I detta evangelium hör vi, hur Herren Jesus efter sitt dop frestades på tre olika vis, sedan han fyrtio dagar och fyrtio nätter vistats i öknen och ingenting ätit. Eller, såsom Lukas beskriver det, huru dessa tre frestelser varade under de fyrtio dagarnas gång, så att han vissa dagar hade med någon av dem att skaffa. Kanske förekom de inte heller i den ordning, som Matteus här berättar det.

Detta är nu ett vittfamnande evangelium, isynnerhet om man vill tillämpa det på hela kristenheten, som frestas av hunger och förföljelse, av villfarelser och denna världens riken, såsom historien nogsamt visar, om man ger akt därpå. Men vi skall denna gång inte göra en sådan tillämpning utan hålla oss vid den vanliga läran.

För det första vill vi ta fram vår käre Herres Kristi exempel, som visar oss, att varje kristen, så snart han blivit döpt, ställs in i ledet, i kampen mot den usle djävulen, som hetsas på honom och förföljer honom, så länge han lever. När nu den giftige fienden genom sin frestelse inte kan komma därhän, att han kommer de kristna på fall och besegrar dem, så gör han som han gjorde med Kristus. Han söker få dem upp på korset och bringa dem om livet.

Denna fara är alla kristna utsatta för. Det är ju lätt att räkna ut, att när han inte skonat Herren Kristus själv, utan så hårt anfallit honom, så skall han så mycket mindre skona oss, eftersom han vet, att vi är mycket svagare och sämre beväpnade. Därför får vi bereda oss på den faran och av Herren Kristus här lära, hur vi skall kunna möta denne fiende, så att han måtte vika ifrån oss. Men detta sker endast och allenast genom tron på Gud och på hans ord. Den som har och rätt brukar denna rustning, han skall stå djävulen väl emot. Men den som icke har den eller icke brukar den rätt, för honom finns varken hjälp eller råd mot den giftige fienden.

Därför bör varje kristen flitigt hålla sig till predikan och Guds ord, gärna bruka det och öva sig däri och dessutom med allvarlig bön bestorma Gud, att han måtte låta sitt rike komma till oss och icke inleda oss i frestelse utan nådigt bevara oss från allt ont.

Nu står det här, att Herren Jesus blev av Anden förd ut i öknen, d. v. s. att den helige Ande manade honom att gå ut i öknen. Detta har evangelisten velat nämna, isynnerhet därför att man skall akta sig för självrådighet i sin gudstjänst, eftersom Kristus icke efter eget råd eller på eget bevåg gick ut i öknen och kämpade med djävulen, såsom många göra, som företar sig mångahanda utan stöd av Guds ord, bara efter sina egna tankar. Så skulle det alls icke vara. Ingen bör företa sig något eller löpa någon vart för att tjäna Gud utan att han med visshet vet, att Gud har befallt honom det, antingen genom sitt ord eller genom människor, som i Guds ställe har något att säga till om över oss. Ty den som utan sådan kallelse företar sig något, såsom munkar och nunnor löpa in i klostren, han gör inte allenast icke Gud någon tjänst utan gör tvärtemot, vad Gud kräver.

Därför bör vi noga överväga detta Kristi exempel, att han inte gick ut i öknen av egen drift, utan på Andens tillskyndelse, så att vi gör på samma sätt och icke företa oss något på eget bevåg utan i allt vad vi gör kan berömma oss av att det sker i lydnad och efter Guds bud. Den läran har ni också ofta hört, att man framför allt skall se till, att man är viss om, att Gud har befallt det och icke företa något utan stöd av hans ord.

När det gäller våra allmänna plikter och kärlekens gärningar, så behövs det ingen ny befallning, ty det har vi redan i de tio buden. Där bjuder Herren Gud var och en, att han skall höra Guds ord, älska och åkalla Gud, vara fader och moder lydig, icke dräpa, icke öva otukt utan leva i ett tuktigt äktenskap. Allt detta är Guds inrättning och befallning. Därför behöver man inte vänta på, att den helige Ande skall kalla mig eller dig och bjuda oss att ingå äktenskap, bliva fader och moder o. s. v. Sådana bud har vi redan. Men att företa sig något särskilt, att gå in i kloster för att tjäna Gud, fasta genom att inte äta kött, ägg eller smör, att inte sjunga Halleluja under Fastan, därom har vi intet Guds bud eller ord. Därför är sådant för Gud ett stinkande avskräde och ingen gudstjänst.

Och nu vill vi också i ordning stanna inför frestelserna. Den första består i, att djävulen säger till Herren Jesus, när han ser att denne är hungrig: "Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd." Detta tycks inte vara någon svårare frestelse. Vi tänker så här: Vad hade det gjort Kristus för skada? Han hade ju lätt kunnat göra stenarna till bröd. Han har ju gjort större ting än så. Men han vill inte göra det, eftersom han förstår djävulens tungomål ganska väl, vilken ju inte framför allt vill ha Kristus att göra ett under utan snarare, vilket man klart och tydligt ser av Kristi svar, vill ta ifrån honom tron på och tilliten till Guds barmhärtighet och smussla in den tanken i hans hjärta: Gud har glömt dig, han vill inte ta sig an dig, han vill låta dig dö av hunger och unnar dig inte en bit bröd. Därför svarar Herren: "Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun."

Det är således detta djävulen vill intala Herren, att han bara skall tänka på brödet, men inte längre akta på Guds ord, än han har bröd. Denna frestelse förekommer än idag, att djävulen inger sådana tankar i människors hjärtan: är du Guds barn, så kan Gud inte vara vred på dig. Skrapa därför ihop vad du kan och var girig, blanda dig käckt in i världslig handel. Det skadar dig inte. Med det kan du inte göra någon synd. Ty om Gud inte unnade dig din näring och ditt bröd, så vore han ju en dålig Gud och en obarmhärtig far. Genom sådana tankar gör den onde både borgare och bönder till skälmar, som fortsätter med att skrapa ihop och vara giriga och menar, att Gud inte vredgas på sådana eftersom de ju bara strävar för sitt uppehälle och sitt dagliga bröd. Jag måste ju - så tänker ju varenda en - sörja för min hustru och mina barn och skaffa dem, vad de behöver.

Så drar djävulen ett täckelse över synden, när han säger: Är du Guds Son. Liksom ville han säga: du kan ju inte synda eller göra det som är orätt. Så ser man överallt i världen, att ingen gör sig samvete för att han frågar föga efter Ordet, men så mycket mer efter brödet och uppehället. Därför är den frestelsen så vanlig i världen, att djävulen förringar Ordet och driver människorna att icke fråga så mycket efter Ordet som fastmer efter brödet.

Man må alltså lära sig att stå emot en sådan frestelse och säga: Du vill gärna föra mig bort från Ordet, men det skall du inte lyckas med. Ty hellre än jag vill gå miste om Guds ord, vill jag vara utan bröd och dö av hunger. Ty det är ju bättre, att kroppen förgås, än att den hålles vid liv genom maten, men själen evigt dör och går förlorad. Sådana tankar tillåter djävulen inte gärna oss människor att hysa, därför ställer han sig alltjämt i vägen med sina frestelser och arbetar på, att vi bara skall tänka på att fylla buken och förakta Guds ord och tänka: "Det är ingen fara. Gud är min fader. Skulle han inte unna mig brödet och uppehället."

Den som nu vill bli bevarad från denna frestelse, han må här lära av Kristus, att en människa har två slags bröd. Det första och bästa brödet är det, som kommer ned från himmelen, det vill säga Guds ord. Det andra och ringare är det timliga bröd, som växer fram ur jorden. Om jag nu har det första och bästa himlabrödet och inte låter det tagas ifrån mig, så skall det timliga brödet inte fattas eller utebli. Förr måste stenarna bli bröd. Men de som låter det himmelska brödet fara och bara bekymrar sig om det lekamliga, de måste ju ändå lägga sig ner och dö, när de fått buken fylld. De kan ju inte förtära vad de har, utan måste lämna det efter sig och dö en evig hungerdöd.

Men så får det inte bli. Om djävulen alltså frestar dig med förföljelse, brist, hunger och bekymmer, så var tålig och fasta med Kristus, eftersom Anden leder dig så, och låt inte förtröstan på Guds nåd fara. Så skall de kära änglarna komma och tjäna vid ditt bord, som evangelisten här i slutet säger om Kristus.

Detta var det första stycket om den första frestelsen, att vi skulle lära oss att hålla Guds ord högt i ära, tro på det och inte låta någon nöd eller motgång få oss att tro, att Gud är vred på oss, att han inte vill hjälpa oss och att han alldeles glömt oss. Mot en sådan frestelse kan inget annat än Guds ord trösta oss. Ty det är ett sådant bröd, en sådan mat, att den som äter därav, d. v. s. tror på Ordet, han har evigt liv. Märk väl detta! Men det lekamliga brödet, som hela världen vill riva åt sig, varar bara tills dess stunden är inne. Då är det slut med det och sedan får man till evig tid försmäkta av hunger.

Den andra frestelsen består i att djävulen för Herren Jesus till den heliga staden Jerusalem och ställer honom överst på tempelbyggnaden och säger, att han skall kasta sig ned. Inget ont skall ske honom. Han är ju Guds Son. Därför måste alla änglar hålla vakt om honom, så att han inte stöter sig mot någon sten.

Detta är en svår, en andlig frestelse för tron, i vilken tron anfäktas från ett annat håll, liksom nyss med synd och Guds vrede. Ty när djävulen inte kan få det därhän, att vi misströstar om Guds hjälp, så gör han ett försök från andra hållet för att se, om han kan göra oss övermodiga, högfärdiga och alltför djärva, såsom ville han säga: Vill du tvista med mig, när det gäller Guds ord, så kan jag det likaså. Här har du Guds ord: Han skall giva sina änglar befallning om dig. De måste bygga en trappa åt dig ned till marken. De skall bära dig på sina händer. Kasta dig då utför och låt se, om du också tror på denna Guds tillsägelse.

Här måste man förstå Kristus rätt och betrakta honom som en människa, som i sin mänskliga gestalt dolt sin gudom. Så beter han sig också på korset som en blott människa och klagar och ropar på hjälp och förlossning. Därför menar djävulen sig kunna förmå honom till att fresta Gud med ett onödigt under. Han anför alltså den 91:a psalmen som bekräftelse, men utelämnar de viktiga orden på dina vägar: "Herren skall bevara dig på dina vägar."

Med de orden vill han smussla undan från Herrens Kristi ögon, vad som var honom befallt och leda honom in på en väg, som han inte fått anvisning om. Ty Kristus är här nu i öknen inte för att göra under utan för att lida och vara tålig, men från denna väg, som Gud anvisat, ville djävulen locka honom bort och övertala honom att göra ett onödigt underverk.

Men Kristus tillbakavisar honom och säger: "Det är skrivet: Du skall icke fresta Herren, din Gud." Man har ju trappa eller stege. Därför är det onödigt att kasta sig ned. Eftersom jag utan all fara kan gå nedför stegen, vore det orätt handlat, om jag utan att behöva det och utan Guds befallning skulle ge mig i fara.

Detta är också en nödvändig och nyttig lärdom, att man frestar Gud, när man avviker från Guds bud och ordning för att utan Guds ord företa sig något nytt och ovanligt. Så gör munkar och nunnor. De går åstad efter sina egna tankar och börjar leva sitt liv på ett besynnerligt sätt och säger: Kristus har befallt det, ty han säger: Övergiv allt och följ mig. Här talar inte bara förnuftet utan också Skriften. Men du ser här, hur djävulen också kan citera Skriften för att bedraga människorna. Det är bara det felet, att han inte anför Skriften helt, utan bara tar med så mycket, som talar för hans sak. Det som inte gör så, det utelämnar och tiger han med.

Vederdöparna gör på samma sätt. De anför många skriftställen för att bevisa, att man inte skall tro eller lita på något skapat ting. Fördenskull säger de: dopet är också något skapat, ty det är inget annat än vatten. Därför bör man inte sätta någon tro till dopet eller förlita sig därpå. De vill således inte tro på Guds nåd i dopet, utan taga därpå med händerna. Skriften fattas dem inte, men felet är, att de inte rätt brukar den. Ty om Guds ord inte stod där och lydde så: "Den som icke bliver född av vatten och Ande, kan icke komma in i Guds rike", så vore det otillbörligt att söka Guds nåd i dopet eller i vattnet. Men nu står Guds ord fast: "Den som tror och bliver döpt, han skall varda frälst." Ty tron och dopet, Ordet och vattnet hör samman. Men det vill de blinda människorna inte erkänna.

Så vederlägger Kristus djävulen och svarar: "Om jag går på mina vägar, som Gud har anvisat mig, så vet jag väl, att änglarna är mig nära, ger akt på mig och bevarar mig." Likaså, när ett barn vandrar i barnslig lydnad, när far och mor, drängar och pigor går i sin syssla och kallelse, så vill Gud genom sina änglar frälsa och hjälpa, om någon olycka inträffar. Men avviker de från den vägen, då är änglarna inte med. Då kan den onde var stund bryta halsen av dem, såsom det ju också ofta med Guds tillstädjande sker. Därvid sker det dem ingen orätta eftersom de ju inte borde göra sig nya och andra vägar. Sådant kallas att fresta Gud.

Detta är en frestelse, som ingen förstår sig på mer än den, som utsatts för den. Liksom den första frestelsen leder till misströstan, så leder denna till övermod och till sådana gärningar, som inte har något stöd i Guds ord och befallning. Då skall en kristen gå medelvägen, så att han varken misströstar eller blir förmäten utan enfaldigt håller sig till Ordet i rätt tillit och tro. Då är de heliga änglarna hos honom men annars inte.

Den tredje frestelsen är bara mänsklig. Den är alltför grov. Djävulen försöker genom löften om ära och härlighet föra oss bort från Guds ord till avguderi. Därtill bidrar ganska mycket, att den utvärtes heligheten för förnuftet lyser så vackert, ja, lyser mycket vackrare än all lydnad för Guds ord. Påven håller ju inte äktenskapet för ett så heligt liv, inte heller barnens uppfostran och undervisning, arbetsamhet, lydnad och trohet i hemmet för något så heligt och stort, som att gå och bära en grå rock eller kåpa, hålla sig annorlunda än andra människor, icke äta kött på fredagen, fasta, företa vallfärder o. s. v. Detta strålar så skönt, att konungar och kejsare buga sig därför.

Men sådan självgjord gudstjänst och självuppfunnen andlighet har påven funnit på, därför att han och hans anhang inte velat göra, vad andra människor gör, eftersom det ser för simpelt ut. Men det ser så förnämligt ut, att man går in i ett kloster, blir munk och Herrens, vår Guds, tjänare, såsom de skrytsamt påstå, då man varken söker penningar eller ägodelar utan alldeles försakar världen. Ty så har man prisat munklivet, fastän det, som var man vet, haft en helt annan innebörd.

Men detta är kort sagt en djävulsk frestelse. Ty det är en helighet, som inte är av Gud befalld. Det är icke att tjäna Gud, som man dock, som Kristus här säger, allena skall tjäna. Tjänar man inte Gud, så tjänar man djävulen, som också ger lön så som han här lovar Kristus och ger feta tjänster och stora besittningar.

Men den som vill tjäna Gud, han må göra vad Gud i sitt ord befallt. Är du barn, så hedra fader och moder. Är du piga eller dräng, så var lydig och trogen. Är du husbonde eller matmor, så förför inte i ord eller gärning ditt husfolk, utan gör vad dig anstår och lev i Guds fruktan. Detta är att tjäna Gud och hans ord och inte människor. Och det är hans ord, som befaller och kräver detta. Det må kallas vad man vill av världen, att man tjänar husbonde, matmor, far, mor, grannar och barn. Det är dock en rätt gudstjänst. Ty Gud har skrivit sitt ord över min nästas huvud och sagt: du skall älska och tjäna din nästa.

Att påven nu inte ger akt på denna befallning utan istället räknar det som en särskild helighet, att man bär en grå kåpa, inte äter smör eller kött utan olja och sill under Fastan, det är idel djävulskt blandverk. Ty därom har vi inte Guds befallning eller ord. Därav blir lika litet en inför Gud gällande fromhet, som det kan bli ett stenhus av barnens kortlappar. Har du nu inte stöd av Guds ord och befallning, så tjänar du inte Gud utan din egen vilja. Och Herren Gud säger: den du tjänar, han må löna dig. Vem har befallt dig detta? Jag bjuder dig att tjäna fader och moder, din överhet och din nästa. Det gör du inte. Istället gör du, det jag inte befallt dig. Skulle det vara att behaga mig. Nej, långt därifrån.

Sålunda är påven och hans anhängare idel avgudadyrkare och djävulens tjänare, när de inte bara föraktar ordet utan också förföljer det. Ändå vill de anses heliga för sin utvärtes gudstjänsts skull med kåpor och rakade hjässor, fastor, fiskätande och mässläsande och allt vad det heter. Därifrån kan ingen förmå dem att vika.

Varför? Därför att djävulen har förespeglat och lovat dem denna världens riken. Det är därför de hånar vår predikan och gudstjänst. Vi är i det stycket tiggare och måste lida mycket, men de lyfter sin gudstjänst upp till himmelen, ty därmed skaffar de sig penningar och ägodelar, ära och makt och är större herrar än kejsare och konungar. Här ser man, hur kraftigt djävulen med denna frestelse intagit deras hjärtan.

Men vi skall möta djävulen ansikte mot ansikte och säga till honom, som Kristus säger: "Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna." d. v. s. bara se på Guds ord och följa det och inte därutöver företa dig någon gudstjänst.

Sådana frestelser av alla tre slagen måste vi vara beredda på, så länge vi lever. Därför bör vi också lära oss, hur vi med Guds ord skall värna och försvara oss och hålla den rätta medelvägen, så att vi varken låter oss berövas vår tro, därför att vi inte har bröd, när vi är hungriga, men inte heller blir förmätna i tron lika litet som vi för penningars och ägodelars skull avfaller från den rätta gudstjänsten, utan ständigt förblir i tro och gudsfruktan. Vår käre Herre Kristus, som oss tillgodo själv övervunnit dessa frestelser, give nu också oss kraft att genom honom övervinna och bli saliga. Amen.