Vad huvudinnehållet i detta evanglium är, det får ni, kära vänner, höra redan i början. Petrus hade frågat Herren, hur han borde förhålla sig, om hans broder syndade mot honom, hur ofta han borde förlåta honom, och om det kunde räcka med sju gånger. Då svarar Herren honom: "Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju." Det betyder, att bland kristna skall syndaförlåtelsen inte ha något mått eller någon gräns. Den ene skall alltjämt förlåta den andre och akta sig för att hämnas. Ty hämnden tillhör Gud ensam. Och man skall låta honom behålla sitt majestät och sin makt oförkränkt. Det är detta som hela denna liknelsen bevisar. Och vi skall nu samla och framställa dessa bevis, det ena efter det andra.

Särskilt skall vi då ge akt på det ordet, som Herren säger: "Därför är himmelriket likt en kung som ville ha redovisning av sina tjänare." Ty denna befallning om syndernas förlåtande skall man inte tillämpa på rikena här i världen. Där är det olikhet mellan ämbeten och personer, i det att den ene har makt och myndighet över den andre. Där får man inte överse med ondskan eller låta var och en göra vad honom lyster. Utan där måste man straffa det onda och hålla människor till tukt, ärbarhet och rättrådighet.

Således är det inte meningen, att en fader skall förlåta sina barn allt och ha överseende med deras självsvåld. Nej, han måste straffa och får inte se genom fingrarna med något. Likaså skall inte heller husbonde och matmor ha överseende med sitt tjänstefolk, eller världslig överhet med sina undersåtar, utan om något orätt bedrives, så skall de straffa det. Ty den vanarten är ändå inrotad djupt nog i världen, att hon blir fräckare och värre, ju längre man överser med henne. Och om barnen inte låter sig styras av fader och moder, så går det till slut därhän, att bödeln får ta hand om dem för att hämma ondskan.

Därför angår denna befallning inte den yttre ordningen här i världen, där det, som sagt, finns olika ämbeten och personer. Utan den gäller himmelriket, i vilket vi alla är jämlikar och har blott en enda herre över oss, av vilken vi alla skall njuta denna förmån. Detta himmelrike tar sin början redan här nere på jorden. Det kallas med ett annat namn för den kristna kyrkan på jorden, och i den regerar Gud med sitt ord och sin Ande. Såvida du nu inte har ett sådant ämbete, i vilket du har Guds befallning att straffa det som är orätt, så skall det annars tillgå så i denna kyrka, att den ene alltid förlåter den andre och ingen hämnas sig själv. Tvärtom skall vi bevisa vår nästa all barmhärtighet och vänlighet, när han behöver det. Och detta skall vi göra, även om nästan gjort sig förtjänt av ett helt annat bemötande från vår sida, och vi efter världens sätt att tänka hade goda skäl att tillfoga honom allt ont.

Men varför vår Herre Kristus vill ha det så, det visar han klart och med flera skäl i liknelsen om de två tjänarna och konungen.

Det första skälet är, att vår käre Herre Kristus vill, att hans kristna skall tänka på vilken nåd Gud har bevisat dem, då han likväl, om han velat, haft så många och stora anledningar att straffa oss och tillfoga oss allt ont. Men eftersom vi nu, utan vår förskyllan eller värdighet, fått röna barmhärtighet, så bör vi förhålla oss på samma sätt mot vår nästa. Herren visar oss här, vilket som är den rätta vägen för oss att få syndernas förlåtelse, och låter oss tydligt se, vilka vi är och vem Gud är, vad vi förtjänar inför Gud och vad Gud gör mot oss.

I liknelsen om tjänaren som var skyldig tiotusen pund, vill Herren lära oss alla, hur vi allesamman är ansedda inför Guds domstol. Ett pund var hos de gamla en viss summa penningar, ungefär tretusenfemhundra kronor. Tiotusen pund utgjorde då en ofantlig summa, nämligen trettiofem millioner. Herren liknar vår synd vid en så stor penningsumma för att visa, att vi aldrig kan göra oss kvitt den eller gottgöra för den. Ty vi har synden genom arv, så att vi för den med oss från moderlivet. Ju mer vi växer upp och tilltar i ålder, desto mer visar sig också synderna. Ty den synd som vi ärvt av andra ökar vi också på med våra egna synder, och förökar så vår skuld till Gud. Så blir vi fördjupade i skulder, alldeles som denne tjänaren.

Vad blir då utslaget över tjänaren för hans stora skuld? Jo, att Herren bjuder, att han själv, hans hustru, hans barn och allt vad han äger skall säljas. Därmed vill Herren visa, att vi arma syndare inte blott inte kan betala utan också måste lida döden för syndernas skull. Såsom Paulus säger: "Syndens lön är döden." Och Herren själv hotar i paradiset: "Men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö." Därhän är det kommet för oss arma människor, att Guds lag för våra synders skull fäller ett så hårt utslag över oss allesamman och överlämnar oss åt döden. Ty om inte synden vore, skulle ingen människa dö. Men vart vill vi nu ta vägen? Skulden står för våra ögon. Herren vill ha sin betalning, men vi kan inte betala, det är rent omöjligt.

Här har vi då detta sköna, härliga och trösterika ord, till vilket vi borde böja våra öron, och för vilket vi borde öppna våra hjärtan, så att vi skulle lära oss den konsten, hur vi skall komma ifrån den stora skulden och slippa döden. Detta sker endast och allenast därigenom, att vi gör så som Herren säger, att tjänaren gjorde. Han ser klart både sin stora skuld, sin oförmåga att betala och straffet som hotar honom. Därför faller han ner för Herren, beder och säger: "Ha tålamod med mig." Detta kallar vi på svenska att krypa till korset och begära nåd.

Det är detta Herren vill, att vi skall lära oss, om vi annars vill bli fria från skulden. Ty den som inte vill bekänna sin skuld utan förnekar den, han gör blott sin sak värre. Så gör fariséerna, vilka håller sig för fromma och rättfärdiga. Men erkänner vi den, så är vi fast, ty vi kan inte betala. Det är därför en farlig och förskräcklig villfarelse, att man i påvedömet visar människor till deras egna gärningar och deras egen tillf yllestgörelse, för att därmed skaffa bort synden. Nej, den enda utvägen är, att du bekänner din synd och skuld och med tjänaren faller ner, ber om nåd och säger som publikanen i Luk. 18:13: "Gud, var nådig mot mig, syndare."

Ja, invänder du, men tjänaren säger ju ändå här, att han skall betala alltsamman. Han må säga vad han vill, så måste vi ändå erkänna, att det inte var sant, utan att det var honom alldeles omöjligt. Därför förefaller det, som om Kristus härmed vill ge till känna, hur det i liknande fall står till med våra hjärtan, nämligen att vi inte kan fatta denna nåd, som är så stor och överflödande. Vi tycker alltid, att det är för mycket, ja, att Gud omöjligt kan vara så nådig, att han efterskänker allt. Vi tycker, att något skall väl ändå betalas, och att det är för mycket begärt att få alltsamman helt och hållet utstruket och efterskänkt.

Att våra tankar är sådana har Herren velat visa därmed, att fast tjänaren ber om nåd, så erbjuder han sig likväl att betala, vad han är skyldig. Likväl är det också sant, att den som av hjärtat begär sina synders förlåtelse, åtminstone måste ha den föresatsen att inte göra nya skulder, d.v.s. att avstå från synden, bättra sig och för framtiden bli frommare. Ty att framhärda i synder och inte vilja avstå från dem och ändå bedja om syndernas förlåtelse, det är att driva gäck med vår Herre Gud.

Den som nu tar sin tillflykt till Guds barmhärtighet och ber om nåd, hurudan finner han då Gud? Jo, i högsta grad välvillig och nådig. Ty hör vad som här säges av Guds Son, som är i Faderns sköte. Tjänarens herre ömkade sig över honom, säger han, och gav honom fri och efterskänkte honom hans skuld. Detta är den riktiga sanna färgen, med vilken man allra trognast kan avmåla Gud och hans hjärtelag. Den som ger honom en annan färg, han avmålar honom oriktigt och annorlunda än han är i sig själv.

Ty det är en helt och hållet falsk föreställning, när våra hjärtan håller Gud för att vara en sträng domare, hos vilken syndare inte kan finna någon nåd utan måste frukta idel vrede. Det betyder härvid ingenting, att själva lagen predikar just så om vår Herre Gud. Ty lagen talar om sådana syndare som inte hoppas eller begär någon nåd. Men de syndare som bekänner sin synd, sörjer över den och av hjärtat önskar, att de inte hade på det viset förtörnat Gud, och som är oroliga och bekymrade därför att de levat så tvärt emot Gud och inte följt hans bud, och därför nu ber om nåd, de skall finna nåd, såsom här står skrivet.

Det förhåller sig nämligen så, att Gud är en nådig Gud och har ett fadershjärta. Därför har han medlidande med vår nöd. Den går honom till hjärtat. Det är såsom profeten säger i Hes. 18:23, att han inte har lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill, att han vänder om från sin väg och får leva. Om han därför finner hos dig ett hjärta som begär nåd, och som känner avsky för synden och vill upphöra med den, då vill han gärna efterskänka all din skuld och bevisa nåd. Det kan vi se på denne tjänaren som erkänner sin skuld och ber om nåd.

Men genom vilket medel det är som Gud vill ge oss sin nåd, det lär oss evangelium på andra ställen. Det lär oss nämligen, att Guds Son, vår käre Herre Jesus Kristus, har tagit sig an syndare, så att han lagt deras synd på sig och med sin död lidit straffet för den. Där det nu finnes förtröstan på Herren Kristus och Hans nåd, där har man vunnit Guds hjärta, så att han inte mer kan vredgas eller straffa. Ty han har redan i sig själv ett medlidsamt hjärta, så att det gör honom ont, att vi råkat i sådan jämmer och nöd. När Adam och Eva fallit i synd och död, erbjöd han sig därför av sig själv att låta genom kvinnans säd ta ifrån djävulen hans makt.

Detta är nu vår lära, som vi, Gud vare lov, har rätt och ren i våra kyrkor, nämligen att vi får syndernas förlåtelse, evig rättfärdighet och evigt liv endast genom tron på Kristus, d. ä. genom Guds nåd och barmhärtighet. Detta ser vi på tjänaren, som är skyldig en så stor summa, men får den efterskänkt av nåd, utan förtjänst och utan någon god gärning, blott därför att han håller sig till nåden och ber om det. Därför är det en vilseledande, falsk och gudsförsmädande lära, när de påviska predikar om syndernas förlåtelse och därvid säger människorna, som har en skuld som de omöjligt kan betala, att de bör och måste betala den med egna gärningar. Men att vi visar människor blott och bart till Guds nåd genom Kristus, det kallar de kätteri och villfarelse Men tag du för dig detta evangelium och se där, vilka som kommer sanningen närmast: vi, som predikar om nåden, eller de, som predikar om egna gärningar och egen tillfyllestgörelse.

Kort sagt, hela denna predikan går ut på att Gud vill förlåta oss och alldeles för intet ta oss till nåd och efterskänka all vår skuld. Om denna nåd påminner Herren oss här, för att vi skall förhålla oss på samma sätt emot varandra och i allt visa varandra välvilja och vänlighet och inte räkna för noga med vår nästa. Då beter vi oss såsom kristna, vilka fått nåd och som därför också bör bevisa nåd mot var och en. Detta är det första skälet som Herren här anför, och därmed vill han lära oss vilket som är den rätta vägen till salighet, på det att vi måtte få nåd och syndernas förlåtelse.

Det andra skälet är detta: Herren vill att vi skall rätt bedöma och väl överväga den skada och oförrätt som tillfogats oss av andra. Vi skall då finna, även om vi väger med guldvikt, att skulden som vi har till vår Herre Gud förhåller sig till det som vår nästa är skyldig oss, så som tiotusen pund till ett hundra penningar. Detta skall då beveka oss, att när Gud efterskänkt oss en så stor summa, vi å vår sida inte heller räknar så noga med nästans lilla skuld, utan låter den gå genom sållet och är benägna till vänskap.

Ordet penning betyder egentligen en denar, som var ett gammalt romerskt mynt av ungefär tjugofem öres värde. Hundra sådana penningar blir en obetydlig summa i jämförelse med tiotusen pund, då varje pund gällde mer än tretusen kronor. Nu vill Herren säga: Om ni också vill så högt som möjligt uppskatta den skada, som ni tycker er ha rätt vredgas över, vad är den då värd? Knappt några kronor mot de millioner, som ni är skyldiga vår Herre Gud. När nu Gud blundar för er och inte vill se eller räkna denna stora skulden, hur kan ni då vara så obarmhärtiga och hårda, att ni inte vill efterskänka något, utan räknar allt så noga? Gör för Guds skull inte så. Lägg edra synder i en vågskål och er nästas i den andra, och gör så som eder himmelske Fader har gjort med edra många och svåra synder. Då är ni rätta kristna.

Det tredje skälet ligger däri att Herren i liknelsen kallar oss allesamman för tjänare. När samme tjänare, säger han, kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra silverpenningar Även detta bör beveka oss till nåd och avskräcka oss från att hämnas. Ty vi är alla blott tjänare och har samme herre över oss. Och det är en herre som både kan och skall straffa oss för det onda som var och en av oss gör. Vi skall låta hans makt och rätt ha sin gång och inte hindra honom därvid. Ty han kan inte tåla, att du griper in i hans ämbete och vill göra det som det tillkommer honom ensam att göra. Därom säger han på ett annat ställe: "Min är hämnden och vedergällningen."

Dessutom är det Guds ordning, att han vill att synden skall få sitt straff. Och till detta begagnar han inte bara den onde som kan angripa och på många sätt skada liv och egendom, om Gud tillåter honom det. Utan han använder därtill också fader och moder, husbonde och matmoder samt den världsliga överheten här på jorden. Alla dessa har Guds befallning att straffa det onda.

Tag dig därför till vara, om du är barn och tjänare i huset och lider orätt av andra barn eller av tjänstefolket, och låt inte vreden ta överhand hos dig, så att du hämnas och inte vill förlåta. Tänk: "Det är min medtjänare, jag har ingenting att befalla över honom. Jag vill låta den straffa, som är herre över oss båda. Vill han inte göra det utan försummar sitt ämbete, så finns det ännu en däruppe över oss alla. Han skall inte låta det vara ostraffat." Så bör både borgare och bönder och kort sagt var och en förhålla sig mot andra och akta sig för att hämnas. Det är detta som Herren menar, när han i liknelsen säger: Han träffade på en av sina medtjänare.

Det fjärde skälet är detta: vad vinner en människa med, att hon inte rättar sig efter denna lära, och inte vill efterskänka något utan blott vredgas och straffa, utan att tänka på hur stor Guds nåd mot henne är och hur liten nästans skuld är och denna är ju ändå hennes medtjänare, över vilken hon inte har något att säga? Hon uträttar därmed intet annat, än att denna stora obilligheten och obarmhärtigheten inte längre kan hållas hemlig. Andra kristna får se den och blir mycket bedrövade över den, samt kommer inför Herren och berättar allt för honom. Detta vill säga så mycket som att den helige Ande, som bor i de kristna, bedrövas genom denna obarmhärtighet. Det gör dem ont och de suckar till Gud därom. Ingen må tänka, att denna suckan blir förgäves och utan verkan. Ty även om Herren annars hade velat ställa sig så som om han inte såg eller visste något, ja ville uppskjuta och fördröja straffet så tvingas han genom denna klagan och suckan av andra kristna att åtaga sig saken och påskynda bestraffandet.

Liksom fromma människors förbön inte är overksam eller förgäves, så är alltså den allmänna förbannelsen, det allmänna klagandet över de onda, inte heller overksamt eller förgäves. Därför vill Herren här förmana oss att inte förakta denna allmänna förbannelse utan vara vänliga och barmhärtiga mot våra medtjänare. Då skall vi träffa kristna, som tackar Gud för sådan barmhärtighet och önskar att han måtte vedergälla oss och handla mot oss på samma sätt.

De människor är alltså olycksaliga och gudlösa, vilka föraktar båda delarna, både andra människors välsignelser och deras förbannelser. Ty båda delarna slår in, välsignelsen på de fromma, förbannelsen på de onda. Detta kan man få se, när det blir dyr tid. Den som då håller inne sin säd, såsom girigbukar brukar, och väntar på att priset skall stiga, honom förbannar folket, såsom Salomo säger i Ordspr. 11:26. Men den som lämnar ut sin säd, över hans huvud kommer välsignelse. Men de gudlösa bryr sig inte om varken förbannelsen eller välsignelsen. Men det är skäl att lägga märke till om en sådan förbannelse verkligen ingenting betyder och om inte i stället all möjlig olycka kommer över den som drar förbannelsen över sig. Ty Herren uppmanar oss, såsom vi här ser, att taga oss till vara och inte ge anledning till att medtjänarna blir bedrövade och går till Herren och säger vad de har sett. Ty hör nu vad följden då blir.

Herren kallar tjänaren inför sig. Här har vi det femte skälet, nämligen att om du inte vill bevisa barmhärtighet mot din nästa utan hämnas på henne och straffar henne, så kommer Gud inte att tiga still därtill utan ställer dig till ansvar. Detta skall ske på den yttersta dagen. Då skall det förskräckliga utslaget fällas, att du skall överlämnas åt fångknektarna, tills du betalar allt.

Vad har du då, arma människa, vunnit genom din vrede? Annars kunde du haft en nådig Gud och bli lös och ledig från alla dina skulder, om du velat bevisa barmhärtighet mot din nästa och haft fördrag med hennes oförrätter. Men nu vill Gud inte heller förlåta dig, utan räkna med dig lika noga, som du räknar med din nästa. Det är ju en genomdålig och bedrövlig affär, när du, för ett öres skull, och hellre än du vill kvitta det, förlorar hundratusen kronor. Och denna jämförelse är likväl allt för ringa i förhållande till vad det i verkligheten innebär, att en människa inte kan få syndernas förlåtelse, utan i evighet måste bli kvar under Guds vrede och onåd.

Därför gör också Herren denna slutsats: "Så skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder." Han kallar oss för varandras bröder. Då kan ju ingen fiendskap eller ovanlighet tålas. Men nu är vi alla så bristfulla, att vi aldrig kommer att kunna leva tillsammans med varandra så, att inte emellanåt den ene med ord eller gärningar eller på något annat sätt förolämpar den andre.

Hur skall det då vara? Skall vi leva som hund och katt och bita och klösa varandra? Nej, det bör i stället vara så, att vi av hjärtat förlåter och tänker: Varför skulle jag beklaga mig över min broder? Är Gud så nådig mot mig, att han har efterskänkt en så stor summa fritt och alldeles för intet för sin Sons Jesu Kristi skull, varför skall jag då fråga efter några öre? Jag vill kvitta det ena mot det andra, glömma och förlåta och tacka Gud för att han har förlåtit mig och tagit mig till nåd, när han ändå haft tusen och åter tusen gånger mera skäl att förtörnas på mig och straffa mig, än jag har i förhållande till min nästa.

Den lära som vår käre Herre Kristus i dag låter predika för sina kära kristna, är alltså den, att vi skall lägga band på oss själva, inte ge vreden lösa tyglar, utan väga vår skuld till Gud mot nästans skuld till oss och vara glada, att båda blir borttagna.

Men nu visar det sig tyvärr, att vi alls inte följer detta bud, utan låter djävulen regera och driva oss till vrede, hämnd och all olycka till vår egen stora skada och förlust. Ty det är en avgjord sak, att om du inte vill förlåta, så vill inte heller Gud förlåta dig. Vill du hämnas, vredgas och straffa, så vill Gud också hämnas, vredgas och straffa. Men det är helt olika slag av vrede och straff. Ty Guds vrede och straff är eviga, och för dem utsätter du dig genom en liten vrede som uppstått för en skuld som är så obetydlig mot den andra och för något som du inte har rätt att vredgas över. Gud ensam har rättighet att straffa. Och det är säkert, att om du inte straffar och sålunda med ditt straffande förekommer Gud, så skall han straffa synden hos din medtjänare vida hårdare och förskräckligare, än du kan föreställa dig.

Därför finner man, att en synd alltid blir straffad med en annan. Hämndgiriga, bittra och ofördragsamma människor drives av djävulen så långt in i vrede, att de varken kan eller vill bedja ett Fader vår. Ty de finner däri en törntagg, som de inte vill släppa över sina tungor, nämligen att en kristen skall bedja: Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Ty de förstår rätt väl, att om Gud inte förlåter dem på annat villkor än att de förlåter andra, så kommer deras synder att förbli oförlåtna.

En sådan dom vill de inte själva uttala emot sig och över sig. Då låter de hellre bli att bedja Fader vår. Men tror du inte, att djävulen har fått sådana människor riktigt i sina klor, när de för sin vredes skull också låter bli att be? Vad har väl en kristen kvar, när han har förlorat bönen? Han har ingenting. Ja, han ligger i en dubbel olydnad mot Gud.

Likaså händer det, att sådana människor avhåller sig från Kristi lekamens och blods högvärdiga sakrament, och för en liten, obetydlig och orättvis vrede mot nästan berövar sig själva den högsta trösten mot synden och det onda samvetet. Vore det inte tusen och åter tusen gånger bättre att låta all vrede fara och lida och fördraga all orättvisa än att uppsåtligt och övermodigt berövar sig själv Guds nåd och ådrager sig hans vrede.

Den som nu finner sitt hjärta så förhärdat i vrede och hat, han må därför ta för sig detta evangelium, besinna sig och be Gud om förlåtelse, för att han så länge behållit vreden mot sin nästa. Han må också strax börja att av hjärtat förlåta, på det att Guds vrede och dom inte må överraska honom, utan också han få sina synders förlåtelse och evigt liv genom Kristus, som är allas vår återlösare och saliggörare. Detta förläne oss allas vår nådige Gud och Fader i himmelen. Amen.