Dagens evangelium innehåller i synnerhet två stycken. Det första är en varning till de fromma kristna som skulle uppleva Jerusalems förstöring. Avsikten med den varningen var, att de skulle veta om det på förhand, så att de kunde lämna staden och fly därifrån. Det andra stycket innehåller en varning, som i synnerhet angår världens sista tid. I den har vi redan råkat och har svåra och farliga villfarelser att vänta. Därför behöver vi vara beredda, hålla oss vid den rätta läran och akta oss för de falska profeterna. Båda varningarna är nödvändiga och nyttiga för oss. Därför vill vi med uppmärksamhet betrakta dem.

Den första syftar blott på tiden för Jerusalems förstöring, vilken skedde för flera hundra år sedan. Men vi kan likväl av den hämta en lärdom som tjänar oss både till tröst och nytta. Den kan nämligen lära oss, att vi skall hålla Guds ord kärt och dyrbart, och rätta vårt leverne efter det, eftersom Gud med så stor vrede straffat sitt eget folk för att de föraktat hans ord. Jerusalems förstöring var, såsom ni hörde på tionde söndagen efter Trefaldighetssöndag, en övermåttan jämmerlig händelse. Romarna började nämligen belägra staden vid påskhögtiden, just då judarna från alla håll i landet hade i stora skaror begivit sig till Jerusalem. Enligt vad Josefus skriver, var tre millioner människor samlade där. En så stor mängd människor kan inte länge förbli friska, när de är sammanträngda på ett så litet utrymme. Därför stötte här tre fruktansvärda landsplågor tillsamman: fienden med krig utanför staden, farsoter i staden och en förskräcklig hungersnöd, så att somliga mödrar t.o.m. dödade sina barn samt kokte och åt dem såsom annat kött. Till allt detta kom, att det rådde en förfärlig oenighet bland judarna sinsemellan. Josefus beräknar, att under belägringen och vid stadens erövring en million människor stupat eller på annat sätt omkommit och att nittiotusen blivit tagna till fånga. De fångna judarna betingade ett så lågt pris, att man sålde trettio för en halv krona. Alltså är det inte ett tomt ord, då Herren här säger, att en sådan vedermöda inte har förekommit ifrån världens begynnelse, inte heller någonsin skall förekomma.

Om denna Jerusalems jämmerliga förstöring skall det nu årligen predikas för våra församlingar, för att vi allesamman må noga betrakta det. Och vi skall då ge så mycket flitigare akt på, vad det kan ha varit för en synd, som förorsakat detta gruvliga elände, så att vi måtte lära oss att själva taga oss till vara för den. Ty det är lätt att räkna ut, att när Gud inte har skonat sitt eget folk, då det föll i synd, så skall han sannerligen inte heller skona oss, om vi inte tar oss till vara för sådana synder.

Nu är det visst sant, att olydnad, mord, äktenskapsbrott, girighet, stöld och andra sådana synder, också drar Guds straff över en, om man inte vill upphöra med dem. Men de straffen är ändå små och nådiga i jämförelse med detta. Ty Gud tar därvid inte bort allt utan låter ändå något bli kvar. Ja, vi kan av historien se, att han vanligtvis lämnar kvar mer än han tar. Men här tar han bort allt, det ena med det andra. Därför måste det här vara fråga om en oerhörd synd, som är vida större än andra synder, eftersom straffet för den blir så svårt och förfärligt. Vilken är då denna synd?

Kristus namnger den i Luk 19:44, där han säger till Jerusalem: "De skall slå dig och dina barn i dig till marken och skall inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig." Det vill säga: när Gud sänder sitt ord, och världen inte vill ta emot det utan förföljer det och trotsigt framhärdar i synden, det är just Jerusalems synd. Och på den måste följa förstöring och ödeläggelse. Man ser ju, hur trofast Gud var mot judarna. Han sände sina profeter, Johannes Döparen, ja, sin enfödde Son själv ävensom apostlama. Alla dessa bemödade sig om att visa människorna vägen till det eviga livet och lära dem att leva så här på jorden, att de måtte kunna ha ett gott samvete och få del i Guds nåd och välsignelse.

Men vad gör då Jerusalem, och för resten hela världen? Hon vill varken veta av eller höra talas om Herren Kristi salighet och lära. Utan hon ger sig till att dräpa inte bara apostlarna utan Guds egen Son, och tycker, att hon mycket väl kan vara honom och hans lära förutan, och bli salig ändå. Det är ju omöjligt, att Gud skulle kunna le åt något sådant eller låta bli att häftigt vredgas däröver. Tänk själv: föreställ dig att du hade flera tusen kronor, och så fick se en fattig tiggare och beslöt att hjälpa denne. Därför skickade du till honom din son och lät säga honom, att han skulle komma till dig, så ville du hjälpa honom och göra honom till en rik man. Men tiggaren var en så hopplöst fördärvad usling, att han med en knölpåk slog ihjäl din son, då denne kom med det glada budskapet. Säg, hur skulle det väl tilltala dig, och vad för ett sinnelag skulle du sedan hysa mot honom?

Detta är nu judarnas synd, med vilken de har förtjänat denna stora vrede och detta förfärliga straff. Därför skall vi lära oss att akta oss för den. Ty just därför att Gud menar så faderligt med oss, kan han omöjligt finna sig däri, att vi föraktar och förföljer hans ord, när han sänder det till oss.

Det gick på samma sätt med konungariket Israel. Därom säger profeten Hosea i 8:3: "Israel har förkastat det som är gott, därför skall fienden förfölja dem." Ty den som inte vill ta emot Guds nåd och ord, han måste förbli under Guds vrede. Det kan omöjligen vara länge utan måste sluta med ett stort fall. Detta är orsaken till att under tidens lopp så många riken och välden har fallit. Och det går så än i dag.

Låt oss därför ta oss väl tillvara för att förakta Guds ord. Judarna har dräpt Kristus och apostlarna för evangelii skull. De påviska vill ännu i dag med våld undertrycka ordet. På vår sida går det, Gud vare lov, ännu inte så grovt till. Vi vill inte gärna bli berövade ordet. Men ändå ser man, hur Guds ord hos oss blir på annat sätt, om inte just förföljt, så dock föraktat.

Ty Gud lär ha föga välbehag till, att du går till predikan och hör den på det viset, att det går in genom det ena örat och ut genom det andra, utan att du på minsta sätt gör bättring. Gud låter ju sitt ord predikas för dig för den orsakens skull att ditt hjärta genom Kristi död skall uppmuntras mot synden och döden och för att du skall föra ett gudfruktigt och ostraffligt liv. Om du nu fortsätter och låter girighet, otukt, vrede, avund, högfärd och annan synd växa till dag efter dag, liksom om du därmed gjorde Gud en tjänst, eller Gud åtminstone inte hade förbjudit det, då kan Gud inte anse detta annorlunda än som ett stort förakt, och han kommer att i sinom tid straffa det förfärligare än du nu kan föreställa dig.

Därför borde vi aldrig släppa detta exemplet på Guds vrede ur våra hjärtan eller ögon, på det att vi med allvar måtte lära Guds ord, rätt lyssna till det och bättra oss därefter. Ty det är därför det blir predikat för oss. Men de som inte bättrar sig utan antingen förkastar eller förföljer Ordet, de må här lära sig förstå, vilken jämmer som skall komma över dem. Ty Gud översåg ju inte hos sitt eget folk med detta förakt eller denna förföljelseanda. Då skall du inte heller inbilla dig, att han skall ha överseende med det hos dig.

Vi ser ju, hur inte bara Juda och Israels rike och den heliga staden Jerusalem ligger i aska för sådana synders skull, utan vi har för våra ögon många länder i Europa och Asien, i vilka Guds ord rikligen har bott, men där sedan djävulen slagit sig ned och förhärjat allt. Där har människorna inte blott förlorat gods och lemmar utan också sina själar, ty Guds ord har alldeles vikit bort och där finnes inte längre varken dop eller nattvard i de trakterna.

Detta har de förorsakat därmed, att de inte troget hållit sig vid evangelium utan föraktat den rätta läran och låtit den falla. Låt oss nu akta oss väl för att göra så. Den tid kan vara nära, då vi får se, hur det går på samma sätt för dem ibland oss som förföljer Guds ord och håller så hårt fast vid otro och avguderi. Det är i sanning hög tid att bättra och omvända sig. Ty om Guds vrede en gång börjar, så är det för sådan synds skull omöjligt att släcka den. Det kan vi se på judarnas exempel.

Därför borde Guds förfärliga vrede avskräcka oss från denna synd. Men så borde å andra sidan också den vänliga förmaningen locka oss, så att vi med allvar måtte hålla oss till Guds ord, flitigt höra det, och bättra oss, såsom ordet bjuder. Vi har här exempel på båda delarna. Judarna som inte vill veta av ordet, blir hårt straffade. Men de som tar emot Herren Kristus och tror på honom, har av honom och sin tro även den nyttan, att de så trofast blir varnade för denna nöd och undgår den. Och vad mer är: Daniel har mer än femhundra år förut fått ange märken och tecken, så att de i god tid skulle låta varna sig och desto säkrare bli räddade.

Förut hade det varit tvärtom. De blinda och förhärdade judarna utövade all möjlig fientlighet mot Ordet. De var därjämte herrar och satt vid styret. Däremot måste de fattiga kristna lida överallt och var ingenstädes säkra till liv och lemmar. Men detta räckte blott en liten tid. När Guds vrede inbröt, då blev de fromma räddade, de gudlösa måste däremot lida. Ty eftersom den gudlösa hopen inte ville erkänna Kristus för sin lärare, som var utlovad i 3 Mos. 18:15, 18, och skulle förkunna och visa dem vägen till evigt liv, så kunde de heller inte tro på honom, när han predikade för dem om den tillkommande vreden. De troende kristna däremot anförtrodde sin själ och salighet i Guds händer. Därför blev de också bevarade för vredesdomen. De gav akt på tecknen, nämligen att allehanda styggelse tog överhand och i synnerhet, att den rätta gudstjänsten tillika med den rena läran avskaffades, vilket var den rätta, stora styggelsen. Det kom ock därtill, att de romerska kejsarna satte sina avgudabilder och fanor i templet, på den plats där nådastolen och judarnas högsta helgedom stod. Och när de fromma kristna märkte allt detta, då kunde de väl veta, att tiden var inne för dem att laga sig undan och fly till andra orter. De, som med tron tager emot hans ord och blir fromma, dem belönar alltså Kristus därmed, att han varnar och beskyddar dem för Guds vrede.

Detta borde nu, som sagt, locka oss till att så mycket flitigare hålla oss till Ordet och med allvar höra det. Tiden i vilken vi lever, är tyvärr för våra synders och vår ondskas skull en farlig tid. Vi har varken brev eller sigill på, att det inte skall gå med oss så som det gått med andra folk förut. Våra kvinnor och barn kan bli bortförda i fångenskap. Farsotet, dyr tid och tvedräkt kan komma även över oss. Detta ris är bundet just för Ordets gudlösa föraktare och förföljare. Det skall också träffa dem. Men du skall ha Guds ord kärt och akta det dyrbart, höra det med allvar bättra dig såsom Ordet bjuder, bryta med synden och den gamle Adam och inte efterfölja den onda världens exempel. I stället skall du hålla dig i stillhet och tänka: "Du är en kristen. Du hör hur mycket Gud hatar girighet och all slags ondska. Varför skulle du då för att vinna några ören ge hans ord och lydnaden för honom på båten? Borde du inte hellre ge bort femton kronor alldeles för intet, för Guds skull, än belasta din själ med orättfånget gods och förtörna Gud?" Den som med sådant allvar tar Ordet åt sig och av hjärtat förtröstar på Guds godhet genom Kristus och tar sig till vara för synden, han skall njuta frukten av denna fromhet, när det måste gå alla de andra illa för deras synders skull.

Därför ser vi, att Daniel och hans kamrater, som var gudfruktiga och inte fräckt övade synd bland hedningarna, fast de var fångar likväl hade en mycket drägligare fångenskap än andra ogudaktiga judar. Gud upphöjde dem till och med bland deras fiender, så att de blev stora herrar och kunde uträtta mycket gott bland hedningarna. Tänk därför även du, att Gud skall beskydda dig, om du är from och gudfruktig. Det skall du ha gott av och bli bevarad, även om du blir lämnad alldeles ensam i fiendeland. Detta borde vi lära oss och därför gärna vara fromma och lyda Guds ord.

Kristus tillägger här ett ord som vi inte bör gå förbi. Bedjen, säger han, att eder flykt inte måtte ske om vintern eller på sabbaten. På vintern är det nämligen besvärligt att färdas i snö och oväder. Och om sabbaten hade judarna ett särskilt bud, att man på sabbaten inte fick gå hur långt som helst. En sabbatsresa var blott ett litet stycke väg, knappt en fjärdedels mil. Därför säger nu Kristus: Bedjen! Han vill därmed visa oss, att vi inte blott skall gärna och flitigt höra Guds ord utan också bedja. Och denna bön skall förmå Gud att tänka på oss och ge lycka och välsignelse till vårt förehavande. Så mycken nöd och fara som vi svävar i under dessa farliga tider, borde vi därför ingen dag försumma att bedja Gud om skydd och beskärm, så att han måtte vara med oss, bevara oss och uppehålla oss i all nöd. Därför kommer Kristus också i Fader vår ihåg det dagliga brödet. Mat och dryck räcker inte till livets och lemmarnas uppehälle. Vi behöver också fred, god och tjänlig väderlek och mera sådant. Därför innefattar fjärde bönen i sig alla våra behov, att Gud måtte beskydda oss mot fiender, bevara oss för sjukdomar och ge oss ett gott år och god gröda. Eftersom nu Kristus har befallt oss att be om det, bör vi inte tvivla på att Gud skall i nåd höra oss och ge oss, vad vi behöver till kropp och själ.

Detta är det första stycket, alltså att vi gärna skall höra Guds ord, bättra oss såsom det befaller och inte förakta eller förfölja det. Ty Gud straffar på ett så förfärligt sätt föraktarna eller förföljarna, men dem däremot som tar emot hans ord och är fromma, dem varnar han i nåd, beskyddar och räddar.

Det andra stycket är, som jag sade, en varning, som syftar på vår tid, ty det är denna som är den yttersta tiden. Herren börjar denna varningen med att säga: "Om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas." Detta är förskräckliga ord. Vi bör inprägla dem djupt i våra hjärtan och så mycket flitigare hålla oss vid Ordet. Ty här är det inte, såsom när det gällde Jerusalem, tal om krig och blodsutgjutelse, utan om en annan mycket större och svårare fara. Och den faran heter villfarelse, orätt lära och orätt gudstjänst. Genom sådant förspiller vi nämligen inte bara liv och lemmar utan också vår själ och vår salighet. Så säger Herren ju också, att om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst.

Man kan inte med visshet veta, om denna blindhet skall kommapå, innan den yttersta dagen kommer. Men om vi ser tillbaka, så finner vi en så stor blindhet och en så förfärlig och så kraftig villfarelse, såsom Paulus säger, att om inte Gud hade kommit emellan med sitt ords ljus, så hade alldeles säkert ingen människa kunnat bli salig. Det enda undantaget hade då varit de små barn, som dött strax efter sitt dop, innan de kommit till förstånd och mogen ålder. Ty har man väl i påvedömet vetat något om Kristus, om syndernas förlåtelse, om rättfärdigheten eller om tröst för samvetet så att man haft något att hålla sig vid? Vilka förskräckliga villfarelser och hädiska lögner har man inte i stället påtvingat det stackars folket. Och detta under sanningens namn, för att de skulle grunda sin förtröstan och sitt salighetshopp på dem. Därför är det min mening, att denna vår Herres Kristi profetia om en kommande villfarelse redan till största delen gått i fullbordan. Ty även om mörker och villfarelse ännu kan komma, så kan de svårligen bli större, än de redan varit under påvedömet, såsom vi redan har sett och deras böcker, som ännu finns, bevisar.

Dessutom kan vi ju inte tvivla på Kristi ord, då han ger barnet dess namn och säger vad för slags villfarelse det är som skall komma. Han säger ju: "Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda."

Nu kunde det knappt behövas att göra skillnad på dem som falskt säger sig vara Messias och på falska profeter. Men emedan denna profetia stämmer så väl överens med historien, så kan man utan fara göra en sådan åtskillnad och säga, att de förra syftar på turkarna och deras lära, men de falska profeterna på påven och hans lära. Ty dessa två makter, turkarna och påven, är utan tvivel den rätte antikrist, för vilken Daniel, Kristus, Paulus, Johannes och andra apostlar har varnat oss.

Turkarnas tro är nämligen den, att de inte anser den rätte Kristus, han som är Guds Son, avlad av den helige Ande och född av jungfrun Maria för att vara Kristus (Messias). De tror nämligen att Kristus väl varit en profet, som på sin tid hade en viss betydelse, men att han ingalunda är Gud. Men vad de kristna tror, att de skall få genom Kristus, det tror turkarna, att de skall få genom Muhammed. Han skall göra dem saliga. Han är Guds mest älskade profet och står över både Moses, Abraham, Kristus och alla andra.

En sådan gudsförsmädande lära och förfärlig lögn har förvillat och bedragit en stor del av världen. Det förhåller sig nämligen så, att Egypten, Syrien, Mindre Asien, Grekland, Macedonien och ännu fler länder, har denna tro, lever och dör i den och således inte vill veta av Kristus, utan sätter sin lit till den falske Muhammed.

Detta gör inte påven. Han låter Kristus förbli Guds Son, den rätte evige Guden. Han gör ingen ny Kristus. Men han förfalskar läran om Kristus. Ty det som vi bör tro om Kristus och hoppas och vänta endast på grund av hans förtjänst det lär han, att man i stället skall hoppas och vänta på grund av helgonens förtjänst och förbön samt egna goda gärningar. Därför var där heller ingen måtta eller något slut på gudstjänster i påvedömet. Där har det gått alldeles så med läran som Kristus säger: "Se här är Messias, se där är han. Han är i öknen. Han är i kammaren." Ty varför gick munkar och nunnor i kloster? Varför blev den ene präst, den andre eremit? Varför drog man åstad på vallfärder? Varför läste, hörde och instiftade man mässor? Jo, därför att hela världen var övertygad om att det var på den vägen man skulle finna Kristus, d. ä. Guds nåd, syndernas förlåtelse, det eviga livet och saligheten.

Därför varnar Kristus allramest för antikrist. Denne gör inte någon annan Kristus eller förnekar honom såsom turken. Men han visar genom falsk lära bort från den rätte Kristus till de skapade tingen och egna gärningar. Däremot säger Kristus: "Tro det inte, det vill säga, låt eder inte visas till något sådant. Förbliv hos mig, håll fast vid min lära, mina gärningar, min förtjänst och inte vid något annat. Då skall intet skada er."

Men hur har det gått? Det har inte berott på Kristus. I hans trofasta och flitiga varnande har inte fattats något. Jag, säger Kristus, har nu sagt eder det förut. Hela felet har legat hos oss, ty vi har inte rättat oss efter varningen utan vandrat i blindhet och trott, vad man sagt oss. Och detta har vi gjort, fast Herren med särskild omsorg velat förebygga detta och sagt: "Ni skall inte tro dem, om ni än får se stora tecken och under. Ty de tecken som är av rätta slaget, de stämmer överens med vår Herres Jesu Kristi ord och visar ingalunda bort från ordet."

Djävulen gör också under, såsom Kristus här betygar, oss till varning. Paulus kallar dem för lögnaktiga tecken, därför att genom dem blir lögner bekräftade och människor dras bort från sanningen och från ordet. Så talar turkarna än i dag om många underverk, som deras Muhammed gjort och ännu gör. Och det må så vara, att det till en del kan vara underverk. Men det är då sådana som inte Gud utan djävulen gör för att därmed bekräfta deras villfarelser. Likaså är alla kyrkor i påvedömet fulla med under och tecken. Det ena helgonet gör ett, det andra ett annat. Fastän man nu därvid ljugit med besked, och berättat mer än som verkligen hänt, så har dock ett och annat tecken skett. Ty Kristus säger själv, att de falska profeterna skall göra stora under och tecken, som skall tjäna till att förföra människor och få dem att antaga dessa lögner och villfarelser och hålla dem för sanning. Men det är inte Gud som gör sådana tecken. Utan de kommer från djävulen och honom bör vi väl inte tro på.

Här må du besinna varpå den rätta läran vilar, ifrån vilken man inte får vika. Märk då väl: den rätta läran gör inte något annat, än att hon visar och på det rätta sättet framställer Kristus för dig, på det att du genom honom skall trösta ditt hjärta mot synd och död. Detta sker därigenom, att man lär oss att tro, att Kristus är sann, evig och allsmäktig Gud tillika med Fadern och den helige Ande, samt att han är kommen till oss människor på jorden, avlad av den helige Ande och född till världen av jungfru Maria. Vidare, att han dött på korset för våra synders skull, inte för sina egna, ty såsom sann Gud kunde han inte synda, utan för våra synders skull, på det att Gud genom hans död måtte bli försonad och vår skuld betalad, och vi genom Herrens Kristi uppståndelse från de döda komma till det eviga livet.

Alltså har Kristus oss till godo övervunnit synd och död, så att de inte skall kunna skada oss. Och nu sitter han på Guds högra sida, för att beskydda mot djävulen, benåda oss med sin Ande och bönhöra oss i allt det som vi behöver till kropp och själ och i hans namn beder om. Den som predikar så han predikar rätt om Kristus. Det stämmer också fullt överens med ordet. Därför behöver man därvid inte frukta för antikrist och hans lögner. Ty när denna lära rätt träffar ett hjärta, så driver den människan till att prisa Guds nåd och godhet, av hjärtat älska Gud och tänka på, hur hon skall kunna leva en så nådig Gud till behag. Så börjar hon att av hjärtat göra allt vad hon vet, att Gud har befallt och att akta sig för allt vad hon vet, att Gud har förbjudit. Sådana är rätta, fromma och heliga kristna, som genom tron har syndernas förlåtelse och förblir i Guds fruktan och lyder honom.

Därför förmanar Kristus oss så enträget, att vi skall hålla fast vid denna lära och inte låta intala oss något annat. Han lovar också, att han inte skall låta sig innestängas på någon särskild plats, utan att han vill vara och förbli hos oss överallt med sitt ord och sin nåd. Om fienderna är än så onda och mäktiga, skall det då inte kunna skada de kristna, som håller sig vid Kristi ord.

Detta förläne oss vår nådige Gud i himmelen genom sin helige Ande för Kristi, sin Sons och vår käre Herres, skull. Amen.