Den tilldragelse som denna text omtalar inträffade, sedan Jesus i en farisés hus hade gjort det underverket, att han botat en vattusiktig man. Evangelisten skriver att de vaktade på honom, nämligen för att få något att anklaga honom för.

Därpå tar Herren Kristus till orda och ger gästerna en tillrättavisning, för att de är högfärdiga och tränges om de främsta platserna. Och när han kommer till värden, får också denne lära sig vilka gäster han bör bjuda, nämligen icke de rika, som här på jorden kan bjuda honom igen och därmed tacka honom, utan de fattiga, som får bjuda honom i det andra livet. När han säger detta, är där en som vill vara mycket from och säger: "Salig är den som får bliva bordsgäst i Guds rike." Därmed vill han ge sig sken av att vara mycket angelägen om Guds rike och det eviga livet. Men Herren upptäcker lätt skrymtaren och hans skrymteri och låter honom tydligt förstå, att han och hans likar, hur heliga de än kan synas, likväl frågar varken efter Gud eller himmelriket. Du låtsar, säger han, att du längtar så mycket efter Guds rike. Men jag vill säga dig sanningen: du är en bland de gäster, som blir vänligt inbjudna, men har helt annat att göra och icke vill komma. Denna tillrättavisningen gäller i synnerhet den som med denna önskan vill utmärka sig framför de andra. Herren vill säga: "Du talar så vackert därom, att den är salig, som är bordsgäst i Guds rike. Men hur mycket allvar har du därmed? Är du icke en av de förträffliga och heliga män, som är inbjudna men icke vill komma?" Dessa ord är stränga, hårda och skarpa, när man rätt tänker på vad de innebär. Herren talar till listiga bedragare, som sitter runt bordet, icke för att få lära sig något av honom utan för att lura på honom för att komma åt att få honom anklagad och dömd.

Här kommer nu liknelsen om en man som gjorde ett stort gästabud och sände ut sina tjänare och lät bjuda gäster. Men vad gjorde de inbjudna? De ursäktade sig allesamman och uteblev. Den ene sade, att han köpt sig ett jordagods, som han måste bese. Den andre hade köpt fem par oxar. Den tredje hade tagit sig hustru. De lät således mannen sitta där med sitt gästabud, och visade honom till på köpet förakt, så att han slutligen blev vred och tog vad han kunde få tag i, krymplingar, lama och blinda, och nödgade dem att komma till måltiden. Men om de andra sade han: De skall icke få smaka min måltid. Detta är ett strängt evangelium både mot judarna och mot oss hedningar. Vi vill nu gå igenom det efter texten.

Mannen, som hade gjort i ordning detta gästabud, är vår Herre Gud själv, som är en stor och rik värd. Han har ock gjort ett gästabud som anstår hans majestät och höghet. Det är stort och förträffligt redan för värdens skull, ty denne är Gud själv, så att det hade varit en härlig måltid om han också icke hade bjudit på annat än ärtsoppa och torrt bröd. Men nu är också rätterna de allra bästa, nämligen det heliga evangelium, ja, Kristus själv. Han är själv maten och drycken. Han blir i evangelium framställd för oss såsom den som genom sin död fullgjort allt för oss, betalt vår synd och befriat oss från den eviga dödens, helvetets, Guds vredes, syndens och förbannelsens olycka och elände.

Det är denna predikan om Kristus, som är det stora, härliga gästabud, till vilket han inbjuder gäster, i det att han genom sitt dop helgar dem, och genom sin lekamens och sitt blods sakrament tröstar och styrker dem, så att intet fattas, allt finnes i överflöd och var och en kan bli mättad. Detta må således med skäl kallas ett stort gästabud, även för rätternas skull, vilka är så väl tillagade och kryddade, att ingen tunga kan rätt beskriva det och intet hjärta rätt begripa det. Ty det är en sådan mat och dryck, som räcker evigt, så att vi icke mer hungrar eller törstar, utan blir för evigt mättade, tillfredsställda och glada. Och denna måltid räcker till inte bara för en enda människa utan för hela världen, så stor hon är, ja, om hon än vore tio gånger större. Ty evangelium säger, att envar som tror på Jesus Kristus, att han för vår skull är född av jungfru Maria, för våra synders skull pinad under Pontius Pilatus, död, nederstigen till dödsriket, åter uppstånden från de döda och sitter på Guds högra sida, han skall leva evigt och bli salig. Med jordisk föda är det så, att den som ätit i dag, han måste återigen äta i morgon. Men här är en evig mat, som ger näring för evigheten. Alltså låter Herren skrymtarna vid bordet förstå, att det är tal om en helt annan måltid än den de består honom, och att de likväl är sådana skrymtare, att de, hur mycket de än pratar och sladdrar, i grunden föraktar både Gud och hans barmhärtighet, det eviga livet och saligheten, och låter allt annat vara viktigare än detta.

Nu följer vidare: "Och bjöd många." De många som inbjudas är judarna och hela Israels folk, vilka ända från Abrahams tid blivit inbjudna, och det i synnerhet genom profeterna. Ty åt patriarken Abraham utlovades den säd, genom vilken välsignelsen skulle komma. För honom, såsom folkets stamfader, förkunnades detta gästabud först. Sedan inbjöds judarna genom profeterna, och folket fick ständiga bevis på, att där hos Herren Gud icke saknades vilja och iver att bjuda in det. Därför sätter också Paulus överallt i sina brev judarna främst, sägande: "Först judarna, så ock grekerna."

När nu stunden var inne, då man skulle gå till bords, det är då vår Herre Kristus var född och skulle lida samt uppstå igen och upprätta sitt rike, då gick tjänarna ut, såsom Johannes Döparen och apostlarna, och sade till de inbjudna, d.v.s. till Israels folk: "Kära vänner, hittills har ni varit inbjudna, men nu är tiden inne, nu dukas bordet. Eder Herre eller Messias är född, död och åter uppstånden. Utebliv därför icke utan kom till bordet, ät och var glada, d.v.s. tag med glädje emot den utlovade skatten, som gör er lösa från förbannelsen och fördömelsen och gör er saliga." Och detta budskap frambärs i synnerhet till de förnämsta i folket, de som innehade den andliga och världsliga styrelsen.

"Men de begynte alla strax ursäkta sig." Detta är en tillrättavisning för gästerna, som sitter till bords med Kristus, framför allt för den pratmakaren, som ville tillrättavisa Kristus vid bordet och talade så stort om brödet i Guds rike, i det han sade: "Salig är den som får bliva bordsgäst i Guds rike." Herren vill säga: "Vill du veta, vem som är salig, så skall jag tala om det för dig. Allt är nu färdigt. Johannes Döparen har kommit. Jag och mina apostlar inbjuder er att sätta er till bords. Men ni vill icke komma, ja, ni vill till på köpet vara ursäktade och utan skuld. Ni försyndar er på ett dubbelt sätt, i det att ni föraktar evangelium och ändå vill hetas ha rätt och anses för fromma, heliga och visa." Detta är en fräck synd. Redan det är mycket för mycket, att man icke tillägnar sig eller tror Herren Guds ord, men att man till på köpet rusar åstad och föraktar det och ändå vill vara rättfärdig, det är för starkt, det är alldeles oerhört.

Judarna ursäktade sig alltså, när de blev bjudna, och sade, att de icke kunde taga emot Kristi lära, ty den stred mot prästadömet och lagen, som Gud själv hade givit genom Moses. Likaså skulle därav följa förvirring i styrelsen, vilken Gud själv hade inrättat. Så ursäktar sig den förste med sitt jordagods, den andre med sina oxar, och båda menar, att de gjorde rätt och väl. Den tredje icke ens ursäktar sig, utan säger rätt och slätt, att han icke kan komma. Så ursäktar sig dessa fromma män, för att de icke mottar evangelium, och begagnar därvid Moses lag och sin gudstjänst som förevändning. Ty när apostlarna predikade, att varken lagen, templet eller prästerna mer behövdes, eftersom den rätte översteprästen kommit, nämligen Jesus Kristus av Juda stam, genom vars offer allena man kunde bli salig, så ville de icke ge denna predikan rätt utan behålla sin lag. Så lät de Kristus och evangelium gå ifrån sig och väntar ännu i dag alltjämt på, att Messias skall komma och återupprätta det gamla prästadömet och konungariket, sådant det var på Davids tid.

Detta antyder Kristus här med köpet av jordagodset, då den förste säger: Jag vill bese mitt jordagods. Det är: "Vi präster måste arbeta och skörda, vi måste regera folket (Kristus kallar ju också lärarna för åkerbrukare som utsår evangelium); vi måste sköta vårt prästämbete. Och då apostlarnas lära förkastar detta och visar till en annan präst och ett annat offer, så fördömer vi henne med rätta såsom falsk lära och vill icke komma till detta gästabud." På samma sätt urskuldar sig de, som hör till den världsliga styrelsen, med sina oxar. Ty oxar kallas folkets ledare t.ex. i Ps. 22:13: "Tjurar i mängd omger mig, Basans oxar omringar mig." De tänkte: "Vi har ett rike och en regering, som Gud själv inrättat och förordnat. Dem vill vi hålla oss till och se till, hur vi skall kunna hålla dem vid makt. Skulle vi vända oss till denna nya lära, så skulle allt falla över ända. Därför bort, långt bort med denne predikant." Den tredje hopen säger: "Evangelium är en lära, som icke tillåter oss att vara giriga, utan befaller oss att för Kristi skull sätta allt på spel, både liv och lem och gods och penningar. Därför vill vi icke komma, utan ha våra hus och hem i fred." Ty att taga sig hustru betyder icke att bedriva otukt eller utöva något ont och syndigt, utan det betyder att sköta sådant varmed en familjefader har att syssla, nämligen att tänka på och sörja för, hur man skall hålla sitt hus vid makt och förkovra det och skaffa sig sitt uppehälle. Judarna tänkte nämligen på, att Moses lovat dem timlig välsignelse, om de förblev fromma och höll Guds bud. Då skulle boskap, åker, hustru och barn och allt bli välsignat för dem, och de skulle få leva i välstånd. Därför var de blott angelägna om, att de måtte ha kök och källare fulla och bli rika. Om det gick så för dem, så tänkte de, att de var fromma, och att det var därför som Gud hade välsignat dem så.

På samma sätt ursäktar sig de påviska, då de säger: läran är väl riktig, men man bör stanna kvar i kyrkan och icke tillställa någon söndring, som skulle ha med sig uppror och tvedräkt. De fruktar, att om de tar emot evangelium, så skall de därigenom förlora sin kyrka och sitt ämbete, då likväl evangelium i själva verket är det enda, som uppbygger den rätta kristliga kyrkan och avvärjer allt otillbörligt uppror och våld. Men hur skall det gå för dem? Alldeles så som det gick judarna. Dessa höll så länge och så hårt på sin lag, sitt prästadöme, sitt konungadöme och sina jordagods, att de till slut led skeppsbrott och förlorade det ena med det andra, så att de nu elända kringkastas hit och dit bland främmande folk och måste gå miste om denna måltiden, såsom husbonden förklarar: "Jag säger eder, att ingen av de män, som voro bjudna, skall smaka min måltid." Han vill dock icke ha tillrett den förgäves. Därför ser han sig om efter andra gäster, såsom det nu vidare står: "Då blev husbonden vred och sade till sin tjänare: Gå strax ut på gator och gränder i staden och för hitin fattiga och krymplingar och blinda och halta."

Det är som om han ville säga: "Nåväl, eftersom ni bara tänker på att bese edra jordagods och oxar samt taga hustrur, men föraktar min måltid, det är eftersom ni vill upprätthålla edert prästadöme, edert konungarike, eder rikedom, men icke bryr er om mig och mitt evangelium, så vill jag laga så, att ni förlorar allt vad ni tänker att på detta sätt kunna behålla, och till på köpet icke får smaka min måltid. Däremot vill jag skaffa mig andra gäster i stället. Gå därför, du tjänare, ut på gator och gränder i staden och för hitin de fattiga, krymplingar, lama och blinda." Ty när de stora herrarna, furstarna, prästerna och de som var de fönämsta i folket icke ville taga emot evangelium, av skäl som nyss är nämnda, så upptog vår Herre Gud fattiga fiskare, ja, den ringa, fattiga och mest föraktade hopen. Såsom också Paulus skriver i 1 Kor. 1:26-28: "Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvaltför att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till." Enligt detta språk är största delen av det, som var vist, heligt, rikt och mäktigt bland detta folket, förkastad av Gud därför att de icke ville taga emot evangelium. Däremot har Kristus upptagit de olärda, oförståndiga och ringa. Petrus, Andreas, Filippus, Bartolomeus var sålunda ringa fiskare och fattiga män, ja, de hölls icke värdiga att borsta skorna för prästerna och de förnämsta bland folket. Dessa föraktade var, såsom Jesaja säger, draggen av det goda, dyrbara vinet. Det bästa av folket, präster, furstar, rika och mäktiga hälldes för sin otros skull ut såsom ett fat gott vin, och endast draggen blev kvar, de som Herren här kallar fattiga, lama, krymplingar och blinda. De får den nåden och äran, att de är välkomna gäster vid denna måltid och blir rikligt undfägnade.

Fariséen säger: "Salig är den som får bliva bordsgäst i Guds rike." "Ja", svarar Kristus, "det är sant, men du och dina likar frågar ju blott efter jordagods och oxar, om sådant talar du. Alltså må du veta, att en måltid är tillredd, varmed de fattiga skall bespisas, såsom det heter i Matt. 11:5: För fattiga predikas glädjens budskap, icke för de mäktiga, heliga och visa. De har icke velat ha det och skall icke få det." Detta är ju att riktigt stoppa munnen till på judarna, och särskilt på denne, som vill vara så vis och vara bordsgäst i himmelriket men ändå behålla pästadömet och konungadömet, det må sedan gå som det vill med Kristus och hans evangelium. Ty hans hjärta är så beskaffat, att han icke tycker sig behöva Kristus för att komma till himlen, utan tror, att Herren Gud skall komma till honom och alla judar och säga: "Kom, ni judar, i synnerhet ni präster. Ni heliga, ni furstar, ni förmögna borgare, för er är gästabudet tillrett." Ja, det är sant, att ni är bjudna, men ni bryr er ju icke om det. Ni ursäktar er och vill till på köpet anses göra rätt. Därför frågar jag icke efter er och utväljer hellre det ringaste folket, krymplingar och lama.

Så till vida angår detta evangelium blott judarna. Han talar om halta och krymplingar, som finns på gator och gränder i staden. Han kallar judafolket för en stad, därför att det var ett folk med en fast och väl ordnad författning samt hade lag, gudstjänst, tempel, präster, konung - alltsammans bestämt av Gud själv och förordnat genom Moses. Men han skickar också sin tjänare ut på landsvägarna och befaller honom att skaffa gäster var han finner dem, t.o.m. tiggarna på gårdarna och för resten över allt.

"Gå ut på vägar och stigar och nödga människorna att komma hitin, så att mitt hus bliver fullt." Härmed åsyftas vi hedningar, som icke bodde i någon stad, d. ä. icke hade någon ordentlig gudstjänst såsom judarna utan tillbad avgudar, så att vi icke förstod sanningen vare sig om Gud eller om oss själva. Därför liknas hedningarnas länder vid en fri, öppen plats på landsvägen eller fältet, där djävulen går fram och har fritt spelrum, så att han där kan göra vad han vill. Gå dit bort, säger husbonden och nödga dem att komma hitin. Världen har den onda arten, att hon över allt avspärrar sig mot evangelium och icke kan tåla den läran. Husbonden däremot vill ha sitt hus fullt av gäster. Ty han har tillrett måltiden, så att han måste ha människor som äter, dricker och är glada, skulle han ock vara tvungen att uppväcka dem av stenar. Detta är också anledningen till att Gud låter världen äga bestånd så länge, fast han kunde ha anledning nog i vart ögonblick att för våra synders skull kasta den i fördärvet. Men han gör icke detta, ty han behöver ännu fler gäster till deltagare i sin måltid. Att hans tjänare nu förkunnar det heliga evangelium för oss, det är ett bevis på att vi, som är döpta och tror, också är bjudna till denna måltid. Ty vi är de höga herrar som ligger bakom gårdarna, vi fattiga, förlorade hedningar. Men på vad sätt nödgar han oss? Vår Herre Gud vill ju icke ha någon nödtvungen tjänst.

Han nödgar oss på det sättet, att han låter predika för oss, att "den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst, men den som icke tror han skall bliva fördömd." Här visar han oss båda delarna: helvete och himmel, död och liv, vrede och nåd. Ty först och främst uppenbaras för oss vår synd och vårt förtappade tillstånd, för att vi skall förskräckas för detta, när vi får höra, att vi, så snart vi blivit födda till världen, strax är i djävulens rike och under Guds vrede.

Det är att bli nödgad, när man fruktar för Guds vrede och begär hjälp av honom. När nu detta har skett genom predikan och våra hjärtan alltså är förkrossade och förskräckta, så predikas det vidare. Det heter: Kära själ, du skall icke förtvivla för det att du är en syndare och har dragit över dig en så hemsk dom. Så här skall du göra: gå åstad, du är ju döpt, och hör evangelium. Då får du veta, att Jesus Kristus dött för dig och genom sin död på korset försonat din synd. Tror du detta, då kan du vara trygg för Guds vrede och den eviga döden, samt får vara en gäst vid denna härliga måltid och där äta och dricka, så att du blir mätt.

Detta är att nödga, att förskräcka med synden. Däremot är det icke såsom när påven nödgar med bannstrålen, ty den förkrossar icke samvetet på det rätta sättet. Han lär oss nämligen icke, vad synden i själva verket är, utan sysslar med tomt gyckelverk: den som icke håller hans ordning och människostadgar, han lyses i bann. Men evangelium uppenbarar, vilka som är de verkliga synderna och låter oss känna Guds vrede (Rom. 1:18). Det lär oss nämligen, att vi allesamman lever i synder och är att räkna bland de ogudaktiga. Detta befaller oss vår Herre Gud att förkunna genom sitt evangelium, då han säger till apostlarna: "Gå och predika bättring." Men man kan icke predika bot och bättring utan att säga, att Gud är vred på alla människor, därför att de är fulla av otro, gudsförakt och andra synder. Denna Guds vrede bör förskräcka dem och göra deras samveten bävande och ängsliga, så att de nödgar sig själva och säger: "Ack Herre Gud, vad skall jag ta mig till för att bli frälst ur detta elände." Då skall man säga: "Sätt dig här och ät, ty här står många bord lediga och här är rikt förråd på mat. Du är döpt, tro därför på Jesus Kristus. Tro att han har ställt allt till rätta och försonat för dina synder. Det finns intet annat medel genom vilket du kan få hjälp, än detta att du tror och blir döpt. Då skall Guds vrede upphöra. Då skall i stället idel nåd och barmhärtighet, syndernas förlåtelse och evigt liv skina över dig från himmelen."

Att nödga, det vill således säga att predika bättring och syndernas förlåtelse, att förkunna Guds vrede över synderna och nåd över dem som tror. Så skall Guds vrede över syndaren och nödvändigheten av bättring tvinga därtill, att man kommer och ropar om nåd. Detta är rätta vägen till denna måltid. På detta sätt blir av judar och hedningar en kristlig kyrka, och så kallas alla tillhopa för fattiga, eländiga, halta och krymplingar. Ty sedan de blivit på detta sätt förskräckta, tar de emot evangelium och kryper till korset. Men de som icke vill göra detta, de må sedan vara hur kloka och visa som helst, så har de här sin dom, att de icke skall få smaka denna måltid, d.v.s. att Guds vrede skall förbli kvar över dem och de bli fördömda för sin otros skull. Ty, såsom förut är sagt, vår Herre Gud frågar icke efter, om de är aldrig så rika, visa eller heliga. Ja, även om de känner sig säkra och tänker, att med dem har det ingen fara, så skall de dock få erfara, att den domen icke ljuger: de skall icke smaka min måltid. Men vi, som vill komma, vi, som har hjärtan, som är förskräckta för våra synders skull, och som därför icke försummar den Guds nåd, som för Kristi skull förkunnas för oss och erbjudes åt oss i evangelium, vi får nåd i stället för vrede, evig rättfärdighet i stället för synd och evigt liv i stället för evig död.

I våra dagar går, såsom vi ser, över både judar och hedningar den fruktansvärda domen, att de icke frågar efter evangelium, ja, att det är en styggelse för dem, så att de icke kan tåla, ej heller vill höra det. Men vi, som av Guds särskilda nåd kommit till tro på denna lära, vi blir genom den mättade, styrkta och glada och fröjdar oss över denna måltid. Gud give, att vi måtte stå fast därvid intill änden.

Herren vill alltså genom denna liknelse förmana oss att hålla evangelium kärt och dyrbart men icke hålla oss till den hopen, som tycker sig vara klok, vis, mäktig och helig. Ty här står domen: de blir förkastade och får aldrig smaka denna måltid. Så går det även för oss, om vi låter våra åkrar, oxar och hustrur, det är andliga eller världsliga värdigheter eller timliga förmåner, vara oss viktigare än evangelium.

Herren säger med enkla och tydliga ord: de skall icke smaka min måltid. Såsom ville han säga: "Nå väl, min måltid är väl också värd något. Ja, den måtte väl vara något förmer än deras åkrar, hus och hustrur, fastän de nu föraktar den och håller allt det där andra för mycket värdefullare. Ty den stunden skall komma, då de måste lämna sina oxar, åkrar och hus, och då skulle de gärna vilja smaka min måltid. Men då skall det heta: Min vän, nu är jag icke hemma, jag kan icke nu ta emot gäster. Ni får gå till edra åkrar, edra oxar och edra hus, de skall väl ge er en bättre måltid, eftersom ni med sådan liknöjdhet och fräckhet föraktat min måltid. Jag hade berett mig på gäster och kostat ut mycket för att kunna ta emot dem. Men allt detta blev föraktat. Har ni nu tillrett något bättre, så ät och var glada, men min måltid skall ni icke få smaka."

Detta skall vara hårda ord och en förfärlig dom på den dagen, då han med tydliga ord skall förklara, att hans måltid var det eviga livet, men deras åkrar, oxar och hus den eviga elden. Och han skall då stå oryggligt fast därvid, att de icke i evighet får smaka hans måltid, det är att det icke skall finnas något som helst hopp för dem om att få någon hjälp i evighet. Ty nu hjälper varken ånger eller bättring. Detta är alltså stränga och förfärliga ord, som visar husbondens stora och oblidkeliga vrede. Ty det är stora och höga herrars sätt, att när de blir rätt vreda, spiller de icke många ord men låter vart ord väga så tungt som en hel centner, ty de ämnar handla långt strängare än de talar. Hur mycket vissare låter då dessa korta ord oss märka den allsmäktige Herrens outsägliga vrede, som aldrig mer kan blidkas.

Ändå beter vi oss så, som om det var en narr eller ett barn som talat dessa stränga och förfärliga ord, eller som vore det blott ett skämt eller förfluget ord av Herren Gud. Vi hör och förstår icke textens tydliga vittnesbörd, att Herren är vred. att han talar i vrede, och att han icke är en narr eller ett barn, utan Herre och Gud över allting, den om vilken skriften säger, att för honom förskräckes och bävar bergen i sina grundvalar, och hav och vågor fly. Endast människan är så järnhård, att hon alls icke fruktar för hans ord utan till på köpet föraktar det och gör ett skämt av det.

Men vi predikanter har ingen skuld i detta, ty vi förmanar er ju troget, att ni skall sätta större värde på denna måltiden än på alla penningar och ägodelar på jorden. Därför skall hela världen på den yttersta dagen ge oss det vittnesbördet, att vi icke försummat något. Ty vi driver ju denna lära så flitigt och uthålligt, att även våra motståndare vet om det och därför smädar vår lära såsom kätteri och falsk lära. Detta tar vi med tacksamhet emot av dem, ty därmed bekänner de, att de hört, läst och sett det, och att vi alltså icke förtegat det. Men har vi nu icke tegat utan lärt och predikat detta så troget och flitigt, att till och med våra fiender säger, att vi drivit det för långt, så låt den mannen fälla utslaget, om vilken vi tror, att han befallt oss det, och låt den, som driver dem till att fördöma oss, försvara dem eller fördöma oss. Må det bli prövat i Guds namn, vilkendera sidan som har den rätte Guden, vilken Kristus som är den rätte Kristus, och vilken kyrka som är den rätta kyrkan. Det skall bli uppenbarat, när snön går bort. Under tiden vill vi bedja Gud, att han genom sin Helige Ande måtte av sin nåd bevara oss i denna lära och tro; så skall vi vara välkomna gäster vid hans måltid. Det förläne oss vår käre Fader i himmelen för sin Sons, Jesu Kristi, skull genom den helige Ande! Amen.