Detta är ett högt evangelium, om man vill utlägga det djupsinnigt och tala om, hur det går till, när man förlorar barnet Jesus ur sitt hjärta. Men vi vill spara en sådan djupsinnig utläggning till en annan gång och nu behandla det, som är tydligast, lättast och för församlingen nyttigast.

Vi har hört, att trettondedagshögtiden är helgad åt Kristi uppenbarelse, som skedde, för att det nyfödda barnet inte skulle förbli obekant utan bli uppenbarat. Därför predikar man under denna tid av kyrkoåret över åtskilliga evangelier, i vilka man ser, hur Kristus uppenbarade sig, t. ex. hur han, sedan han döpts av Johannes vid Jordan, strax därefter genom sitt första under vid bröllopet i Kana visade sig vara en, som har allt i sin makt. Så skulle Herren Jesus inte bara bli känd bland människorna utan också känd och prisad som den, som är förmer än någon annan människa, nämligen en herre, född till sådan makt, att han kan och förmår allt, så att vi lär oss erkänna honom såsom vår Frälsare och i all nöd och allt trångmål håller oss till honom och söker hjälp hos honom.

Till detta vill också denna dagens evangelium hjälpa. Det innehåller också en uppenbarelse, genom vilken Herren Jesus bevisar sig vara inte ett vanligt barn, utan ett, som är ensamt i sitt slag, i det han oförmärkt går ifrån sina föräldrar och träder ut ur den lydnad, som annars alla barn enligt Guds befallning är skyldiga sina föräldrar. Detta tillgick, säger evangelisten, sålunda:

Hans föräldrar brukade liksom andra judar varje år vid påskhögtiden besöka templet i Jerusalem. När de nu tog barnet Jesus med, så blev han kvar efter dem i Jerusalem. Detta märkte inte föräldrarna. De var kanske också vana vid detta, att han gick före dem bland anförvanterna. Ty Kristus levde i sin ungdom inte som ett vidunder. Han iakttog inget besynnerligt levnadssätt utan förhöll sig som andra barn, lekte också ibland med sina kamrater, fast med den skillnaden, såsom texten säger, att han framför andra barn växte till i nåd och visdom.

På grund därav menar hans moder Maria och Josef, att han finns nog där i ressällskapet och låter honom vara där. Men om aftonen, när de kommer till det första natthärbärget efter Jerusalem, så ser de sig om, var barnet kan vara. När de då inte finner honom bland vänner och bekanta, blir de mycket förskräckta. Barnet var anförtrott åt moderns särskilda vård. Även Josef hade ett stort uppdrag att vårda barnet, men Maria var något mer. Hon var moder. Därför är det för henne en hjärtesorg och en stor förskräckelse, att hon inte kan finna barnet. Föräldrarna kan inte sova, äta eller vila för gråt, utan skyndar sig troligen samma natt de fyra milen tillbaka. Men barnet var försvunnet.

Tänk nu efter, vad deras hjärtan vid detta tillfälle sade dem. Första dagen var barnet borta. Andra dagen sökte de efter det. Först tredje dagen fann de det. Dessa tre nätter sov de väl inte mycket utan hade mycket att tänka på. Modern isynnerhet torde ha tänkt: "Gud har tagit sonen ifrån dig. Han ville inte låta dig vara moder längre, eftersom du så försumligt sörjt för honom." Och Josef tänkte väl också: "Gud vill inte längre ha dig till fosterfar, eftersom du varit så försumlig och inte tagit vara på detta enda barn."

Detta är nu ett märkligt drag, att barnet Jesus, vår käre Herre och Gud, velat visa. att han inte av nödtvång och skyldighet varit sin moder underdånig, utan att han gjorde det han gjorde oss till ett föredöme, godvilligt och inte av plikt. Han var ju inte endast moderns son utan också hennes herre och Gud. Därför uppför han sig mot sin moder inte som en son, vilket vi också idag åtta dagar skall få höra, då han säger: "Låt mig vara, moder." På samma sätt gör han här. Han visar, att han inte endast är en människa, som av nödtvång måste vara far och mor lydig. Han låter förstå, att han har en annan fader, som är större och som han måste visa större lydnad än Maria och Josef. "Varför har ni letat efter mig?", säger han, "Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?" Som ville han säga: "Jag är visserligen er son, men ändå så, att jag ännu mer än hans son, som är i himmelen."

Så uppenbarar han sig för vår skull, för att vi skall lära oss rätt inse och inprägla hos oss, att han inte bara är sann människa utan också sann Gud. När därför modern tilltalat honom med orden: "Mitt barn, varför har du gjort så här mot oss?" så svarar han för sig och säger: "Jag är icke olydig mot Er, jag har inte heller ringaktat Er, såsom ni menar. "Han menar sig alltså ha handlat rätt och att han inte behöver ta emot någon tillrättavisning av sin moder. Maria och Josef måste, utom den smärta och de bekymmer de haft, finna sig i att till på köpet ha orätt. De borde ha kommit ihåg, vad änglarna, herdarna, fader Simeon och andra predikat om detta barn och veta, att om han också stannat kvar, så har han ändå inte varit olydig utan varit skyldig Gud, sin Fader i himmelen, mer lydnad än sin moder på jorden.

Detta exempel av barnet Jesus, vår käre Herre, vill påminna oss om vår dåraktiga och stora blindhet, som alltid är benägen att tjäna människor mer än Gud. Därför skall vi lära oss, att när det kommer därhän, att vi måste vara antingen Gud eller föräldrarna eller överheten olydiga, vi då med Kristus säger: "Jag bör vara där min Fader bor. I andra fall vill jag gärna vara lydig mot far och mor, kejsare, konung, husbonde och matmor. Men i detta fall gäller det: Käre far, kära mor, jag har en annan fader. Jag måste rätta mig efter honom mer än efter Er." Detta hade Maria och Josef glömt. Därför måste han påminna dem om det och lära dem det. Detta är skrivet för vår skull. Ty vi har av naturen den ovanan, att vi, när vi bör tjäna Gud och visa honom lydnad, ursäktar oss med världen och säger: "Jag törs inte Gud har ju befallt mig att vara min överhet lydig." Så gör de, som förföljer evangelium. De har lärt av oss, att vi skall vara lydiga mot överheten. Därför sätter de den lydnaden mycket högt och säger: "Vi vet väl, att Skriften säger så eller så, men vi måste lyda överheten. Far och mor eller min furste vill inte ha det så. Därför törs jag det inte." Hav tack, mina vänner! Men vem är överheten? Fursten? Far och mor? Ja, det är sant. Men har du inte någon annan överhet utom dessa? Vem håller du honom för, som i första budet säger: "Jag är Herren, din Gud?" Borde det inte vara så, att när han säger: "Detta behagar mig, så vill jag ha det", så borde du inte rätta dig efter din furste, din konung, kejsare, far eller mor utan med Kristus säga: "Jag bör vara, där min Fader bor." Ty Guds ord och bud skall väl med rätta gå först. När det är gjort, så skall man sedan också göra vad far och mor, kejsare och konung vill och inte spänna vagnen före hästen.

Liksom nu Kristus genom stjärnan och vid Jordan har uppenbarat att han är vår Frälsare, oss till tröst, såsom vi nyligen hört om hans dop och på juldagen rikligen erfarit av änglarnas sång och predikan, så uppenbarar han sig också i denna dagens evangelium till föredöme för oss, att vi i de ting som angår Gud inte skall rätta oss efter far eller mor eller furste eller vad han än må vara. Ty det finns en annan herre och en högre överhet, som heter Gud. Honom skall du lyda, göra vad han befaller dig och framför allt tjäna honom. När du iakttagit den lydnaden, så gör sedan vad din far, din mor, din furste, din överhet bjuder dig men bara så, att de inte får hindra denna högre lydnad, vilken som sagt framför allt måste iakttagas.

Jag tänker nu inte tala om den svåra anfäktelse, som somliga människor erfar, när de mister Kristus ur sina hjärtan, utan tänker enfaldigt hålla mig till att barnet, som här uppenbarar sig är något högre än andra människor, därigenom att han utan tillåtelse drar sig undan lydnaden mot modern och inte följer med henne, varför hon måste leta efter honom, allt till bekräftelse på det, som hon fick höra ängeln säga: "Han skall kallas den Högstes Son." Om detta måste hon här bli påmind, så att hon inte skulle glömma det.

Denna uppenbarelse stämmer alltså gott överens med den andra. Här ser man ju, att Kristus inte är en vanlig människa, vilket ju också herdarna och Simeon betygat om honom. Han ville inte heller betraktas som sådan, fastän han ibland sprang omkring och lekte med andra barn.

Och vad han gjorde i templet, det säger oss evangelisten klart och tydligt. Han frågade inte, hur mycket säden kostade eller hur man skulle göra, när man åt eller drack. Han talade med de skriftlärde om Guds ord, lyssnade till en början på hur de uttydde Skriften och rättade dem sedan, allt dock som det höves den som är ung. Som ett exempel anför jag, det vi läser hos Matteus, att när de skriftlärde predikade över femte budet och tolkade det som gällande bara om dråp med handen, så trädde han fram och sade: "Det går enligt detta bud sannerligen inte heller an att baktala sin nästa, förbanna henne eller hata henne. Detta bud fordrar ju ett kärleksfullt hjärta mot nästan." På detta sätt beter och uppför han sig också här, att han som ett barn frågar efter det ena eller andra, vad som är meningen därmed, så att de skriftlärda själva förundrar sig däröver och tänker: "Varifrån har detta barn fått sådana tankar och sådant förstånd?" Ty han lät sig utan tvivel inte nöjas med eller lämnade oemotsagt, vad som var oriktigt.

Det är nog inte heller att ta miste på, att han frågade lärarna, vad de tänkte om Messias, varifrån han skulle komma och hurudant hans ämbete skulle vara. Men om allt detta talade han säkert med särskild ödmjukhet, anständighet och blygsamhet, som hade han hört detta av sin mor, så att var man tänkte: "Det barnet har den helige Ande. Av honom kommer det att bli en ovanlig man." Ty vid den åldern brukar det visa sig, vad det skall bli av barnen och hur de skall komma att arta sig.

Detta är i korthet berättelsen om hur barnet Jesus uppenbarade för sin moder och Josef, att han var mer än ett annat barn, eftersom han undandrog sig att lyda dem och ändå inte tog emot bestraffning därför.

Nu slutar Lukas evangeliet med att säga, att han följde med dem till Nasaret och var alltid lydig mot dem. Detta barn, som på grund av sin himmelske Faders vilja undandragit sig sin moder blir nu åter sin mor och Josef lydigt, fastän han inte är skyldig till det. Detta säger Lukas så skönt med de orden: "Han var dem alltid lydig." Som ville han säga: "Han gjorde det av fri vilja, inte av tvång, ty han var Gud, Marias och Josefs herre." Han var föräldrarna lydig, inte för deras skull utan för exemplets skull. Ty annat bör man inte tänka än att barnet Jesus i hemmet gjorde allt, som blev honom befallt, t. ex. samlade spånor, hämtade mat och dryck och inte höll sig för god för någon syssla.

De unga bör noga ge akt på detta exempel, att Herren, som är allas vår Gud, när han var barn uppförde sig så och inte höll sig för god för något, som man befallde honom, även om det gällde ringa, obetydliga och oansenliga sysslor, så att de lär sig att göra på samma sätt och övar sig i lydnad och ödmjukhet. Ty sådant behagar Gud väl och han vill, som det står i fjärde budet, ha det så, att alla barn bevisar sina föräldrar lydnad och villighet.

Förut sysslade de unga munkarna i klostren med frågan,vad Kristus hade gjort under sina barnaår. Man har också en saga om en biskop, som längtade efter att få veta det. Han drömde då, att han såg en timmerman hugga på ett träd och en liten pojke bredvid honom som bar spånor till dess slutligen en jungfru i blå klänning kom med en gryta och kallade dem båda två, både mannen och sonen in för att äta. Då tyckte han i drömmen, att han tyst smög sig efter dem och ställde sig bakom dörren för att se, vad de åt. När nu modern lade upp särskilt åt barnen i en skål, höjde barnet sin röst och sade: "Men mor, vad skall mannen därbakom dörren få att äta?" Vid de orden blev mannen förskräckt och vaknade. Sådana barnsligheter har man diktat upp.

Men vill du egentligen veta, vad Herren Kristus gjorde i sin ungdom, så hör, hur evangelisten säger: "Han var dem lydig." Han gjorde med andra ord, vad fadern och modern befallde och höll sig inte för god för detta. Då borde väl varje barn och varje tjänare blygas i sitt hjärta, när de hör denna berättelse om barnet Jesus och ändå inte visar sina föräldrar eller sitt herrskap lydnad utan tvärtom en ständig olydnad. Det duger inte att fråga, tänka eller tala, som man vanligen gör: "Visste jag bara, vad barnet Jesus gjorde, så skulle jag också göra detsamma." Munkarna säger: "Den helige Franciscus gjorde, klädde sig, vakade så och så. Det vill jag också göra. Men ingen vet, hur Kristus gjorde." Till detta svarar jag: Jo, det står skrivet: "Han var dem lydig." I de orden sammanfattar evangelisten hela vår käre Herres Kristi ungdom.

Men vad innebär det, att han var dem lydig? Intet annat än att han vandrade i fjärde budets gärningar. Dit hör sådana sysslor, som far och mor i hemmet behöver hjälp med, såsom hämta vatten, dryck, bröd och kött, vakta huset m. m. Allt detta och mera sådant, som man befallde honom gjorde det kära Jesusbarnet, som varje annat barn.

Nu borde alla barn, som vill vara gudfruktiga och fromma säga: "Ack, jag är visst inte värdig den äran att vara lik barnet Jesus och göra det han gjorde. Men har han samlat spånor och gjort vad hans föräldrar bjöd honom, även simpla och ringa sysslor, som förekommer i hemmet, vilka snälla barn skulle inte vi vara, om vi följde hans exempel och gjorde vad våra föräldrar befallde, hur simpelt och ringa det än var!"

Man behöver alltså inte skriva tjocka böcker om vad barnet Jesus gjorde. Det räcker att ge akt på vad far och mor i huset vill ha hjälp med och vad de ber dem om. Ty här står det tydligt, att Jesus inte gick i kloster och blev munk utan att han följde med dem till Nasaret, stannade kvar bland människorna och iakttog lydnad mot far och mor och lät sig vackert fostras som ett annat barn.

De oförståndiga och på dikter begivna munkarna skriver, att Jesus i sin barndom gjorde nya fåglar och andra djur. Men sådana gärningar hör inte lydnaden och fjärde budet till. Den barnsliga lydnaden kräver ju helt andra sysslor, nämligen dem som hör till arbetet i hemmet och som vi knappt ser någon vill syssla med. Evangelisten talar bara om sådana som hör lydnaden mot föräldrarna till.

Detta bör vi noga ge akt på och inte tvivla på, att sådana sysslor genom barnet Jesus blivit så helgade och välsignade, att vi borde hålla tyst och vinnlägga oss om att göra detsamma. Men världen låter inte gärna säga sig. Därför har vi försummat sådana gärningar och sådan lydnad och i blindhet flytt in i kloster här eller där. Alla har alltså velat göra det bättre och förträffligare än det kära barnet Jesus. De har inte insett, att de husliga sysslorna och lydnaden mot fader och moder är helgade genom denne helige Guds Son, som själv i sin barndom bar ved, passade elden, hämtade vatten och gjorde annat husligt arbete, vilket vi bör räkna som en ära att få göra efter honom.

Därför bör vi noga inpränta denna berättelse och hålla oss för saliga, om vi vandrar i sådan lydnad och sådana gärningar, eftersom vi ser, att Kristus själv inte hållit sig för god för dem. Ty de är tusen gånger bättre och heligare gärningar än munkarnas verk i klostren kan vara. Barnet Jesus har inte gått i kloster utan stannat kvar i hemmet och tjänat Josef och Maria oss till föredöme, för att vi skulle lära oss, hur förträffliga, ädla och heliga de gärningar är, som Kristus, vår käre Herre, själv har gjort.

Huvudinnehållet av dagens evangelium är alltså detta, att Kristus är en Herre över allting och ändå är han, oss till föredöme, sin fader och moder lydig, för att vi skall lära oss dessa två ting: först att lyda Gud, sedan att också visa fader och moder och all överhet trogen tjänst. Så kan vi fröjda oss åt att ha gjort rätt åt båda hållen och så skall all lycka och välsignelse vara med oss. Det förläne oss vår käre Herre Kristus. Amen.