I dagens evangelium förekommer två stycken som är särskilt rika på tröst och värda att lägga märke till. Det första är det underverk, som Herren Kristus gör med den sjuke ynglingen, när han gör honom frisk utan att komma till honom. Hän endast säger till fadern: "Gå, din son får leva." Vid det ordet blev ynglingen strax frisk, fast han befann sig många mil därifrån, och alls inte visste något om det ordet. Detta var ett stort och härligt under, och vi kan därav se, att vår Herres Kristi ord har en allsmäktig kraft. Vad han bjuder, det sker ofelbart, och varken djävulen eller världen kan hindra eller förebygga det. Vi måste nämligen betrakta denna sjukdom på samma sätt som andra gärningar, med vilka den onde fienden plågar de arma människorna. Till att göra om intet sådana gärningar, behöver man inte något mer än vår Herres Kristi ord. Har man det, är alltsamman avhjälpt. Ty djävulen måste mot sin vilja vika, så snart denne mannens ord höres. Det ser vi här också.

Således tjänar detta underverk först till att lära oss rätt känna Herren Kristus. Ty det visar oss, att han inte blott är en människa, som i allting är lik andra människor, utan också en evig allsmäktig Gud. Ty han är en herre över död och djävul och kan med ett enda ord skaffa hjälp emot dem. Därför bör vi lära oss, att, när vi är i nöd, söka hjälp hos honom mot djävulen och dennes gärningar, såsom också mannen här gör.

Framför allt skall vi hålla hans ord för härligt och stort, såsom något som har en allsmäktig kraft. Ty den som äger det, han äger allt och förmår allt. Den däremot, som inte äger Guds ord, honom kan ingen annan makt, vishet eller helighet skydda mot synd, död och djävul. Det som Herren Kristus här gör med mannens son, att han genom sitt allsmäktiga ord frälsar honom ur döden och behåller honom vid liv, det vill han genom sitt ord göra med oss alla, om vi blott vill ta emot det. Då vill han förlossa oss inte blott från kroppslig sjukdom och nöd, utan också från synden och den eviga döden.

Därför bör vi följa denne manns exempel. I allt vad som händer oss skall vi söka råd och hjälp hos Kristus. Ty han kan i all nöd och i själva döden hjälpa så lätt, att han blott säger ett ord, och så är vi botade. Och därtill kommer, att han är så hjärtligt villig att hjälpa oss. Ty då mannen skyndar på och inte vill vänta länge, så skyndar Herren Kristus på ännu mer. Han vill inte låta sonen sväva i fara, ända tills Kristus kommer ned till honom i sällskap med fadern, utan strax på stunden gör han honom frånvarande frisk och sund, i det att han säger till fadern: "Gå din son får leva." Så vill vår käre Herre Kristus vara nådig även mot oss, om vi blott har allvar och i en rätt förtröstan på honom söker hjälp hos honom. Detta bör vi inte tvivla på. Ty han är av sin himmelske fader sänd och har kommit till jorden, för att han skulle göra oss fria från djävulens tyranni och försätta oss in i sitt himmelska rike. Den som söker och begär hans hjälp mot synd och död, han skall därför förvisso finna den här. Det ser vi på denne mannen, och där var det ändå bara fråga om en timlig hjälp. Huru mycket villigare måste då inte Jesus vara att hjälpa, när det gäller den eviga saligheten. Ty då är ju faran mycket större och vi i större behov av hjälp.

Detta är det första stycket och det som man vanligen brukar predika om, när sådana Kristi underverk avhandlas. Ty de är gjorda och uppskrivna för oss, på det att vi må lära känna vår käre Herres Kristi makt och vilja och i vår nöd komma till honom.

Det andra om vilket man brukar tala i denna berättelse är, att vi här har ett särskilt tydligt exempel på tron, av vilket vi riktigt och säkert kan lära oss, vad tron är. Våra motståndare, de påviska, talar om tron så, som om den endast skulle vara en kunskap om, vad Kristus är och vad han har gjort Men då kan de själva inte reda sig, utan de måste erkänna, att djävulen och de falska kristna, som blir fördömda, vet detta lika riktigt och väl som de rätta kristna.

Däremot säger skriften om tron, att vi genom den kommer till syndernas förlåtelse, rättfärdighet och evigt liv. Ty så säger Paulus i Rom. 3:28: "Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar." Och profeten Habakuk säger i 2:4: "Den rättfärdige skall leva genom sin tro." Och Kristus säger till Maria, som fick sina synder förlåtna: "Gå, din tro har hjälpt dig."

Sådan tro kan varken djävulen eller en falsk kristen äga, fastän de har och känner till berättelserna lika bra som de rätta kristna. Djävulen känner ganska väl till Kristus och vet vad han har lidit och gjort på jorden. En kristen måste också känna till detta, men den kunskapen är dock inte den rätta tron genom vilken man får syndernas förlåtelse och evigt liv.

Men här står vad den rätta tron är. Ty den är inte något annat än att tro, att det som Kristus talar och lovar är sant och utan allt svek. Ty dessa två stycken hör ihop: att Gud lovar och att vi med hjärtat håller oss därvid och inte tvivlar på, att det är sant, fastän vi ännu inte har det eller ser det. Där nu löftet är och vi av hjärtat tar emot det och tror att det är sant så som det lyder, där finns den rätta levande tron.

Det ser vi här. Mannen kommer till Kristus och ber honom komma med och hjälpa hans son. Här fanns förtroende för Herren Kristus, att han både kunde och ville hjälpa sonen. Men detta förtroendet var ännu utan ordet och vilade blott på det undret som Herren hade gjort i Galileen på bröllopet. Mannen hade utan tvivel hört talas om detta. På grund därav fattar han nu det förtroendet för Herren Kristus, att denne skall hjälpa honom. Detta må man visst kalla för tro, men det är ännu en ganska svag tro. Ty han har ännu inte fått löftet, och denna tro, detta förtroende grundar sig därför på en oviss undran huruvida Kristus vill hjälpa eller inte. Hjälper han, så vill mannen anse honom för en stor och helig man; hjälper han icke så vill han inte akta honom något vidare.

Därför tilltalar Kristus honom strängt och säger: "Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte." Därmed vill han säga, att tron skall vara grundad inte bara på tecken och under utan också på ordet. Ty tecken och under kan vara uppdiktade och falska, men den som bygger på Guds ord, kan inte bli bedragen. Ty Guds löfte är visst och kan inte ljuga. Ty fastän Herren har gjort tecken och under för att därigenom uppenbara sig och draga människor till tron, så har dock hans mening ytterst varit den, att människor skulle se mer på hans ord än på tecknen som skulle tjäna till att bekräfta ordet. Ty det var inte det viktigaste för honom att hjälpa denne och andra sjuka till kroppen. Hans egentliga ämbete var att visa människorna till ordet och inprägla det i deras hjärtan, på det att de därigenom skulle bli saliga.

Emedan nu denne man ännu inte har något ord eller något bestämt löfte av Kristus, så kan han inte med visshet tro. Av underverket i Kana och kanske också av det allmänna ryktet om Kristus såsom en ny profet, har han fått det förtroendet för Kristus, att denne kan och skall hjälpa hans son. Men denna tro sträcker sig inte längre, än såvida hjälpen följer. Därför har han så brått och är rädd, att hans son skall dö, om hjälpen dröjer. Här fattas alltså ännu mycket, och det är ännu inte någon rätt tro. Ty han tänker, att den sjuke inte kan bli hjälpt, om inte Kristus personligen kommer till denne; och han fruktar, att om Herren dröjer och sonen under tiden dör, så är allt ute och förgäves. Och det var i sanning omöjligt för mannen att vid den tiden ha någon tro av annat slag. Ty han hade, som sagt, ännu intet löfte, intet ord, vid vilket han kunde trygga sig och hålla sig fast. Men så snart Kristus öppnar sin mun och säger: "Din son får leva", så upptändes den rätta fullkomliga tron, vilken utmärkes därav, att den håller sig vid Kristi löfte. Detta ser vi på mannen. Han tror detta Kristi ord och går sin väg, i fast förtröstan på detta, och tvivlar inte på att han, när han kommer hem, skall finna sin son frisk och sund.

Lär dig alltså här, vad det vill säga att tro. Det är nämligen intet annat än att inte tvivla på Kristi ord och löfte, utan hålla det för visst och sant. Ty ordet lovar ju, att det aldrig skall slå fel, även om vi ännu inte ser eller känner det. Ty det är det utmärkande för tron, att den håller sig vid och tror det som ännu inte är för handen. Det som är för handen behöver man inte tro, det ser och känner man. Om en rik man, som har överflöd på gods och penningar, tror, att han inte i år skall dö av hunger, så är det inte någon tro. Men den som inte har något förråd och likväl håller sig till Guds ord, i vilket Gud har lovat att såsom en fader skaffa honom hans uppehälle, såvida han förblir i gudsfruktan och är trogen i sin kallelse, han har en rätt tro. En sådan tro kan omöjligt slå fel. Ty den vilar på Guds ord, som är allsmäktigt och som säger oss, att om vi först söker Guds rike och sedan håller på med vårt arbete, så skall allt det andra tillfalla oss.

Vi erfar också alla, den ene så väl som den andre, att vi genom synden är så fördärvade, att alls ingen rättfärdighet finns hos oss. Eftersom ordet förkunnar oss syndernas förlåtelse och rättfärdighet för Kristi skull, så kan detta ord inte fattas på annat sätt än genom tro. Därför förhåller det sig också så med en kristen, att fast han inte är något annat än en syndare, så är han dock genom ordet och tron utan synd, ren och rättfärdig. Dit hjälps han av tron. Hans gärningar kan inte skaffa honom det, vilket de påviska predikar. Ty vad våra gärningar angår, så är vi, även där dessa är som bäst, intet annat än onyttiga tjänare såsom Herren själv säger i Luk. 17:10.

Liksom jag sagt om rättfärdigheten, så förhåller det sig också med livet. Vi har genom synden råkat så djupt ned i döden, att vi inte ett ögonblick kan vara säkra om vårt liv. Utan vi måste säga så som hedningar sagt, att sedan en människa kommit till världen är ingenting vissare för henne än döden. Detta ser vi jämt och ständigt. Inte bara på andra människors exempel, utan vi får också erfara på oss själva, hur lätt det är hänt, att man råkar ut för sjukdom eller något annat olycksfall. Likväl lyser i all denna jämmer och nöd ordet för oss och lär oss att förtrösta inte blott för detta timliga livet utan också för det eviga. Vi som tror har det ju inte i händerna. Vi känner det inte och kan inte ta på det. Men det är lovat i ordet och vi tror på det. Och det är säkert, att denna tro inte skall svika oss, ty den vilar på Guds ord, som är evigt och allsmäktigt.

I korthet sagt, trons art är denna: liksom ordet lär oss att hoppas på de tillkommande, eviga och himmelska ägodelar, som vi ännu inte har, så tillägnar tron sig dessa tillkommande skatter, som om de redan är förhanden och tvivlar inte på dem. Ty den ser, att Guds ord är allsmäktigt, och att Gud är sannfärdig och inte ljuger. Därför har tron sitt öga noga fäst på ordet. Ser den att ordet är där, då går den frimodigt fram, och låter varken djävul eller värld skrämma sig. Ty den vet varpå det till slut beror, och hur det skall avlöpa, hur ont det än kommer att göra djävulen.

När den däremot ser, att där inte är något Guds ord med, då låter den intet sken, intet hot och ingen makt i världen förmå sig att hålla det för sanning utan lider hellre vad som helst, som kan möta henne av den orsaken. Om man i påvedömet hade givit akt på att tron är så beskaffad, så hade man aldrig blivit så illa förförd till avguderi och villfarelse. Men man lämnade Guds ord ur sikte och föll med sin tro på den ena eller andra gärningen, som om den skulle hjälpa en till syndernas förlåtelse. Och därigenom förlorade man inte ett enbart timligt gott utan själva själen genom falsk gudstjänst och avguderi.

Därför är det en högst nyttig och nödvändig lärdom, att man riktigt vet, vad det är att rätt tro. Och till en rätt tro hör, att man har Guds ord och löfte och håller sig fast därvid, i visshet om att det skall ske så, som ordet säger oss. Ty att tro utan Guds ord är ingen tro utan en falsk vantro och därav blir ingenting. Om du t.ex. trodde, att du skulle bli kejsare. Därav bleve ingenting, om du också kände dig fullkomligt viss på det. Men när David, som var av ringa stånd, hade Guds ord genom profeten Samuel därpå, att han skulle bli konung i Israel, så måste han också bli det, vad än Saul gjorde för att hindra det.

Så är det också här. Fast mannen tänkte, att Kristus skulle hjälpa hans son, så stod den tanken inte på säker grund, ty han hade ännu inte ordet. Men när ordet kom, så att han hörde av Kristus: "Gå, din son får leva", då var det inte längre någon nöd. Han ville då inte beskylla Herren Kristus för lögn, ty ordet kunde inte bedraga honom.

På samma sätt har också vi Guds ord och löfte, i det att Herren Kristus tröstar hela världen och säger: "Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden." Joh. 8:51. Likaså säger Johannes om honom: "Se Guds lamm, som borttager världens synder." Dessa språk gäller alla och envar. Ingen bör här utesluta sig själv. Ty han säger inte: "Om den eller den tror på mig", utan han talar om alla: "Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden." Så säger inte heller Johannes, att Kristus blivit av Gud sänd för att vara ett offer, som skulle offras för den eller den särskilda människan, utan för hela världens synder.

Nu är ju du också en syndare och befinner dig i världen, tag det därför åt dig och tvivla inte på att det gäller dig och har skett för din skull. Detta är den grund, varpå vår tro skall vila, för så vitt det är fråga om syndernas förlåtelse och ett evigt liv. Och vi skall då lika litet bli bedragna som denne mannen.

Vi skall nämligen inte föreställa oss, att mannen haft någon fördel framför oss, så att han haft lättare för att tro, därför att Herren i sitt ord syftar så uttryckligt på hans person, och säger till honom: "Gå, din son får leva." Det förekommer oss svårare att tro, eftersom våra personer inte så uttryckligen utmärkas i ordet, utan det där talas blott i allmänhet. Det är likväl inte så. Vår käre Herre Kristus har nämligen inte låtit det stanna vid en sådan predikan i allmänna ordalag. Utan liksom han här säger till mannen: "Gå, din son får leva", så säger han till var och en i synnerhet, ja, till mig och dig: "Min son, dina synder förlåtas dig. Du skall ha det eviga livet."

Ty säg mig: med vem talade Gud och med vem hade han att göra, då du blev döpt? Inte sant? Ditt dop gäller dig ensam och inte någon annan. Det är du som njuter förmånen av ditt dop, andra har ingen förmån av att du blir döpt. Vill de ha nytta av dopet, så måste de själva låta sig döpas. Men vad säger då Gud till var och en som låter sig döpas? Jo, så lyder hans löfte: "Den som tror och blir döpt skall bli frälst." Och vidare: du blir döpt till Kristi död, så att det gäller dig, att han har dött för dig och med sin död frälst dig från synden och döden. Hur kunde Gud väl tala vänligare med dig eller innesluta din person i ordet mera bestämt och uttryckligt än han gör det i dopet, där det inte gäller någon annan än dig ensam utan det kallas och är ditt eget dop.

På samma sätt förhåller det sig, när du begär att bli avlöst från dina synder och kommer till en kyrkans tjänare eller till någon annan kristen, hos vilken du hoppas att finna Guds ord. Är det inte då i sanning så, att liksom du annars i predikan hör det ordet i allmänhet, att Kristus har dött för alla dina synder, så hör du här med särskild tillämpning på dig själv, att denna Kristi död angår dig, och att du skall ta den åt dig? Ty där faller ju orden så: "Käre broder, kära syster, vi är allesamman syndare och hade därför allesamman måst bli fördömda. Men Guds Son har för vår skull blivit människa, för våra synders skull dött och för vår rättfärdiggörelses skull åter uppstått. Misströsta därför inte. Kristus har betalt för dig. Du skall gå fri. Trösta dig blott av hans lidande och tag det åt dig."

Likaså ges i Herrens nattvard i brödet Kristi lekamen och i vinet hans blod just åt dig. Och därvid sägs just till dig, att hans lekamen är för dig utgiven och hans blod för dig utgjutet. Och det sker för att du inte skall tvivla, utan tillägna dig detta offer såsom skett för dig. Ty Kristi lekamen och blod lägges i din mun och ges särskilt åt dig, så att du skall äta och dricka dem för dig allena. Där har ju Gud då inte att göra med någon annan. Han talar inte till någon annan än till dig, som har infunnit dig vid denna måltid och där äter och dricker, såsom han befallt.

Se nu här, hurudana kristna de är, som kan gå så länge utan att begära avlösning, ej heller går till denna nåderika måltid. De som nu inte har något begär efter detta och inte heller tror, att Gud där särskilt har med dem att skaffa och talar med dem, tröstar dem och tillsäger dem syndernas förlåtelse och det eviga livet, de är inte värda bättre än att djävulen kommer till dem och talar med dem. Felet är alltså inte, att Gud inte talar särskilt med oss. Utan felet är, att vi inte följer den kunglige tjänarens exempel, så att vi tror och håller för sant och visst det som Kristus lovar just oss.

Den kunglige tjänaren hade också haft skäl att inte tro, om han hade följt sitt förnuft och låtit sig dragas bort från ordet. Ty vem skulle väl kunnat tro, att detta enda ord skulle kunna verka så kraftigt på flera mils avstånd och uträtta så stora ting? Han hade väl kunnat säga: "Jag vet väl, i vilket tillstånd jag lämnade min son och hur farligt sjuk han låg. Skall han få hjälp, så uträttar det ingenting, käre Herre, att du talar med mig. Du måste komma honom närmare, röra vid honom och tala till honom. Då kan där vara något hopp." Men mannen slår bort alla funderingar, håller sig rätt och slätt vid ordet och tror det så visst, som om han såge sin son frisk och sund framför sig. Ty om det inte hade stått så till i hans hjärta, så skulle han inte ha låtit sig avböjas med blotta ordet. Men han låter sig nöja därmed, såsom Johannes så väl uttrycker det, då han säger: "Då trodde mannen det ord som Jesus sade till honom och gick."

Här ser du vad tron egentligen är, när du vill rätt beskriva och avmåla den. Den är ingenting annat än att du håller för visst och sant vad Kristus lovar dig. Vänj dig då härvid och lär dig först och främst vad det är som Gud tillsäger och lovar dig i dopet och Kristus i evangelium och i nattvarden. Håll dig av allt hjärta vid denna försäkran, och låt inte förvilla dig från denna tro, av andra tankar, som visserligen inte uteblir. Vi förnimmer hos oss synd och död. De låter sig oupphörligt märkas och erfaras. Om du nu inte vill hålla dig vid ordet utan släpper det och dömer efter som du känner dig, så kommer synden att föra dig i ångest och förtvivlan och döden att med makt fördärva dig.

Men hur gör en kristen? Han erkänner att han är en syndare och vet, att han har döden att vänta. Men så vänder han sig om och håller sig vid ordet, så hårt han kan, och säger: "Kristus har dött för mig. Därför är jag fri från synden och kan inte dö. Varken djävul eller död har någon del i mig, ty Kristus har uträttat och betalt för mig, vad jag var skyldig." Detta är att tro rätt, och det är omöjligt, att den som så håller sig till ordet kan bli besviken eller bedragen.

Ja, säger du, jag ser intet av detta, mycket mindre har jag det, som jag skall tro. Jag bara hör det. Vem vet om det är sant? Svar: Tro det som ordet säger dig. Då blir du för visso inte bedragen. Det skall till slut befinnas förhålla sig just så. Gör som mannen här. Han fick också hålla sig till ordet. Han såg inte, att hans son hade blivit bättre. Men emedan han trodde ordet, så kom hans tjänare dagen efter med den underrättelsen att hans son var frisk och sund. Och när han kom hem, såg han det för ögonen. Då behövde han inte längre tro, utan det stod då i verkligheten för hans ögon så, som han hade trott.

Så bör det även vara med oss. Syndernas förlåtelse och det eviga livet är inte något, som vi kan känna eller har i händerna. Om du i dag har hört predikan, begärt avlösning och gått till Herrens bord, så är du ändå för din egen person likadan som i går. Du känner dig inte annorlunda. Du har ditt gamla kött och blod liksom förut. Men stöt dig inte på detta, utan håll dig fast vid ordet som försäkrar dig om syndernas förlåtelse och evigt liv. Gå åstad, liksom denne kunglige tjänare, utan att tvivla, så skall visst den rätta stunden komma. Liksom du nu tror syndernas förlåtelse och ett evigt liv genom Kristus, så skall du också i sinom tid finna det, nämligen i det andra livet. Här har vi det blott i ordet och i tron, men där skall vi ha det i verkligheten och erfarenheten.

Det föriäne oss Gud, vår käre Fader i himmelen, för sin Sons, Jesu Kristi, skull, genom sin helige Ande. Amen.