I denna dags evangelium får vi höra, hur Guds rike liknas vid ett bröllop. Till detta hade gäster inbjudits. Men dessa inte bara uteblev och föraktade det, utan somliga gick till och med så långt att de misshandlade och dödade de tjänare, som kungjorde detta härliga bröllop för dem och kallade och inbjöd dem dit.

Här skall man först lägga märke till, vad som menas med himmelriket Det är nämligen inte ett konungarike här på jorden, utan det är ett rike i himmelen. Och i det riket är Gud själv ensam konung. Det riket är den kristna kyrkan, och den finns här på jorden. Herren använder denna liknelse om ett bröllop, därför att konungens Son, vår käre Herre Kristus, tagit kyrkan till sin brud. Himmelriket skall därför förstås på det sättet, att det finns här på jorden, men ändå inte är ett världsligt eller timligt rike, utan ett andligt och evigt. Med oss kristna här på jorden förhåller det sig nämligen så, att vi redan mer än till hälften befinner oss i himmelriket Ty vi är där med själen och anden, fast i tron. Och till slut skall också kroppen komma efter.

När du hör talas om himmelriket, skall du därför inte bara se upp i himmelen efter det Utan du skall bli kvar här nere och söka det bland människorna, nämligen över allt i hela världen, där man lär evangelium, tror på Kristus och rätt brukar de heliga sakramenten. Himmelriket är på ren svenska detsamma som Kristi rike, evangelii och trons rike. Ty där evangelium är, där är Kristus. Där Kristus är, där är också den helige Ande och hans rike; det är det rätta himmelriket. Alla som har ordet och tror det samt har tillgång till sakramenten och genom tron förblir i Kristus, de är himmelska furstar och Guds barn. Och sedan behövs det blott att Gud tar bort väggen, som står emellan, d.v.s. att vi dör, så blir sedan alltsamman himmel och salighet.

Så bör vi då först och främst lära oss, att himmelriket är vår Herres Kristi rike, och att det finns, där ordet och tron finns. I detta rike har vi i hoppet evigt liv. Och om vi ser på ordet och tron, så är vi där rena från synden och fria från döden och helvetet. Det är blott än så länge den inskränkningen, att vi har att dragas med den gamla säcken, vår kropp, och med vårt fördärvade kött. Köttet är ännu inte bortskaffat. Det måste först ske, men sedan skall det för oss bli idel liv, rättfärdighet och salighet.

Nu säger Kristus, att till detta bröllop har vår Herre Gud låtit kalla och inbjuda sitt folk Israel genom de heliga profeterna, innan ännu Kristus kommit i världen. Ty profeternas förnämsta uppdrag var, att bjuda judarna att vänta på detta bröllopet. De skulle trösta sitt folk med den förkunnelsen, att Guds Son skulle bli människa och genom sin död betala för hela världens synd, samt att han genom sin uppståndelse skulle förstöra dödens och djävulens rike och våld. Och sedan skulle han låta evangelium gå ut i hela världen och låta i sitt namn för alla predika syndernas förlåtelse och evigt liv. De heliga profeterna har alltså bjudit människorna att vänta på denna nåderika predikan, trösta sig därmed och hoppas förlåtelse för alla synder och ett evigt liv genom Kristus.

Men Kristus säger här, att de bjudna uteblev och inte ville komma. Så gjorde också judarna i öknen, när de önskade sig tillbaka till Egypten. Därefter sände han ut andra tjänare, när tiden var inne, att Kristus skulle komma och låta höra sin predikan och låta se sina underverk. Då kom Johannes Döparen och Kristi lärjungar. Dessa sade att måltiden var tillredd och att det enda som återstod var, att man nu skulle låta allt annat vara och smycka och göra sig i ordning för bröllopet. Men också detta var förgäves. "Men de brydde sig inte om det utan gick sin väg, en till sitt jordbruk, en annan till sina affärer." Osaliga är de som för jordagods och köpenskap föraktar denna härliga måltid, nämligen syndernas förlåtelse och det eviga livet, och ändå hyser den förhoppningen att det skall gå väl för dem. Ty om de inte hade hoppats det, skulle de väl inte ha älskat sitt jordagods och sin köpenskap så högt, att de för deras skull försummade gästabudet.

Men det går så, då det kära evangelium kommer ut bland människorna. Världen blir då värre än förut, och var och en vill driva sin hantering. Därmed skaffar man sig så mycket att göra, att man inte hinner lyssna till inbjudningen. Så kommer det också framgent att gå. Därför skall ingen förarga sig över att människorna nu för tiden är så giriga, högfärdiga och stolta och särskilt bemöter sina lärare, som inbjuder dem till gästabudet, så ovänligt, ja behandlar dem sämre än sina drängar.

Sådant, säger jag, må man inte ta anstöt av. Man skall inte tänka: "Det går dessa människor väl i hand med deras jordagods och köpenskap. Därför vill jag göra som de." Nej, tänk inte så. Ty vår Herre Gud är visserligen en välvillig värd, som en tid kan lämna oss kredit. Men han efterskänker inte därför sin rätt. Nu ser han på och låter borgare och bönder bedriva sin ondska. De får föraktar evangelium och all trogen förmaning och undervisning, som ges dem. De får samla penningar och fördyra allt vad andra behöver såsom ved, säd, smör och ägg. Och Gud tiger stilla därvid, som om han inte såg det. Men så kommer han i dag eller i morgon med en farsot, så att människor dör bort i mängd, eller med ett krig, så att soldaterna överfaller ditt hus, tar vad de finner, misshandlar dig, om de inte rent av dräper dig, och skändar hustru och barn. Och du måste se på med jämmer och veklagan och ropa: "Varför behandlar vår Herre Gud oss så grymt?"

Då visar det sig, hur din girighet, ondska och högfärd har behagat Gud. Ty då skall det heta: "Min vän, du har förut hållit på med din girighet och din högfärd, och trotsat och föraktat mitt ord. Nu får du hålla till godo och se hur din räkning står. Du har hållit på att frossa så länge. Betala nu en gång och håll fram din hals." Så kommer det en gång att gå till slut. Därför vore det bäst att hålla upp i tid och bättra sig. Därtill förmanas vi också flitigt genom ordet. Vi skulle väl gärna vilja ha det så, att vi fick förakta Guds ord och göra vad vi vill och ändå slippa att bli straffade av Gud. Ja, så borde det vara ordnat.

Men låt oss nu gå vidare i evangelium. Somliga av de inbjudna var ännu värre. De tog fatt på tjänarna, misshandlade och smädade dem, ja, till på köpet dödade dem. Här syftar Herren i synnerhet på staden Jerusalem, som dödade profeterna och slutligen även Guds Son själv. Men vad hände? Konungen blev vred och sände ut sitt krigsfolk, nämligen romarna, vilka han tog i sin tjänst. Dessa dräpte mördarna, brände upp staden i eld, och förfor så grymt med judarna, att de sålde dem billigare än sparvar, nämligen trettio för en penning. Då blev det ett ömkligt skriande och klagande, som kunde ha bevekt Gud själv i himmelen. Men de hade ju velat ha det så. De hade länge festat, och låtit förgäves predika för sig. Nu fick de till slut betala kalaset och Gud ville inte mer lyssna till dem. Tag dig därför väl till vara.

Vi har också mycket annat på oss, som med rätta förtörnar vår Herre Gud. Vrede, otålighet, girighet, omsorger för vår utkomst, onda lustar, otukt, hat och andra laster är alltsamman stora och förskräckliga dödssynder. Och de går i svang och tar överhand över allt i världen. Likväl är dessa synder att räkna för intet i jämförelse med föraktet för Guds ord. Och det föraktet är så stort och allmänt i alla stånd, att man väl må gråta och jämra sig däröver. Det är också säkert, att om man blott skulle låta ordet få framgång och hålla det i ära, så skulle Gud ha tålamod med andra synder både länge och väl. Men det vill världen inte alls. Den är mätt på ordet, föraktar det och vämjes vid det, liksom en sjuk vid mat och läkemedel. Därför vredgas Gud över en sådan vrånghet och straffar den.

Till det bedrövliga, att denna synd är så vanlig, kommer nu också, att den är en förskräcklig, helvetisk och djävulsk synd, eftersom den inte vill räknas för synd, såsom andra synder. Man tycker att det betyder ingenting, att man hör predikan utan att beflita sig om någon uppmärksamhet. De flesta framhärdar i sin bekymmerslöshet och tycker att vinet smakar lika gott under predikan som annars. Än mindre gör sig någon samvete däröver, att han så litet frågar efter det dyra ordet.

Så är det inte med andra synder. Dråp, äktenskapsbrott och tjuveri har ändå stundom med sig ånger, så att hjärtat blir förskräckt och önskar att det vore ogjort. Ty där är ändå ingen som håller sådant för rätt. Men att man inte beflitar sig om att höra ordet eller rent av föraktar och förföljer det, däröver gör sig ingen något samvete. Just därför är det också en sådan förskräcklig synd, att både land och folk till slut går under genom den. Ty när synden inte erkännes så kan där omöjligen bli bot och bättring. Så har det gått med staden Jerusalem och med alla konungariken.

Vårt land får också en gång sitt straff. Ty synden ropar alltjämt upp till himlen och lämnar inte Gud någon ro. Därför måste han vredgas och säga: "Jag har givit er min käre Son, min högsta och käraste skatt. Jag vill också gärna tala med er och lära och undervisa er om, hur ni skall få evigt liv. Men jag finner ingen som vill lyssna till mig. Därför måste jag låta straffet komma." Om detta säger Herren själv: "Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda." Joh. 3:19.

Det är detsamma som om han ville säga: "Jag ville gärna tiga med alla andra synder. Men att jag har sänt mitt ord till dem och de inte frågar efter det, det är den dom som bryter halsen av världen. Och det är vad som retar mig mest. De är fulla av andra synder. Från dem skulle jag gärna vilja hjälpa dem genom mitt ord. Men det vill de inte befatta sig med. När de nu inte vill lyssna till mitt ord, så lyssnar de i stället till djävulens ord, och det får jag låta ske. Men de får själva se sig om, hur det därför skall gå dem."

Så har det gått med de kristna i österlandet, i de sköna länder som turkarna lagt under sig. Och inte heller vi vill nu längre höra eller tåla evangelium. Därför får vi i stället höra på och dras med de partier som djävulen uppväcker, vederdöparna och sakramentssmädarna. Så går det, när man föraktar och inte vill lyssna på Guds ord. Detta är den största och svåraste av alla synder. Därför följer också därpå det största och svåraste straff. Vår Herre Gud skulle gärna se, att vi föll på knä för ordet och skrev det, inte bara i böcker med gyllene bokstäver, utan också i våra hjärtan. Men så vill världen alldeles inte ha det. Nej. hon kan knappast tåla, att det finns skrivet i böcker och ljuder från predikstolen. Hon vill ha djävulen i sitt hjärta. Och han regerar henne också mer än tillräckligt.

Låt därför varna er. Gud har redan för andra synders skull orsak nog att vredgas och straffa. Men den synden är värre än alla andra, när man föraktar hans ord och behandlar dem illa, som inbjuder oss till detta bröllop och till detta gästabud. Den som nu ligger i denna synd, han må veta och i sitt samvete övertygas om, att det inte är bara en obetydlig synd han begår, utan att det är den allra största och svåraste, och den som Gud minst kan tåla, och som han straffar strängast.

Alla beklagar sig över den stora opålitlighet och girighet, som nu för tiden är allmän här i världen. Ja, det är visst illa, och i längden kan det inte få bli ostraffat. Men huvudsynden är ändå den, att vi har evangelium och därunder ändå sover så hårt. Under predikan går vi och slår dank på torget, sitter på värdshusen eller samlas på idrottsplatserna. Det är en synd som övergår alla andra synder. Därför kommer Gud också alldeles säkert att bestraffa den synden. Och det kommer att ske på det sättet, att han sänder villfarelse och partiandar, som rövar ordet ifrån oss. Så har det gått i de länder, där Muhammeds lära råder. Där får de nu lära sig att tro på djävlaläror, eftersom de förut föraktade Guds ord, då de hade det.

Så har det också gått i påvedömet. I början var läran rätt och ren. Men i sin dårskap förhöll sig människorna otacksamt mot den välgärningen. Då straffade Gud dem för den synden därmed att de gick i kloster, och där i sin blindhet bedrev självplågeri. Och i stället för att tro den gudomliga sanningen trodde de grova, skadliga, skamliga och gudsförsmädande lögner. Och nu är djävulen åter i farten och skickar oss på halsen sakramentssmädare och vederdöpare. Ty den synden måste bli straffad både lekamligen och andligen. Varför vill man inte förbli vid ordet och ta emot det med tacksamhet?

Se därför till, så visst det är er kärt att bli saliga, att ni aktar er för att synda på det sättet. Håll i stället Guds ord i ära och hör det flitigt och gärna. Om man också inte vill göra det av något annat skäl, så borde man göra det därför, att Gud har befallt det och att man behagar honom genom en sådan tjänst Ty det är inte bortkastat att tjäna en så stor herre. Han kan belöna det i rikt mått. Därför bör alla kristna flitigt iaktta den tjänsten och därvid tänka: "Eftersom min Herre Gud vill ha det så, att jag skall höra hans ord, så vill också jag gärna bevisa honom den tjänsten, på det att jag må kunna berömma mig av att en gång ha tjänat Gud en dag eller en timme."

Detta skäl borde vara tillräckligt att beveka oss till att bruka Guds ord. Men det finns också andra och viktigare skäl. Ty Gud har lovat dig och sagt: "Om du flitigt hör mitt ord och tar vara på det, så skall du bli en herre över djävulen. Han skall då fly för dig och inte våga nalkas dig. Där mitt ord är, där är jag också själv. Men där jag är, där vågar inte djävulen infinna sig, utan blir tvungen att packa sig bort."

Än vidare skall du också ha den nyttan därav, att din synd blir dig förlåten, och att ditt hjärta blir upptänt till sann andakt och rättskaffens lydnad. Kort sagt: mitt ord skall visa dig vägen till himlen och föra dig till det eviga livet. Ty mitt bud att du skall tjäna mig är sådant, att du själv får den största nyttan av det. Du vore under alla omständigheter skyldig att göra, vad jag vill ha av dig. Men nu har jag befallt dig en sådan tjänst, som du själv har den största fördelen av. Detta får vi erfara redan om vi ägnar en enda timme åt att betrakta de tio buden eller Fader vår. Då blir det alltid någon ny frukt, så att man upptäcker och lär sig något, som man förut inte vetat.

Och framför allt är det den nyttan därmed, att djävulen inte kan stanna kvar hos oss och göra oss någon skada. Därför skall ingen kristen vara så lärd, att han tycker sig redan kunna Fader vår och de tio buden tillräckligt. Om den tanken faller honom in, skall han strax slå bort den och säga: "Fastän jag i dag redan har bett, så vill jag nu bedja om igen." Om han gör så, kan han alltid driva bort djävulen och synden från sig och visa vår Herre Gud tjänst och lydnad. Gör du inte så, då misshagar du vår Herre Gud och han blir missnöjd med dig. Och vem skulle väl gärna vilja utsätta sig för en så stor herres vrede?

Men nu går den största hopen sin väg och aktar ordet mindre än intet. Skulle nu i morgon farsoter eller krig utbryta, då tar sig vår Herre Gud inte an dig. Utan du får ropa och skria förgäves, liksom du nu låter honom ropa. Såsom det heter i Salomos Ordspråk 1:24-30: "Ni vägrade lyssna när jag ropade  och ingen brydde sig om att jag räckte ut min hand, ni förkastade alla mina råd och ville ej veta av mina varningar. Därför skall också jag le när olycka drabbar er, och håna er när förskräckelse kommer över er, när förskräckelse kommer som ett oväder och olycka närmar sig som en storm, när nöd och ångest drabbar er. Då skall de ropa till mig utan att få svar, de skall söka mig utan att finna mig. Eftersom de hatade kunskap och inte ville frukta HERREN, eftersom de inte ville veta av mitt råd och föraktade alla mina varningar."

Så förfärligt skall denna synd bli straffad. När du en gång kommermed blodigt huvud, skall vår Herre Gud le åt dig och säga: "Det är rätt åt dig. Du har inte velat ha det på annat sätt. Jag har med allvar predikat för dig. Men du har inte velat höra på mig. Nu får du höra på djävulen i stället." Du har inte velat lyssna till honom, som säger: "Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila." Nu får du i stället lyssna till broder soldat som förbannar dig och sticker ett spjut igenom dig. Det är rätt, att det går till så. Varför föraktar du Guds ord, som du borde lyssna till och akta som din högsta skatt? Men du skyndar bort till dina åkrar. Du har så mycket att sköta både här och där, att du inte hinner passa på predikan. Inbillar du dig, att det inte skulle förtörna Gud? Han har ju dessutom gett dig sex dagar, på vilka du skall arbeta och sköta din näring. Han begär inte mer än den sjunde dagen, att du då, honom till ära och dig själv till gagn, skall göra gott och tjäna honom. Och ändå skall han inte kunna få ens så mycket av dig.

Alltså har vi här att lägga märke till denna Herrens allvarsamma predikan mot judarna. Han bestraffar dem för att de hade föraktat bröllopet, d.v.s. bespottat det heliga evangelium, när det predikades för dem, samt dräpt tjänarna. Vi ser därav, att konungen inte kan tåla denna otacksamhet och detta förakt. Utan han skickar ut sitt krigsfolk, d.v.s. romarna, och låter förgöra dråparna och bränna upp deras stad. Vem kan beskylla vår Herre för att han skulle ha gjort orätt i detta? Om en mäktig furste hade en son och sände denne till några fångar i ett torn, för att han skulle befria dem, och dessa då betedde sig så, att de inte blott inte tog emot honom med glädje, utan dödade honom och till på köpet bespottade fadern, tror du väl, att denne då skulle betrakta det som ett skämt? Nej han skulle skjuta ner både torn och fångar Och däri skulle han göra rätt.

Så handlar nu vår Herre Gud. Han skickar sin Son för att befria oss från synd, död och djävul och hjälpa oss till evigt liv. Därför borde vi ju ta emot honom med stor fröjd och all ära. Vi borde lyssna till hans ord och tro på honom. Men vi vänder honom ryggen. Vi föraktar hans ord och det råd och den hjälp som han i detta erbjuder oss, och går i stället till våra åkrar och näringar, som ligger oss mer om hjärtat. Kommer så en gång blixt, åska, farsot, fiender eller andra landsplågor, och vi då ingen räddning får, fast vi ängsligt klagar, ropar och skriker, så må vi hålla tillgodo därmed och bära vårt straff. Ty vi skall betänka, att vi blott allt för väl förtjänat det. Vår käre Gud har ju i denna sista och onda tid, då tron på Kristus och kännedomen om honom varit nästan alldeles utsläckta, gett oss sitt saliga ord rent och i rikt mått. Men vi har inte blott inte tackat honom för detta utan rent av föraktat det på det skamligaste. Därför bör vi väga det ena mot det andra och vara nöjda därmed, att han väntar så länge med helvetets eld och genom dessa timliga straff söker förmå oss till bättring, på det att vi måtte bli fromma och upphöra att synda.

Detta menar evangelisten, då han säger, att konungen förgjorde dråparna och brände upp deras stad. Detta säges oss till en varning, för att vi varken skall stöta oss på den stora hopen eller följa dess exempel. Ty på annat sätt går det inte till här i världen. Den vill inte veta av ordet utan älskar mera sina åkrar och sin näring. Men ve den! Ty vad straff och dom som följer därpå, det ser vi på judarna.

Låt oss därför inte följa deras exempel utan med flit och angelägenhet höra ordet. Och låt oss framför allt hålla dem, som inbjuda till bröllopet, i all ära, samt älska och värdera dem för deras Herres skull, som har sänt ut dem. Så skall Gud vara med oss i all nöd. Han skall hjälpa och beskydda oss och till slut ge oss det eviga livet för sin Sons, vår Herres Jesu Kristi skull, han som är vår käre brudgum.

Detta är nu det första stycket i liknelsen. Det handlar om judarna, vilka nu är sin kos. Hör nu vidare, hur det går hedningarna. De låg därute på vägarna och hade inte, såsom judarna, lagen eller Guds ord. De hade inga murar utan allt var öppet såsom en obefästad stad, och djävulen kunde fara fram och tillbaka bland dem så som han behagade. Också dessa låter nu konungen inbjuda, allt efter som de påträffas, man och kvinna, ung och gammal, rik och fattig. Och så ser vi än i dag, hur Gud har förordnat sitt dop, sitt ord, sin nattvard, så att var och en som önskar det kan bli delaktig därav.

Denna inbjudning innebär alltså inte något annat, än att Kristus blir predikad för oss alla, att vi blir burna till det heliga dopet, att vi skall vara gäster, äta och dricka, d. ä. få syndernas förlåtelse, evigt liv och seger över djävulen och helvetet. Så är också vi hedningar allasamman bjudna till detta gästabud.

När nu alla borden är fullsatta (ty det står tydligt att onda och goda utan åtskillnad var bjudna tillsammans) går konungen in och ser på sina gäster. Då finner han några som inte är klädda i bröllopskläder. Ty det står så till med de kristna, att man finner ogräs bland vetet. Somliga är onda och har dock namnet, att de är kristna, därför att de är döpta, gå till nattvarden och höra predikan. Men de har av alltsamman inte mer än namnet. Ty de tror inte det är sanning.

Detta måste vi vänja oss vid. Ty vi kommer aldrig att med vår predikan få det därhän, att en hel stad eller by eller ens ett helt hus blir fromt. Det sker aldrig. Utan goda och onda kommer in, alldeles som det står här. Detta måste vi finna oss i och unna dem det namnet att de kallas kristna. Ty om de än inte är fromma, så är de dock inbjudna gäster. Detta kommer att fortfara ända till den yttersta dagen. Men då kommer en annan dom att fällas.

Likväl är en avgjord sanning, att denne konungen inte bara vill inbjuda alla till sin Sons bröllop, utan också kommer att se efter, om de inbjudna har klätt sig brudgummen till ära. Tänk er t.ex. en smed som ville komma in bland bröllopsgästerna, sådan som han kommit från hammaren eller smedjan, och gå med i bröllopståget, klädd i lång skjorta och slokig hatt och med kolsvart skägg och ansikte. Helt säkert skulle ingen gärna låta honom gå bredvid sig, även om han var bjuden till bröllopet. Alla och i synnerhet brudgummen skulle tänka, att han antingen inte var vid sina sinnen, eller att han gjorde det för att håna denne. Ty till ett bröllop bör man ju komma ordentligt klädd.

Så, säger Herren, skall det gå till även här. Du är visserligen en bjuden gäst, när du är döpt, hör predikan och går till nattvarden. Men du är likväl inte klädd i bröllopskläder, när du inte tror och inte gör något allvar av saken, utan tänker använda kristendomen blott till orätt vinning, och alltså inte är kristen för Guds skull eller för din salighets skull. Och då skall du inte tänka, att du skall kunna smyga dig undan. Konungen skall få syn på dig och draga fram dig, antingen på den yttersta dagen eller i din sista stund. Och han skall säga till dig: "Finner jag dig här, du som har namnet och kallas kristen, men likväl inte tror, vad en kristen bör tro? Aldrig i hela ditt liv har du med allvar frågat efter, hur du skall kunna bli fri från synden och bli from och salig. Alla dina tankar har varit vända till gods, ära och goda dagar. Därför kommer du nu så sotig och osnygg. Bort med dig. Du får inte vara med bland dem som har bröllopskläder. De kunde ju bli nedsölade av dig."

När detta förehålls sådana lättsinniga kristna, i samvetet eller på den yttersta dagen, då skall de, såsom Herren här försäkrar, förstummas och inte ha något att säga till sin ursäkt. Ty varmed skulle de väl kunna ursäkta sig? Gud har gjort, vad på honom ankommit. Han har givit dig sitt heliga dop. Han har hållit sitt heliga evangelium framför dina ögon. Ja han har låtit det komma till ditt hus och din gård. På samma sätt är det med avlösningen och nattvarden. Han har i kyrkan förordnat sina tjänare, i hemmet fader och moder, husbonde och matmoder, för att de skulle säga dig, vad du borde tro, och hur du skall ställa ditt leverne.

Därför kan du inte säga, att du inte vetat det, och att om du blott vetat det, skulle du visst ha trott. Utan du måste erkänna: "Jag är döpt, man har predikat och talat till mig alldeles tillräckligt om det. Men jag har inte tagit emot det. Jag har låtit världen vara mig kärare." Detta är just vad som står här, nämligen att den svarte och smutsige gästen förstummas. Ty vem skulle kunna svara domaren, när vi själva måste ge honom det vittnesbördet, att han skänkt oss sin Son och i dopet och det heliga evangelium erbjudit och lovat oss all nåd. Ty det beror ju nu blott på oss själva, om vi vill räcka fram händerna och ta emot, vad han så hjärtligt gärna vill ge oss. Därför måste den förskräckliga domen fällas över de kristna som nte tror, att man skall gripa dem vid händer och fötter och kasta dem i mörkret utanför. Det vill säga: de måste för evig tid ligga fångna med djävulen i helvetet och i helvetets eld. Händer och fötter är nämligen bundna, så att de inte kan göra sig lösa med några gärningar. Därtill får de ligga i mörkret och vara skilda från Guds ljus. De är berövade all tröst och vistas i evigt kval, ångest och jämmer, och får aldrig mer se någon gnista av ljus.

Det är något fasansfullt, om vi blott läte det gå oss till hjärtat, att så till evig tid ligga fången i helvetets kval, där intet annat är än gråt och tandagnisslan, nämligen tandagnisslan av köld och gråt av hetta. Så har de gamla lärarna uttytt det, fast Herren därmed velat beteckna alla plågor som man kan uttänka. Ty hetta och köld är de två svåraste plågorna på jorden. Det är som om han ville säga: "Ni kommer att lida mer än man med ord kan utsäga eller med tanken fatta."

Detta blir straffet för att man inte velat känna ej heller rätt använda den tid i vilken man var sökt, i det att man varit inbjuden och haft tillgång till nattvarden, dopet, evangelium och avlösningen, men likväl inte trott det eller gjort sig någon nytta av det. Herren vill alltså gärna lära oss och få oss till att erkänna, hur stor nåd som bevisats mot oss därigenom, att vi är bjudna till denna saliga måltid, där vi skall finna frälsning från synd, djävul, död och evig jämmer. Den som nu inte vill med tacksamhet ta emot detta utan försmår en så stor nåd, han skall till straff därför lida den eviga döden. Ty här är blott två ting att välja på: antingen tro och taga emot evangelium och bli salig, eller att inte tro och bli evigt fördömd.

Alltså överensstämmer detta evangelium med Pauli ord i Apg. 18:6, där han säger till de judar som motsade och smädade honom: "Ert blod skall komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hedningarna." Ty när judarna inte ville lyssna, lät Gud förgöra dem och sände sitt evangelium till oss hedningar. Och då det nu kommit till oss, så har vi allt skäl att betänka det som här står skrivet, nämligen att Gud vill utmönstra de bröllopsgäster, som inte har bröllopskläder. Den käre Herren vill med både lock och pock förmå oss till att låta evangelium vara vår högsta skatt, samt gärna höra och tro det. Han lockar oss med löftet och den stora nåden. Han hotar oss med det förfärliga straffet. Är nu våra hjärtan så förhärdade, att dessa båda stycken inte hjälper, så må den lede djävulen hjälpa, vilket han också säkert skall göra. Om vår Herre Gud skulle låta det regna guld och gjorde oss till stora herrar, då skulle han finna människor i överflöd, som skulle skynda till och ivrigt begära att få något med av det. Men när han i sitt ord lovar oss eviga och himmelska förmåner, som vi med tålamod bör hoppas och vänta, då ser det ingenting ut för världen. Den säger: Himmel? Vad skall jag med den? Tacka vill jag mjöl. Det kunde vara något. Vem vet, om det blir något av där uppe?

Så är nu detta summan av dagens predikan, att Herren vill både locka och skrämma oss, så att vi lär oss att med allvar fatta och tro ordet, och hoppas hans glada tillkommelse, när han kommer åter på den yttersta dagen för att förlossa oss ur all nöd och hjälpa oss till både kropp och själ.

Det förläne oss den allsmäktige Gud, vår nådige Fader, genom sin Son Jesus Kristus och den helige Ande. Amen.