Många sköna och härliga löften hade judarna fått om Messias eller Kristus, löften om hur han skulle komma i världen, upprätta ett evigt rike, frälsa sitt folk från allt ont och rädda det till evig tid. Man ser ju också hur profeterna i all sin förkunnelse på ett övermåttan härligt sätt talar om Kristi tillkommande rike. Den förkunnelsen var väl känd hos judarna.

Men då uppträdde också falska förkunnare och köttsliga lärare, som ingav folket den tron, att Kristus skulle komma med världslig prakt och göra sitt intåg med pompa och ståt, som världsliga konungar har för sed. Judarna skulle han då samt och synnerligen göra till stora och mäktiga furstar och regenter över hela världen. Ja, än i dag tänker de sig, att de, när deras Messias kommer, skall bli all världens herrar och att hedningarna skall bli deras tjänare. En sådan Messias väntar de ännu ivrigt på men anser sig inte behöva Herren Kristus, att av honom frälsas från synden och den eviga döden.

För att nu judarna skulle ändra sig och undgå att bli bedragna av sådana köttsliga lärare, har Gud långt dessförinnan genom profeten Sakarja låtit säga, att Kristus inte skulle komma som en världslig konung med stor prakt och dyrbar ståt utan som en fattig tiggare, såsom dagens evangelium skildrar det. Detta för att judarna inte skulle kunna ursäkta sig och säga: "Hade vi bara vetat, att han skulle vara en sådan fattigkonung, så skulle vi ha erkänt honom." Ty det har ju profeten långt i förväg klart och tydligt sagt dem. Så skedde det också inför allas åsyn och i fullt dagsljus, att Kristus gjorde sitt intåg på en lånad åsna, som varken hade sadel eller seltyg, varför lärjungarna ju också måste lägga sina kläder på åsnan så att den fattige konungen kunde reda sig därmed.

Så har judarna intet att ursäkta sig med. Här säger ju själva profetian klart ifrån: När Kristus rider in i Jerusalem, så kommer han inte som världens konungar annars har för sed, på stolta hästar med harnesk, spjut, svärd och gevär, vilket allt är tecken på stränghet och våld. Nej, han kommer, så som evangelisten uttrycker det, saktmodig eller som profeten säger det, fattig och ringa. Det är som ville profeten varna envar och säga: "Ge noga akt på åsnan och vet, att han, som kommer ridande på henne, är den rätte Messias. Spana inte efter gyllene krona, efter sammetskläder och guldstickat tyg och efter beväpnat och beridet följe. Ty Kristus kommer i ringhet med ett ödmjukt och saktmodigt hjärta och låter sig ses på en åsna. Det är all den prakt och härlighet han har att visa världen, när han rider in i Jerusalem."

Det är också denna profetia, som kommer Herren Kristus att göra detta intåg, vid vilket han tydligen fäster särskild vikt. Därför ger han också sina lärjungar så noggranna föreskrifter om saken och drar in i Jerusalem, inte om natten eller i hemlighet utan på ljusa dagen och inför allas ögon, inte ensam utan med mycket folk, som går före honom och följer efter och som hyllar honom som Davids rätte son och önskar hans konungarike lycka och välgång. Hela Jerusalem måste alltså lägga märke till detta intåg och se och höra om åsnan och denne fattige konung, om vilken Sakarja hade profeterat och förmanat judarna att inte stöta sig på hans ringa gestalt och hans torftiga intåg utan överge den villfarelsen, att Kristus skulle komma med världslig prakt. Han skall väl vara en konung, säger Sakarja, men en fattig och eländig konung, som inte alls ser ut som en konung, om man skall döma efter den prakt, som världens konungar och furstar visar världen.

Men, säger Sakarja, denne fattige och utblottade konung har en makt av annat slag. Han heter ju Iustus et Salvator (en rättfärdig och en hjälpare). Han är inte en rik, ståtlig och härlig konung för världen, utan en rättfärdig och en hjälpare, som har med sig rättfärdighet och salighet, som är en fiende till synden och döden, går till angrepp mot dem och vill hjälpa alla dem från synden och den eviga döden, som tror på honom och tar emot honom som sin konung och inte stöter sig på den fattiga, lånade åsnan. De som tar emot honom, de skall få förlåtelse för sina synder, dem skall döden ingen skada göra. De skall ärva evigt liv. Trots att de en gång skall lekamligen dö och bli begravna, så skall detta varken vara eller kallas någon död, utan bara en sömn. Det vill profeten lära oss om denne konung, när han ger honom två namn och kallar honom en rättfärdig och en hjälpare, som berövar döden dess gifttänder, sliter sönder djävulens inälvor och sålunda befriar oss, som tror, från synden och döden och leder oss in bland änglarna, där evigt liv och evig sällhet råder.

Åt de andra konungarna överlåter han deras prakt, deras slott och byggnader, deras gods och guld. Han låter dem äta, dricka, kläda sig och bygga förnämligare än andra människor. Men den konsten kan de inte, som den ringe fattigkonungen Kristus kan. Ty det finns ingen kejsare, konung eller påve, som med all sin makt skulle kunna hjälpa någon från den ringaste synd eller med sitt gods och guld skulle kunna bota den obetydligaste sjukdom. För att nu inte tala om, att de skulle kunna hjälpa någon från den eviga döden och helvetet. Men denne fattigkonung Kristus hjälper inte endast mot en synd utan mot all synd, inte endast mot min synd utan mot hela världens synd. Han kommer och vill ta bort inte endast sjukdomen utan döden och inte endast min död utan hela världens död.

Säg alltså till dottern Sion, säger profeten, att hon inte skall stöta sig på hans ankomst i ringhet, att hon tillsluter ögonen och upplåter öronen, så att hon inte ser, hur fattig han gör sitt intåg utan istället hör, vad man säger om denne ringe konung. Ringheten och armodet ser man. Han rider ju in på en åsna utan sadel och sporrar. Men att han borttar synden från oss, att han dödar döden och ger evig helighet, evig salighet och evigt liv, det ser man inte. Det måste man höra om och tro på. Säg alltså till dottern Sion, säger Sakarja, att hon skall besinna detta och inte stöta eller förarga sig på, att han gör ett så jämmerligt intåg och lider en så smädlig död. Ty allt detta sker dig tillgodo. Han vill på så sätt hjälpa dig såsom en frälsare från djävulen och döden och vill helga dig och fria dig från synden.

Om man inte vill fatta detta med öronen, utan vill se det med sina ögon, så kan man lika gärna ge upp. Ty med denne konung förhåller det sig på ett helt annat sätt än med andra konungar. Vad dessa gör, gör de med pompa och ståt. Allt ser stort och ståtligt ut. Så förhåller det sig inte med Kristus. Hans verk är detta, att han vill hjälpa från synden och döden. Först och främst i dopet. Då ser våra ögon ingenting annat än helt vanligt vatten. Också genom Ordet och predikan vill han hjälpa från synden och döden. Då ser våra ögon ingenting annat än en människas andedräkt. Men vi skall ta oss till vara och inte rätta oss efter ögonen, utan tillsluta dem och öppna öronen och höra Ordet. Detta ord lär oss, att vår Herre Jesus Kristus har gjutit sitt blod för oss till syndernas förlåtelse och till evigt liv. Sådana gåvor vill han ge oss i det heliga dopet, i nattvarden, i predikan och i avlösningen. Där skall vi verkligen finna dem. Nu är det visst sant att det inte ser ut som om sådana gåvor kunde skänkas genom ett vattnets bad, genom ord och sakrament. Men låt inte dina ögon förvilla dig. Den gången, då Kristus gjorde sitt intåg på en lånad åsna och sedan lät sig korsfästas, tycktes detta också vara något alltför ringa för att bortta synd, död och helvete. Ingen kunde se detta på honom, men profeten säger det. Därför måste man tro det och uppfatta det med sina öron. Man kan ju inte se det med sina ögon.

Därför säger evangelisten: "Säg till dottern Sion." Och profeten säger: "Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig." Hurudan konung? En helig, rättfärdig konung och en frälsare eller hjälpare, som vill vara din heliggörare och din frälsare. Sin helighet och rättfärdighet vill han ikläda dig, så att du blir fri från synden, och sitt liv vill han ge för dig, så att du genom hans död blir frälst från den eviga döden. Ta alltså inte anstöt av hans ringhet och fattigdom. Den blir dig till rikedom och liv. Tacka honom för det och trösta dig därmed, ty allt har skett för din skull och dig till godo.

Sådan är nu vår konung, den käre Herren Jesus Kristus, och sådant är hans rike och hans ämbete. Han befattar sig inte med penningar, med stora slott och världsligt prål. Men när vi måste dö och inte längre får behålla livet här, så är detta hans ämbete och verk, att vi av hans lidande och död vet var vi skall hamna, att vi kan säga: "Jag är heliggjord genom min konung Jesus Kristus. Fördenskull har han kommit i sådan ringhet och låtit sig spikas på korset, att han skulle göra mig rättfärdig och fördränka min synd och död." Den som på detta sätt tror det han får höra och det som predikas i evangeliet, han har det också. Fördenskull är det heliga dopet inrättat av Kristus, att han därigenom skulle få ikläda dig sin rättfärdighet, att hans helighet och hans oskuld skulle bli din egen. Vi är ju alla arma syndare. Men i dopet tröstar Kristus oss och säger: "Räck mig din synd och tag emot min rättfärdighet och helighet. Avkläd dig din död och ikläd dig mitt liv." Det är i själva verket detta Kristus kallar sitt regemente. Ty allt hans ämbete och verk är detta att dagligen avkläda oss synd och död och ikläda oss sin helighet och sitt liv.

En sådan predikan borde man nu lyssna till med glädje och ta emot och bli from av. Men nu sker det alldeles tvärtom och världen blir endast ju längre dess värre. Bakom detta står den lede djävulen själv. Man ser ju, hur människorna nu blivit girigare, obarmhärtigare, otuktigare, fräckare och argare än förut. Varav kommer sig detta? Endast därav att man inte med glädje tar emot denna predikan. I stället slår man den allmänt i vädret och bekymrar sig mer om penningar och ägodelar än om den saliga skatt, som vår Herre Kristus skänker oss. Därför straffar dem vår Herre Gud och säger: "Vill du inte tacka mig för att jag borttar synden och döden, så skall jag väl, eftersom du vill ha det så, skaffa dig synd och död nog. Har förut endast en djävul besatt och plågat dig, så skall nu sju ännu värre djävlar rida dig." Så ser man ju hos borgare och bönder ett skändligt, girigt, oordentligt liv och otukt och andra oarter.

Därför förmanar jag er att lyssna till en sådan predikan med liv och lust och ta emot den med stor tacksamhet och bedja Herren Gud av hjärtat, att han måtte ge er en stark tro, så att ni kan behålla en sådan lära. Så skall det sedan ske, att ni dag från dag blir allt ödmjukare, lydigare, vänligare, tuktigare och frommare. Ty denna lära är sådan till sin natur och art, att hon skapar tuktiga, lydiga, fromma människor. Men de som inte kärleksfullt tar emot den, blir sju resor värre än de varit, innan de lärde känna henne. Detta ser man överallt prov på. Ta er alltså tillvara. Ty den stunden skall förvisso inte utebli, då Gud låter straffet gå ut över sådan otacksamhet. Då skall det visa sig, vad världen därigenom gjort sig skyldig till.

Tag alltså lärdom av det som dagens evangelium berättar. Ty eftersom judarna inte ville rätta sig efter profeten, är det oss sagt, att vår konung kommer saktmodig och fattig, för att vi inte skall ta anstöt av detta hans armod och med judarna se efter världslig prakt och rikedom, utan lära oss, att vi i vår Herre Kristus har en sådan konung, som är rättfärdig och en Frälsare och som vill hjälpa oss från synden och den eviga döden. En sådan predikan skall ni med iver och glädje ta emot och tacka Gud av hjärtat. Annars måste ni ta emot den lede djävulen med tjut och gråt och tandagnisslan.

Därtill förmanar oss apostlarnas och de andras exempel, som slår följe med Herren Kristus in i Jerusalem. Ty eftersom Herren Kristus är en konung, så måste han också ha ett rike eller ett folk, och detta folk måste uppträda mot denne konung med rätt tillbörlig tjänst. Vad som hör till denna tjänst, visar berättelsen mycket skönt. Ty här möter man människor, som erkänner Herren Kristus såsom konung och inte blygs för att springa bredvid den eländiga åsnan och den fattige konungen.

Bland dem är apostlarna de första att erkänna Herren Kristus som den rätte Messias, som kan rättfärdiggöra och skall bli en Frälsare mot synd och död. Därför leder de åsnan fram till Herren Kristus, det är: de visar judarna, som hittills levat under lagen och som en åsna burit en dylik börda, till Kristus. Vidare för de till Kristus jämte åsnan den unga fålen, d.v.s. hedningarna som levat otämda och utan någon lag. Ty Kristus är en alla människors Frälsare. Därför bör alla rättsinniga förkunnare och lärare leda och föra människorna till Kristus. Detta är det ena slaget av gudstjänst, som tillkommer denne konung, att man erkänner honom som en rättfärdig och en hjälpare, tar emot, prisar och berömmer honom och leder varje människa till honom.

Det andra slaget av gudstjänst är, att man sjunger Herren Kristus på åsnan sitt Hosianna, vilket betyder, att man sedan man erkänt och mottagit honom såsom Frälsare, lyckönskar honom till hans rike och gör allt som tjänar till att föröka och befordra detta rike. Vad nu än fariséer och överstepräster säger därom så give Gud detta rike framgång. Hosianna betyder på vårt språk så mycket som: "Herre, hjälp, Herre, giv lycka åt Davids Son." Detta ord betyder således detsamma som vi ber i Fader vår: "Tillkomme ditt rike!" Ty djävulen och hans anhang skall inte underlåta att försöka hindra detta rike och antingen omintetgöra eller förfalska Ordet. Då gäller det att bedja och önska, att Gud ville bryta och förhindra denna djävulens vilja.

Det tredje är, att man inte endast beder utan också tar av sina kläder och breder ut dem på vägen för Herren Kristus, så att han ändå på något sätt måtte göra ett konungsligt och högtidligt intåg. Det sker, när vi efter vår förmåga främjar predikoämbetet, när man hjälper med penningar och ägodelar, så att man utbildar skickliga, lärda, fromma människor, som kan tjäna kyrkan med Ordet och en god vandel, och att man underhåller dem, som är i ämbetet, så att de sköter sitt ämbete, ägnar sig åt studier och inte för försörjningens skull lämnar tjänsten eller ägnar sig åt andra göromål. Kort sagt: Där man så gör bruk av penningar och ägodelar, att kyrkans ämbeten väl fullgörs och människorna förses med rätta föreståndare, där breder man sina kläder på vägen framför Herren Kristus, så att han med så mycket större heder kan göra sitt intåg.

Så skall man nu tjäna denne konung och inte det minsta fråga efter översteprästerna och fariséerna, som storligen vredgas över detta intåg och denna fattigmansståt och gärna skulle velat förhindra den. Men Kristus vill det inte. Ty eftersom han är en konung, så måste han ha sitt hovfolk och sin betjäning. Väl dem, som tjänar honom! Ty han är en sådan konung, som vill tjäna oss tillbaka, inte med penningar och ägodelar, vilket vore en mycket ringa tjänst utan med rättfärdighet gentemot synden och hjälp mot döden och den eviga fördömelsen.

Därför skulle vi vara redo och villiga att tjäna honom och inte ta anstöt av påvens och biskoparnas och andras exempel, som menar, att de inte som apostlarna har att leda åsnan till Herren Kristus och sätta honom därovanpå utan själva vill rida på åsnan och regera människorna med sin lära och annat som de begär. Men Kristus låter de gå till fots och kan inte tåla, att han genom evangelium gör sitt intåg och låter sig ses. Dessa falska lärare har också sina lärjungar, som smickrar dem och strör palmer och olivkvistar på deras väg. Den fattige Kristus kastar de däremot sten på. Ty de förföljer honom, hans evangelium och alla som predikar det. Dessa skall "på den dagen" tillsammans med judarna inse, att de föraktat den rätte konungen och Frälsaren och därför i evighet måste uthärda Guds vrede. De däremot som mottagit honom, bekänt sig till honom och brukat sina fattiga tillgångar till hans förhärligande skall genom honom få mottaga evig rättfärdighet och evigt liv. Det förläne oss alla vår käre Herre och Frälsare Jesus Kristus. Amen.