Det som gav anledning till denna dagens evangelium var, att judarna i Mose lag hade löfte om, att ifall de ville hålla Guds bud, skulle de få vara ett eget rike, ha en konung av sitt eget folk och inte vara underkastade någon främmande konung. Vid detta löfte höll de sig fast och hoppades alltid att det inte skulle vara någon nöd. Men romarna kom och blev dem övermäktiga, fast de fick köpa segern dyrt. Judarna blev mycket förbittrade över detta och ställde till mycken oro och mycket elände i landet, i förhoppning om att åter kunna göra sig fria. Men de blev slagna och så underkuvade, att de till slut inte vågade sätta sig upp mot romarna.

Här har vi ett exempel på den vanart som finns hos oss alla. Judarna hade fästat sig vid och behållit i minne, att de skulle ha ett eget rike. Men det som stod bredvid, nämligen att de skulle hålla Guds bud och inte företaga sig något emot hans ord och vilja, det ville de inte veta av. Och likväl ville de njuta löftet till godo. Riket, sade de, tillhör oss. Det är lovat åt oss. Därför vill vi ha det. De betedde sig på samma sätt, som om en olydig jungfru sade till sin matmoder: "Ni har lovat mig min lön. Ge mig därför den. Men vad tjänsten beträffar gör jag som jag vill." Men så får det inte gå till, utan så skall det heta: "Vill du ha lönen, så skall du arbeta och göra vad jag befaller dig." Alldeles så var det med judarna. De var olydiga och halsstarriga, så att de inte frågade efter Guds bud, och ville ändå vara fria.

Därför var det hos dem en viktig fråga, om de borde stå under den romerske kejsarens välde. Han var ju en hedning, och de hade ett så tydligt löfte, att de skulle få ha en egen konung. Så lägger de an på att fånga Herren genom hans egna ord. De tar med sig Herodes tjänare och frågar så Kristus, om de var skyldiga att ge kejsaren skatt eller ej. Han må nu svara ja eller nej, så kan han inte komma undan dem, tänker de. Sade han ja, så skulle han reta hela folket emot sig. Man skulle kalla honom en gudsförsmädare och en lögnare, som lärde tvärt emot Gud och Moses. Ty där stod ju löftet, att de skulle få vara ett fritt och självständigt folk och icke behöva tjäna någon främmande eller hednisk överhet. Om han däremot sade nej, så skulle han ha förverkat sitt liv. Om detta var de fullkomligt övertygade, ty något sådant skulle romarna icke tillåta. De ville alltså sätta honom i denna klämman; antingen han sade ja eller nej, skulle han vara fast och hemfallen under dödsdom. En så ond och illslug avsikt hade vår käre Herres Kristi fiender.

Men vad hände? Hur gick det för dem? Jo, så att Herren vänder om spjutet med vilket de tänkte genomborra honom, och slår dem med deras eget svärd. "Låt mig se skattepenningen", säger han. Då de på hans begäran lämnar honom myntet, frågar han, vems bild och överskrift det var. Det var ju att behandla saken klart och rättfram. Fariséerna anar ännu inte oråd, utan säger som det var, att det var kejsarens bild och överskrift. Men när Herren fått ur dem det ordet, då är han nöjd och säger: "Kära vänner, säger ni, att detta är kejsarens gods och mynt. Så ge honom då, vad honom tillhör." Ty när de tillstått, att de begagnade kejsarens mynt, så hade de därmed tillstått, att de hyllat honom som sin herre. Alltså kunde Herren begagna deras egna ord såsom bevis på, att man inte skulle taga ifrån kejsaren det som tillhörde honom.

Detta är anledningen till dagens evangelium. Det var ett riktigt mästerstycke. Fariséerna ville förråda och sälja Herren Jesus, men fick se hur deras anslag föll tillbaka på dem själva. De ville fånga honom genom hans ord, men de fångar sig själva. Ty han behöver inte svara varken ja eller nej på en sådan fråga. De visar honom själva genom sitt svar, vad han skall svara, och ger honom i handen det svärd, med vilket han fäller dem, alldeles som när någon dödar sig med sitt eget vapen.

Av denna berättelse bör vi lära oss två saker. Först kan vi av judarnas exempel lära känna vår egen onda beskaffenhet. Ty vi är allesamman, ingen undantagen, så sinnade, att vi gärna klagar, när vi känner hur det svider och tycker att det sker oss orätt. Och det är visst sant, att människor emellan sker oss stundom orätt, eftersom vi inte av dem förtjänar, att bli bemötta så trolöst. Då brusar vi upp och kan inte se något annat än vår rätt och vår motparts orättvisa. Och så skriar och klagar vi alldeles som här judarna över romarna för att dessa, tvärt emot Gud och all rättvisa, härskade över dem som var Guds folk. Och det var nog sant, att romarna inte hade rätt att förtrycka judarna och göra dem sig underdåniga. Ty romarna var ju hedningar, som inte hade Guds ord och den sanna gudstjänsten såsom judarna hade. Detta smärtade nu judarna mycket. De tyckte också, att de hade klart förstått och tydligt uppfattat sina rättigheter. Men de tog fel i detta, liksom också vi tar fel i dylika fall. Ty om också din nästa gör dig orätt, så får du likväl inte göra upp din räkning bara därefter. Utan du skall se på det och tänka: "Hur är det? Har jag inte försyndat mig så svårt mot vår Herre Gud, att jag för länge sedan förtjänat, att han tog ifrån mig inte bara mina rättigheter utan också liv och lemmar?" Detta är det ena som vi bör lära oss.

Just detta var också förhållandet med judarna. De tyckte mycket illa vara, att de skulle lyda under en hednisk kejsare. De tänkte: "Vi är Guds folk, men hedningarna vet intet om Gud. Och dessutom lever de i allt slags avguderi och skamliga laster. Varav kommer det sig då, att vi måste tjäna dem och de vara våra herrar?" Alla gudfruktiga och fromma ibland dem upplyfte väl sina händer till Gud och bad om nåd. Men de pockade inte på sin rätt, ty de visste att de väl förtjänt det med sina synder.

Saken var den, att den lära och predikan som offentligen förkunnades, inte dög till något, såsom vi kan se av evangelium. Likaledes var deras styrelse oduglig. Girighet, ocker, otukt, högfärd, vällust och andra synder var i svang. Vad skulle då vår Herre Gud göra? Skulle han beskydda dem, när de alls inte frågade efter honom och hans ord? Skulle han bibehålla dem vid deras rätt, när de inte ville lyfta ett finger för hans skull och för att tjäna honom? Det lät han nog bli. När de inte ville ta hänsyn till hans rättigheter, så hade han intet skäl att bevaka deras rätt. Inte heller hade Gud lovat dem detta timliga riket såsom något som de skulle få behålla för evigt. Han hade, som ordspråket säger, bundit en käpp om hundens hals och lovat dem riket på det villkor, att de skulle vara fromma och lydiga och hålla hans bud. Detta villkor struntade de i. De frågade inte efter tio Guds bud men ville ändå behålla sin makt utan inskränkning och äga Guds nåd, antingen de var gudfruktiga eller gudlösa. De bar sig åt som en dräng, som vill ha ut sin lön, antingen han förtjänar den eller inte. Ja, så tyckte de, att det borde vara. Men nu heter det i stället så: "Gör vad du är skyldig, så får du vad dig tillkommer." När en bonde inte är ordentlig eller lydig och inte vill betala sitt landgille, så sker honom ingen orätt, om egendomsherren tar ifrån honom både jord och rättigheter och ger det åt en annan, som är skötsam och gör vad han är skyldig sitt herrskap.

Därför skall vi lära oss att hålla måtta med vår klagan och räkna rättvist, så att vi inte bara ser på hur rätt vi kan ha mot andra, utan också på, hur orätt vi har gent emot Gud. Och så skall vi i all ödmjukhet upplyfta våra händer till Gud och säga: "Det är visst sant, att jag lider orätt, ty jag har inte förtjänat sådant av denna människan. Men jag får också se tillbaka och uppåt, hur jag står till boks hos Gud. Då finner jag ett långt skuldregister, som överbevisar mig, att jag är tio gånger värre och har syndat tio, ja, tusen gånger mer mot Gud än min nästa gjort mot mig. Därför är det tillbörligt, att jag ödmjukar mig och säger: 'Herre förlåt, jag vill också förlåta.'"

Ty det är orätt, om vi vill hålla styvt på vår rätt, vi som har så mycket orätt emot Gud. Det är nog sant, att den som kan försvara sin rätt på laglig väg och genom lagliga medel, inte gör något orätt därmed. Ty rättegång och dom är av Gud själva förordnade för att man skall anlita och använda dem. Men om vi inte kan vinna vår rätt, så skall vi akta oss för att klaga och bli otåliga. Vi bör i stället besinna oss och säga: "Jag borde visserligen ha rätt och de som förolämpar mig få orätt, men jag måste erkänna, att jag inför Gud väl har förtjänt att lida denna orätt."

Då skulle vi inte bete oss som judarna. De gav ett dåligt exempel genom sitt uppförande och förhållande. Ty de tyckte, att fastän Gud förlorat sin rätt ibland dem, så borde de likväl själva få behålla sin rätt gent emot människor. Alldeles som om orättrådiga bönder skulle njuta beskydd av överheten och likväl vara skattefria och ingenting behöva betala. Men sådan trotsighet har Gud med rätta avstyrt därigenom, att han satt svärdet i handen på överheten. Vill de inte godvilligt betala sina utskylder, så kan man tvinga dem och ta det med våld.

Så är det inte med de arma prästerna. De har ingen makt att tvinga dem som inte vill ge dem vad de är dem skyldiga. Därför tycker sig sådana ogudaktiga borgare och bönder vara i sin fulla rätt, när de inte ger något, åtminstone inte något som duger, utan det sämsta de har. Men hur går det till sist för sådana? Kan prästen inte straffa eller få ut sin rätt, så ser likväl Gud det. Han sänder smittosamma sjukdomar bland människor och boskap. Han skickar tjuvar eller knektar, som tar ifrån dig vad du har. Han låter vin, säd, frukt, rovor och gräs på fältet fördärvas genom oväder. Och när det går så, då heter det: "Käre borgare eller bonde, beklaga dig inte för att dig sker orätt. Du tycker nog, att du lider orätt, men inför Gud är det alldeles rätt. Du har länge förtjänt detta av honom, ja, väl det som är ännu värre. Klaga därför inte över att du lider orätt, utan klaga över din synd och ditt obotfärdiga leverne, över din girighet, stolthet, säkerhet, ditt förakt för Guds ord och sådant mer. Ty sådana synder förvandlar din rätt till idel orätt."

Nu vill Herren här också erinra judarna, att de inte skall väsnas för att de förlorat sitt rike och kommit under romarnas välde. I stället skall de tänka på sitt skuldregister och därvid påminna sig, att de alls inte gett Gud vad de varit skyldiga att ge honom, och att de därför bör hålla till godo med vad de får. Men detta ville inte judarna. De ville blott ha tillbaka sin självständighet, och tyckte sig därvid vara i sin goda rätt. Men därtill säger vår Herre Gud: "Nej. Det skall kejsaren i Rom uträtta åt mig. Om ni inte gärna vill underkasta er straffet så skall han tvinga er, så att ni måste göra det." Ty judarna hade löfte om riket endast på det villkor, att de skulle vara fromma. I annat fall skulle de mista både rike och rättigheter, det ena med det andra.

På samma sätt måste också de kristna i våra dagar förhålla sig mot turken. Det förekommer oss orättvist, att han skall ha sådan övermakt över kristna, helst han är värre än en hedning. Men vi bör inte bara se på hurudan turken är, utan också hurudana de kristna är mot Gud. Då visar det sig, att det inte sker dem någon orätt. Och varför får de påviska så styvt hålla fast vid sitt avguderi och förfölja Guds ord? Varför bättrar vi oss inte, vi som har evangelium och likväl inte lever såsom det anstår kristna? Detta är det ena som vi i dag skall lära.

Det andra är, att man skall göra skillnad mellan världens rike och vår Herres Kristi rike, och besinna, att vår Herre Gud här alls inte förkastar den världsliga makten, utan tvärtom stadfäster den med hus, gård, näring, äktenskap och alla stånd, som måste finnas under kejsaren. Ty att Kristus säger: "Given kejsaren vad kejsaren tillhör", det vill säga: är du borgare, bonde, adelsman, furste, man, kvinna, tjänare eller tjänarinna, så förbliv i ditt stånd och inkräkta inte på kejsarens makt. Du tjänare lyd din husbonde. Du barn, lyd din fader och din moder. Dessa stånd vill jag inte upphäva, ty de hör under kejsarens makt och han kan inte vara utan dem. De hindra inte heller mitt rike, ty det är inte av denna världen.

Detta bevisar, att den som vill vara en kristen inte får draga sig undan lydnaden för de världsliga myndigheterna eller vilja vara fri och byta om kallelse och företa sig någonting nytt. Han skall alltså inte göra som munkarna, som trodde, att de inte kunde bli saliga, om de stannade kvar i ett världsligt stånd eller ämbete. Nej, säger Kristus, så bör det inte vara. Jag vill inte med min predikan upphäva kejsarens rike. Förbliv därför du i ditt stånd och ge kejsaren vad honom tillhör. Från detta vill Gud inte hindra dig, ty han har sin särskilda lydnad.

Därför skall du också ge Gud, vad Gud tillhör. D.v.s. du skall tro på Jesus Kristus, höra det heliga evangelium, och taga emot det samt hålla dig vid Guds fruktan och bud. Var barmhärtig, vänlig, tålig. Sådana offer skall du ge Gud. Därmed vill han låta sig nöja. Men låt kejsaren bestämma över det som tillhör din kropp, ditt gods, ditt stånd, din kallelse. Så kan Gud och kejsaren ganska väl vara tillsamman, då däremot judarna ville skilja dem från varandra och varken ge Gud eller kejsaren vad dem tillhörde.

Men här skall man noga lägga märke till detta: Gud vill inte rubba eller upphäva kejsarens makt, ty den hindrar dig inte i din tro, inte inför Gud. Du må ha vilket världsligt ämbete och kall som helst, så kan du däri förbli en kristen, om du vill. Men på samma sätt bör också kejsaren lämna Herren Gud och hans rike helt och orubbat, och inte hindra människorna att ge Gud, vad de är honom skyldiga. Vad detta är, är ovanför sagt, nämligen att vi tror på Kristus, gärna hör hans ord, rättar vårt leverne efter detta och inte företar oss något som strider däremot. Mer kan vi inte göra mot Gud här på jorden.

I denna tjänst får kejsaren eller den världsliga överheten inte hindra undersåtarna. Om överheten understår sig något sådant, så får undersåtarna inte lyda henne, utan hellre lida, vad som än därför kan övergå dem. Det är således en svår synd, när världslig överhet fordrar att bli åtlydd på att sådant sätt, att man därvid inte kan bevisa Gud den lydnad han fordrar. T.ex. när de förbjuder den rätta läran, straffar sina undersåtar för att de mottar nattvarden så som Kristus instiftat den, eller tvingar människor till avgudiskt väsen med själamässor, avlat, helgonens tillbedjande m.m.

I detta och annat sådant går de utöver sitt ämbete och vill förhindra oss att lyda Gud. Ty Gud fordrar framför allt av oss, att vi hör hans ord och lyder det utan vidare. Vill överheten hindra undersåtarna i detta, så må de veta, att de inte är skyldiga att lyda henne. Ty det står skrivet: "Man måste lyda Gud mer än människor." Och Herren befaller oss här inte blott att ge kejsaren det kejsaren tillhör, utan också att ge Gud det Gud tillhör.

Om den världsliga överheten skulle förtörnas över lydnaden mot Gud och hans ord och därför sätta undersåtarna i fängelse eller t.o.m. ta deras liv, så får man låta det ske. Man har då den trösten, att det visserligen är sant, att kejsaren eller den världsliga överheten är vår herre, men att den ändå inte är det ensam, utan vi har en herre som är större, nämligen vår Herre Gud i himmelen. Om nu en av dessa två herrar måste bli förtörnad, så att man måste vara olydig antingen mot Gud eller kejsaren, så är det bättre att förtörna kejsaren än Gud med sin olydnad.

Ty om du är olydig mot Gud och därmed vill ställa dig in hos kejsaren eller den världsliga överheten, så är Gud en sådan herre som kan och vill straffa den olydnad, man visat honom, med helvetets eld och evig död. Något så förskräckligt bör väl ingen människa draga över sig. Då bör hon tusen gånger hellre förtörna kejsaren, ty om denne blir aldrig så vred, kan han ändå inte straffa olydnaden med något värre än ett timligt straff. Med kejsaren menar jag här inte någon viss person utan överheten i allmänhet. Ty här kallar Kristus den så, då han säger: "Given kejsaren vad kejsaren tillhör."

Se för det andra också på vad lönen blir. Är du lydig mot Gud och rättar dig efter hans befallning, så skall på den lydnaden följa en evig belöning, nämligen himmelen och det eviga livet. En orättfärdig och syndig lydnad, som du mot Guds befallning visar mot din överhet, för däremot med sig en fördel som varar blott en kort tid, och sedan får du i evighet lida straffet för den. Detta bör tjäna de arma kristna till tröst, när de måste leva under en sådan överhet, som inte låter dem få tillgång till Guds ord, ja, som med våld vill tvinga dem att deltaga i påvens avguderi och falska gudstjänst. Och sådant är förhållandet mångenstädes i vår tid. Ty Gud låter inte leka med sig. Han vill, att du skall ge kejsaren det kejsaren tillhör, men också Gud det som Gud tillhör.

Och detta är alldeles skäligt. Ty av kejsaren och den världsliga överheten har vi intet vidare än näring, mat och dryck, kläder, beskydd och fred och vad annat som hör till detta förgängliga livet. Men av Gud har vi vårt liv och våra lemmar och därtill hopp om det eviga livet. Skulle vi då för att göra människor till viljes, överge en sådan Gud, av vilken vi får har gott i evighet, och i stället tjäna människor och vara olydiga mot honom? Därifrån må den käre Guden bevara oss, det får sedan därvid gå oss så som hans gudomliga vilja är.

Men den världsliga överheten borde bättre ge akt på sitt ämbete. Om Kristus hade sagt: giv kejsaren allt vad han vill ha, eller allt vad ni äger, då kunde den med rätta fordra eller ta detta från sina undersåtar. Men här står tydligt: "Ge kejsaren, vad kejsaren tillhör." Det innebär, att överheten har sitt vissa och bestämda, och med det skall den låta sig nöja. Vill den sträcka sig längre och även ta det som tillhör Gud, då skall ni veta, att ni inte är skyldiga att ge det. Ni behöver inte, ja, ni får inte, så vitt edra själars salighet är eder kär, ge kejsaren det. Ty liksom kejsaren inte har makt att fordra detta, så har Gud förbjudit undersåtarna och nekat dem att ge kejsaren det.

Därför är det ett förskräckligt elände, som utan tvivel störtar ett land i all möjlig olycka, när överheten inte låter sig nöja med den lydnaden att undersåtarna med liv och gods håller sig till henne och tjänar henne, utan också fordrar att de skall tro och i trossaker göra, vad hon vill, t.o.m. fast det strider mot Guds ord. Så förbjuder man den rätta, rena läran och tillåter inte undersåtarna att gå och höra predikan där, varest man rätt delar Guds ord. Dessutom förbjuder man böckerna, så att folket inte skall få läsa dem. Därjämte anställer man falska och lögnaktiga predikanter, som predikar den gamla draveln, där man inte får höra ett enda ord, som kunde ge en rätt tröst eller förmå en till bättring. Och vad ännu värre är, sådana skrikhalsar uträttar med sitt predikande intet annat, än att de försmädar det heliga evangelium och kommer med de värsta beskyllningar mot det. Dessa skulle gärna vilja, att det usla, avgudiska mässoffret blev bibehållet. De vill också gärna, att man skall be till helgonen och dyrka dem, företa vallfärder och köpa avlat, likaså att människor hoppades vinna syndernas förlåtelse genom bikt, fastor, högtider och andra sådana gärningar. Kunde de få det därhän, så skulle de tycka, att de hade ställt det väl. I synnerhet bedriver de stort ofog med den heliga nattvarden, trots att Kristi befallning och den äldsta kyrkans bruk alldeles klart visar, att man skall motta den under både bröd och vin och inte bara brödet eller den ena gestalten såsom de kalla det.

Detta och annat sådant, som furstar och biskopar i somliga länder utövar mot sina undersåtar, vill de försvara därmed, att man skall bevisa lydnad mot den världsliga överheten. Alldeles som här stod: ge kejsaren allt och Gud intet. Ty att i det som tillhör Gud lyda kejsaren och inte Guds ord, det är att sätta kejsaren över Gud, att frånta Gud allt och ge kejsaren allt. Gud inte blott unnar kejsaren att hans undersåtar skall lyder honom, utan han befaller det på det allra eftertryckligaste! Därför håller han också en så allvarlig hand däröver, att aldrig något uppror eller någon olydnad mot den världsliga överheten förekommit, som inte blivit strängt straffat på undersåtarna. Det har vi ju också sett på de upproriska bönderna i vårt land. Men därjämte vill Gud också ha sin lydnad. Han vill ställa gods och lemmar, hus och gård under kejsarens lydnad. För egen del fordrar han blott att hjärtat skall förbli hans, så att han genom sitt ord och sin ande får regera däri. Får han inte det, så följer därav till slut intet gott. Det blir alltid till olycka, när kejsaren, utom den makt han redan har över gods och lemmar, också vill ha makt över hjärtat och behärska det, i det att han fordrar, att var och en skall i det som tillhör Gud, göra vad kejsaren vill, och inte vad Gud i sitt ord lärt och befallt. Ty Gud vill ha sitt rike ostört och sin tjänst oförhindrad. Den som sätter sig emot detta, han stöter emot med huvudet och får det krossat. Så har det alltid gått även med de största monarker och konungar. Så snart de har velat ha allt och inte velat lämna något åt Gud, har Gud likväl behållit sitt, men tyrannerna har förlorat allt och gått under.

Alltså ser man här, hur Herren begränsar kejsarens makt och inskränker den inom ett visst område. Och det sker för att han skall hålla sig till sitt och inte gripa in i Guds rike och makt. Ge kejsaren, säger han, det som kejsaren tillhör. Liksom ville han säga: "Det som tillhör Gud och inte kejsaren, det skall ni för allt i världen inte ge kejsaren. Ty då blir ni olydiga mot mig och alltför lydiga mot kejsaren. Han kan väl belöna er därför till en liten tid, men jag straffar olydiga undersåtar med den eviga elden. Kejsaren må därför hålla sig till vad som tillhör honom. Vill han inte det, så skall du ändå akta dig för att ge honom det som tillhör mig. Ty dessa två riken bör förbli åtskilda och får inte blandas om varandra. Utan Gud måste få behålla vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör."

Likväl måste en viss måtta iakttagas även i fråga om det timliga, det som angår kroppen, penningarna och godset. Ty det skall ju vara skillnad på världslig överhet och ett tyranniskt regemente. En tyrann tar ifrån undersåtarna, så länge han finner något att taga. Något sådant vill Herren här alls inte tillåta överheten. Utan när han befaller undersåtarna att ge kejsaren vad kejsaren tillhör, så vill han därmed också låta kejsaren förstå att han inte får fordra eller ta mer än honom tillhör.

Han gör således en skillnad mellan det som är ditt och det som du skall ge överheten av det som är ditt. Ty regeringarna är inte insatta för att alla skall bli tiggare och ingen få ha sitt i fred. Man betalar ju överheten skyddsavgifter, skatter och pålagor just för att undersåtarna skall få behålla sitt, sköta sin näring, med ära föda sig och de sina och föröka sitt välstånd.

Men när nöden kräver det och man för att bevara freden måste rusta sig mot fiender, då får ingen draga sig undan. Utan då skall var och en tjäna överheten och med liv och gods bistå henne så långt han förmår. Men utom i sådan gemensam nöd, får överheten inte regera tyranniskt. Den får inte heller pålägga undersåtarna allt för stora bördor, utan låta det stanna vid ordentliga och måttliga skatter. Annars tar hon vad henne inte tillhör. Och därmed ådrager hon sig då Guds vrede, ty han brukar straffa tyrannerna med uppror och med främmande fiender, ävensom på annat sätt.

Detta må nu vara nog om dagens evangelium. Gud förläne både vår överhet och oss sin nåd, att vi på ömse sidor måtte ge Gud, vad vi är honom skyldiga. Då skall även det andra ordna sig väl, så att vi ger kejsaren, och han nöjer sig med, vad honom tillhör. Så skall vi tillbringa vår tid här på jorden i ett stilla fridsamt och Gud behagligt leverne och sedan genom tron på Kristus bli evigt saliga.

Det förläne oss vår käre Herre Gud genom Kristus, vår Herre, och den helige Ande. Amen.