Alltifrån världens begynnelse har Gud alltid gått så tillväga, när han velat göra något nytt, att han låtit särskilt stora tecken förebåda vad som skulle ske. När han t. ex. ville straffa Egypten och föra sitt folk därur och göra det till ett utvalt folk, så lät han först allehanda tecken ske, både onda och goda. Grodor, gräshoppor, hagel, bölder o. dyl. vållade egyptierna stor skada, tills slutligen allt förstfött på en enda natt måste mista livet, och Faraos krigshär dränktes i Röda havet. Bland judarna däremot skedde goda tecken, då Gud t. ex. förde dem torrskodda genom Röda havet, under det att deras fiender omkom där, gav dem bröd från himmelen och mera sådant. Allt detta var ett förebud om, att Gud ämnade företa sig något nytt med detta folk och skapa en ny ordning och styrelse.

Liknande ting skedde också, när han ville straffa judarna och upprätta kristenhetens nya rike. Då Herren Jesus hängde på korset öppnade sig ju gravarna och de döda uppstod och gick in i staden Jerusalem. Ett stort mörker utbredde sig också och förlåten i templet rämnade. Allt detta var början till en ny tidsålder och slutet på den gamla. Så skedde ju också, att judendomen föll och Kristus upprättade ett nytt rike.

Sådant kände judarna av egen erfarenhet väl till. Därför kom också apostlarna till Herren Kristus och frågade honom, vilka tecken som skulle föregå Jerusalems förstöring och världens ände, innan Kristi enda och eviga rike upprättades.

Om Jerusalems förstöring ger dem nu Herren det svaret: "När ni ser att detta händer, vet ni på samma sätt att Guds rike är nära." Därför ger han dem också det rådet, att de skulle fly upp i bergen. Ty ingen försköning var då att vänta.

På samma sätt undervisar han dem också om den yttersta dagen och säger: "Tecken skall visa sig i solen, i månen och i stjärnorna, och på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen. Ty himlens krafter skall skakas. Då skall man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning"

Frågan blir nu den, vilka tecken som skall ske och om de alla skall ske före den yttersta dagen. Men så skulle man egentligen inte fråga, ty Herren säger: "När ni ser att detta händer, skall man ge akt därpå." Därför tror jag, att somliga tecken, kanske de flesta, skall inträffa, just när den yttersta dagen kommer. Därför skall vi låta oss nöja med, att Herren undervisar oss om, var man skall se och vänta sådana tecken, nämligen på himmelen, i solen, månen och stjärnorna, bland människorna och på havet. När man då får se några av dessa tecken, så skall man bereda sig på Herrens ankomst och inte vänta, tills alla har skett. Då kan man bli överraskad.

I solen och månen skall två slags tecken ske. Det första tecknet är, att de mister sitt sken. Detta är visserligen inte något ovanligt utan något helt naturligt, som man med vetenskapens hjälp kan beräkna, innan det sker. Ändå är det ett tecken, som det gäller att ge akt på. Det lär oss vår Frälsare i Matt. 24. Men dessutom kan också sådana tecken ske i solen och i månen, som man inte på förhand kan veta något om, som sker plötsligt och mot alla beräkningar, såsom förmörkelsen i samband med Kristi död på korset Ty vetenskapen anser, att en solförmörkelse endast kan inträffa, när månen är i nytändning. Om den inträffar vid fullmåne, som den gången eller vid någon annan tidpunkt, så är den inte en naturlig solförmörkelse. Därför var också solförmörkelsen vid Kristi död ett synnerligen stort under. Att vi inte sett något sådant i vår tid innebär inte, att sådant inte skulle kunna inträffa. Vi har de senaste tjugo åren sett många andra underliga ting, alla ovanliga och sällsynta, såsom detta, att en regnbåge skall ha omgett solen, att solen liksom delat sig, så att man sett många solar o.s.v. Så är det inte otroligt, att vi i framtiden skall få se ting, som vi förut aldrig sett. Så har vi ju redan fått se tecken i solen, som skulle påminna oss om att inte vara säkra utan vänta vår Herres Jesu Kristi härliga tillkommelse.

Ett annat tecken, som Kristus här talar om är havets väldiga dån, ett dån, som skulle allt gå under. Ty liksom en människa, när hon skall dö den naturliga döden, först blir sjuk, får feber, pest eller annan sjukdom och allt detta är tecken på, att hon skall fara hädan, så kommer också världen att på samma sätt bli sjuk, så att himmelen, solen, månen, stjärnorna, människorna, havet och allt annat oroligt rör sig och vrider sig, innan allt förgås.

Vad tecknen bland människorna beträffar, så anser jag, att vi redan har upplevt dem. Den lede påven har ju med sin lära mycket bidragit till att göra fromma hjärtan förskräckta, när han framhållit vilken svår dödssynd det är att inte rätt bikta sig, bedja, fasta, höra mässan och mera sådant. I denna ängslan visste man sig ingen utväg, ty den rätta trösten, syndernas förlåtelse genom Kristus, var försvunnen. Då tog man sig istället för att plåga sig än med ett och än med något annat, så att man aldrig skådat större elände på jorden. Själv har jag sett många, som inte förmådde uthärda en sådan själens skräck och ångest, utan drevs till förtvivlan, eftersom de inte trodde sig kunna bestå inför Guds domstol. Det var det påvens lära gick ut på, att vi skulle förskräckas till döds för domaren Kristus. Jag har också själv varit en av dem, som inte vågade vänta sig något gott hos Kristus, den stränge domaren, och som därför anropade jungfru Maria, att hon skulle bistå mig och vara min försvarare mot denne domare. På den tiden förstod man inte bättre. Kristus hade vi förlorat och när vi då måste bekänna oss vara syndare, så återstod intet annat än att ängslas och förskräckas för domaren. Jag anser alltså, att dessa tecken till större delen redan har skett, liksom större delen av tecknen på himmelen, även om ännu några återstår och kan inträffa vilken dag som helst. Låt oss därför inte underlåta att bereda oss för den yttersta dagen, som Herren här nedan vill lära oss.

Till sist nämner Herren ännu en förskräckelse och säger: "Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen." Här talar han om en annan fruktan, som är mycket stor, den som beror på att människorna rädes för själva tecknen till den yttersta dagen. Här är det inte fråga om gudlösa, otrogna människor utan om fromma och gudfruktiga. Därför tar de åt sig den varning tecknen ger, vilken de gudlösa öppet föraktar, eftersom de anser, att sådana tecken många gånger förut skett, utan att den yttersta dagen ändå kommit. Därför låter de den ena dagen det ena tecknet och den andra dagen det andra tecknet gå sig obemärkt förbi och förblir ständigt sig lika. De gör inte bättring och bekymrar sig inte för, hur det skall gå för dem på den yttersta dagen.

Sådana gudlösa, säkra människor låter Gud vandra deras egna vägar. Eftersom de kan se tecken men ändå föraktar dem, så frågar de inte heller efter predikan och Guds ord. Men de fromma, som med oro ger akt på tecknen, dem ägnar sig Herren åt, dem tröstar han på det vänligaste och säger dem, att eftersom de bekänner Kristus och älskar hans ord och inte vill avfalla från honom eller förneka honom, så behöver de inte heller bäva för dessa tecken, hur gruvliga de än ser ut.

"Då skall man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet", säger Kristus. Det kommer att bli en annan härlighet än när kejsare och konungar tågar fram, ty hela luften skall vara fylld av änglar och helgon, som skall lysa klarare än solen och Herren Kristus skall sväva mitt ibland dem och med sina helgon döma över de fördömda, som skall stå därnere på jorden bredvid djävulen, bävande och darrande.

"Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden", säger Kristus. Vilket betyder: var glada och vid gott mod. Detta måste ske. Skall världen förgås, så måste det bullra och knaka. En så väldig byggnad kan inte rasa utan väldiga skakningar. När en människa skall dö, vrider och vänder hon sig, hon rullar med ögonen, förvrider munnen och blir blek och förändrad. Så sker det också, när världen skall dö. Men jag säger er, var inte rädda, lyft upp edra huvuden, som om denna syn vore er mycket kär. Nu nalkas er förlossning, ni som tror. De andra, som inte tror, blir fördömda. Därför skulle de väl förskräckas, men gör det inte. Herren Jesus skall komma med två ting: himmelen åt de troende och fromma, men fördömelsen åt de andra.

Så talar Herren till de fromma. De kommer också att förskräckas, när solen och månen förändrar sitt utseende och världen fylls av eld. Ty de heliga är inte i sig själva starka. T. o. m. Petrus och Paulus skulle väl ha bävat, om de hade levat då. Men Herren säger: "Var vid gott mod. Det skall väl se hemskt och förskräckligt ut, men detta gäller inte er utan djävulen och de otrogna. Er, som så länge har suckat och bett, att mitt rike skulle komma, att synderna skulle bli er förlåtna och att ni skulle bli frälsta från ondo, er nalkas nu en glad förlossning och salighet. Nu skall det ske, som ni så länge av hela ert hjärta bett om. Ty detta är er förlossnings dag."

Så må man väl kalla den yttersta dagen både en fördömelsens och en förlossningens dag, både en bedrövelsens och en glädjens dag, både en förtappelsens och en salighetens dag. Många skall då enligt Frälsarens ord jämra sig. Matt. 24. Oss skall intet ont vederfaras, men väl de gudlösa, som här i livet trotsat Herren, förföljt evangelium och ställt till elände på jorden. Dem skall nu straffet drabba, men vi som här måst gömma oss för dem, vi som här suckat och ängslats, vi skall i evighet glädjas och fröjdas.

"Även om skapelsen alltså förvandlas, även om solen och månen förmörkas och dystert ser ned på er, så förfäras ändå inte, fly inte in i gömslen och vrår utan lyft upp era huvuden och låt ingenting oroa er. Tänk på, att ni utvalt mig till er frälsare. Men om jag skall kunna frälsa er, så måste jag bekämpa dem, som hållit er i fångenskap. Om någon låg fängslad i ett slottstorn och hörde soldater storma an och skjuta, så skulle han ju inte bli rädd för allt stormande och skjutande, när han visste, att det skedde för hans skull och för att befria honom. Så skall ni också göra. Bliv inte så förskräckta över, att världen ängslas och vrider sig så. Straffet drabbar inte er utan dem, som ni klagat och suckat över. Försök alltså fatta, att med denna tillkommelse nalkas er förlossning. Jag kommer inte för att fördärva er utan för att frälsa er från den usla, sjuka, snöda världen, för att skilja er från djävulen och hans tjänare och ge er plats bland änglarna, där ni inte skall bli plågade utan få leva i evig härlighet."

Vi kan också hämta mycken tröst av den sköna liknelsen om trädet. I vårens tid, när vintern håller på att försvinna och hela jorden att förnyas, när kylan viker och värmen är på väg och de torra träden skall slå ut och grönska, vad händer väl då? Är det inte så, att träden först skjuter knopp och sedan slår ut och så säger man, att vintern är över och den sköna sommaren är här. Ta nu lärdom av denna liknelse. Låt trädet på marken bli er lärobok, så att ni kan förstå, att den yttersta dagen är nära. När saven stiger i träden och löven slår ut, då vet ni, att sommaren är nära. När jord och himmel bävar, när sol och måne förmörkas och fördystras, så låt inte det förskräcka er mer än trädens späda blad om våren. Sådana tecken skall liksom trädens sav och löv hjälpa er att med glädje vänta evighetens sommar.

Ty detta usla liv på jorden är som den hårda, ofruktbara vintern, då allt tycks förtorkat och fördärvat. När det en dag tar slut, skall evighetens sköna sommar bryta in. Då skall Guds rike komma med kraft och tränga undan djävulens rike, som vållat er så mycket lidande här på jorden, eftersom ni ju måste leva bland onda, gudlösa, falska och giriga människor, som lastar och hånar evangelium och ställer till så mycket ont. Sådant måste ni se och höra och dagligen vänta ännu värre ting. Från sådant skall jag genom min återkomst förlossa er, så att ni inte längre skall behöva en sådan styggelse. Då nu allt det förfärliga, som den yttersta dagen för med sig, inte gäller er utan edra fiender, så låt dem sörja och ängslas, men fröjda er, att er förlossning nalkas.

Så gjorde den fromme Lot på sin tid. Han bodde där mitt ibland Sodoms skändliga människor, som plågade den fromme dag efter dag med grov lastbarhet och annan ogudaktighet, som är omöjlig att beskriva. Detta måste Lot se och höra, ända tills deras syndamått var rågat och Gud inte längre kunde hålla tillbaka sina straffdomar. Då kom två änglar och förde den fromme Lot ut till staden Soar. Det var naturligtvis en förfärlig syn att se, när himmelen svartnade, blixtrade och dundrade, när molnen laddade ur sig och det regnade eld och svavel och jorden öppnade sig för att uppsluka alltsamman. Visst stod väl Lot någon stund skakad av skräck inför det rysliga skådespelet Men han fattade snart mod just därför, att han var viss om, att straffdomen inte gällde honom utan de liderliga sodomiterna, som inte ville göra bättring. De måste känna skräck vid svavelregnet. Men för den fromme Lot var det, som när ett vackert träd slår ut och börjar grönska. Han upplevde ju just nu Guds hjälp och nådiga räddning undan de ogudaktiga.

Detsamma skall ske med de fromma, som upplever den yttersta dagen. Fruktansvärt blir det att se, hur himlar och jord börjar fatta eld och människorna på ögonblicket måste fara hädan. Men en kristen skall inte rätta sig efter vad som för ögonen är utan lyssna till Kristi uttydning, att det är som en fager blomma, en vacker och frodig kvist. Om han än måste gruva sig vid den förfärliga anblicken, så må han dock hålla sig till Ordet, vara vid gott mod och tänka: "förfäras ej, här är ingen fara å färde". Detta innebär ju, efter vad Kristus sagt, inget ont utan bara, att Förlossaren och förlossningen är nära. Så var då välkommen, min Gud och min käre Herre Jesus Kristus. Jag har ju under min levnad så ofta önskat och bett: "Tillkomme ditt rike!" Den som med ett sådant sinne kan ta emot Herren Kristus, han är i ett ögonblick framme i härligheten, där han skall stråla som den klara solen.

Så lär oss vår käre Herre Kristus att rätt förstå den yttersta dagen, så att vi vet, vad vi har att vänta och hoppas av hans tillkommelse. Påven lär, att Kristus är en sträng domare, mot vilken man har att rusta sig med goda gärningar och anropa helgonen och göra bruk av deras förböner, om man inte skall bli fördömd. Man har under påvedömet målat för oss, hur Kristus kommer till doms med gissel och svärd, som är tecken på vrede och hämnd. Man har anropat Maria och Johannes, som står vid hans sida, liksom andra helgon om förböner och förlitat sig på dessa förböner. Men Kristus har man inte haft något förtroende till. I honom har man bara sett den stränge domaren.

I detta evangelium lär han oss emellertid något annat, nämligen det, att han inte kommer för att döma och fördöma oss utan för att förlossa och frälsa oss, ge oss svar på våra böner och uppenbara sitt härlighetsrike för oss. Endast för dem, som inte trott på honom utan hånat och plågat hans heliga på jorden, skall han te sig som en domare och hämnare. Tro detta, säger han, tvivla inte. Gläd er över min tillkommelse. Den skall lända er till godo. Ni skall genom mig bli frälsta från synd. död, djävul och värld och bli evigt saliga, vilket ju innebär en riklig och härlig tröst.

Men vi har ännu något inför vilket blödiga samveten gripes av fruktan. Den yttersta dagen skall ju, säger Herren, komma alldeles oförmodat, så att det blir med människorna som med en skogsfågel, som om morgonen flyger hit och dit, är hungrig och söker sig föda och finner den, slår sig ned i sitt bo och är vid gott mod men plötsligt, innan han vet ordet av, fastnar i snaran, fångas och dödas. Sådant lägger gudfruktiga människor på hjärtat och eftersom de av daglig erfarenhet vet, hur snart det är hänt, att man faller, så blir de ängsliga och försagda och tänker: "Vem vet, hur det skall gå den dagen? Kanske kommer den i en stund, då du är som minst beredd, då du minst väntar det, ja, då du fallit i en eller annan synd. Då är det ju ute med dig och denna glädjedag blir en evig sorgedag."

Inte heller i detta stycke vill Herren lämna oss utan tröst. Han undervisar oss om, hur vi skall kunna undvika en sådan oro och säger: "Men akta er för att berusa er och dricka er fulla och låta era hjärtan tyngas av det dagliga livets omsorger, så att den dagen plötsligt kommer över er som en snara. Ty den skall komma över alla som bor på jorden. Vaka alltid och be om kraft att kunna undfly allt det som skall komma och kunna bestå inför Människosonen."

Detta är en mycket god och nyttig lärdom, som vi aldrig borde komma ifrån. Herren förbjuder oss inte att äta och dricka. Lika litet säger han som påven, att man skall lämna alla sysslor och gå i kloster. Nej, ät och drick! Det unnar Gud er gärna. Sköt ert kallelsearbete, som Gud befallt. Men akta er, att edra hjärtan inte förtynges, så att ni glömmer min tillkommelse. Nej, var vakna och väntande var stund, låt bevara er i gudsfruktan och vid ett gott samvete. Detta var det första som skulle iakttagas.

Men bed också för det andra, att ni måtte kunna undfly allt ont och farligt, som kan komma och kan bestå inför Människosonen, vilket på ett förträffligt sätt sammanfattas i de två sista bönerna i Fader vår: "Inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo". Den som gör så riskerar ingenting. Den yttersta dagen må överraska honom vid bordet, i sängen, i kyrkan eller på torget, vakande eller sovande det betyder ingenting. Han skall befinnas vara under Guds beskydd.

Men här måste vi också lägga märke till, att vi inte kan bedja rätt eller åkalla Gud, om vi inte vill överge medvetna synder och göra bättring. Därför hör också en sann bot och bättring till en rätt bön. Dit hör också att vi aktar oss för uppsåtlig synd och har ett gott samvete och att vi i förtröstan på Guds barmhärtighet i Jesu namn begär, att han måtte bevara oss i sin fruktan, bevara oss för synd och behålla oss i en sann tro intill änden, så att vi med fröjd måtte kunna vänta denna saliga dag och med hjärtats tillförsikt ta emot vår Herre Jesus Kristus som vår Frälsare. En sådan bön blir hörd för Kristi skull, det behöver vi inte tvivla på. Må vi bara lyda Kristi bud och lära rätt bereda oss att möta förlossningens dag! Detta förläne vår Herre och Frälsare Jesus Kristus oss allesamman. Amen.