Om denna dagens evangelium finns mycket att säga. Men vi vill hålla oss vid två stycken: för det första om hur vi bör trösta oss mot döden, ty att lära sig det är av högsta vikt; för det andra om den kristliga barmhärtighet och medlidsamhet som vi bör bevisa varandra.

Ni hör här talas om en fattig änka, som redan förut förlorat sin man och nu även ser sin ende son lagd på båren. Hon är alltså mycket olycklig och beklagansvärd. Ty det räknades hos judarna som en stor olycka, att det inte fanns någon son i huset. Välståndet ansågs nämligen bero på att man hade arvingar. Denna änka är således en fattig och bedrövad änka. Och det ser ut som om Gud skulle vara helt emot henne och hade glömt henne, eftersom han tagit ifrån henne först mannen och sedan sonen. Det hade därför inte varit så underligt, om hon alldeles givit upp hoppet om att få hjälp av Gud.

Vår käre Herre Kristus tar sig emellertid an denna kvinna. Han har medlidande med henne, gör hennes son levande och ger honom tillbaka åt henne, så att glädjen blir tio gånger större än smärtan förut var. Ja, man kan nästan undra över att hon inte genast faller ner och dör av glädje.

Denna berättelse skall vi nu ge väl akt på, för att lära oss att därmed stärka och bevara vår tro. Ty Herren Kristus tänker här inte endast på denna kvinnan, utan han vill lära oss allesamman, att döden ingenting har att betyda. Därför behöver vi inte frukta för den, utan kan gå den i möte med undergivet sinne. Vi behöver inte akta varken döden eller någon annan olycka. Ty vi äger i Kristus en sådan herre, som så lätt kan hjälpa och förvandla både död och andra olyckor. Ty se här, hur snart och lätt det går att hjälpa denna kvinna, fastän hon misströstar om all hjälp. Vem kunde väl hoppas, att hennes döde son, som man nu bar till graven, skulle åter bli levande?

Då nu all förhoppning är ute, kommer vår käre Herre Kristus och gör inte mer, än att han talar de orden: "Unge man, jag säger dig, stå upp." Och strax reser den döde sig upp och är levande. Då måste vi väl erkänna, att för Herrens ögon är döden alldeles så som livet, och det gör för honom ingen skillnad, om vi lever eller dör. Ty till och med om vi redan är döda, så är vi ändå inte döda för honom. Han behöver nämligen blott säga ett ord, så är döden borta och livet vänder åter. Såsom också Kristus med rätta säger i evangelium: "Gud är en Gud icke för de döda utan för de levande." Och fastän Abraham, Isak och Jakob och andra heliga patriarker är döda för oss, så lever de ändå för Gud.

Dagens evangelium skall alltså genom denna änkans son lära oss att förstå den stora makt, som Gud genom Kristus skall bevisa på oss på den yttersta dagen. Då skall han med ett ord kalla fram alla människor ur döden och göra de troende evigt saliga. Detta skall ske i ett ögonblick, för att vi inte skall tvivla därpå, att Kristus äger båda delarna, både makten att göra, vad han här gör, och viljan att göra det gärna. Beviset står ju här inför våra ögon. Änkans son är död; hörseln och alla de andra sinnena är borta. Men så snart Kristus talar till honom, så hör han. Detta är ju en sällsam och underbar tilldragelse. Den som inte hör, han hör. Den som inte lever, han lever. Och ändå görs här intet annat, än att Kristus öppnar sin mun, och säger till ynglingen att stå upp. Detta enda ord är så mäktigt, att döden måste vika och livet vända tillbaka.

Vi ser alltså, att Kristus helt lätt kan rycka oss ur dödens våld och föra oss till livet. Och vi ser också, att han gärna vill göra det, ty här är ingen människa, som ber honom om det, men han känner medlidande med den fattiga änkans nöd, och går oombedd fram och gör sonen levande igen. När vi nu ser detta skall vi tillämpa detta exempel på oss själva och inte förskräckas för döden utan hämta tröst hos Herren Kristus. Ty allt detta har skett för vår skull. Det är som om han ville säga: "Jag vet väl, att ni bävar för döden; men frukta inte; edra hjärtan må inte förfäras. Ty vad kan den göra er, om den än är aldrig så förfärlig? Den kan förskräcka er. Men ni skall här lära er att inte bara fästa er uppmärksamhet på hur ni känner det, och således stanna vid det som är förskräckande. Utan ni skall också se på mig, på vad jag kan och gärna vill göra. Ty jag kan lika lätt uppväcka er från döden, som ni kan väcka en som sover i sin säng. Och därtill kommer, att jag också gärna och med glädje vill göra det." Det fattas således varken vilja eller kraft och förmåga.

Härav följer, att de döda, som ligger på kyrkogården under jorden, sover lättare än vi i våra sängar. Ty det kan väl hända, att du sover så hårt, att man måste ropa på dig tio gånger, innan du hör det. De döda åter lyssnar till vid ett enda ord från Jesu mun. Det ser man på denne yngling liksom på Lasarus i Joh. 11. Därför är döden ingen död för Herren Gud. För oss heter och är det en död, när vi går ut ur livet, ty då ligger vi där och kan inte hjälpa oss själva. Men för Gud är det en så lätt sömn, att Kristus inte behöver tala mer än ett enda ord, så hör vi det och blir gjorda levande.

Detta vill vår käre Herre Kristus gärna inprägla i oss, för att vi inte skall bli förskräckta, om pest eller annan död möter oss, utan lära oss att säga: "Vad förmår du, o död, när du är som värst? Du har gruvliga tänder, dem visar du och skrämmer mig med, ty jag vill ju inte gärna dö. Men jag vill inte tänka bara på, vad du gör, och hur du drager ditt svärd som en bödel. Utan jag vill i stället tänka på och besinna, vad vår Herre Gud förmår och vill göra däråt, när du har dödat mig. Han fruktar inte för dig, eller frågar efter ditt raseri och ditt mördande, utan han säger: 'Död, jag vill vara din död. Helvete jag vill vara din plåga. Kan du döda mina kristna, så kan jag döda dig igen och göra dem levande.'"

Detta är den tröst, som Herren förkunnar för oss i denna dagens evangelium, nämligen att de kristna, fastän de dör, likväl inte är döda utan sover och sover så lätt, att Kristus kan väcka dem med ett finger, ja, med ett enda ord. Det är ju liten heder för döden, att när den är som allra mest vred, förmår den ändå inte göra eller uträtta något annat och mer, än att den lägger människan ned att sova, så att Kristus med ett enda ord uppväcker henne ur sömnen. Därom säger han också i Joh. 5:28, 29: "Den stund skall komma, då alla som är i gravarna skall höra Människosonens röst och gå ut ur dem: de som har gjort vad gott är, skall uppstå till liv, och de som har gjort vad ont är skall uppstå till dom."

Denna tröst äger de kristna. Hedningar och judar äger den inte, de påviska inte heller. Dessa sistnämnda vet väl, att de måste dö, och att Guds dom och helvetet förestår dem. Men vad gör de då? De sätter inte sitt hjärtas hopp till Kristus utan söker blidka honom med sina mässor, sin avlatshandel, sin fasta och annat sådant. Kristus anser de inte för något annat än en domare, som endast är till för att döma och fördöma dem. Detta är en hemsk, ja en djävulsk villfarelse, ty de gör Kristus värre än själva döden. Därför bävar de också för den yttersta dagen och har ett ängsligt och försagt hjärta.

Så är det inte med de rätta kristna. Dessa vet väl, att Kristus på den yttersta dagen skall döma de otrogna, d. ä. de som inte tar emot ordet och inte vill tro. Men de gör då en skillnad och säger: "Jag är döpt och tror på min Herre Jesus Kristus, att han är död för mina synder och genom sin uppståndelse har åt mig förvärvat rättfärdighet och evigt liv. Vad skulle jag då frukta? Han är ju inte min fiende utan min vän och förespråkare hos Fadern. Därför har det intet att betyda, om den yttersta dagen inbryter eller jag måste dö. Min Herre Jesus Kristus ser en liten stund på döden, hur den dräper mig. Och när döden tror, att det är ute med mig, och att jag är alldeles död, så endast sover jag, och det så sött och lätt, att när Herren endast öppnar sin mun, så hör jag det och står upp till det eviga livet."

Låt oss nu ge väl akt på detta och därav lära oss att inte bäva för döden och den yttersta dagen. Ty Kristus skall då inte komma för att döma eller fördöma oss. utan för att uppväcka oss ur döden och återställa oss till livet, så att vi åter skall kunna höra, se och tala och sådant mera. Alldeles som han här kom till den fattiga änkan och hennes son, vill han komma till oss alla, som tror på honom, och göra oss saliga. Men dem som inte tror skall han döma.

Därför skall vi lära oss att längta efter denne vår Frälsare, tro på honom, samt i fast tillförsikt bli allt mera vissa på hans hjälp och nåd, och så jämväl lära oss att inte frukta för döden och den yttersta dagen. Den som fruktar, han följer den gamle Adam och köttet, inte Herren Kristus och hans ord. Ty det är säkert, att Kristus skall komma på den yttersta dagen och åter uppväcka oss ur döden. Under tiden vilar de kristnas kroppar i graven och sover till dess Kristus kommer och klappar på graven och säger: "Upp, upp." Då skall vi uppstå såsom ur en mild och ljuvlig sömn och till evig tid leva och vara glada hos Kristus.

Alltså bör en rätt kristen ha ett annat sinne än hedningarna, judarna eller de påviska. Dessa blir, när den sista stunden nalkas, ängsliga, förskräckta och försagda, så att de inte vet, vart de skall taga vägen. Och det sker dem inte mer än rätt. Ty varför vill de inte lära sig tro, att Kristus är en Frälsare för de troende och en domare blott för de otrogna? Varför vill de inte lyssna till evangelium, utan förföljer det? Och ändå lär det oss från början till slut att, om vi förtröstar på Herren Kristus, så vill han vara vår läkare, hjälpare och räddare mot döden och djävulen. Men de stoppar till sina öron och vill varken se eller höra. Ja de tänker ut allehanda andra medel och utvägar genom vilka de tror att de skall undkomma döden. Detta kan Kristus inte finna sig i. För de otrogna måste han vara en domare, fastän han gärna skulle vilja vara deras Frälsare, om de trodde på honom. Men de är fientliga mot honom och vill inte taga emot hans rike. Därför måste han bete sig mot dem som en domare. Men de fromma som förlitar sig på honom vill han skaffa frid och ro i evighet.

Detta är nu en undervisning om tron. Nu bör vi också lära oss av Herren Jesus att vara barmhärtiga. Ni hör året om så mycket predikas om kärleken, att den ene skall tjäna den andre. Men att vara barmhärtig är något mer, nämligen att man tar sig an andras nöd och elände. Om jag till exempel har en fattig eller sjuk granne, så skall jag inte bara gärna hjälpa honom, utan jag skall låta hans nöd gå mig till hjärtat, som om den skulle vara min egen. Detta ser vi här på Herren. Han kommer som en främling, men så snart han ser änkans nöd, tar han sig an saken, som om det varit hans egen son, gråter med modern, samt tröstar och hjälper henne.

Här ser vi ett exempel på den kärlek, som skall följa av tron och som inte kan utebli, om tron är rättskaffens. Och detta exemplet skall lära oss, att vi inte får göra som de onda och gudlösa människor, som har hjärtan av sten eller trä och till och med kan gapskratta, när de ser, att det går deras nästa illa. Ja, det retar dem när någon har en penning i fickan. Sådana är nu för tiden övermåttan talrika även bland oss. Men med de kristna skall det inte vara så. De bör förbarma sig, när de ser, att nöd är på färde, och glädjas, när det går andra väl. Därför säger Paulus, att man skall gråta med dem som gråter, och glädjas med dem som är glada, och inte göra som de stenar eller stockar, som fröjdas över människors olycka och gärna skulle se, att ingen annan ägde något utom de själva.

Andlig nöd är det, då någon lider nöd till själen, till exempel, att en ung människa växer upp och inte hör predikan utan föraktar den, inte kan bedja, är otuktig, olydig och full av odygd. Då är det att öva barmhärtighet, när man förmanar en sådan, och om det inte hjälper, straffar henne med allvarsamma ord, ja, tar till riset eller käppen, för att synden och vanarten i tid skall bli motad. Ty om själen får behålla sådan vanart, så är det mycket värre och farligare, än om kroppen skulle vara sjuk. Därför är man skyldig att bevisa barmhärtighet mo en sådan människa på vad sätt man kan, med ord, tuktan och ris.

Men, säger du, det är ju en avskyvärd barmhärtighet att bruka riset på en människas rygg. Ja, vad skall man annars göra vid henne? Man kan inte underlåta det, då det är nödvändigt. Läkare måste ju ibland taga av en arm eller ett ben, för att kroppen skall kunna räddas. Så är det också här. Ett sådant straff tillgriper man, för att du skall bli from och slippa undan djävulen och hans rike.

Icke sant, om du föll i vattnet, så skulle du tacka mig, om jag fattade dig i håret och höll dig uppe. Du skulle då inte fråga efter, att hårdragningen gjorde ont. När du nu i lekamlig nöd kan tåla och gärna finner dig i, att man förorsakar dig smärta, eftersom det är till din nytta, varför skall du då vredgas, när det inte är fråga om det lekamliga livet utan det andliga, och gäller inte kroppen utan själen?

Alltså är det ett barmhärtighetsverk, som Gud skall belöna, när man tar riset och därmed tuktar vanartiga barn eller tjänare. Sådant är en andlig salva mot den själens sjukdom, som heter olydnad mot fader och moder, eller mot husbonde och fru i huset. Ja, det är ett verkligt barmhärtighetsverk, att man på det sättet ser till människan i hennes nöd och elände och hjälper henne.

I synnerhet bör fader och moder i huset tänka på att visa en sådan barmhärtighet mot barn och tjänstefolk; likaså överheten i ett land mot undersåtarna. Ja, de bör akta sig för att vara ovilliga och tröga, när det gäller att bevisa barmhärtighet av det slaget. Sådant är dock ganska vanligt, men den som här vill öva barmhärtighet genom att inte straffa synden, han skulle i själva verket bevisa sin nästa en dubbel obarmhärtighet, och dessutom dra över sig Guds vrede.

Den lekamliga nöden kan också vara stor. Om t.ex. någon faller i vattnet eller elden, då tänker man inte på hur man skall handskas varligt med honom och inte tillfoga honom någon smärta, utan man tänker endast på hur man skall kunna rädda honom. Varför skulle man inte då göra på samma sätt, när andlig nöd eller fara är på färde? Alltså må man gärna bruka stränga ord och slag och allt allvar för att rädda de arma människorna och hjälpa dem ut ur djävulens snara och lära dem lydnad.

Akta alltså på vår Herres Jesu Kristi exempel och lär av det, vad barmhärtighet är, nämligen en sådan dygd, som tar sig an nästans nöd. Denna nöd är, såsom redan är sagt, av två slag. Den ena är lekamlig, såsom sjukdom, fattigdom och dylikt. När du låter sådan din nästas nöd gå dig till hjärtat, så att du underkastar dig förlust eller skada för att hjälpa honom, då är det rätt och väl gjort. Det är att tjäna inte endast nästan, utan Gud själv, som också vill belöna dig därför.

Den andliga nöden är synden, såsom då det i huset förekommer olydnad, lättja, samt skamliga ord och gärningar. Då är det barmhärtighet att strängt tilltala de felande och straffa dem. Om det inte hjälper, så måste saken överlämnas i rättvisans händer, ty sådant måste allvarligt beivras. Bödeln är också en barmhärtig predikant, ty de elaka människorna står inte till att råda eller hjälpa utan fördärvar både sig själva och andra, om man inte övar den barmhärtigheten mot dem, att man hindrar dem med svärdet.

Att man straffar någon till livet, det ser visserligen förskräckligt ut och gör ont, men det är likväl ett barmhärtighetsverk. Ty om man inte gjorde så, skulle man inte få äta en bit i fred eller få behålla någon fläck på kroppen hel. Må vi alltså lära oss att öva barmhärtighet, var och en i sin kallelse, samt att hjälpa, inte endast där det finns lekamlig nöd, utan också där andlig nöd är på färde.

Dessa är nu de två lärdomarna ur dagens evangelium. Den ena är läran om tron, så att vi måtte kunna vara oförfärade, när det går oss illa, i synnerhet när vi skall dö, och att vi då skulle tänka på, att vi i Herren Kristus har en hjälpare, vars ord är allsmäktigt, så att vi inte misströstar om hans hjälp. På oss själva och på andra människor kan, ja, måste vi väl tvivla. Ty de kan inte övervinna döden. Den är dem för stark. Men i Gud och hans Son Jesus får vi vara modiga. Ty vad vi inte förmår, det förmår han. Vad vi inte äger, det äger han. Kan vi inte finna någon hjälp, så kan han. Han vill också gärna och med glädje hjälpa. Det ser vi här. Ett hjärta som med förtröstan håller sig vid Kristus, det går i den rätta tjänsten, vilken Gud har behag till. De andra däremot, som misströstar och förtvivlar, de är Guds fiender och håller honom inte för Gud; ty om de gjorde det, så skulle de ju förtrösta på honom.

Den andra lärdomen är den, att vi bör likna Kristus däri, att vi tar oss an vår nästas nöd och har medlidande med den.

Vår käre Herre Gud förläna oss din nåd, så att vi lär oss båda delarna, och med det fromma folket i evangelium i evighet prisar Herren Kristus för hans välgärningar. Amen.