I denna dagens evangelium bör vi i synnerhet lägga märke till den nåderika predikan, som Gud har låtit komma oss till del, nämligen att vi här på jorden kan säga till varandra: "Dina synder förlåtas dig." Vi må med de fromma människorna i evangelium förundra oss däröver, och av hjärtat tacka Gud för att han gett sådan makt åt människor. Ty det är i sanning en stor makt, att en kristen har rätt att säga till den andre: "Min broder, var inte förfärad. Du har en nådig Gud. Tro blott den försäkran, som jag i Jesu namn ger dig. Då är det lika säkert att dina synder är förlåtna, som om Gud själv hade sagt det till dig."

Denna makt har, som vi hör, kommit till världen genom Jesus Kristus. Och den har sedan blivit kvar hos oss människor. I synnerhet gäller detta dem som är i det ämbetet och har det uppdraget, att de skall förkunna evangelium det är bättring och syndernas förlåtelse i Jesu namn. Andra kristna, som inte har det ämbetet, har dock i nödfall uppdrag att trösta dig, när du är bekymrad för dina synders skull. De får då säga till dig: "Varför är du ängslig? Jag såsom en kristen säger dig, att du gör orätt mot dig själv, och att Gud inte är vred på dig. Du bör tvärtom för Kristi skull vänta dig all nåd av honom." Av sådana ord har du rätt att trösta dig, lika så väl som om Kristus själv hade talat dem till dig från himlen.

Allt beror nämligen på, att ditt hjärta tar åt sig denna försäkran och håller det för sant, att Gud för Kristi skull vill vara nådig mot dig. Det ser vi här på den lame. Herren själv uppmanade honom till tro, när han sade: "Var vid gott mod, min son, tvivla inte på att dina synder är dig förlåtna." Och så snart den lame trodde dessa ord, fick han verkligen sina synder förlåtna.

Än i dag går det till på samma sätt, när vi skall få syndernas förlåtelse. Vi måste vända oss till ordet och tro det. Gud har givit din själasörjare, eller i nödfall vilken kristen som helst, rätt att säga till dig: "Gud är inte vred på dig, var du blott inte vred på honom, ty han har för sin Sons skull förlåtit dig alla dina synder." Då skall du av all din kraft tro en sådan försäkran och hellre låta dig slitas i stycken än att tvivla på den. Ty om du tvivlar, så hjälper avlösningen dig inte, om också Gud själv med alla sina änglar muntligen tillsade dig den. Där tron inte finns, där gör man Gud till en ljugare. Ty man beter sig då, som om det inte skulle vara sanning, det han säger till oss, och att han varken vill uppfylla det på oss eller hålla sitt ord. För sådan otro och synd må den käre Guden i sin nåd bevara oss. Djävulen är emellertid en stor mästare, då det gäller att förmå oss att skylla Gud för lögn, eller med andra ord sagt, ogärna tro vad Gud säger oss. Och därmed plågar han oss oupphörligt.

Men när hjärtat tror, så bevisar man därmed vår Herre Gud den största ära, och det är den som han helst vill ha. Ty man anser honom då för sannfärdig och för en herre som inte kan ljuga, om det han säger än låter alldeles omöjligt. Därför behagar det Herren Kristus så väl, att folket här har en så fast tillförsikt till honom, att han skall hjälpa den lame. Och han säger så vänligt till denne: "Min son, du är sjuk. Djävulen har lagt lamhet på dig, och Gud har låtit det ske för dina synders skull. Därmed har följt förskräckelse och ett ängsligt samvete. Du tänker: 'Ack, Gud är vred på mig; vart skall jag taga vägen?' Ty det är naturligt, att då Guds straff träffar en, så blir man också genast förskräckt. Men, min son, låt inte sådana tankar tränga för djupt in i hjärtat. Tänk inte: 'Gud frågar inte efter mig; vem vet, om han vill vara mig nådig eller inte, ty vad är jag mot Gud?' Se inte på din sjukdom, utan hör vad jag säger dig, nämligen att dina synder förlåtas dig. Tänk därför så: 'Vad gör det, att jag är lam? Mina synder är mig förlåtna. Varken lamheten eller någon annan sjukdom skall hindra mig från att tro detta.'"

Så skall ord och tro höra ihop. Det ena kan inte vara utan det andra. Den som tror och inte har ordet, han tror som turkar och judar. Dessa säger väl, att Gud är nådig och barmhärtig. Men de har inget löfte därom. Ty Gud vill inte vara nådig utan Kristus. Och en kristen måste tro så, att han inte bara håller före att Gud är nådig bara mot några som är särskilt fromma, utan mot honom själv och förlåter just honom hans synder för medlarens, sin Sons, Jesu Kristi skull. Och tvärtom: har man ordet men inte tron, så gör ordet ingen nytta. Ordet och tron måste alltså förenas och liksom förmälas med varandra. Det ena får inte skiljas från det andra.

En svärmare tror t.ex. att den yttersta dagen skall komma inom fyra veckor. Den tron är idel lögn, ty man har intet Guds ord, som säger det. En turk tror att hans Muhammed skall hjälpa honom till salighet. Det är också idel lögn, ty därom finnes intet Guds ord. Så tror också påven, att en kristen måste med egna gärningar skaffa sig in i himmelen. Men det är en falsk tro, ty också här fattas ordet och löftet. Därför är det väl möjligt, att en människa kan ha en slags tro, så att hon väntar eller hoppas något. Men emedan ordet fattas, så är det ingen rätt tro, utan blott en falsk tro utan grund. Och av den kan det aldrig bli någonting.

Men oss kristna fattas inte Guds ord. Av Guds nåd har vi det nämligen rätt och rent. Däremot fattas oss tro. Ty vi håller inte så fast vid ordet som vi borde, medan de andra tror fast och visst utan att ha något ord. De som är skuld till detta är djävulen och arvsynden. Dessa drar oss ifrån ordet och sanningen och till lögnen. Därför är det svårt nog att skydda sig för otro, även om man har ordet. Ty vårt kött och vårt förnuft vill inte befatta sig med ordet. Skall det tro, så vill det helst ha tron i händerna.

Den onde anden bidrar också därtill, att det inte vill komma någon väg med oss. Våra hjärtan skulle annars vara både gladare och frimodigare. Tänk själv efter: Om jag rätt och fullkomligt kunde tro det, som Kristus här säger till den lame, tror du inte att jag då skulle stå på huvudet av idel glädje. Ty det är ju sagt även till mig och dig i dopet, och det säges dagligen i avlösningen och i den offentliga predikan, att jag inte behöver frukta någon vrede eller onåd från Guds sida. Om jag trodde detta, så skulle det ju för mig vara idel socker, idel guld, idel evigt liv. Men att det inte är på det sättet, det bevisar, att den gamle Adam och djävulen alltid försöker draga oss från tron och ordet.

Lär dig alltså att förstå, att båda delarna måste vara med. Du måste ha ordet och med tron hålla dig fast därvid, och så mycket som möjligt är ta dig till vara för att tvivla på det. Då får du allt som ordet lovar dig och som du behöver till både kropp och själ. De som inte har ordet, har ganska lätt för att tro. Ty det är en medfödd vanart, att vi gärna tror lögnen och att hjärtat helst omfattar den.

Så t.ex. tror påven och hans anhang ganska fast på sina mässor, på helgonens förtjänster och förböner, klosterlöften, sång och fasta m.m. Men det är en falsk och uppdiktad tro, och där är, med förlov sagt, skälmen och skökan tillsamman. Hjärtat är en sköka och den falska tron är en skälm och bedragare. Men vi har, Gud ske lov, en ren brud (ty ordet är ju rent och gott). Och ändå kan vi inte tro så visst och fast, fastän vi med rätta borde göra det. De andra borde däremot inte tro så fast, ty de har inte ordet. Det är vår gamle Adams skuld och djävulens, att vi genom arvsynden har avfallit från ordet och råkat in i lögnen. Därför bör vi nu av dagens evangelium lära, att vi först och främst måste ha ordet, och sedan också bör fast tro på detta. Då är det för oss en gudomlig kraft, och genom den får vi syndernas förlåtelse och saligheten, så att vi både här och där finner hjälp och tröst. Men om Guds ord inte är där, så kan det visserligen ändå bli en slags tro. Ty svärmare, vederdöpare, turkar, judar och påviska har också en tro. Men det är en tro utan ordet. Den tron är medfödd hos oss alla genom Adams fall. Och det är en lögntro, vid vilken vi av naturen hänger hårdare fast än vid Guds ord.

När nu vår käre Herre Jesus Kristus hade predikat för den lame och förlåtit honom synderna, då sätter de skriftlärde sig emot honom. De tycker, att Kristus hädar Gud därmed att han vill förlåta synden. Detta är ett nödvändigt stycke, som det ligger stor vikt på. Och därför bör vi flitigt betrakta det. Ty man ser att alla svärmare och partiandar far vilse i detta och inte kan förstå, hur synderna blir förlåtna. Fråga påven och alla hans lärde. De kan inte säga dig, vad avlösningen uträttar. Hela påvedömet vilar på den läran, att nåden genom en hemlighetsfull verkan ingjutes hos människan. Och den som vill ha den, måste ångra sina synder, bikta dem och gottgöra för dem. Men om man frågar dem, vad avlösningen och nycklarna gör, då svaras det, att det är en utvärtes ordning, som man iakttar i kyrkan. De grundar således inte syndernas förlåtelse på ordet och tron utan på vår ånger, bikt och gottgörelse. Men detta är en allt igenom falsk lära, och genom den blir människorna förförda och visade in på en oriktig väg.

På samma sätt är det med vederdöparna. De säger: "Vad kan väl dopet göra till syndernas förlåtelse? Det är ju blott en handfull vatten. Skall vi bli rena från synden, så måste Anden göra det. Vattnet förmår det inte." De skiljer alltså syndernas förlåtelse från ordet och vill inte låta det gälla, att sådan makt är given åt människor, såsom det fromma folket här säger.

Sakramentsvärmarna likaså: de säger: "I nattvarden är blott bröd och vin. Alltså kan man inte där finna någon syndaförlåtelse. Anden måste göra det. Köttet är till intet nyttigt." Med ett ord: inga partiandar, inga av påvens präster eller munkar har lärt sig inse, att syndernas förlåtelse är en makt, som är given åt människorna, såsom det står här i evangeliet.

Lär dig därför att tala om detta på följande sätt: "Jag vet väl och erkänner också, att Gud ensam är den som förlåter synder. Men jag måste också ha något, varav jag kan veta, att synderna är mig förlåtna, och vilket medlet är genom vilket jag får dem förlåtna. Nu lär mig den heliga skrift, och alla kristna intygar detsamma, att om jag vill ha syndernas förlåtelse, får jag inte sätta mig i en vrå och säga: 'Käre Gud, förlåt mig mina synder!' och sedan vänta på att en ängel skall komma och säga till mig: 'Dina synder förlåtas dig.' Ty Gud har lovat, att han själv vill komma till mig och försäkra mig om syndernas förlåtelse."

Detta sker först och främst i det heliga dopet. Där har vi hans befallning, att dopet skall ske i Faderns, Sonens, och den helige Andes namn. Bredvid denna befallning står löftet: "Den som tror och blir döpt, han skall bli frälst." "Men", invänder du, "dopet är ju bara vatten." Det är riktigt. Men detta vattnet är inte ensamt. Guds ord är förenat med det. På samma sätt är det, när du går till din själasörjare, åt vilken detta särskilt är uppdraget, eller till en annan kristen, och ber, att han skall trösta dig och avlösa dig från dina synder. När han då säger: "I Guds stad och ställe förkunnar jag dig, att alla dina synder förlåtas dig för Kristi skull", så skall du vara viss om att alla dina synder är genom detta utvärtes ord verkligt och säkert förlåtna. Ty dopet och ordet ljuger inte för dig.

Så har man emellertid inte predikat i påvedömet. Än i dag förstår inte någon påvisk predikant det. Därför bör ni tacka Gud för hans nåd och lära er tro, att Gud vill förlåta synden. Men hur? Inte på något annat sätt än här står, nämligen att han har givit denna makt åt människor. Därmed har Kristus här gjort början. Och sedan har han befallt, att man intill världens ände skall i hans församling fortsätta med detta och i hans namn predika bättring och syndernas förlåtelse.

Därför må envar lära sig att söka syndernas förlåtelse hos människor och inte någon annanstans. Endast där skall man finna den. Ty detta är Herren Kristi förordning: "Allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen." Matt. 18:18. Likaså: "Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna." Joh. 20:23. Gud kan nämligen inte tillåta, att var och en gör sig en egen stege eller trappa till himlen. Han vill själv ensam vara byggmästare.

Om du därför vill ha syndernas förlåtelse, så gå och låt döpa dig, om du inte är döpt. Är du däremot döpt, så påminn dig den försäkran Gud en gång gett dig, och tvivla inte utan tro. Gå så också och förlik dig med din nästa. Kom sedan och begär avlösning. När du hör, att man i Jesu namn förkunnar dig syndernas förlåtelse, så tro det. Då har du den också i verkligheten. Gå därefter till den heliga nattvarden, och tag där emot Kristi lekamen och blod, för att du må bli viss om, att denna dyra skatt angår dig och är din egen, så att du skall njuta den till ditt bästa.

Därför skall man inte förakta dopet, avlösningen, predikan och nattvarden. Utan man skall i dem söka och vänta syndernas förlåtelse. Ty Gud har kallat och förordnat din själasörjare, din fader, din moder och din närmaste medkristen och lagt sitt ord i deras mun. Och det har han gjort för att du hos dem skall söka tröst och syndernas förlåtelse. Ty fast det är människor som talar, så är det likväl inte deras ord utan Guds. Därför skall man fast tro därpå och inte förakta det.

När en kyrkans tjänare döper ett barn efter Kristi befallning, så hör du visserligen en människa tala, som är en syndare liksom du, men han gör det på Guds befallning. När han därför säger: "Jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn", så skall du höra och ta emot dessa ord, som om Gud själv hade talat dem. Likaså när man i avlösningen förlåter dig din synd. Då skall du lika litet tvivla därpå, som om Gud själv hade talat dessa ord. Ty det är Gud själv som förkunnar detta utslag för dig, att du skall bli fri från din synd.

Att man lär sig och vet detta är alldeles nödvändigt. Och det är detta just för de onda och skadliga partiandarnas skull, vilka inte kan något annat än ropa och säga: "Vatten är vatten." Det vet vi ju förut. Det behöver de inte lära oss. Men de förstår inte, att Guds ord är med och när detta vatten. Därför är det inte endast vatten, utan det är ett gudomligt vatten. Och kyrkans tjänare brukar det inte av sin egen makt. Utan det är Gud själv, som har befallt, att man skall bruka det så, på det att man må bli född på nytt till Guds rike och fri från synden. Liksom nu Gud själv ger oss detta ord, vilket alltså är hans och inte vårt, så ger han också tron på ordet. Ty båda delarna, ordet och tron, är Guds verk. Därför är också syndernas förlåtelse Guds verk, fast han utför det genom människor. Således bör man söka syndernas förlåtelse endast i ordet, som är lagt i människors mun, och i sakramenten, som framräckes av människor. Någon annanstans finns inte syndaförlåtelsen.

Men vem begriper inte, att mina gärningar, som jag gör, är något helt annat än ordet och Guds verk? Hur kan då påvens anhängare gå därhän, att de söker förlåtelse för sina synder i sina egna gärningar? På den yttersta dagen skall de träda fram med sina gärningar och sin förtjänst, men då skall Kristus fråga dem och säga: "Var har mitt ord blivit av? Har jag inte i min kyrka förordnat dop, nattvard, avlösning och predikan, för att människor genom dem skall få syndernas förlåtelse och bli vissa om min nåd? Varför har ni inte hållit er till dem? Då hade det inte slagit fel för er. Men med edra gärningar skall och måste det misslyckas för er."

Lägg därför märke till denna undervisning, och lär dig att förstå, vad syndernas förlåtelse egentligen är, hur man kan bli viss om den, och var man skall söka och finna den. Sök den inte på annat håll, utan sök den hos den kristna församlingen, som har Guds ord och sakrament Där skall du finna den och behöver inte söka den i himmelen. Fariséerna tänkte, att Kristus hädade Gud, eftersom ingen annan än Gud kan förlåta synder. Akta dig för att tänka som dessa och säg: "Gud har lagt ned syndernas förlåtelse i det heliga dopet, i nattvarden och i ordet, ja, han har lagt den i var och en kristens mun." Om en kristen tröstar dig och förkunnar dig Guds nåd på grund av Kristi förtjänst, så skall du ta emot det och tro, alldeles som om Kristus själv med egen mun sagt det till dig, lika väl som han här sade det till den lame.

Därför tar partiandar och svärmare alldeles miste, när de rycker loss syndaförlåtelsen från ordet. Det kunde man göra, om det skulle vara en människas ord eller ett av en människa förordnat vatten. Men här är Guds ord och ett av Gud förordnat vatten. Den som vill ta det från människorna och avråda dem från att tro det, han tar ifrån dem syndernas förlåtelse. Och då finns inte mera någon hjälp. Vederdöpare och andra sekter har på en gång förlorat både syndernas förlåtelse, dopet, nattvarden, den kristna kyrkan och alla kristliga gärningar, när de kastar bort ordet, som de hör från en medmänniskas mun och inte räknar det för något bättre än en kos råmande. Men till och med om Gud talade genom en ko eller ett annat djur, såsom han ju en gång talat genom en åsna, så borde man likväl inte förakta hans ord, utan låta det gälla. Varför föraktar man det då, när människor uttalar det på Guds befallning och efter hans förordning? Ty fast det är en människas röst du hör, så är det likväl inte en människas ord. Utan det är Guds ord, och du får därvid verkligen syndernas förlåtelse, om du tar emot det med tro.

Detta är något som man särskilt väl behöver lägga märke till vid detta evangelium. Ty därigenom blir man rustad mot partierna och kan bemöta dem. Ty, som sagt är, i påvedömet vet man mindre än intet om denna förkunnelse. De tänker och lär nämligen, att om en människa faller i synd, så har hon inte längre någon nytta av sitt dop. Därför säger de, att om hon vill ha syndernas förlåtelse, måste hon bikta och ångra sig och gottgöra för sin synd genom goda verk och gärningar. Så lär de om bättringen. En sådan lära bryr sig djävulen inte om att angripa, ty den är lögn och gör honom intet hinder.

Det är visst sant, att jag bör ångra mig och känna smärta över mina synder. Men på den vägen kommer jag inte till syndernas förlåtelse. På vilken väg kan jag då få den? Endast därigenom, att jag ger akt på ordet och löftet samt tror därpå. Jag skall då inte se på min ånger och bättring utan på Herren Kristi mun, som talar till mig genom sina förordnade tjänare eller i nödfall genom vilken kristen som helst. Men de gör tvärtom. De låter ordet fara. De ser inte på vad kyrkans tjänare eller en kristen på vår Herres Kristi befallning säger, utan ser blott på sin egen ånger och bättring. Därigenom går de miste om Kristus och allt vad Kristus är. Och det är omöjligt, att de kan råda eller hjälpa ett enda samvete, såsom de skulle. Ty de har mistat ordet, som är det enda varmed man kan hjälpa. Och de hänvisar i stället människorna till deras egen ånger och fromhet.

Lär er då att tala om syndernas förlåtelse och undervisa andra därom på detta sätt: "I dopet, i avlösningen, på predikstolen och i nattvarden talar Gud till oss genom kyrkans tjänare eller genom någon annan kristen. Dessa skall vi tro, och då får vi syndernas förlåtelse." Om denna tro på Guds ord har man i påvedömet inte lärt ett ord. Det kan man se i alla avlatsbrev och påvliga skrivelser. Där grundar man i stället syndernas förlåtelse på bättringen och på den gottgörelse för synden, man själv kan åstadkomma. Det vill i själva verket säga, att man grundar den på hjärtats tillstånd om vilket man dock i själva verket inte vet något med visshet. Detta må nu vara sagt om de orden som här står om att Gud har givit människorna makten att förlåta synderna. Nu vill vi också i korthet gå igenom själva berättelsen.

Den lame är här en bild av alla syndare. Det är lamhetens art, att man inte kan bruka sina lemmar. Vill man draga hand eller fot till sig, så kan man det inte utan sträcker dem blott så mycket mer ifrån sig. Därför liknar Aristoteles i sin sedelära en sådan människa vid den ouppfostrade fräcka ungdomen, som man inte kan tygla eller tämja. Men den som vill uttyda denna sjukdom rätt, han må tyda den på de verkhelige. Ju mer dessa vinnlägger sig om att komma Gud nära och försona honom, desto längre bort kommer de från honom. Och när de menar sig göra som bäst, så gör de som allra värst. Ty de är utan tro.

Men den som vill bli hjälpt ur detta elände, han må bege sig hit till Kristus. Ty denne har underbar hjälp att ge. Han gör inte mer, än att han säger: "Var vid gott mod, min son, dina synder förlåtas dig." Genom detta ord blir lederna åter starka och fasta, så att den ena kan lyfta och bära den andra. Ty där syndernas förlåtelse är, där är det inte längre fråga om vrede och straff. Gud har inte längre misshag till oss. Och våra gärningar behagar honom också väl, därför att vi tror på Kristus.

Det är detta som Kristus här framförallt har velat visa genom sitt beteende mot den lame. Denne låg där i sin säng och sträckte händer och fötter ifrån sig, såsom det brukar vara i en sådan sjukdom. Men då Kristus befallde honom att stiga upp, så stod han också upp, frisk och färdig. Förut hade man burit honom hemifrån på en säng. Nu bar han själv hem sängen. Det är nu Herrens vilja, att vi skall ge akt på detta, och anse det som ett tecken, av vilket vi kan lära, att han har makt på jorden att förlåta synder.

Vi skall noga lägge märke till, att Herren här säger: på jorden. Ty det gör han för att vi inte skall gapa upp i himmelen, eller enligt påvens lära hoppas på att få syndernas förlåtelse i skärselden, sedan man är död, så att man då skulle få den på grund av andra människors förtjänst och gärningar. Ty här står, att syndernas förlåtelse är en makt som är given åt människorna här på jorden, där man döper, utdelar nattvarden, avlöser och predikar från predikstolen. Ty det står fast, att vad som sålunda löses på jorden, det är också löst i himmelen. Däremot det man binder på jorden, d.v.s. utesluter från dopet, nattvarden och ordet, det skall också vara bundet i himmelen.

Vi människor har alltså den makten, att vi får förlåta varandra synderna eller binda i dem. Men därmed berövar vi inte Gud hans ära. Inte heller gör vi oss därigenom till gudar, såsom oförståndiga människor brukar påstå. Ty vi har intet annat än förlåtelsens ämbete, och det gäller inte längre, än du tror. Tror du, så får du det. Tror du inte, så får du det inte. Därför har Gud just genom detta ämbete bundit oss tillhopa, så att en kristen alltid skall trösta och vänligt tilltala den andre, och så skall du tro syndernas förlåtelse i Kristi namn. Detta är att rätt hjälpa människor till Gud och till syndernas förlåtelse. Den som dör i denna tro, han dör väl och saligt.

I påvedömet lär man, att man skall dö på helgonens förböner eller på sin egen och andra människors förtjänst. Men den som dör så, han dör osaligt. Ty han har inte de följeslagare, som vår Herre Gud givit och förordnat åt honom här på jorden. Han har inte något rätt Guds ord och inte heller någon rätt avlösning. Och om han också skulle ha detta, så förstår han dock inte att rätt trösta sig därav. Detta elände har djävulen ställt till genom påven. Och nu inför han det återigen genom partierna. Ty han kan inte tåla detta ordet. Det gör honom ont i ögonen.

Därför har påven skaffat bort ordet och i stället infört munkordnar, mässor, vallfärder, avlat och annat sådant. Det har djävulen intet emot, ty det lägger inget hinder i vägen för honom. Vederdöparna hjälper också till med det genom att de talar så föraktligt om vattnet eller dopet. Sakramentssvärmarna likaså, när de talar föraktligt om nattvarden, som om den inte skulle vara något annat än bröd och vin. Alla dessa har tappat bort ordet. Akta er därför för dem, och vet, att syndernas förlåtelse inte finns någon annanstans, än där ordet är. Men ordet finns i dopet, i nattvarden, i avlösningen och i predikan. Därför finns syndernas förlåtelse också där, trots allt vad man vill säga däremot. Där nu ordet är, där skall tron vara med. Då står armbågen rak och säker, vilken den lame förut inte kunde draga till sig. Men där ordet inte är, där förblir man förlamad, och det är då omöjligt att fatta tag i något.

Detta har jag velat säga så utförligt. Ty påven och de fördärvliga partierna anstiftar så mycken skada. Därför behöver var och en veta att ta sig till vara. Påven visar oss varken till ordet eller till sakramenten. Partierna kan inget annat än tala föraktligt om ordet och sakramenten. Hos dem gäller inget annat än "Anden, Anden". Men vi vet, att den helige Ande inte vill uträtta sitt verk utan ordet och sakramenten. Därför kan vi inte förakta ordet och sakramenten, utan vi bör och vill akta dem högt och hålla dem för den dyrbaraste skatt.

Gud förläne sin nåd, att vi alltid må hålla fast vid denna lära samt framhärda intill änden och bli saliga. Amen.