Här har vi det första tecken, som vår käre Herre Jesus gjorde på jorden, genom vilket han, som Johannes också säger, ville uppenbara sin härlighet för sina lärjungar, så att de därigenom skulle lära känna honom och hålla honom för Guds Son och den rätte Messias, eftersom han förmådde, vad annars ingen människa på jorden förmår, nämligen att ändra tingens beskaffenhet och förvandla vatten till vin. Den konsten hör Gud allena till, som är herre över tingen. Människorna förmår inget sådant.

Detta underverk skall alltså främst hjälpa oss att rätt lära känna vår käre Herre Kristus och med fast tillförsikt ta vår tillflykt till honom, närhelst brist och bekymmer gör sig påminta och hos honom söka hjälp och nåd, som också verkligen i rätt tid skall ges oss. Detta är det förnämsta stycket i dagens evangelium.

Men eftersom man av alla Kristi underverk får en sådan undervisning och tröst, så vill vi nu isynnerhet uppehålla oss vid, att Herren gör detta tecken just på bröllopet, så att läran om det äkta ståndet må hållas vid makt bland de kristna. Därpå ligger ju mycken vikt.

Detta är också ganska nödvändigt, därför att äktenskapet, som vi vet, under påvedömet mycket ringaktats och det ogifta ståndet däremot ensamt prisats. Men vi vet ganska väl, hur Gud vedergällt och straffat de ogifta prästerna med, att inte bara böjelsen för äktenskapet utan också den naturliga kärleken till kvinnan hos dem blivit nästan utsläckt. Man kan undra över, att inte den gudlösa, sodomitiska hopen i påvedömets stift och kloster för längesedan blivit uppbränd av helvetets eld och nedstörtad i avgrunden bara för denna synds skull, som härlett sig av förakt för äktenskapet.

Vårt evangelium vill nu hjälpa oss att tänka andra tankar om äktenskapet och inte fly och avsky det, ty här ser vi, att Herren gjorde sitt första underverk på bröllopet i Kana i Galiléen, en fattig småstad, då han var trettio år gammal, sedan han blivit döpt av Johannes och redan börjat utöva sitt läroämbete.

Skulle det ha gått efter påvens helighet och vishet, så hade det väl anstått Herren Kristus bättre att göra det dessförinnan, innan han tillträtt läroämbetet och blivit av den helige Ande invigd och kallad till förkunnare.

Men här har vi ett förträffligt och hälsosamt exempel inte endast emot den påvliga villfarelsen, som, Gud vare lov, är avskaffad hos oss och död, utan också mot alla partier, som håller det för en stor helighet att överge äktenskapet och annan borgerlig ordning och löpa bort i ödemarken, där man kan få bättre och bekvämare dagar än i det äkta ståndet, där man i samlevnaden med hustru, barn, drängar, pigor och elaka grannar blir utsatt för kiv, bannor, ja, till och med någon gång för slagsmål. Därför må väl äktenskapet kallas ett besvärligt stånd, i vilket man inte ser annat än idel möda och besvär, om man glömmer, att det grundar sig på Guds ordning, instiftande, välsignelse och ord.

Däremot kallade munkarna sitt liv ett heligt och fullkomligt liv. Men det var uppenbarligen ett lättjefullt, makligt, bekvämt och vällustigt liv, eftersom de hade allt i överflöd och lämnade kvar i världen de fattiga, som måste äta sitt bröd i sitt anletes svett och ändå fick det namnet om sig, att de levde i ett lyckligt och bekvämt stånd. Fastän det exempel som Kristus framställt för oss är högt och förträffligt, så verkade det ändå inte på dessa oefterrättliga människor. Man läste visserligen om det i kyrkorna, men där fanns det ingen, som kunde se ljuset och säga: "Om det är så förträffligt att gå ut i öknen eller skynda sig in i kloster, varför gick då Kristus på bröllop? Är detså illa att leva ute i världen och gifta sig, varför ärar då Kristus brölloppet med sin närvaro och med ett så underbart underverk?"

Det kunde väl ha gått för sig, om sådan kloster- eller eremitlevnad hade förordnats för två eller tre veckor, för ett eller två år. Men att man inte endast skyr äktenskapet utan också avsvärjer sig det för evig tid, det är att på det grövsta förakta och vanära det äkta ståndet och att i dess ställe söka inte ett heligt stånd utan ett makligt och overksamt liv emot Guds befallning och ordning.

Låt oss alltså lära oss, att Herren vår Gud ärar fjärde budet. Ty där det är bröllop, där det är far och mor, där måste det också vara hushåll, hustru och barn, dräng och piga, boskap, åker, hantverk och näring. Allt detta vill Herren härmed ha befallt oss såsom ett heligt leverne och ett saligt stånd, så att ingen skall förakta det utan ära och värdera det högt, såsom han själv gör.

Alltså är detta evangelium en god predikan för ungt folk, en predikan som vill lära oss, hur man också i ett hem kan rätt tjäna Herren Gud, så att det inte är nödvändigt att företa sig något ovanligt, såsom den smorda och rakade munkhopen gjorde. Ty en husfader, som styr sitt hus med gudsfruktan, vänjer sina barn och sitt husfolk vid gudsfruktan och gudskunskap, vid tukt och ärbarhet, han är stadd i ett heligt och saligt stånd. På samma sätt en hustru, som vårdar sig om sina barn, ger dem mat och dryck, tvättar och badar dem. Hon behöver inte fråga efter något heligare och saligare stånd. Likaså när dräng och piga i huset gör vad deras husbondefolk bjuder dem, så tjänar de Gud. Tror de på Kristus, så behagar detta Gud bättre, när de städar huset eller borstar skorna, än alla munkars böner, fastor, mässor eller vad de än annars prisar som en berömlig gudstjänst.

Alltså bör man ingalunda förakta det husliga livet i det äkta ståndet och inte heller, som munkarna smädligt gör, förklara det som ett världsligt och osaligt stånd. Ty här ser vi, att Herren Kristus själv går på bröllop. Denna heder gäller inte bara äktenskapet, utan hela det husliga livet, som Gud vill ha ärat, vilket också fjärde budet, som är det viktigaste i senare tavlan, visar.

Därför, om du är far eller mor, så bli kvar i detta stånd och vet att Guds vilja och behag sker, när du i det ståndet gör vad dig åligger. Är du dräng eller piga, så vet, att Gud har behag till ditt stånd. Ty Gud har själv ärat och välsignat det äkta ståndet, ja, hedrat bröllopet med sin närvaro och sitt första underverk, sedan han redan börjat predika. Han hade ju kunnat säga: "Jag vill inte komma, jag vill hålla mig till mitt predikande. Detta är ett världsligt förehavande, men mig är ett andligt ämbete ombetrott och till detta måste jag hålla mig."

Men han som är den högste biskopen, låter inte det ämbete, som han hade en särskild befallning om, hindra sig i detta. Han föraktar inte bröllopet, som är hushållsståndets början utan ärar, prisar och lovar de till detta stånd hörande förrättningarna, för att var och en skall vara villig därtill och säga: "Eftersom Gud har satt och förordnat mig till att såsom piga, dräng, barn, äkta man eller husmor tjäna äktenskapet och vara i ett hushåll, så vill jag gärna göra det och i detta stånd med glädje tjäna min Gud. Ty jag ser, att den store förkunnaren, min Herre och Gud, Kristus Jesus själv beger sig hit och kommer till bröllopet, detta stånd inte endast till ära utan också till hjälp och stöd."

Denna lärdom är än idag behövlig mot svärmeandar, såsom vederdöpare och andra sådana som kommer och säger: "Det är ingenting bevänt med hushållsståndet. Det tillgår så och så. Än har man otrogna tjänare, än får man träta med grannarna, än händer någon olycka med hustrun, barnen eller hushållningen. Hur kan man under så mycken oro, som utan mått eller slut förekommer i äktenskapet, tänka på Gud eller tjäna honom? Jag kan inte vara med om detta. Jag vill gå i kloster. Där är jag fri från all sådan oro." Så far de åstad i blindhet, den ene till en den andre till en annan orden.

Låt oss nu ge akt på detta, så att sådana förvirringens andar inte måtte förvilla oss. Ty här står det klart och tydligt, att Herren Kristus, när han kommer till bröllopet, inte skiljer brud och brudgum åt, utan lämnar dem åt varandra och själv hjälper till, så att bröllopet skall bli firat med så mycket större heder.

Med detta sköna exempel har han velat lära oss, att det behagar honom väl, att man troget främjar och tjänar i den husliga samlevnaden. Finner du brister däri, så låt dig ändå inte avskräckas. Se bara till att du har Kristus hos dig och att du inte är gudlös. Då vill han av vatten göra vin och så välsigna ditt kall, att du får din nödtorft och till slut får det du behöver, även om för en stund något skulle fattas eller gå dig emot.

Det ser man av erfarenheten. Om man och hustru lever fromt och kristligt med varandra, så föder Herren Gud dem så lätt, att de får mer, än de väntat. Jag tror fullt och fast, att om man, för en hantverkare, som flitigt sköter sitt arbete och lever i gudsfruktan, lägger fram i en hög på bordet lika mycket pengar, som han kan göra slut på under ett helt år, att han då inte skulle tro sig om att kunna livnära sig därpå. Men Guds välsignelse gör i det tysta så, att man förvärvar ena dagen en slant och nästa dag ännu en och att man på det viset hjälper sig fram, så att man erfar Guds välsignelse vid en sådan stilla hushållning.

Så gör vår Herre Kristus än idag både i ditt och mitt hem vatten till vin, om vi annars är fromma och gudfruktiga och låter honom sörja för oss. Han gör så att av ett stycke bröd blir tio och att en rock håller lika länge som tre. Därför bör vi med stöd av den erfarenheten, om vi bara har ögonen öppna, kunna säga: "Herre, de sysslor, som sköts i hushållsståndet hör dig till. Med dem tjänar man dig, ty du har ärat dem och ärar dem än med din välsignelse. Därför vill inte heller jag förakta dem, utan flitigt främja dem i mitt stånd."

Evangelisten nämner särskilt, att Jesu moder var där. Hon företrädde kanske brudens moder vid bröllopet. Ty hon tar sig an saker och ting, som om de låg henne varmt om hjärtat, helst när hon ser brist och bryderi. Det tycks ha varit ett klent bröllop, då det fattades ingenting mindre än vin och kanske också bröd.

Tänk nu efter. Om det äkta ståndet inte behagade Gud, så skulle väl Jesus ha sagt till henne: "Kära moder, du är stor och härlig, du ensam är bland mödrar en ren jungfru och Guds Sons moder. Du borde därför stadigt hålla dig till kyrkan och gudstjänsten. Men ändå söker du dig till detta arbete att syssla med vad till bröllopet hör." Det verkar sannerligen besynnerligt, att den heliga modern ägnar sig åt en så ringa gärning som att hjälpa till vid ett bröllop och där betjäna människor med att koka, duka och mera sådant. Men detta sker, som jag flera gånger sagt, för att vi skulle lära oss rätt erkänna detta stånd, vilket Kristus och jungfru Maria så högt hedrar.

Ändå har det inte hjälpt med detta exempel under påvedömet och verkar inte heller nu på olydiga och otrogna tjänare. Ty ingen vill tro och hålla för sant, att man tjänar Gud, när man troget och flitigt arbetar i sitt hem. Annars skulle dräng och piga, barn och husfolk vara muntra och glada under allt sitt arbete och av sin tjänst göra sig ett riktigt paradis och säga: "Jag vill till min husbondes och matmors glädje göra och låta vad de vill. Vad skadar det, om jag någon gång får utstå gräl, då jag så säkert vet, att mitt kall är en tjänst åt Herren och honom välbehagligt? Min Frälsare Kristus har ju själv gått på bröllop och hedrat det med sin och sin moder Marias närvaro. Skulle jag då inte gärna göra och lida något till ära och tjänst för detta stånd?"

Men man finner ganska sällan sådana äktenskap och sådant tjänstefolk, ty de flesta är så förstockade, att de fastän de hör den här berättelsen ändå inte tänker rätt på den, och inte heller låter sig förmås tillatt tro, att de i sitt hem kan få ställa det så, att de där kan tjäna Gud som allra bäst, ja, bättre än någon nunna eller munk i klostret, om dessa också gör livet för sig än så surt. Ingen tar det till hjärtat, ingen vill tro det. Därför uträttas så mycket under motvilja och olust. Det kan omöjligen vara lycka och framgång med sådana vrånga människor.

Borde inte en from och gudfruktig tjänstepiga, som har att laga mat och sköta andra sysslor uppmuntra sig med Guds moders exempel och säga: "Att laga mat och uträtta liknande sysslor var även den kära jungfru Marias göromål på bröllopet. Sådant gav henne också mycket att sköta och svara för, att allt blev väl gjort. Även om det som jag uträttar i hushållet är ringa och föga aktat, så gör jag det ändå till Guds ära, som har befallt det och vill, att jag skall bevisa sådan lydnad och flit. Jag vet att det behagar honom väl, när jag efterlever hans vilja." Världen må tänka vad den vill om denna lydnad, men de som vill vara kristna skall betrakta den som en stor och sannskyldig gudstjänst och villigt fullgöra den.

Så skulle en piga eller en dräng i ett hus kunna bereda sig själv en stor glädje i sitt kall och sitt arbete, ja, också verkligen vara Gud till behag och säga: "Jag tackar dig Gud, för att du har satt mig i denna tjänst, eftersom jag vet, att jag i den tjänar dig bättre än alla munkar och nunnor, som inte har någon befallning att åberopa för sin tjänst. Men jag har Guds befallning i fjärde budet, att jag skall hedra fader och moder, tjäna husbonde och matmor med all flit och trohet och hjälpa till med hushållningen. Därför vill jag uträtta detta med lust och kärlek."

Om man förhöll sig så i sina sysslor, så gjorde man sina göromål med lust och fröjd och skulle redan här på jorden vara i paradiset. Gud och alla hans änglar skulle ha ett gott behag till detta. Likaså husbonde och matmor, som också skulle rikligen löna sådan trohet och villig tjänst. Ty troget och gudfruktigt tjänstefolk värderas överallt högt.

Men det syns, att det går helt annorlunda till och att mången håller det för en bättre gudstjänst att gå i kloster än att tjäna husbonde och matmor i ett hus. Eftersom de sålunda trampat fjärde budet under fötterna och därmed föraktat det äkta ståndet, så har Gud med rätta låtit dem bli munkar och nunnor och råka in i ett sådant stånd, i vilket de pinar sig själva och visar Gud olydnad och ohörsamhet, eftersom han aldrig bjudit och befallt något sådant.

Låt oss därför ta väl i akt detta exempel, att var och en må villigt och gärna tjäna och vara till hjälp i det stånd, som vår Herre Gud själv har satt så högt och ärat, ja gjort det till en brunn och källa för alla stånd på jorden. Det husliga ståndet eller äktenskapet uppehåller alla konungar och furstar, inte bara så, att konungar och furstar framkommer ur ett äktenskap utan också så, att man fick varken folk eller skatter, om inga äkta makar fanns. Ty i hushållsståndet måste det förvärvas, varav alla stånd i världen, från det högsta till det lägsta, hålles vid makt.

Sådant bör man lära sig och villigt och lydigt medverka till att detta stånd må bli ärat och främjat, så att var och en äkta make eller tjänare måtte vänja sig att säga: "Herre, du har behag till detta. Du har själv varit på bröllopet i Kana och din moder, den välsignade bland kvinnor, har vid bröllopet uträttat just sådana sysslor, som jag uträttar i min herres hus och tjänst. Har hon nu inte blygts för sådant arbete, utan själv erbjudit sig att göra det, varför skulle då jag, arme mask, tycka mig vara bättre och blygas för sådant husligt arbete, då jag ändå är idel orenlighet jämförd med den rena jungfru Maria?"

Isynnerhet bör äkta makar här ta åt sig den trösten, om de är fromma och gudfruktiga, att Gud inte vill överge dem, utan med sin välsignelse gärna vill vara dem nära och avhjälpa all brist, såsom han gör här. Ty det kan inte vara annorlunda, än att äkta makar för sin utkomst och andra angelägenheter kan få genomgå allehanda bekymmer och besvärligheter. Men har man Kristus med på bröllopet, så att man är from och gudfruktig, så skall välsignelse och hjälp inte utebli.

Detta bör vi här lära oss och inse, ty det är därför det predikas så mycket om det, för att vi så mycket villigare skall bli kvar i de tjänster, som hör till hushållningen på jorden utan att låta oss bedragas av dem, som kommer och säger: "Att grunda ett hem och gifta sig är ett världsligt företag. Den som vill tjäna Gud får gå tillväga på annat sätt, nämligen göra livet surt och bittert för sig."

Så gjorde de förblindade vederdöparna. De övergav hustrur och barn och prisade sitt självplågeri som ett stort kors och ett heligt leverne. Men de skälmarna ställde till idel galenskap eftersom ju inte sådant kan vara en plåga, som man själv företar sig och pålägger sig. Det andra är mycket besvärligare. Därför fasade man för att bli kvar hos hustru och barn och lida åtskilligt av tjänstefolk och elaka grannar. Därvid kan man bli bunden med mer än tjugo tåg, från vilka dessa bedragare vill göra sig fria och leva efter sin egen vilja. Men sådant är inte att plåga sig själv.

Men det är besvärligt att efter Guds befallning vara bunden vid sin hustru, sin furste, sina grannar, sitt tjänstefolk, varvid man får händerna fulla på alla sidor, när det gäller att bevisa kristlig kärlek och tålamod. Då får man höra, se och lida sådant, som man helst ville slippa, men måste ändå bli stilla och inte ge sig av därifrån utan säga: "Jag vill gärna göra och lida detta, ty jag vet att Gud med sin nåd vill välsigna den husliga sammanlevnaden. Ja, jag tackar Gud av hjärtat, att han satt mig i detta saliga och honom välbehagliga stånd. Fattas det något, så kan han hjälpa. Han bevisar här vid detta bröllop, att han gärna och med lust vill göra det."

Detta skall vi lära av dagens evangelium och anropa Gud om nåd att kunna behålla det och sålunda skicka oss kristligen i vår kallelse. Amen.