I dagens evangelium omtalas två underverk. Båda är de stora och underbara. Det första skedde med den sjuka kvinnan, som hade en så fast tro på Herren Kristus, att hon hoppades, att hon genast skulle bli frisk, om hon blott i hemlighet och utan att han visste om det fick röra vid hans kläder. Det andra skedde med föreståndaren för synagogan. Även han trodde, att Jesus kunde återge livet åt hans dotter, fastän hon var död. I båda dessa underverk blir tron förhärligad. Och när vi ser att tron på Kristus förmår så stora ting, skall detta beveka oss att komma till honom. Ty ingen har hoppats något gott av honom, utan att det också gått honom såsom han hade trott.

Den första berättelsen handlar om en fattig kvinna, som hade en svår och farlig sjukdom. Om henne säger Markus uttryckligen att hon hade kostat på sig allt vad hon ägde på läkare. Hon hade nämligen lidit av denna sjukdom i tolv år, och det hade bara blivit värre med henne. Det var ett under, att hon kunnat härda ut så länge med det. Men Herren botar henne lätt. Hon gör inte något annat, än att hon kommer och rör vid hans kläder. Hon har hört att somliga blivit botade som bara rört vid hans kläder. Nu tänker hon att hon skall kunna bli frisk på samma sätt. Därför tränger hon sig i folkhopen fram till Herren. Hon vågar inte be honom, men tänker i sin stora ödmjukhet, att hon i hemlighet skall stjäla sig till hälsan av honom. Därför rör hon vid hans kläder, och genast går det som hon trott, så att hon blir bättre. Sjukdomen upphör, den som förut hade varit så plågsam och som hon kostat så mycket på och försökt så många medel mot, fast till ingen nytta, ja till sin egen skada, ty det hade bara blivit värre med henne.

Här skall vi särskilt lägga märke till, att Herren inte tillåter att hjälpen stjäles från honom, så att ingen skall få veta det. Utan han frågar, vem det var som rörde vid honom. Apostlarna tyckte, att det var en tämligen enfaldig fråga. Han frågade ju vem som hade rört vid honom, när folket trängdes med honom på alla sidor. Men Herren visste det som var fördolt för dem. Det var nämligen inte ett blott och bart vidrörande med händerna. Utan hon vidrörde honom med hjärtat, d. ä. med fast förtröstan på hans nåd och allmakt. Därför hade också en särskild kraft gått ut från Herren Kristus. Och detta kände han hos sig själv.

Herren ville nu inte, att detta vidrörandet skulle förbli okänt. Därför åstadkommer han med sin fråga, att kvinnan blir tvungen att komma fram och visa sig och öppet inför alla bekänna, vad som hade skett med henne. Detta gjorde Kristus, för att han skulle få anledning att berömma hennes tro. Därmed ville han låta oss alla förstå, vilken honom behaglig tjänst vi gör honom, därmed att vi förtröstar på hans hjälp och väntar allt gott av honom. Han berömmer alltså denna kvinna mycket och tilltalar henne hjärtligt, i det att han säger: "Var vid gott mod min dotter; din tro har hjälpt dig." Då måste lärjungarna ju själva erkänna att Herrens fråga inte var onödig. Det var nämligen inte fråga om ett blott och bart vidrörande, utan om något särskilt som var mycket viktigt både för kvinnan och oss.

Men om vi rätt betänker det, så är Herrens tal här rätt underligt. Han förklarar, att en kraft utgått ur honom. Och nu står kvinnan där framför honom och erkänner den välgärning han bevisat mot henne. Men då låter han alls inte märka, att den kraften gått ut från honom, utan han tillskriver kvinnans tro det. Och ändå var det inte hon själv utan Herren som hade hjälpt henne. Så gör han för att därmed visa oss, hur stor lust han har därtill, att vi väntar allt gott av honom och söker hjälp hos honom. Det är som om han ville säga: "Se här, och lär er att hoppas med all förtröstan, vad för nöd som än är på färde. Ty jag vill i själva verket hjälpa er mycket hellre, än ni kan önska att få hjälp. Jag vill mycket hellre förlossa er ifrån döden, än ni kan vara angelägna om att vinna livet." Han bevisar ju med denna gärningen, hur lätt det går och hur gärna han låter kraften utgå från sig. Därför skall vi av detta lära oss, att vi också skall tro och tillförse oss allt gott av Kristus i vår nöd och i våra svårigheter.

Men hur går det? Vi hör ju detta predikas. Man säger oss det i våra hus. Vi kan med händerna taga på hans under, som han gör varenda dag. Och ändå vill där inte bli någon tro. Till och med då man har kistor och källare fulla, kan man ändå knappt tro, att man skall ha mat och dryck nog för ett år. Så länge en människa är frisk, tror hon nog, att Gud kan hjälpa henne. Men när vi råkar i fattigdom eller sjukdom, då är det ute med vår tro. Då gör vi inte något annat än klagar och ropar och tycker, att ingen hjälp mera finns, fastän vi alla dagar hör, att Gud gärna vill lyssna till oss och hjälpa oss genom Kristus.

Vilken likhet har detta vårt beteende med denna kvinnas? Hon hade kanske bara en eller två gånger hört talas om Herren Kristus och hans underverk. Och ändå överfaller hon honom med en så stark tro, att även om Herren Kristus hade suttit däruppe över alla himlar, så skulle hon med denna tro ha sönderrivit himmelen och dragit ned honom, så att han måste hjälpa henne. Ty som sagt är, han kan inte vägra att hjälpa, när man med allvar och rätt tro beder honom därom.

Vi är därför i sanning - och vi må beklaga det för Gud - dåliga människor, när vi har Guds ord så rikligt och likväl inte kommer någon väg med vår tro. Därtill är djävulen skuld och vår usle gamle Adam. Om vi verkligen hade en uppriktig önskan att bli rättfärdiga och saliga och få vad vi behöver, så skulle vi ju annars tro på Kristus och hoppas allt genom honom. Ty tron kan inte slå fel. Det hörde vi ju nyss. Därför berömmer Herren här tron mycket och säger: "Din tro har hjälpt dig." Samma tro på Kristus skall också hjälpa oss. Den skall uppväcka oss ur döden till livet, övervinna djävulen, fördriva synden och göra oss saliga. Fast det är Kristus som utför dessa gärningar, kallas de likväl trons verk. Ty utan tron får man dem inte. Ni vet ju att varken Kristus själv, eller de heliga sakramenten, Guds ord eller predikan kan hjälpa oss eller göra någon nytta utan tro. Tron måste göra det, annars förblir det ogjort. Detta var det första underverket.

Det andra skedde med den döda flickan. Hon var, enligt vad Lukas berättar, lika många år gammal som denna kvinnan haft sin sjukdom. Ingen visste nu något annat än att flickan säkert skulle dö. Därför var allting ordnat, som man brukade göra när man skulle begrava en död. Flöjtblåsarna stod inne i huset. Ty judarna hade inga kyrkklockor, utan liksom vi ringer för den döde, brukade man i stället blåsa en sorgesång framför dörren. Så hade folket samlats för likbegängelsen; och där var stort sorl och mycket gående ut och in i huset, såsom det brukar vara på sådana ställen, när någon förnäm person har dött.

I hela världen fanns här inte längre något att hoppas på. Ty vad kan man mänskligt att tala hoppas, när en människa är död och borta? Och ändå går flickans fader med en underlig och sällsam tanke. Han hoppas nämligen, att hans döda dotter kanske skulle kunna bli levande igen, om han hade Kristus där. Det kan man förstå av hans ord. Han faller ned för Herren och säger: "Min dotter har just nu dött, men kom och lägg din hand på henne, så blir hon åter levande." Markus och Lukas säger visserligen, att han kom till Jesus, medan dottern ännu låg i själatåget. Men de berättar likväl också, att hon var död, innan han kom in i huset. Och därmed visar de tydligt, att fadern likväl trott och haft den tillförsikten till Herren, att han skulle hjälpa honom och uppväcka dottern från de döda.

Vem har nu i all sin livstid sett eller hört talas om underligare människor? Kvinnan har måst ge upp hoppet om att få hjälp av någon i hela världen. Men ändå tänker hon, att hon skall bli frisk, om hon blott fick komma Herren så nära, att hon kunde röra vid hörntofsen på hans mantel. Och hennes tanke bedrar henne inte. Det sker henne såsom hon tror. Likadant var det med fadern. Han hade fått den tanken, att om blott Herren fick lägga sin hand på henne, så skulle hon åter bli levande.

Du skulle väl här ha sagt: "Ja, vore det endast en sömn och inte den bittra döden, då kunde man med handen uträtta något. Men som det nu är, lär ingen hand, intet skakande, inga stötar, intet rop och inte något annat heller kunna hjälpa." Så tänker förnuftet. Och det kan inte tänka annorlunda. Men synagogföreståndaren hade inte sådana tankar. Hade han tänkt så, hade han väl stannat hemma och inte skyndat efter Herren Kristus.

Men här ser vi nu, vilket hjärtligt välbehag Herren har till en sådan tro, som förnuftet anser för idel dårskap. Han har visserligen just nu något annat för sig, nämligen ett viktigt samtal med Johannes lärjungar. Men han låter inte detta hindra sig. Utan så snart han får se denna tro och tillförsikt, ger han sig på väg. Han följer med mannen och tänker, att han måste göra så som denne tror. När han nu kommer in i huset ser han allting vara iordningställt, såsom det brukar vara i sorgehus. Då fruktar han, att det skall bli för mycket för fadern och att klagolåten och de andras exempel och otro skall göra honom försagd. Därför skyndar han sig att trösta honom med dessa ord: "Säg till folket, som samlat sig till begravningen, att de skall gå ut ur huset." Alldeles som om han velat säga: "Vad gör ni här, gott folk? Tror ni, att ni skall bära ut liket? Nej gå till ett annat ställe, där någon verkligen är död. Här finnes ingen död. Flickan sover bara."

"Åh nej", säger de då, "hon sover visst inte. Hon är död och vi är här för att bära henne till graven. Du måtte inte vara riktigt klok, som tror, att vi inte kan skilja på en sovande människa och en död." Ja, evangelisten säger, att de hånlog åt honom och ansåg honom för en narr, som inte visste vad sömn eller död var för något.

Men Herren blir vid sin mening. Och nu kommer det an på, om han med sin gärning kan bevisa, om han har rätt eller inte. Där är ingen som håller med honom, eller anser att han talat sant, utom flickans fader. Därmed låter Herren sig nöja. Och för hans skull, för hans tros skull, bevisar han det också med gärningen. Om fadern däremot inte hade haft en sådan tro, så hade flickan verkligen fått förbli död och inte bara sovit. Så stor betydelse har det, att man tror, att man av Herren får tillförse sig något gott.

Därför går Herren fram, tar på flickan och skakar henne litet med handen, såsom vi brukar göra med ett sovande barn, då vi vill väcka det. Ty så trodde fadern, och Herren ville inte göra något annat än det fadern trodde. Strax stiger flickan upp, alldeles som om hon hade legat och sovit lugnt och stilla.

Nu skall vi ge väl akt på de ord, som Herren här säger: "Flickan är inte död, hon sover." Ty de orden är så fulla av tröst, att om de kunde köpas, borde vi gärna ge allt vad vi äger för att kunna rätt fatta, förstå och tro dem, så som Herren menade dem. Ty den som verkligen kunde betrakta en död människa så, som om hon blott låg och sov i sin säng, eller kunde förvända sin syn och hålla döden för en sömn - den som kunde detta, han skulle kunna berömma sig av, att han kan en sällsam konst, som annars ingen människa förstår.

Men nu visar det sig, både hos oss själva och andra, att ju mer utvecklat förnuftet är hos en människa, desto mindre tror hon, att döden blott är en sömn och desto hellre gör hon spe därav. Så ser man här, hur de hånler åt Herren och tänker: "Skulle han kunna göra de döda levande? Han är nog inte vid sina sinnen, när han kan tro, att en död människa sover och kan väckas med handen."

Så går det. Ty Guds visdom är så hög, att förnuftet räknar den för idel dårskap. Tänk själv efter! Om ett barn hade dött för dig, och jag sade till dig: "Nej, det är inte dött. Ser du inte att det bara sover? Det kan väckas med ett finger." Skulle du inte då tro, att jag gjorde narr av dig i din sorg, och be mig att lämna dig i fred? Så gjorde också dessa människor med Herren Kristus.

Lär dig då av denna dagens evangelium, att för Herren Kristus är döden inte något annat än en sömn. Vi ser ju här, hur han med handen väcker upp den döda flickan såsom ur en sömn. Kvinnan har sin sjukdom, och har den likväl inte, när hon kommer till Kristus. Sjukdomen är för honom ingen sjukdom. Det ser vi av det som berättas om kvinnan. Hon var mycket sjuk. Men så snart hon kommer till Kristus och rör vid hans kläder måste sjukdomen upphöra och vara botad.

Sådan visar sig Kristus också när det är fråga om annan nöd eller annat betryck. De blinda, som söker hjälp hos honom, blir seende, syndarna blir rättfärdiga, de förtappade saliga. Så underligt beter han sig mot oss. För våra ögon är det som han säger inte något verkligt. Utan för oss ser det ut som om saken förhöll sig tvärtom. Flickan är död, det ser alla människor. "Men i mina ögon", säger Jesus, "lever hon och sover. David är i sina egna och i hela världens ögon blott en fattig fåraherde. Men för mig var han en konung. Alla ni som tror på mig är för er själva fattiga syndare, men för mig stora helgon och lika Guds änglar. Ty det behöves endast ett ord av mig, så måste synd, död och sjukdom vika och rättfärdighet, liv och hälsa komma i stället. Såsom jag säger, så måste det bli, och ingenting annat. Sedan må det för världen förefalla möjligt eller omöjligt."

Därför talar Herren också här ett underligt ord, ett ord som inför världen är osanning, då han säger om flickan att hon inte är död utan sover. Hade han bara sagt: Hon sover, då hade folk kunnat säga: Ja, det är den sömnen som man sover ända till den yttersta dagen. Men nu säger han uttryckligen: "Hon är inte död, utan hon sover. För er och för edra ögon lever hon inte, men för mig lever hon. Och för att ni skall få se att det är sant, uppväcker jag henne med blott ett finger, liksom ni uppväcker edra barn ur sömnen."

Alltsamman går, kort sagt, ut därpå, att vi inte skall betrakta vår nöd efter förnuftet, med köttsliga ögon, utan med trons ögon. Det är sådana ögon, som, när de skådar ned i synden, döden och helvetet, med visshet kan säga: "Jag känner ingen synd. Jag ser ingen död. Jag är inte fördömd, jag ser inte något annat än helighet, liv och salighet genom Kristus. På samma sätt är det, om jag är fattig. Då känner jag inte till någon fattigdom utan tycker mig ha fullt upp av allt. Ty jag har Kristus, och han kan alltid ge mig vad jag behöver, om jag också inte äger någonting."

Den som har sådana ögon, han kunde berömma sig av att ha kristna ögon. När dyrtid eller smittosamma sjukdomar kommer på, skulle han också se på detta helt annorlunda än världen brukar. När det är dyrtid, då ser var och en efter vad man har i källaren eller skafferiet. Och så är man till mods allt efter som det ser ut där. Finner man mycket, så är man förnöjd. Finner man litet, så är man bedrövad och misströstande.

Så är det också under epidemier. Den som då kan fly, han flyr och tror sig vara säker på en annan ort. Men en kristen, som har en sann tro på Kristus, tänker: "Om jag också hade tusen smittosamma sjukdomar i min kropp, ifall detta nu vore möjligt, så skulle jag ändå inte frukta för döden, ty jag har Kristus. Är det hans vilja så skall smittan skada mig lika litet som en mygga på armen. Hon biter väl och sticker ett litet grand, men hon kan inte ta livet av mig." Det är säkert, att om någon kunde få ett sådant hjärta, så skulle han förbli trygg och vara vid gott mod. Men nu tror vi inte, inte heller har vi sådana andliga ögon. Utan vi betraktar allting med köttsliga ögon. Och därav kommer det sig att vi fruktar och bävar och faller på sådana dåraktiga tankar, som att vi skulle kunna undfly Guds vrede genom att bege oss tio eller tjugo mil bort.

Nu betygar Herren Kristus, att även de som länge sedan är döda och begravna och multnar i jorden, likväl lever för Gud. Därför säger Han i Matt. 22:32, att det står skrivet: "Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är inte en Gud för döda utan för levande." Alltså måste Abraham, Isak och Jakob leva och inte vara döda, fastän de legat mer än tretusen år i jorden och längesedan blivit till stoft, så att av dem varken hud eller hår finns i behåll. Men Kristus bevisar med kraft, att de lever. För Gud lever nämligen allt. För oss är allt dött. Världen och förnuftet kan inte se något annat än döden. Men de kristnas ögon bör se det som de inte ser utan blott hör i Guds ord. Så betraktas här den döda flickan av sin fader och av Kristus.

Så som jag nu säger att det är med döden, så är det också med synden. Jag bör veta och erkänna, att jag är en syndare. Och likväl bör jag tro och hoppas idel helighet och rättfärdighet. Ty här står vår Herres Kristi ord i dopet: Den som tror och blir döpt, han skall bli frälst. Likaså i nattvarden: Tag och ät. Detta är min lekamen som blir utgiven för er. Tag och drick. Detta är mitt blod som blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse. Dessa ord skall jag tro, att de är sanning. Till och med om jag på mig själv ser och känner motsatsen, bör jag likväl inte fråga efter detta, utan blott se och höra på ordet och vad det säger mig. När du nu ser en kristen dö, så ser dina ögon en död människa. Men tillslut de köttsliga ögonen och öppna de andliga. Och se så på ordet, så skall du finna, att en sådan människa inte är död utan lever för Gud. Ty här står Kristi ord: Den som tror på mig, han skall inte se döden till evig tid.

Således bör vi av denna dagens evangelium lära oss, att all olycka, hur stor den än ser ut för våra ögon, likväl för Herren Kristus är mindre än intet Om nämligen döden för en kristen är att räkna mindre än intet, så måste ju blindhet, spetälska, pest och andra sjukdomar betyda ännu mindre. Bli därför inte förskräckt, om du finner hos dig synd, sjukdom, fattigdom eller något annat sådant. Slut till dina köttsliga ögon och öppna de andliga. Och säg: "Jag är kristen och jag har en herre, som med ett enda ord kan avstyra allt detta onda. Varför skall jag då vara så bekymrad däröver? Det är ju säkert, att lika lätt som Kristus hjälpte denna flicka ur den lekamliga död, i vilken hon låg, lika lätt vill han också hjälpa oss, om vi blott tror och väntar hjälp av honom."

Vi bör också betänka, att denna flicka inte blev hjälpt genom sin egen tro. Den som är död, kan ju lika litet tro som han kan höra eller se. Utan det var hennes fader som trodde. Och denna tro hos en annan var så stark att flickan åter blev levande. Ty det är såsom Kristus säger: "Allt förmår den som tror." Något så mäktigt är tron. Någonting må vara så stort som helst, kan du blott tro det och hoppas på Kristus, så skall det ske. Varken djävulen eller döden skall ha makt nog att förhindra det. Detta ser vi i båda de underverk som här omtalas. Och i dem blir också tron så högt prisad, på det att vi skall lära oss att inse, att de skapade tingen ser helt annorlunda ut för Gud än för oss.

Om vi tycker oss själva vara fattiga och döda, eller ligger i synder eller lider av pest eller andra sjukdomar, så skall vi alltså ändå tro, att allt detta ser helt annorlunda ut för Gud. Och då kan vi glada säga: "Fastän här är fattigdom, pest och död, så vet jag såsom kristen dock inte av varken det ena eller det andra. Ty för min Herre Kristus är det idel rikedom, hälsa, helighet och liv. Visserligen ser jag det ännu inte. Men han behöver endast säga ett enda ord, så får jag även med mina lekamliga ögon se, att det är sant och alldeles visst skall ske."

Gud give också oss för Kristi, sin Sons och vår Återlösares skull, genom sin helige Ande, sådana ögon att vi betraktar all nöd annorlunda än världen, behåller denna trösten och blir saliga. Amen.