Detta är ett förträffligt evangelium, och man finner i hela skriften icke månget som talar så om den dom, som efter detta livet skall övergå människorna. Det är onödigt att tvista om, huruvida detta är en berättelse eller en liknelse. Ty när Kristus här nämner de två personerna, och säger, vad för en lott som tillfallit var och en av dem här i livet, och vad för en dom som gått över dem efter döden, nämligen att den rike måste pinas i lågorna, under det att den fattige Lasarus fick hugnad och glädje, så tror vi, att allt detta verkligen har tilldragit sig så. Men vi tror dessutom också, att samma dom skall övergå var och en, som här på jorden ställer sig lik antingen den rike mannen eller Lasarus.

Ty dessa två exemplen, den rike mannen och Lasarus, framställer Herren för hela världen. Först den rike, som lever här en kort tid i lust och fröjd, men sedan blir förtappad och i evigheten icke får annat än bedrövelse. Sedan Lasarus, som här en liten tid var fattig och nödställd, men nu i himlen är rik och salig i evighet. Må nu var och en ge akt på detta exemplet och rätta sig därefter. På bägge hållen behöver man en säker och grundlig underrättelse för att kunna förhålla sig rätt. Sker icke det, så är det eviga livet förlorat.

Den som här på jorden är fattig och nödställd, han må alltså av detta lära att icke förarga sig över eller taga anstöt av, att han måste genomgå sådant lidande, och att icke heller söka sin tröst i detta timliga livet, utan hoppas på det tillkommande och eviga. Ingen kristen skall tänka, när det går honom illa, att Gud glömt honom eller är ond på honom. Ty Guds handlingssätt är sådant, att han liksom en förståndig fader alltid håller sina barn under riset. Och hans avsikt därmed är den, att de genom denna tuktan skall påminnas att avhålla sig från att synda. Ty de skulle annars, om de slapp tuktan, bli säkra och så fortfara i synden. Därför bör en kristen icke bara låta bli att bli förargad över sitt lidande, utan han bör rent av låta lidandet väcka hos sig förtroende till Gud, att Gud har honom kär, tänker på honom och vill befordra hans bästa. Den vise mannen säger ju också: "Den sitt barn älskar han näpser det."

Därför är det en stor villfarelse om du vill bedöma Guds godhet och nåd endast efter som det går dig här på jorden. Det är visst sant, att gods och penningar, en frisk kropp och annat sådant är Guds gåvor och välsignelse, men de är en välsignelse som icke varar evigt. Ty till slut måste man ändå låta både gods och penningar och alltsammans fara sin kos. Och dessutom är det den faran med all timlig välsignelse, att om man icke allvarligt fruktar Gud och tar det noga med hans ord, så ger den oss, för vår syndiga naturs skull, anledning till många synder. Därför ser man också, att Gud lägger på rikt folk många slags kors och besvärligheter, såsom sjukdom och annat ont. Och det gör han icke bara därför, att de förtjänat straff för de synder de begått. Utan han gör det därför, att Gud vill förebygga sådana synder, som de annars skulle begå, och bevara människor i gudsfruktan. Ty om där icke var något lidande, så skulle de annars dag från dag bli allt försumligare i bönen, tron och ordet och slutligen komma alldeles bort ifrån det.

Den rätta, högsta och bästa välsignelsen, på vilken man säkrast kan märka Guds godhet, är icke det timliga goda utan den eviga välsignelsen, att Gud har kallat oss till sitt heliga evangelium. Ty där får vi höra och lära, att Gud för sin Sons skull vill vara nådig emot oss,förlåta synden och göra oss evigt saliga, liksom ock att han nådigt vill beskydda oss mot djävulens och världens tyranni och övervåld. Den som rätt betänker, vad den välsignelsen innebär, för honom betyder det ganska litet, om han ingenting får av den timliga välsignelsen, utan får vara fattig, sjuk, föraktad, olycklig och nedtyngd av allehanda motgångar. Ty han ser, att han ändå alltid vinner mer än han går miste om. Har han icke gods och penningar, så har han dock en nådig Gud. Är kroppen svag och sjuklig, så vet han likväl att han är kallad till det eviga livet, och att han i dopet och ordet fått försäkran om, att det skall bli hans. Det må gå honom hur än den käre Guden vill, hans hjärta har alltid den trösten, att det blott är fråga om en liten tid, och att det sedan skall bli bättre, ja, så mycket bättre, att ingen skall ta ifrån honom hans glädje, eftersom han genom Kristus har en nådig Gud, som är hans Fader, och som genom Kristus vill insätta honom i det eviga arvet.

Härmed tröstade sig också den fattige Lasarus. Hans kropp led sådana plågor, att han ofta måste klaga och ropa därunder. Hans hjärta kände sig också ofta beklämt och bekymrat över att han, jämte sjukdomen som han led av, också var så övergiven, att ingen försåg honom med mat eller dryck, fastän den gudlöse rike mannen levde i sådant överflöd. Detta sved i hans hjärta, säger jag, ty ett människohjärta kan icke annat än känna bekymmer för sådant. Men emot allt detta höll han i sitt hjärta fast vid den trösten, att han kunde säga: "Jag ser, att min Gud, som är i himlen, vill att det skall vara på detta vis. Därför vill jag gärna underkasta mig hans behag. Jag vet, att det icke kan vara för evigt. Det är fråga blott om en liten tid. Sedan måste all sjukdom och plåga upphöra och den saliga ändringen ske, att jag får evig glädje och tröst i stället för det timliga lidandet. Ty jag har löfte därom, att Gud för sin Sons, Jesus Kristi, skull vill vara nådig mot mig, förlåta min synd, befria mig från förbannelsen och uppta mig till nåd. Därför må det gå, hur det vill. Bryr sig människor icke om mig, ja, unnar de mig knappt de brödsmulor, som de unnar hundarna, så tröstar jag mig ändå därmed, att Gud tar sig av mig och icke vill låta mig hungra och törsta i evighet. Därför vill jag en liten tid uthärda lidandet och förtrycket, och vänta på något bättre."

Att Lasarus haft sådana tankar och på detta sätt tröstat sig i sitt lidande, det bär själva hans namn vittnesbörd om. Ty Lasarus är samma namn som det hebreiska Eleasar, och det betyder så mycket som Gud hjälper. Därför har han säkert satt sin förtröstan på Guds eviga hjälp och icke på människor. Detta vill icke säga något annat, än att Lasarus satte sin lit till det löfte, som var givet åt Abraham, att i hans säd skulle alla släkten på jorden bli välsignade. Vid det löftet höll sig Lasarus fast, och av det hämtade han den trösten, att om än hela världen höll honom för en av Gud förbannad människa, eftersom han var så fattig och hjälplös, så skulle han ändå äga del i denna välsignade säden och icke förbliva under Guds förbannelse utan i stället få njuta hans eviga nåd. Och denna tro höll honom uppe, så att han, när han skildes hädan från jorden, blev förd av änglarna i Abrahams sköte.

Nu vill Kristus, att vi flitigt skall betrakta detta exempel och hämta lärdom därav. Ty de kristna skall besinna, att de här på jorden måste lida brist och träffas av all slags olycka. Den som nu icke har eller känner den trösten som Lasarus hade, han blir helt visst otålig och till slut förtvivlad. Ty kött och förnuft ändrar icke sin onda beskaffenhet. Om icke Guds ord hindrar honom, så tänker var och en, när det går honom illa, att Gud har glömt honom och icke frågar efter honom. Ty han tänker att Gud väl annars skulle hjälpa honom och icke lämna honom kvar i hans jämmer. Man kan icke av sig själv se på framtiden och i nödens stund trösta sig med den. Detta gör att mången oerfaren och obeprövad människa blir otålig och tänker: "Vill Gud icke hjälpa, så må djävulen hjälpa mig, eller vem som eljest kan det." Sådant är att alldeles avfalla från Gud, bli Guds fiende och icke vänta sig något gott av honom, ja, att jämte den timliga nöden och jämmern också dra över sig Guds eviga vrede och fördömelse. För detta bör man framför allt ta sig till vara, och icke glömma den fattige Lasarus exempel. Han var en fattig och hjälplös människa; men emedan han höll fast vid löftet om Kristus och om det tillkommande eviga livet och fogade sig i villig lydnad mot Gud, blev han rikligt tröstad för allt sitt lidande och fick till ersättning för ett kort lidande njuta evig glädje och tröst. Detta är exemplet av den fattige Lasarus, och alla kristna borde rätta sig efter det och i all bedrövelse trösta sig av det.

Det andra exemplet är den rike mannen, som allt gick väl för här på jorden och som fick allt efter sin önskan, men som i det andra livet måste lida nöd och bli fördömd. Här skall vi återigen tro, att vår Herre Kristus säger oss rena sanningen om denna dom och fördömelse, nämligen att den rike ligger i helvetets låga och lider gruvliga kval, sådana man icke med ord kan beskriva. Och detta lidande kommer honom att skåda över till Lasarus i den eviga glädjen, fast han förut hade föraktat denne så djupt. Han kan emellertid nu icke få ens så mycket som en liten droppe vatten, utan måste bli kvar i sin jämmer i evighet utan något hopp om hjälp.

Men vad var orsaken till att den arme mannen kom i denna eviga jämmer och pina? Det berodde icke på det, att han varit rik och ägt mycket pengar, eller att han klätt sig, ätit och druckit. Ty sådant hör till Guds gåvor och ordning. Blott man håller måtta däri och icke brukar överflöd, så vill Gud gärna unna oss gods och penningar, mat och dryck, glädje och vackra kläder. Utan orsaken var den, att denne rike, som hade gods och penningar och klädde sig dyrbart och levde kräsligt, aldrig tänkte på det tillkommande livet, eller hur det skulle gå för honom, när han, i dag eller i morgon, måste härifrån. All hans diktan och fraktan gick ut på, att han här på jorden måtte ha det bekvämt och allting fullt upp, liksom om han sedan icke hade behövt något annat. Kristus förmanar ju i evangelium, att man icke må låta sitt hjärta förtyngas av omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger. Här är orsaken som gjorde, att den rike blev fördömd. Ty man kan därav förstå, att Guds ord icke gått honom till hjärtat. Gud fick hota och lova bäst han ville, det bekymrade icke den rike, bara han själv slapp att lida någon brist.

En annan orsak var den, att den rike mannen såg den fattige Lasarus ligga inför sina ögon, men icke unnade honom i hans nöd och fattigdom så mycket som man annars unnar en hund. Ja, evangelisten säger, att hundarna hade mer medlidande med honom och tog sig mer av honom än den rike gjorde. Han tänkte aldrig därpå, att Gud hade givit honom så mycket, för att han därmed skulle bistå andra, som led brist. Utan liksom ett kreatur slukar allt och icke lämnar något åt andra, så gjorde också denne rike, i det att han icke bekymrade sig om de fattigas nöd. Det var dessa synder som var orsak till den förfärliga domen, att han, efter att här på jorden ha levat en liten tid i vällust och yra, sedan i helvetet får lida eviga kval.

Detta exempel framställer nu Herren för oss, för att vi därav skall hämta lärdom, akta oss för dessa synder och denna dom och icke leva i säkerhet, såsom funnes icke något annat liv än detta timliga livet på jorden, och därjämte för att vi skall ömt vårda oss om de fattiga. Den som av Gud har fått så mycket, att han kan hjälpa de fattiga, men som likväl icke gör det, för honom blir det på den yttersta dagen en pina och ett kval, när han ser, hur de fattiga, som han här föraktat och icke velat hjälpa, då får leva i fröjd och glädje, alldeles så som den rike mannen här såg Lasarus. Den däremot som tjänat många, gjort dem gott och hjälpt dem, för honom skall detta på den yttersta dagen medföra en stor glädje. Men är det icke ömkligt, att denne rike mannen begär blott en enda liten droppe kallt vatten och kan ändå icke i evighet få det.

Låt oss därför icke förgäta våra fattiga medmänniskor utan gärna giva och hjälpa dem. Och låt oss då icke nöja oss med vanliga allmosor, så att man ger dem några kronor, allt efter sin egen fömögenhet eller deras behov. Sådan hjälp är man visserligen alltid skyldig att bevisa de fattiga. Men det finnes en annan slags välgörenhet, varmed envar i sitt stånd och kall kan tjäna och hjälpa sin nästa, och det alla dagar och stunder, nämligen att var och en så inrättar sitt förhållande, sitt hantverk, sin näring, att han icke tar för mycket betalt av någon, icke lurar någon i affärer, utan låter sig nöja med en måttlig vinst och ger folk ordentlig betalning. Likaså att han lämnar rätt mål och vikt och varken vid köp eller försäljning söker sig någon fördel, som kan bli nästan till skada. Vi ser ju för ögonen, hur mycket svek och oärlighet som förekommer i alla yrken och stånd. Den som nu handlar ärligt, han övar därmed välgörenhet och ger på sitt sätt en allmosa, även om han icke skänker bort något för intet, ja, även om han tar en måttlig vinst. Men andra som endast tänker på att avyttra sina varor till högt pris och endast söker sin egen vinning, de stjäl pengar ur sina medmänniskors pungar. Till exempel om en bagare gör brödet för litet eller förfalskar degen, om en slaktare ger för liten vikt, en vinhandlare tar för mycket för vinet eller förfalskar det - ja, vem kan uppräkna allt? Ingen näring är så liten och obetydlig, att du icke ger allmosa, om du handlar redligt i den och låter andra få goda varor för skäligt pris. Om du däremot tar för mycket betalt av andra eller betalar dem dåligt för deras arbete, då är det tjuveri. Du är då inför Gud en tjuv och skall på den yttersta dagen få se framför dig den fattige Lasarus, som du nekat en sådan allmosa av din näring, eller som du rent av genom din girighet bestulit och berövat vad honom tillkom, såsom du här hör, att det gick för den rike mannen.

På detta sätt kunde var och en göra sin näring, den må vara stor eller liten, till en rätt allmosa, det är till en välgärning mot nästan, som Gud finner behag i. Detta skulle då icke bara ha med sig en ymnig jordisk välsignelse, utan vi skulle, såsom Kristus säger, då med den orättrådige Mamons goda förskaffa oss vänner här på jorden, av vilka vi kunde få ett sådant vittnesbörd, som vi kunde njuta gott av i det eviga livet.

Men världen är och förblir värld och låter sig varken rådas eller hjälpas. Den som äger mycket, han vill icke ge bort något utan blott ha mer. Den som har litet, tänker framför allt på, hur han också skall kunna komma åt något, och frågar icke efter vem som därvid får lida skadan. Därför måste Gud låta allehanda straff komma över den onda världen och efteråt straffa även med helvetets eld. Men fastän världen i viss mån får erfara detta och får höra det predikas, så frågar den dock icke efter det och bättrar sig icke heller.

Men är icke detta en fruktansvärd blindhet och förhärdelse? När det är fråga om andra saker, då är vi ju omtänksamma. Har vi anledning att befara dyrtid, då skaffar sig var och en, som kan, ett förråd för ett, två eller tre år för att förekomma nöd. Varför gör vi icke så också i detta fall, när vi dock vet att en evig nöd blir följden för oss, om vi icke förhåller oss rätt? Denna fördömelsen är så mycket svårare, som du, om du en gång råkat däri, aldrig i evighet kan komma ur den igen. All hjälp är då avskuren. Du hör, att Abraham och Lasarus icke allenast icke vill utan icke ens kan hjälpa med en droppe vatten. Varför störtar då vi arma människor oss i sådan olycka, i det att vi så litet bekymrar oss om denna eviga faran och icke sörjer för att bli tryggade för den. Vi kan ju annars så väl akta oss och ta oss till vara, när det gäller rätt obetydliga saker, där det kanske bara gäller några kronor? Är det icke sant, att djävulen tar ifrån oss både vett och förstånd, annars skulle vi väl tänka mer på att rädda oss ur denna eviga skadan än ur en blott timlig. Men nu går var och en sin väg fram och tänker bara på, hur han själv skall kunna få nog här på jorden, lämna mycket efter sig åt sina barn och leva på stor fot. Den som har det så ställt, han tycker, att han har det bra. Men den som icke har det så, han ger sig ingen ro, förrän han också kan komma sig upp. Så blir människors hjärtan förtyngda av omsorgen om detta jordelivet, så att domen kommer över dem som en snara. Och så ligger de i döden och fördömelsen, innan de vet ordet av.

Nu framställer Herren för oss den rike mannens exempel och låter predika det för oss av den orsaken, att han gärna ville förmå oss till att bekymra oss och ha omsorg icke blott om det timliga utan ännu mycket mer om det eviga och oförgängliga. Ty han vill icke att vi skall bruka det timliga och förgängliga på ett sådant sätt, att vi därmed bereder oss vår egen eviga fördömelse. Denne rike mannen hade kanske icke kommit i helvetets pina, om han icke hade ägt så mycket, eller om han åtminstone fått lida och prövas något. Men gods och penningar gör honom högmodig, så att han menar sig icke behöva vare sig Gud eller hans ord, och så lever han i sus och dus utan att låta sig oroas av något. Om det eviga bekymrar han sig icke. Om det timliga bekymrar han sig icke heller, så länge han har fullt upp, om man undantar, att han tänker på, hur han skall skaffa sig njutningar och goda dagar, och hur han skall kunna tillbringa tiden i lust och fröjd. För detta är det som Kristus varnar oss och säger: "Tänk er för. Vill ni efter den rike mannens exempel bara sträva efter att få leva i njutningar och nöjen, då går det till slut för er på samma sätt som det gick för honom, nämligen att på denna korta, förgängliga och osäkra glädjen följer ett evigt och oändligt elände och lidande."

Dessa båda exempel skall vi aldrig glömma, så länge vi lever, på det att vi i all nöd och frestelse må ha en pålitlig tröst, och på det att vi må bruka de timliga ägodelarna så, att vi icke för deras skull gå miste om de eviga skatterna.

Härpå syftar också det som Kristus vidare omtalar, nämligen att när den rike icke längre kan hoppas på någon hjälp för egen del, så tänker han på sina bröder och ber Abraham, att denne åtminstone måtte sända Lasarus till dessa, för att de icke skulle rätta sig efter den rikes exempel och så bli fördömda med honom. Abraham avslår tvärt denna bön och säger: "De hava Moses och profeterna, dem må de lyssna till." Och när den rike ytterligare invänder, att det skulle uträtta mer hos dem, om en död komme till dem och predikade, än om de hörde ordet i församlingen, så svarar Abraham än en gång och säger: "Lyssna de icke till Moses och profeterna, så skola de icke heller låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda." Den rike mannen inser, att man måste göra bättring och förhålla sig annorlunda än han hade gjort, om man skall kunna undgå fördömelsen. Han tänker också på, att det kan gå för andra som för honom, så att de, fast de har Guds ord och predikan, ändå föraktar dem och icke låter av dem förmå sig till bättring. Därför tycker han, att intet kunde vara bättre för bröderna, än att en framstående predikant komme, om vilken man visste, att han var död och befann sig i det andra livet och således skulle kunna lämna säkra underrättelser om hur det stod till där. Och vi tycker väl lite var, att en sådan predikan skulle man icke förakta, såsom man annars hör och föraktar den predikan som sker av människor.

Men Abraham avslår helt och hållet denna begäran och låter förstå, att den som vill undslippa den eviga fördömelsen och bli salig, han skall icke se efter eller vänta på någon annan varning, utan blott lyssna till Moses och profeterna. Detta är den enda väg, på vilken man kan undfly evig förtappelse och bli salig. Men lyssnar man icke till Moses och profeterna, så är allt förgäves. Till och med om en död uppstode, eller en ängel, ja Gud själv predikade, så skulle det ändå icke bli någon tro. Detta är ju att högt berömma predikoämbetet och att trofast förmana folket att ge akt på predikan, eftersom intet annat medel finns, varigenom man kan rädda sig från den eviga förtappelsens förfärliga dom.

Men vad predikas då av Moses och profeterna? Jo, i synnerhet två stycken: först och främst visar de oss till kvinnans säd, som Gud utlovat och sagt, att han skall söndertrampa ormens huvud, det är beröva djävulen hans makt och taga bort all den skada som djävulen i paradiset tillfogat oss alla. Denna kvinnans säd det är Guds Son, som skaffat gudomlig kraft och rättfärdighet åt oss här på jorden, och det är om honom som Moses och profeterna talar. De lär, förmanar och yrkar på, att man, när han kommer, skall hålla sig till hans ord och tro hans löfte. Den som nu så lyssnar till Moses och profeterna, han skall för det första sluta upp att förlita sig på sin egen vandel, sina gärningar och sin förmåga, och för det andra trösta sig allena av denna säden, vilken ensam är en välsignad säd och medför välsignelse till oss, som för våra synders skull är förtappade och fördömda människor. Således är tron på Kristus den enda och rätta vägen på vilken man kan bli kvitt synden och döden och bli evigt salig.

Den rike mannen hade icke tagit emot denne Frälsaren och denna trösten. Dessutom höll han sig själv för from. Inför världen var han ostrafflig i utvärtes avseende. Ty evangelium beskyller honom icke för att vara en äktenskapsbrytare, en rövare o.s.v. Därför har han väl tänkt: Om jag icke vore så gudfruktig, så skulle Gud icke ge mig så mycken lycka och välsignelse. Ty av naturen sitter det i människan, att, när det går henne emot, då tänker hon: Gud är vred på dig, det finns ingen hjälp eller utväg eller tröst för dig, utan du måste förgås. Återigen när det står väl till med henne, och hon har fullt upp och allt går efter hennes önskan, då tror man, att man står på god fot med Herren, annars skulle han icke vara så nådig. Denna timliga välsignelsen är dock, som sagt, någonting ringa och obetydligt. Och därför går det också här på jorden så, att de gudlösa har det bättre ställt än de fromma. Men du må äga hur mycket gods och penningar som helst, så må du likväl akta dig för att hålla dig själv för rättfärdig. Sätt din förtröstan endast till honom, om vilken Moses och profeterna predikar. Annars går det dig så som det gick denne rike, vilken hade Moses och profeterna, men likväl icke satte sin förtröstan på Herren Kristus.

Det andra som Moses och profeterna lär oss är, att sedan vi grundat vår rättfärdighet och salighet på den utlovade säden ensam, så skall vi ock lyda Gud, så att vi under detta timliga livet gör och håller det som Gud befallt oss, men undviker det som Gud förbjudit, så att vi icke gör det. Ty detta är att frukta Gud och ha honom för ögonen. Men den som icke vill detta, den som icke vill lyda Guds lag, utan gör efter sin egen vilja och lust, d.v.s. syndar, han har icke rätt att berömma sig av, att han är ett Guds barn och har Gud för ögonen. Han måste därför vart ögonblick frukta, att Gud skall komma och taga och döma honom sådan som han finner honom. Alltså måste båda dessa stycken vara förenade med varandra: tron och lydnaden mot Gud. Tron gör, att vi blir fria från synden och Guds barn. Lydnaden eller kärleken och dess gärningar verkar, att vi förhåller oss som lydiga barn och icke längre förtörnar Gud, samt har ett gott samvete - något som de icke kan ha, vilka ligger i medvetna synder och utan bot och bättring fortfar i dem.

Kort sagt: frukta Gud och var from, men lita icke på att du är from, utan förtrösta endast på vår Herre Jesus Kristus, så skall det icke ha någon nöd med dig. Ty en sådan tro hjälper mot synden och döden. Eftersom Gud har befallt oss lydnad, så vill han också ha behag till den, och det skall icke göra dig någon skada, att din lydnad här i livet är ofullkomlig. Ty lydnaden är icke ensam utan är förenad med tron på Kristus, för vilkens skull det som brister i lydnaden blir förlåtet.

Därför bör man lyssna så till Moses och profeterna, att man av dem lär sig att tro på Kristus och leva fromt. Det gjorde icke den rike mannen. Därför måste han i evigheten vara bland de fördömda och plågas tillsammans med alla dem, som hör Moses och profeterna men icke rättar sig efter deras predikan. Men de som lyssnar till denna och följer den och alltså tror på Kristus och är övertygade, att Gud för hans skull vill vara nådig emot oss och icke tillräkna oss synderna utan göra oss saliga, och som sedan fortfar att leva i gudsfruktan och icke följer djävulen och köttet, utan ser på Guds ord och vilja, de skall få vara med Lasarus i Abrahams sköte och njuta evig salighet.

Det give oss Gud för sin Sons, Jesu Kristi, skull genom sin helige Ande. Amen.