Första delen av denna tilldragelse, att Kristus uppenbarade sig för sina lärjungar, vilka, med undantag av Tomas, var församlade och hade dörrarna stängda av fruktan för judarna, inträffade för åtta dagar sedan, alltså på påskdagens afton. Den andra delen, att Kristus för andra gången uppenbarade sig för lärjungarna, då Tomas var med dem, inträffade åtta dagar efter påsk, således som i dag. Båda styckena har till ändamål, att Herren Kristi uppståndelse från de döda skulle bli uppenbarad och hans lärjungar stärkta i tron på hans uppståndelse, så att de icke bara för egen del skulle bli vissa därpå, utan ock kunna ståndaktigt vittna om den inför hela världen.

Jämte denna uppenbarelse innehålles i berättelsen också andra lärdomar och exempel, som är nyttiga och rika på tröst. Först och främst är det väl att lägga märke till, att Herren icke väntar till dess lärjungarna söker honom. Utan han söker dem, går genom stängda dörrar, hälsar dem vänligt, tröstar dem och stärker dem i tron på hans uppståndelse. Vänligare kunde han icke handla än att bjuda dem sin frid och visa dem sina händer och sin sida, för att de skulle bli förvissade om hans uppståndelse och så genom denna tro bli tröstade mot all bedrövelse, fruktan och förskräckelse. Hans hälsning är ljuvlig och älsklig, ty i hebreiskan betyder frid allt gott, lycka och välfärd. Även på vårt språk betyder "frid vare med eder" detsamma som att säga: Gud give eder en välsignad dag, Gud give eder att det måtte gå er väl. Så ligger det ock en stor tröst däri, att han när han uppenbarar sig, visar sina händer och sin sida för lärjungarna, vilka misströstat om honom och icke kunnat hoppas att han levde.

Med detta giver Kristus oss ett bevis på sitt hjärtelag, hurudan han är, samt hurudant hjärta och hurudan vilja han hyser mot oss. Detta bör vara till tröst för alla bedrövade, förskräckta och bävande hjärtan, att de må av honom tillförse sig allt gott och all vänlighet. Lärjungarna, som har honom kär och fröjdar sig över hans ankomst - såsom evangelisten säger: "Och lärjungarna blevo glada, då de sågo Herren" - blir av honom styrkta och uppmuntrade. De andra åter, som föraktar honom, såsom judarna, blir av honom i sinom tid straffade. Så bör man lära känna Kristus, att han är vänlig, gunstig och trösterik mot alla eländiga, som är stadda i nöd och ångest samt begär hans tröst och hjälp, men däremot en sträng domare över alla dem som föraktar honom. Den som känner honom så, den känner honom rätt.

Därför skall vi av Kristus vänta oss all kärlek, vänlighet, tröst, hjälp och bistånd samt anropa honom i eld- och vattunöd, i döden och i all anfäktning. Ty han är den enda hörnstenen, till vilken vi bör hålla oss i all nöd. Faller du i elden eller i vattnet, ja är du i dödsfara, så håll dig fast vid honom och säg: Herre, jag vet, att du icke övergiver mig utan hjälper mig ut.

Detta är det första stycket av dagens evangelium, nämligen att Kristus så vänligt umgås med sina lärjungar, icke förebrår dem deras otro, synd och skröplighet, utan tröstar, stärker och upprättar dem. Sådant är skrivet oss till godo och tröst. Ty eftersom djävulen utan återvändo anfäktar oss, såsom det heter i 1 Petr. 5:8: "Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka", så är det angeläget, att vi hos oss inpräglar detta beviset på Kristi vänlighet och kärlek mot oss, på det att vi må lära oss att trösta och uppmuntra oss mot denne fiende.

För det andra skall man i denna berättelse lägga märke till, att Kristus sänder sina lärjungar liksom han själv blivit sänd av Fadern. Det är för oss en stor tröst och hugnad, att vi hör Kristi ord genom apostlarnas ord och mun samt genom deras, som utgått ifrån dem. Kristus giver apostlarna makt att förlåta synderna eller att binda i dem, på den tid och på det sätt som behöves. När du eller jag är förfärade och anfäktas för våra synders skull, så bör vi lyssna till den som kommer till oss för att trösta oss med Guds ord samt tro hans ord, såsom om Gud själv talade med oss. Och om du vandrar i säkerhet och uppsåtlig synd, och din själasörjare då bestraffar dig och binder dig i dina synder, till dess du gör bot och bättring, så blir du bunden i dina synder av Kristus själv och av den himmelske Fadern.

Ty så lyder förordnandet: "Såsom Fadern har sänt mig, så sänder ock jag eder." Liksom jag förlåter fattiga syndare som göra bättring, deras synder, men däremot binder de obotfärdiga och säkra skrymtarna, fariséerna och skriftlärde, som icke vilja göra bättring, i deras synder, så skall också ni efter mig förlåta varandra eller binda varandra i synderna. Här har vi den befallningen, att man skall vidmakthålla den predikan om Jesus Kristus, att synderna skall förlåtas alla dem, som tror på honom, men alla de, som icke tror på honom skall bindas i sina synder.

Detta är ju en stor och förträfflig sak, att varje rättskaffens herdes och predikants mun är Kristi mun samt hans ord och förlåtelse Kristi ord och förlåtelse. Har du synder, men bekänner dem och tror på Kristus, så skall kyrkoherden eller predikanten i Kristi stad och ställe förlåta dig dessa synder, och det ordet som han å Guds vägnar tillsäger dig, skall du mottaga, så som hade Kristus själv tillsagt dig det. Således gör man rätt däruti, att man kallar kyrkoherdens och predikantens ord som han predikar, för Guds ord. Ty det är icke kyrkoherdens och predikantens ämbete och ord, utan Guds eget.

Därför är det en mycket förskräcklig sak, när någon icke vill höra Guds ord. Ty en sådan får säkert en gång höra djävulens ord, om han annars icke redan hör det. Vem kan då uttala eller med sin tanke tillräckligt fatta vilken stor nåd, ja vilken förträfflig sak det är, att vi kan höra Guds ord, ja Gud själv genom en broders mun? Alltså är de människor dåraktiga och vrånga, som löpa till den eller den orten för att se det ena eller andra helgonets grav och ben, men under tiden låter de stora förmånerna och den dyrbara helgedomen där hemma i deras församling stå obrukade.

Om man kände till en kyrka i världen, där man finge höra Guds egen röst, hur ivrigt skulle man icke skynda dit! Likväl skulle man icke där få höra något annat än det man hör därhemma i kyrkan av sin pastor. David räknar bland andra Guds gåvor och förmåner som han fått mottaga, detta såsom den förnämsta och dyrbaraste klenoden, att Gud gett honom ett sådant rike, varuti Guds ord blir förkunnat och lärt. Han säger i Ps. 60 och 108:8: "Gud har talat i sin helgedom, däröver gläder jag mig." (Gamla övers.) Därav kan vi ock berömma oss och säga: Gud har gett oss den ädlaste klenod, sitt dyra heliga ord.

Därför är ock den kristna kyrkan skön och härlig, eftersom man där får höra vad Gud talar och vad han av oss vill hava, nämligen att vi vänder oss till bättring, låter oss döpas i hans namn, tror på hans Son Jesus Kristus samt bevisar vår tro med kristliga frukter, så att vi är lydiga mot Gud och tjänar vår nästa. Den som antastar en kristen och troende människa, han antastar Guds ögonsten. Den som tror sådant och gör därefter, han skall vara Guds hus och boning.

Sådant predikas och säges för oss alla dagar. Men vi går förbi, frågar icke därefter utan är lika likgiltiga som om en ko råmar emot oss. Vi borde i stället av hjärtat tacka Gud för denna outsägliga förmån, att Guds ord för oss dagligen förkunnas. Ty Guds ord är den rätta helgedomen, varigenom den kristna kyrkan samt alla kristna och Guds helgon blir helgade. Helgedomen i Jerusalem och var helst den annars må finnas i världen är ingenting emot denna helgedom. Men vi ser icke denna helgedom och är mycket sämre än Tomas, om vilken vi strax skall tala, i det att vi icke vill se den dyra, kära förmånen Guds ord, som gör allt heligt. Herren Gud give oss sin nåd, att vi må bortlägga denna hårdhet! Han må skarpt straffa och förebrå oss, allt efter som han vill, må han blott icke taga ifrån oss sitt heliga ord. Må han icke heller låta ibland oss intränga svärmare och partiandar, som rövar denna skatt ifrån oss!

Det tredje stycket handlar om Tomas. Det ser ut som vore Tomas en förstockad människa. Han är så otrogen och hårdnackad, att han icke vill tro vare sig Petrus eller kvinnorna eller de andra lärjungarna som säger till honom, att de hade sett Herren. Utan han vill se spikhålen i hans händer och sticka sitt finger i hålen och sin hand i hans sida. Han tänkte så här: det kan ha varit ett spöke, som lärjungarna och kvinnorna sett, och de menar att de sett Herren. Därför vill han icke tro, förrän han får se hålen efter spikarna samt beröra och känna dem med sin hand och sina fingrar.

Om hålen i Kristi händer och fötter har man den vanliga sägen, att de är genomskinliga ännu i dag. Somliga påstår också bestämt, att Kristus skall komma på den yttersta dagen med de sår som han hade på korset. För min del tror jag, att de ställen på händer och fötter, där han varit genomborrad, äro märkta och tecknade, eller att där finnes ärr. I dessa hål ville Tomas sticka sitt finger, dem ville han se med egna ögon. Därför ser det så ut, som vore han en grov och enfaldig människa, som vill bli omvänd genom hålen efter spikarna, vilka dock icke ha någon synnerlig kraft till att omvända någon. Ty hade kroppen varit undanstucken eller hade det varit ett spöke, så hade väl också hålen på densamma varit falska.

Detta är ju en stor och egensinnig motspänstighet, att han icke vill tro, förr än han ser med ögonen och känner med händerna. Likväl tål och fördrager Kristus sådant och förebrår honom det icke. Ja han kommer åtta dagar efter påsk, då Tomas är tillsamman med lärjungarna, och visar honom de hål som han begärt att få se, samt låter honom sticka fingret och handen i hålen samt i sidan, på det att han ifrån otro må övergå till tro, ifrån det grova oförståndet till viss och klar kunskap och upplysning. Ja, han nedlåter sig till honom på ett särskilt sätt, i det att han låter honom icke allenast se utan även ta och känna just i spikhålen och sidan samt säger till honom: "Tvivla inte utan tro!"

Detta är skrivet för vår skull, att vi må lära oss att inse, huru kära Kristus har oss, samt huru vänligt, faderligt, ljuvligt och milt han umgås och vill umgås med oss. Med de gudlösa och otrogna, som icke frågar efter honom, går han strängt och skoningslöst till väga. Men de klentrogna vill han icke kullstöta eller förkasta, utan har fördrag med deras svaghet, tilltalar dem icke hårt, utan umgås med dem milt och varsamt. Det bevisar han här på Tomas, som, fastän han synes ohyfsad och enfaldig, dock icke är otrogen och vrång utan from och trogen. Tomas tänker så här: jag ville gärna tro, att Kristus är uppstånden ifrån de döda, blott jag kunde det. Han önskar av hjärtat, att det vore sant, men kan likväl icke tro det. Liksom om jag ville säga: jag såge gärna, att min far uppstode från de döda, men jag kan icke tro, att det är möjligt. Således har Tomas ännu den gamla tron på Jesus, den korsfäste, men han kan icke förstå, att han är uppstånden, ehuru han av hjärtat gärna skulle se, att det vore sant.

Kristus söker honom då trofast, fördrager hans hårdhet samt hjälper honom till tron. Detta exemplet med Tomas är, såsom vi sagt, skett och skrivet oss till godo. Ty liksom aposteln Paulus skriver om sig själv i 1 Tim. 1:16: "Men jag mötte barmhärtighet, för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för dem som skulle komma till tro på honom och vinna evigt liv", så må man ock här säga om Tomas, att honom vederfarits samma barmhärtighet, på det att Jesus Kristus skulle på honom bevisa all vänlighet och mildhet, till ett exempel för alla svaga och enfaldiga själar.

Så ser vi i denna berättelse icke endast på tilldragelsen med Tomas utan ock på det som tilldrager sig med de andra lärjungarna, vilken barmhärtig herre vi har i Kristus, som icke umgås hårt eller ovänligt med oss, utan uppsöker och tröstar oss såsom förlorade och förvillade får. Han säger icke till lärjungarna: Ni har övergivit mig, tagit anstöt av mig, lupit ifrån mig, förnekat mig, därför frågar jag icke efter eder. Utan han lider och fördrager deras svaghet, och låter dem icke umgälla, att de syndat så svårt och ännu syndar mot honom, i det att de icke endast före hans lidande avfallit från honom, utan ännu efter hans uppståndelse från de döda är så misstrogna. Sådant är skrivet oss till godo, oss till tröst, på det att vi må lära att, om än otron ställer sig rakt emot honom, han likväl vill hålla till godo med vår okunnighet och hårdhet, dock såvida vi syndar icke av förakt utan av svaghet.

Detta vare nu i korthet talat om detta evangelium. Den käre Guden förläne oss sin nåd, att vi må fatta och behålla det! Amen.