Detta evangelium innehåller två stycken. Det första angår gudstjänsten och visar, hur man bör skicka sig mot Gud. Det andra lär oss, hur vi skall förhålla oss mot människor.

Med avseende på det första stycket kommer här den frågan fram, vilket som är bäst inför Gud, att hålla vilodagen eller hjälpa människor och göra väl mot dem. Ty fariséerna vaktar här mycket ivrigt på Herren Kristus för att få se, vad han tänker göra med den vattusiktige. Hjälper han honom inte, tänker de, så kan man anklaga honom för att han är obarmhärtig och inte vill göra människorna något gott. Om han däremot hjälper honom, då är han gudlös, håller inte vilodagen och kan alltså överbevisas om, att han inte lyder Gud och hans ord. Herren må nu göra vilket han vill, så har de honom fast, ty de stänger vägen för honom på båda sidor. Men i synnerhet håller de det för något orätt att bryta vilodagen. Ty hos judarna var vilodagen eller sabbaten något mycket heligt, som de noga vakade över.

Men vad gör nu Herren Kristus? Han är ju alldeles fångad och har genom fariséernas anslag alldeles förlorat sin sak. Jo, han går mitt igenom dem och gör vad rätt är. Han skämmer ut fariséerna och gör det så, att var och en inser, att de är idel narrar, fast de sägs vara andliga styresmän, som skulle lära och leda folket, och därför hållas för höglärda.

Slutet på det hela blir, att han säger dem rent ut mitt i ansiktet, att de inte vet, vad det vill säga att hålla och helga vilodagen. Ni tror, säger han, att det är att helga den, när man går alldeles fåfäng och ingenting gör. Nej, så får man inte uppfatta det, utan att helga vilodagen det vill säga, att höra Guds ord och hjälpa sin nästa med vad man kan. Gud vill nämligen inte ha vilodagen helgad på det sättet, att man för dess skull låter bli att lämna sin nästa hjälp i nöden. Därför håller jag vilodagen rätt och väl, även om jag arbetar, ifall jag på den dagen hjälper min nästa, ty jag gör då en gärning som Gud befallt.

Denna lära om vilodagen går alltså framför allt ut på, att vi måtte lära oss att rätt förstå det tredje budet, vad det innebär och vad det fordrar. Ty meningen är inte, att vi skall gå sysslolösa och göra ingenting, utan att vi skall höra Guds ord och göra och leva därefter. Men vad säger då detta ord? Det lär oss, att vi enligt lagens senare tavla skall älska varandra och göra varandra allt gott. Det är Guds vilja, att du på vilodagen skall höra och lära dig detta. Därav måste ju följa, att du inte ohelgar den genom att göra sådana gärningar.

Därför säger Kristus: "Ni fariséer är så odugliga lärare, att ni kallar det för att bryta vilodagen, att man gör det som är gott. Man predikar ju nästan varenda vilodag, att vi skall älska varandra. Men vad är det att älska? Det är inte att sysselsätta sig med en hop tankar, utan det är att av hjärtat vilja nästan väl, och trösta henne med sina ord, eller, om det behöves, bestraffa henne, samt att hjälpa henne med råd och dåd och alltså bistå henne både till kropp och själ." Så säger också aposteln Johannes i 1 Joh. 3:18: "Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning." "Detta", säger Herren, "befaller Gud dig att göra på vilodagen, ja, han har till och med instiftat den, för att du skall höra och lära att vara vänlig i ord och hjälpsam i gärning mot din nästa, när helst hon behöver det."

På detta sätt bestraffade Herren de falska helgon, som förvände Guds ords verkliga mening och berömde sig av att hålla vilodagen, fastän de visade så liten kärlek, att de inte ens skulle ha givit en naken människa en skjorta eller ett par skor. Men de är dåliga människor, som förvänder Guds ord på detta sätt. Ty när Guds ord befaller och säger: "Älska din nästa och gör honom allt gott", då säger de: "Nej, därmed skulle jag ju bryta vilodagen." Detta är att lära orätt och att alldeles förvända Guds bud. Ty Gud låter just på vilodagen säga dig, att du skall älska din nästa, vårda dig om henne och bevisa henne allt gott i fråga om det hon behöver till kropp och sjäL

Detta ser man av det exempel som Herren här anför. "Är det inte skam?" säger han. "Om en oxe eller en åsna faller i vattnet på vilodagen, då bryter du den inte därigenom, att du hjälper det stackars djuret. Om det nu inte är synd att på vilodagen hjälpa ett kreatur, är ni inte då dåraktiga helgon, som har era oxar och åsnor kära och skyndar till med rep och stänger för att hjälpa dem upp ur vattnet och rädda dem, men vill förbjuda att man älskar en nödställd människa och hjälper henne på vilodagen?"

Så går det alla dem som vill mästra och lära Herren Kristus. De fastnar själva i snaran och får själva öppet lägga i dagen, att de är stora narrar, liksom här fariséerna, som var förmätna nog att tänka, att Herren inte skulle undkomma dem, antingen han hjälpte den stackars vattusiktige mannen eller inte.

Men han ger dem ett sådant svar, att de måste rodna av blygsel och inte vågar företaga sig något ytterligare mot honom i detta stycke. Han säger nämligen: "Ni skrymtare, det är ni som är de som ohelgar och bryter vilodagen. Vad ni vill beskylla mig för, det finner ni hos er själva. Ty att helga vilodagen det vill säga att höra Guds ord och göra heliga gärningar, att älska nästan och bevisa honom den hjälp han behöver, att vara lydig, barmhärtig och hjälpsam, att ge råd och tröst, liksom också att ge mat och dryck åt dem som behöver det. Detta bör man göra på vilodagen, det är att rätt tjäna Gud. Den andra narraktiga gudstjänsten behöver han inte. Han vill inte heller, att man hela dagen skall tjuta i kyrkorna såsom de påviska brukar. Han vill att man skall lyssna till hans ord samt leva och göra därefter."

Härpå syftar det sköna språket hos profeten Hosea 6:6: "Ty jag har min glädje i kärlek och inte i offer och i kunskap om Gud mer än i brännoffer." Men vad menas med att lära känna Gud? Ingenting annat än att höra Guds ord. Ty utan ordet kan ingen veta något om Gud. Men när ordet kommer och säger: "Jag är Herren, din Gud, som har sänt min Son och utgivit honom i döden för dig; jag är också den som i dopet upptagit dig", då lär vi genom detta ord att känna Gud, att han är nådig och barmhärtig. Ty detta är något som förnuftet aldrig kan veta eller lära av sig själv. Härav följer då, att emedan man genom ordet kommer till kunskap om Gud, så är det att rätt helga vilodagen, när man hör Guds ord och lever och gör efter det. Detta bryr sig fariséerna, de usla skrymtarna inte om. De hör inte Guds ord och gör inte heller efter det, ändå vill de gå och gälla för att inte bryta vilodagen.

Så gör också de påviska, både konungar och furstar. De är emot Guds ord, men de hör mässan varje dag. Det är den höga och förträffliga gudstjänst, som de ingen dag kan undvara. Däremot hör de inte någon predikan på en månad, på ett halft år, ja kanske på ett helt år. Och om de än hör predikan, så hör de likväl ingenting ur Skriften, ej heller något rätt Guds ord, utan idel människopåfund och lögn. Detta är deras gudstjänst, varmed de helgar sabbaten eller vilodagen. Och dock kan den dagen inte helgas på annat sätt, än att man hör Guds ord och övar sig i de gärningar, som i Guds ord framställs och befalls.

Därför bör hos de kristna vara sabbat alla dagar, ty vi bör alla dagar höra Guds ord och ställa vårt leverne därefter. Likväl är söndagen inrättad för folket, på det att var man framför allt på den dagen skall höra och lära Guds ord och sedan leva därefter. Ty de sex dagarna måste man sköta sitt arbete och förvärva sitt uppehälle. Så vill Gud ha det, ty han har befallt oss att arbeta. Men den sjunde dagen vill han ha helgad, så att man inte skall arbeta på den, på det att envar då skall vara oförhindrad att öva sig i Guds ord och verk och göra, inte det som hör till det timliga, utan det som Gud i sitt ord fordrar och vill ha gjort.

Detta är det första stycket av dagens evangelium, att envar skall lära sig, att det är att tjäna Gud och att rätt och väl helga vilodagen, när vi hör Guds ord och gör därefter Det är därför att tjäna Gud, när du går till predikan eller läser evangelium. Det är honom en tacknämligare tjänst än allt offer och annan helighet, såsom profeten Hosea säger.

Det andra stycket handlar om ödmjukheten. Ty så uttyder Herren själv till slut liknelsen: "Var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd." Detta är en sanning - det skall ni komma ihåg - inte blott inför Gud utan också inför människor. Ty alla människor är så beskaffade, att de är fientliga mot de högfärdiga, däremot måste den vara en ovanligt elak människa, som är fientlig mot ett ödmjukt hjärta. Det faller sig i stället naturligt för människor att älska ett sådant hjärta. Man ser ju, att när en flicka är villig och tjänstaktig i huset och med okonstlat sinne gör vad man befaller henne, så vinner hon snart husbondefolkets hjärta, så att man inte kan vara ovänlig mot henne. Det är helt naturligt, att var och en älskar ödmjukt, tillbakadraget och stilla folk.

Däremot kan man inte med högfärdigt folk. Så snart far eller mor hos ett barn eller en tjänare märker stolthet och olydnad - ty dessa båda odygder följs vanligen åt - så att de säger: "Jag gör inte vad du befaller mig", då är de betänkta på, hur de skall kunna bryta stoltheten och ödmjuka dem, eller också kör de bort dem ur huset. Världslig överhet gör på samma sätt. Den som sätter sig upp och inte vill lyda, honom tuktar den genom bödeln med repet eller svärdet.

Varpå beror det då, att ingen kan tåla stoltheten? Helt enkelt därpå, att Gud vill ha det så. Och här står hans ord, att han säkert skall se till, att de som är stolta och högfärdiga blir förödmjukade. Detta visar sig i alla stånd. Allt vad rikt, lärt, förståndigt, vackert, starkt, mäktigt och myndigt är, det slår Gud ned, så att det måste förgås, så snart det grips av högfärd och inte villigt stiger ned. Ty så är det skrivet: "Gud står emot de högmodiga." Den som skaffar sig en sådan fiende, med vilken han inte kan mäta sig, han måste falla. Där hjälper ingen makt och styrka.

Den som är ödmjuk vinner däremot både Guds och människors hjärtan, så att Gud med sina heliga änglar och sedan även människorna anser honom för en dyrbar ädelsten. Därmed följer också lycka och välsignelse. Det visar sig ju ofta, att en fattig borgares eller bondes son, som inte har fått ens tre styver av sin fader, likväl blir en stor herre, som furstar och herrar måste värdera högt på grund av hans förstånd och skicklighet. Varifrån kommer en sådan lycka? Jo, den kommer därav att vår Herre Gud inte kan underlåta att överhopa den ödmjuke med nåd och barmhärtighet, ja med allt vad han har. Så står det också i Ps. 113:4-8: "HERREN är upphöjd över alla folk, till himlen når hans ära. Vem är som HERREN, vår Gud, han som tronar så högt, han som ser ner så djupt, vem i himlen och på jorden? Han som reser upp den ringe ur stoftet och lyfter den fattige ur dyn för att sätta honom bland furstar, sitt folks furstar." Så gör Gud med de ödmjuka. Men de som är stolta och vill högt upp, dem står han emot med all onåd och upphör inte förr än de ligger omkull.

Detta borde ha den verkan på oss, att vi ödmjukade oss, och att barn och tjänare i huset förhöll sig lydaktigt och tänkte: "Gud vill att jag skall göra vad man befaller mig. Därför bör jag inte vara högfärdig utan ödmjuk. Det vill jag också vara utan att förargas över att jag är i ett så ringa stånd. Ty jag vet, att om jag uppför mig så, skall Gud inte låta mig förbli så ringa, utan han skall upphöja mig."

Så gick det för Saul. Denne var sin fader lydig, vaktade åsnorna och höll sig själv för den ringaste i Benjamins stam. Till denne åsnedrivare skickade Gud profeten Samuel och smorde honom till konung. Ty eftersom han var ödmjuk och inte högfärdig, bevisade Gud honom all nåd och barmhärtighet.

Men vad hände? När Saul blivit konung, blev hans hjärta uppblåst, så att han blev stolt och inte frågade efter Herren Gud och hans ord. Därför gick det så, att liksom Gud förut hade upphöjt honom, så störtade han åter ned honom, så att han i förtvivlan genomborrade sig själv och hans släkt blev utrotad.

Likaså var David en duglig, stark och förståndig yngling. Men han var därjämte ödmjuk och förhävde sig inte. Han fortfor att vakta fåren och gjorde vad hans fader befallde honom, ända till dess Samuel kom och smorde honom till konung. Historien berättar särskilt, att han hade sju bröder, som alla var stolta och högfärdiga och föraktade sin yngste broder David. Men Gud sade till Samuel: "Skåda inte på hans utseende och högväxta gestalt. Du skall smörja den till konung som jag skall visa dig. De andra har jag förkastat."

Och så höll sig David väl vid ödmjukheten, sedan Gud hade upphöjt honom. Eljest, om han blivit stolt, skulle Gud ha störtat honom liksom Saul. Men eftersom han förblev ödmjuka kom han snart tillbaka till riket, fast han en gång blev förjagad därifrån. Ja Gud bevisade honom så stor ära, att han lovade, att Kristus skulle födas av hans efterkommande.

Allt detta är skrivet och predikat för oss, på det att vi skall vara ödmjuka, akta oss för högfärd och inte säga som elakt tjänstefolk: "Vem kan alltjämt ligga i köket, tvätta och sopa? Jag behöver väl inte göra allt, vad man befaller mig?" Se dig väl för! Vill du vara stolt, vad hindrar, att Gud skall sätta sig emot dig? Ty han ljuger inte, när han säger, att han inte kan tåla högfärd och stolthet. Det ser vi ju för ögonen. Vad tror du väl är skuld till, att det står så illa till över allt i världen och att det finns så många män och kvinnor som inte sköter sitt, är oordentliga och olyckliga, sådana som inte duger till någonting? Jo, ingenting annat än det, att i ungdomen vill alla vara sturska. Ingen vill göra, vad man befaller dem och de är skyldiga att göra. Därför låter vår Herre Gud dem leva sitt liv fram som kreatur, så att de aldrig lära det som är rätt och nyttigt. Ty sådan är Guds ordning, att den som förhäver sig, måste förnedras, och tvärtom att den som förnedrar sig skall bliva upphöjd.

Den käre Guden vare tack och lov, att han i dag har undervisat oss så. Han give ock sin nåd till att vi må efterfölja denna lärdom, för sin Sons Jesu Kristi skull. Amen.