjärta enligt Kristi tillsägelse: 'Vad I bedjen Fadern om i mitt namn, det skall han giva eder.' Därför vill jag inte disputera om, huruvida jag är utvald och värdig att bedja, utan tro att det visst skall bli ja, om jag ber och håller ut därmed."

Denna berättelse är sålunda ett synnerligen skönt exempel på hur en rätt tro skall övas och segra och slutligen få allt, bara vi följer denna kvinnas föredöme, som icke ens låter Herren Kristus själv rycka detta ja-ordet ur hennes hjärta, att han är barmhärtig och kommer att hjälpa.

Isynnerhet tröstar oss denna berättelse mot den vanliga anfäktelsen, som vi inte, så länge vi lever, blir fria ifrån, att tron och tilliten sjunker till marken, när vi tänker på vår ovärdighet och vårt syndiga liv. Om Kristus såge mer på vår värdighet och förtjänst än på sin barmhärtighet och vår nöd, så skulle han inte ha hjälpt denna kvinna. Men han vill vara nådig och gärna hjälpa, bara vi håller ut i tro och bön.

Vår käre Herre Gud hjälpe oss, att vi också måtte följa detta exempel och med fast tro av allt hjärta förlita oss på hans ord och tillsägelse och genom Kristus med den helige Andes hjälp bliva saliga. Amen.