Man kan utlägga detta evangelium, liksom andra Kristi ord och gärningar, på två sätt: för det första om tron, för det andra om kärleken. I fråga om tron ger det oss den lärdomen, att Kristus ensam, han och ingen annan, är den gode herden, som ger sitt liv för sina får. Ty det verket att förlossa människan, som genom synden i paradiset kommit under dödens våld - och det var för det som Kristus dog för oss - det verket dög ingen människa till, intet helgon, ingen ängel. Utan detta är denne herdens egen gärning, och den kan ingen göra efter honom, lika litet som man kan göra efter andra gärningar med vilka han uppenbarat, att han är Guds Son.

Därför kan ingen annan säga efter de ord, som Kristus här talar: "Jag är den gode herden, Den gode herden ger sitt liv för fåren." Med detta vill han draga oss till sig och lära oss att tro, att alla heligas lidande icke kan räknas lika med hans lidande. Mose och profeterna har varit stora män, som rätt predikat och lärt vad man bör tro och göra, och för det har de även fått lida mycket. Men ifråga om det verk, som Kristus här talar om, nämligen att dö för fåren, är de alla blott såsom lejda herdar och kan icke rädda fåren från ulven. Ty man finner, att Mose och profeterna, sedan de länge predikat och gjort sitt bästa, likväl måste dö och kunde icke rädda sig själva. Hur skulle de då kunna rädda ett får eller hjälpa det mot ulven d. ä. djävulen och döden? Det går så som Kristus säger: "Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr, när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar hjorden. Den som är lejd bryr sig inte om fåren. "

Den som nu vill undgå denna fara och icke rövas bort av ulven, d.ä. av djävulen, han måste akta sig för att förlita sig på lagen eller på goda gärningar eller på det ena eller andra helgonet. Lagen duger icke såsom grund för vår förtröstan, utan viker undan, ja - vad värre är - den är mot oss och fördömer oss. De goda gärningarna håller icke heller provet, utan de försvinner alldeles. Därför skall man låta all förtröstan på ett heligt liv och på goda gärningar fara och i stället lära sig att genom en rätt tro hålla sig till den som här säger: "Jag är den gode herden och giver mitt liv för fåren." Han flyr icke för ulven, han ger hellre sitt eget liv, än han lämnar något får åt ulven. Därför skall vi i denna fara se endast på honom, hålla oss till honom, och veta att vi skall bevaras till evigt liv mot djävul, synd och död genom honom såsom våra själars trogne herde. Detta är något som man måste fatta och fasthålla genom tron. Vi kan intet göra därvid, utan han, den gode herden, vår Herre Kristus, har gjort och uträttat allt som fordras och befallt oss, att vi skall mottaga honom och med fast tro fästa oss vid vad han har gjort.

För det andra lär oss evangelium, att vår käre herdes gärning också skall vara ett exempel till efterföljd för oss. Ty liksom Petrus säger i 1 Petr. 2:24: "Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare", så säger han ock i v. 21: "Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår." Liksom Kristus dött för oss och genom sitt verk utan vårt åtgörande frälst oss från synd och evig död, så bör också vi tjäna varandra, utan avseende på om det därför går oss emot. Det är att följa Kristi exempel. Därigenom blir var och en kristen en god herde. Ty fast jag icke med min död kan frälsa andra från synd och död - detta är nämligen som nyss sades den ende rätte herden Jesu Kristi egen gärning - så kan jag dock ge mitt liv för att andra genom ett sådant exempel må lockas till ordet och föras till tro på Kristus. Ty vi se hur fientliga världen och djävulen är mot Guds ord, och hur de av all sin makt söker hindra dess verkan. På grund därav måste fromma herdar lida, ja, somliga till och med offra livet. Därför behövs här fromma och trogna predikanter, som därför att de är återlösta genom Kristi död, också följer Kristi exempel, villigt ger sitt liv för fårens skull och för ordets skull räcker fram sin hals. Deras död gör visserligen icke andra saliga, ty saligheten kommer endast och allenast genom Jesu Kristi död. Men däremot uppmuntrar och styrker den andra, så att Gud genom mitt blod och min död blir prisad och min nästa befästes i tron, fast hon icke blir frälst genom min död. Ty det har redan skett genom den rätte herden Jesu Kristi död.

Men nu finns det också legoherdar och ulvar. Förut har vi sagt, att när det gäller läran om tron, då är Mose, lagen och alla människor att betrakta som legoherdar, de må vara hur fromma som helst. Ty ingen av dem kan beskydda sig själv än mindre bevara andra mot ulven d.v.s. djävulen och synden. Men här, då vi undervisar och lär om kärleken, menas med ulvar de som är falska lärare och tyranner, som förföljer och fördömer den rena läran. Den som är en from kristen han låter icke skrämma bort sig, när han ser ulven komma, utan offrar hellre liv och lemmar, än han låter ordet och den rätta kännedomen om Kristus rövas från nästan. Så gjorde de heliga apostlarna och de dyra martyrerna. De flydde icke utan gick rätt emot ulvens gap.

Så skall det alltjämt gå till. Den som vill vara predikant, han bör framför allt ha den uppriktiga avsikten att icke söka något annat än Guds ära och nästans förbättring. Söker han icke uteslutande detta, utan tar vid ämbetets utövande även i beräkning sin egen nytta eller skada, så skall du icke tro, att han kan stå fast. Antingen flyr han, överger fåren och springer sin väg, eller också är han tyst och lämnar fåren utan bete, d. ä. utan ordet. De är verkliga legoherdar, som predikar av egennytta eller girighet och icke låter sig nöja med det som Gud dagligen ger dem till uppehälle såsom en allmosa. Ty vi predikanter bör dock icke ha mer för vårt arbete än kläder och föda. De som vill ha mer och predika för pengar och ägodelar, de är legoherdar som icke frågar efter hjorden. Fromma predikanter uppoffrar däremot allt för ordet, ja, även liv och lemmar. Detta är den andra lärdomen vi har i evangelium, alltså om hur Kristus bör vara vårt föredöme. Den gäller icke blott dem som innehar ämbeten i kyrkan, utan alla kristna. Ty alla kristna bör bekänna ordet och hellre offra liv och lemmar än att låta sig drivas från ordet och in i avguderi. De vet ju att de har en herde, som givit sitt liv för dem, och de vet också, att även om de här måste offra livet, skall de dock genom honom återfå det och i evighet icke mer förlora det.

Nu går Herren vidare och håller en predikan om sina får, som han skiljer från alla andra får. Därmed skiljer han också sin lära från kätteri och alla andra läror. Han säger: "Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig, såsom Fadern känner mig, och såsom jag känner Fadern, och jag ger mitt liv för fåren." Såsom ville han säga: Vill ni vara mina får, så ligger all vikt på att ni rätt känner mig, er herde, då skall det icke gå någon nöd på er. Därför bör en god predikant icke framställa något annat för folket än Kristus allena, för att man må lära känna honom, vad han är och vad han ger, på det att man icke skall vika från hans ord, utan han ensam hållas för den herde, som giver sitt liv för sina får. Detta skall man flitigt predika.

Vidare bör man också framhålla Kristi exempel, att såsom han för vår skull gjort och lidit allt, så skall också vi för ordets skull villigt lida och göra allt. Den som hör och förstår dessa två stycken, han är ett Kristi får, såsom han själv säger: "Mina får hör min röst." Den som predikar och lär så, han är en god herde. Dock kan han icke ge sitt liv för fåren såsom Kristus. Men de som icke vill höra denna läran eller framställa den för fåren, är icke Kristi får. De är icke heller rätta herdar, utan i bästa fall legoherdar, och kanske rent av glupande ulvar. Sådana bör man icke lyssna på, utan fly för dem som vore det djävulen själv. De lär nämligen icke Kristi ord rent, att han är den gode herden och giver sitt liv för fåren; utan de lär, att vi, om vi vill vara trygga för ulven, djävulen och döden, måste själva vara våra herdar och skydda oss genom våra egna gärningar. Så predikade man i påvedömet om mässoffer, allmosor, vallfärder, munkväsen och mera sådant. Vill vi nu vara rätta kristna, så måste vi göra som fåret, som känner igen och lyssnar endast till sin herdes röst, men icke känner eller lyssnar till andra röster. Till påven och dylika predikanter skall vi således säga: jag känner icke din röst; jag hör en ulv, som vill rycka mig bort från min herde och uppsluka mig. Bort med ulvalåten; jag vill hålla mig till min herde.

Kristus säger: "De lyssna till min röst." Och vidare: "Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst." En människa, som en gång börjat tro och lyssnat till och förstått den gode herdens röst, kan omöjligt vilja höra en predikan som är tvärtemot Kristi röst. Hon lyssnar till kejsarens, konungens, furstens, överhetens bud, men hon vet att detta icke kan göra oss saliga, ty man vinner icke det eviga livet genom att bevisa sådan utvärtes lydnad. Men om en predikant kommer och säger: om du vill bli salig, så måste du göra tillfyllest för dina synder, hålla mässor, giva allmosor o.s.v., så lyssnar fåret icke därpå, utan säger: Jag känner icke din röst, det är icke herdens utan ulvens.

Fåret har framför andra djur ett säkert och skarpt öra. Därför om tiotusen människor är samlade, så flyr det skyggt för dem, men för sin herdes röst blir det icke förskräckt. Det känner igen den rösten och springer efter den. Likaså om tusen får är samlade i ett fårahus, och alla mödrar bräka, så känner dock varje lamm igen sin moders röst och springer så länge efter henne, tills det finner henne. Så visst och säkert hör det. På denna naturliga beskaffenhet hos lammen tänker nu Kristus och säger: Också jag har sådana lamm, ty jag är en herde, och mina får är just så beskaffade, att de säkert och noga känner igen min röst. Där icke min röst höres, kan därför ingen få dem att komma. Han vill därmed lära oss, att om vi vill vara hans får, måste vi ha säkra öron, som kan skilja Kristi röst från varje annan röst, den må vara så klar, vacker och vänlig som helst.

Därför bör vi härav lära oss och beflita oss om att höra Guds ord och fast förlita oss endast på detta, så att vi icke lämnar rum för djävulens ingivelser, ty han är en frestare till allt ont och vill uppsluka oss. Utan vi skall på alla vis taga oss till vara för falsk lära. Ty djävulen tar icke av sig sin päls, kan han icke bedra eller fånga dig med falsk lära, så söker han göra det invärtes i tysthet med onda tankar. Då bör du göra som fåret och säga: Jag tar icke åt mig den rösten, det är ulvens röst och icke min herdes. Min herdes röst låter så här: Jag är den gode herden och jag giver mitt liv för fåren. Nu vill du, ulv, gärna få mig att förtvivla, bli rädd för min herde och springa bort från honom. På det sättet kan man försvara sig när djävulen anfäktar en och vill betunga hjärtat, föra det vilse eller göra det bedrövat och bävande.

Så bör vi lära oss att visst och säkert känna igen vår herdes röst. Då skall vi ock rätt känna honom själv, och han skall känna och älska oss tillbaka. Ty hur skulle han kunna vara fientligt sinnad mot oss, då han ger sitt liv för oss, skänker oss det eviga livet och tar ifrån oss död, synd och all olycka. Detta finner vi icke hos någon annan röst. Därför skall vi så mycket ivrigare hålla oss till denna.

Vidare är denna predikan skön och rik på tröst också därför att Herren kallar sig själv för en herde, och oss som har och lyssnar till hans ord för sina får. Ty då har ju ingen kristen orsak att klaga över att han skulle vara övergiven. Det kan väl hända, att det fattas den ene gods och penningar, den andre hälsa, den tredje något annat, så att det ser ut som om de var mitt ibland ulvar och icke hade någon herde. Så säger också Kristus till sina lärjungar: "Se jag sänder eder åstad såsom får mitt in ibland ulvar." Ja, vi ser dagligen för våra ögon, att med den kristna kyrkan står det så till som med ett får, som ulven just har gripit och vill uppsluka. Det ser visst icke ut så, som om vi hade någon herde, som tar sig av oss. Men det måste gå så till, för att vi icke skall ha någon annan tröst än denne herdens röst och pipa, såsom Herren här säger: mina får känna min röst. Den som nu vänder sig och går efter den rösten, han kan också berömma sig därav, att han rätt känner sin herde och herden honom. Ty djävulen måste lämna den i fred, som ger akt på ordet och följer det. Det må gå som Gud vill med liv och lemmar, med gods och penningar, med hustru och barn, så lyssnar han dock alltid till sin herdes röst, som ropar till honom: du är mitt kära får, ty du lyssnar till min röst och känner mig, och jag känner dig. Denna kännedom består i ordet och tron, icke i något annat. Såsom Herren också säger: "Jag känner dem, såsom Fadern känner mig, och jag känner Fadern."

När Kristus, Guds Son, själv vandrade på jorden, såg det ut som om han vore prisgiven åt alla djävlar och onda människor, så att de skulle få utöva sin ondska på honom, så mycket de ville. Gud ställer sig som om han hade förgätit honom, icke visste om honom och icke kände honom. Men då han själv klagar: min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?, då han dör på korset och blir begraven, ja, då djävulen hoppas, att Gud övergivit honom, då får man se, att Gud känner honom. Ty han hämtar honom upp ur helvetet och döden. På samma sätt, säger Kristus, skall det gå med er, mina får. Låt er icke förvillas, om det än skulle se ut som om jag icke kände er. En kristen måste här på jorden vara så övertäckt av olycka, hjärtesorg, synd och all slags brist och skröplighet, att det, av det utvärtes utseendet att döma, icke är någon skillnad på honom och en gudlös. Ty livet och döden är i utvärtes måtto lika för den ene som för den andre. Ja, det ser ut som om en kristen hade det sämre ställt med vår Herre Gud än en hedning. Ty det går värre för honom, han är mer utsatt för anstöt och anfäktning. Men låt dig icke förvillas, utan tänk på det Kristus här säger: "Jag känner mina får."

Men säger djävulen och förnuftet, hur är det möjligt, att han känner dig, då det går dig så illa? Svara då: jag vet, att han känner mig; och att jag måste dö och lida all slags olycka, skall icke störa mig i denna tro. Jag känner ju hans röst och lyssnar till den och håller mig vid att han säger till mig, såsom en herde till sitt lamm: jag är din herde, jag har dött för dig, jag har givit mitt liv för dig. Det ordet hör och tror jag. Det är mitt enda och säkra bevis, att han känner mig och att jag känner honom. Om jag än känner mig annorlunda, än Kristus här säger, så skadar det icke. Det ena med det andra är dock blott en timlig anfäktning. Däremot undervisar ordet mig om det eviga livet. Om jag än får erfara döden och måste dö liksom andra som icke tror på Kristus, vad gör det till saken? Ty här har jag min herdes röst som på det vänligaste lovar mig: Den som tror på mig han skall aldrig någonsin se döden. Likaså: jag giver mitt liv för fåren. Därför tvivlar jag icke på att min trofaste herde, Jesus Kristus, känner mig. Men denna kännedom förblir fördold, för att tron skall få tillfälle att öva sig. Annars, om vi strax ginge rena och odödliga ur dopet, skulle vi varken behöva ordet eller tron. Men eftersom ordet skall fortfara att finnas till, så måste det tros och icke erfaras, ända till den dagen, då vi icke mer skall tro utan se och erfara det i verkligheten.

Det lider intet tvivel om att en människa, när hon döpes, blir i dopet lika ren och skär inför Gud som den kära solen, så att ingen synd blir kvar, utan allt är liv och rättfärdighet. Ty så säger Kristus själv: "Den som tror och blir döpt, han skall bli frälst." Men detta kan man icke se utvärtes. Och likväl är det sanning, så vida man vill rätta sitt omdöme efter Guds ord och efter herdens röst. Allt beror således därpå att man håller sig vid ordet och förbliver därvid, ända tills det i ett annat och evigt liv blir uppenbart just så, som vi nu i ordet höra och tro det. Ty liksom det nuvarande och andra livet är åtskilda, så kan man omöjligt i detta livet känna det samma, som man där skall känna och erfara. Det är alltså en stor konst att rätt känna en kristen. Man kan aldrig här på jorden känna honom rätt. Ty vilken människa kan säga, att han nu har det eviga livet? Och dock måste vi bekänna, att just detta barn, som nu är behäftat med synd, död och all möjlig besvärlighet, och hos vilket man icke ser något evigt liv, ändå från och med sitt dop börjar att leva ett evigt liv. Hur tillgår detta? Det ser man icke. Man ser blott det gamla livet. Men utom detta gamla och syndiga livet har Gud gett ett evigt liv, och i detta lever vi redan genom ordet och tron, fastän vi icke ser eller känner det.

Man känner också en kristen rätt, då man icke betraktar eller bedömer honom efter vad man ser med sina lekamliga ögon, utan efter vad man hör och finner i ordet. Det är ju så med lammet, att dess liv beror på att det hör. Ty när det icke lyssnar till sin herdes röst, så springer det vilse och in bland ulvarna. Ingen kan hålla det tillbaka utom herdens röst. När det hör den och lyssnar till den, då är det tryggt; men när det blir av med den, så är det förbi med all glädje och trygghet. Då måste det frukta och bäva för allting. Så är det också med en kristen: har han blivit av med ordet, så är all tröst ute; men när han håller sig fast vid ordet, ser han sin herde Kristus och allt vad Kristus förvärvat och lovat honom, nämligen syndernas förlåtelse och det eviga livet Då vandrar han sin väg fram i fast och stadigt hopp, äter; dricker, arbetar och gör det som han är befalld att göra, ja, han lider också med glädje det som är honom pålagt att lida. Ty han hänger med sina öron vid sin herdes röst och mun, och vänjer sig att icke döma efter vad han känner och erfar, utan efter herdens röst och efter det som han hör. Detta är nu det som Kristus här säger: "Jag känner mina får och mina får känner mig, såsom Fadern känner mig och såsom jag känner Fadern; och jag giver mitt liv för fåren."

Detta skall vi lära oss och vänja våra hjärtan därvid, så att vi icke stöter oss på att de kristna måste lida och dö såsom andra människor. Ty det är blott de kristna som kan konsten att säga: i fråga om det utvärtes levernet ser jag ingen skillnad mellan kristna och okristna, ja, i det avseendet går det vanligtvis sämre för de kristna. De måste lida och strida hundra gånger mer än annat folk. Men i ordet ser jag en stor och härlig skillnad: kristna och okristna är nämligen skilda åt icke genom näsan eller genom någon utvärtes fromhet, utan därigenom att de förra har och lyssnar till sin herdes röst. Denna rösten hör icke hedningarna, ej heller turkar och judar, utan blott Herrens Kristi egna får. I annat, i det som angår näsan och världsliga saker, finner man ingen skillnad.

En sådan härlig tröst ger Herren här sina trogna, då han kallar sig en god herde och säger, att han känner sina får, såsom hans Fader känner honom, och att han giver sitt liv för dem. Härav bör nu följden bli, att vi förhåller oss på rätta sättet mot denne fromme och trogne herden, d.v.s. förhåller oss som hans får så att vi lyssnar endast till vår herdes röst. Han tröstar oss. Han har givit sitt liv för oss. Den trösten skall vi tro och icke förtvivla för våra synders skull, fastän djävulen och vårt besmittade kött gärna skulle vilja ha det därhän med oss och göra oss modfällda och försagda. Därjämte bör vi ock älska varandra inbördes, och det så högt att vi t.o.m. ger vårt liv, den ene för den andre. Men hur många bland er är det som lyssnar till denna röst? De flesta lyssnar till djävulens röst och följer honom, när han lockar till girighet, otrohet, svek, lögn och annat sådant, som helt och hållet strider mot den kristliga kärleken. Sådana människor bevisar med sin egen vandel, att de icke är Kristi rätta får, emedan de icke lyssnar till hans röst. Emellertid varnar han trofast, och uppmanar till att vara tålig i lidandet, fast i tron och innerlig i kärleken och icke lyssna till djävulens och det egna köttets röst, som lockar till synd. Ty det är den villoväg som för oss i fördärv. Men de flesta gör så som ett förvillat får: herden må ropa, blåsa i sin pipa, ja, göra vad han vill, så springer det in i snåren, kommer vilse och blir ett byte för vargen. Låt oss akta oss för sådan vrångsinthet, och vara fromma och lydiga får, som känner vår herde, liksom han känner oss. Det vill säga, att vi har honom kär, gärna hör hans ord, villigt följer hans ord och gör vad han bjuder oss.

Men det Herren säger om att han har andra får, som han också måste draga till sig, det tog sin början strax efter pingstdagen, då evangelium började predikas i hela världen genom apostlarna, och det skall fortsätta till världens ände. Icke så som om alla människor skulle omvända sig och taga emot evangelium. Nej, så blir det aldrig. Djävulen tillåter aldrig att det kommer dit. Världen är också fientlig mot ordet och vill icke låta bestraffa sig. Därför kommer många olika slags tro och religion att i alla tider finnas i världen. Att det skall vara en herde och en hjord, det vill säga, att Gud upptar alla som tar emot evangelium, de må vara judar eller hedningar. Ty det är den enda rätta religionen, att man lyssnar till denne herde och hans röst. Det give oss våra själars trofaste herde genom den Helige Ande. Amen.