Detta är ett innehållsrikt evangelium, en utförlig predikan mot girigheten; Ty girigheten misshagar på det högsta vår Herre Gud, eftersom det inte finns någon last, som förhindrar evangelium och skadar de kristna så som den. Likväl ser vi, att hela världen är nedsänkt i denna synd. Ty var och en har både natt och dag bekymmer för, hur han skall kunna försörja sig. Girigheten befordras också i hög grad därav, att knappast någon låter sig nöja med vad Gud gett och unnat honom, utan var och en vill ha mer och komma sig upp ännu högre. Den som Gud gett ett vackert hus, han vill ha ett slott. Får han ett slott, så vill han ha en hel by och så undan för undan. Ingen låter sig nöja, alla vill stiga högre upp och ha mer. Om inte girigheten och stoltheten fanns, så skulle vi alla ha tillräckligt. Då skulle inte så mycken omsorg, så mycket gnagande och hopskrapande finnas bland människorna.

Det är sådant okristligt väsen, som Herren vill avstyra med denna predikan. Därför tar han så ivrigt till orda, och säger: "Ingen kan tjäna två herrar, ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare." Härav ser man, att Herren fruktar, att hans tjänst skall förhindras av Mamon. Därför angår detta evangelium inte så mycket de unga, ty de har, Gud vare lovad, den nåden, att de hellre äter körsbär än räknar pengar, de sätter mera värde på ett vackert äpple än på en guldpeng och frågar inte efter vad säden kostar. Ty de är i sina hjärtan vissa och säkra på, att de skall få sitt uppehälle.

Därför angår denna predikan egentligen dem, som är husfäder eller innehar ämbeten. Och allra mest angår den de predikanter för vilka det ser mörkt ut i världen, i det att somliga av sin fattigdom tvingas att tänka på, hur de skall kunna försörja hustru och barn. Dem tröstar Herren här. Det är dem han vill befria från deras omsorg, då han säger, att de skall se på fåglarna under himmelen: när Gud försörjer fåglarna så rikligt, så skall väl de fattiga kristna också få sin del, så att de inte dör av hunger.

Således gäller denna predikan inte så mycket ungdomen, ty den lever i den tanken, att kök och källare redan är i ordning, och låter andra sörja för den saken. Men med oss gamla narrar står det så till, att vi sörjer för buken och alltjämt fruktar, att vi skall försmäkta av hunger.

Men eftersom vår Herre Kristus så tvärt förnekar, att man kan på en gång tjäna både Gud och Mamon, så är det nödvändigt, att vi väl lär oss förstå, vad det vill säga att tjäna Gud.

Enligt världens vanliga sätt att tala, menas med att tjäna någon detsamma som att göra vad någon har befallt. Att säga: "Jag tjänar min husbonde", det är detsamma som att säga: "Jag gör vad min husbonde befaller." Således har ordet tjänst inte så mycket avseende på personen som på ordet och befallningen. Husbonde och husmor behöver ju inte säga till folket att äta och dricka - det kan de väl själva göra. Utan de har att se till att de gör och uträttar det som de befallt dem. Om nu en tjänare är oredlig, inte bryr sig om sin husbondes ord och befallning, men i stället uträttar vad andra befaller honom, då är detta inte att tjäna sin rätte herre. Detsamma gäller nu när det är fråga om Guds tjänst. Att tjäna Gud det vill inte säga något annat än att höra vad Gud befaller och gärna och flitigt uträtta det. Men vad är det som Gud befaller? Han befaller framför allt, att man skall lyssna till Kristus och motta det ljuvliga evangelium. Detta är den enda rätta och honom välbehagliga tjänst, som vi kan göra honom. Vi har också hans befallning därom mitt för våra ögon. Näst efter detta befaller Gud, att barnen skall hedra sin fader och moder, att föräldrar skall underhålla, uppfostra och undervisa sina barn, att hustrun skall älska sin man och förestå hushållet, samt att mannen skall försörja och beskydda henne. Om nu barnen hedrar sin fader och sin moder, så tjänar de med detsamma Gud, ty vi har Guds befallning, att de skall göra detta. Så ock tjänare i huset: om de med flit uträttar, vad som ålägges dem, så tjänar de därmed inte endast sitt husbondefolk utan också Gud i himmelen, ty vi har hans ord, som fordrar detta av dem.

På samma sätt förhåller det sig i andra stånd. Var och en kunde vandra i Guds tjänst och lydnad, om han blott ville rätt förstå, vad det vill säga att tjäna Gud. Ty såsom vi sagt, gudstjänsten består inte i någon särskild gärning utan i lydnaden för Guds ord och befallning. Det ser mycket fromt ut för världen, att en munk försakar allt, går i kloster och där för ett strängt leverne, fastar, vakar och ber. Där fattas ju inte gärningar, men där saknas befallningen, ty Gud har inte befallt sådant, och därför kan det inte räknas för att tjäna Gud. Däremot ser det inte ut som något stort, att en husjungfru kokar mat, tvättar, sopar och gör annat hushållsarbete. Men emedan Guds befallning är där, så måste ett sådant arbete prisas såsom ett tjänande av Herren, och det överträffar vida alla munkars och nunnors helighet och stränga levnadssätt. Ty om det finnes ingen Guds befallning. Men därom har vi Guds befallning, att man skall hedra fader och moder och hjälpa till i hushållet.

Att tjäna Gud det vill alltså helt enkelt säga, att man gör vad Gud befallt och underlåter vad Gud har förbjudit. På det sättet kunde då hela världen vara full av Herrens tjänst, inte bara i kyrkan utan också i hemmet, i köket, i källaren, i verkstaden, på åkern, hos borgare och bönder, om vi bara förhåller oss rätt i detta. Ty det är visst och sant, att Gud vill se inte bara den kyrkliga utan också den världsliga och därjämte den husliga ordningen väl inrättad och uppehållen. Var och en som tjänar i den ordningen, det må vara såsom fader, moder, barn och tjänstefolk eller grannar, han tjänar Gud, ty det är Guds vilja och befallning.

Därför har en fattig tjänarinna rätt att glädjas i sitt hjärta och säga: "Jag lagar maten, jag bäddar sängen, jag sopar golvet. Vem har befallt mig det? Det har min husbonde och min matmor. Men vem har gett dem rätt att så befalla över mig? Det har Gud gjort. Men då är det ju sant, att jag tjänar inte bara dem utan därmed också Gud själv i himmelen, och att han har behag i vad jag gör. Hur kan jag då önska mig något saligare? Det är ju som om jag fick laga mat åt Gud i himmelen."

Likaså kunde en människa vara glad och vid gott mod under all sin möda och sitt arbete, och intet skulle förefalla henne besvärligt, om hon förhöll sig på detta sätt i sin tjänst och kallelse. Men djävulen arbetar med händer och fötter för att hindra oss från att vinna den tillfredsställelsen, och söker ingiva var och en olust till det han bör göra och till det som är honom befallt. Och det leder till, att man inte älskar människor, och att Gud inte får någon tjänst av oss.

Om vi för penningar kunde köpa oss in i ett stånd, där vi säkert visste oss tjäna Gud, tror du inte då, att vi alla skulle skynda oss för att försöka komma dit? Vad har inte det blinda munk- och nunnefolket underkastat sig i den förhoppning, att de därmed skulle tjäna Gud. Men, som jag förut sagt, det viktigaste fattades dem, det varpå allt berodde. Ty om du frågar dem, vem som befallt dem att gå i kloster, så kan de omöjligt säga, att Gud har befallt dem det. Vill de säga sanningen, så får de stanna vid att säga, att de trott, att man på det sättet kunde tjäna Gud.

Men för detta är de inte värda något tack. Ty det är alldeles samma sak, som om jag befallde min tjänarinna att göra upp eld och hon i stället ville sopa golvet. Med en sådan tjänst skulle hon inte göra mig belåten, allra minst om hon ville försvara det och berömma sig själv och säga: "Käre Herre, jag tycker att det är så besvärligt att sopa golvet." "Vem tackar dig för det", skulle jag säga, "vem har befallt dig det? Du skulle ju nu ha eldat i kakelugnen. Det har jag befallt dig, men inte att sopa golvet." På det sättet är det med munkar och nunnor. De berömmer sig av att de tjänar Herren, men Herren har inte befallt dem det, de gör. Vill du därför tjäna Gud rätt, så förbliv i din kallelse och i ditt stånd, det må vara hur ringa som helst. Ge först akt på Guds ord i kyrkan, och hör sedan efter vad din överhet, ditt herrskap, dina föräldrar befaller och var lydig. Det är att tjäna Gud på rätta sättet.

Därför bör var och en i vilket stånd han än är, för egen del flitigt lära sig och väl inpränta i sig, vad det vill säga att tjäna Gud, nämligen att göra vad Gud befaller genom predikanten, genom fader och moder, och genom husbonden och frun i huset. Gör du det, så kan ditt hjärta vara helt frimodigt inför Gud. Då skall ditt arbete och din tjänst inte bli något tungt och besvärligt för dig. Ty du vet, att Gud har behag till det, och att du därmed tjänar honom. Och vad du då uträttar i ditt hus, det är lika mycket värt, som om du hade gjort det mot Gud själv uppe i himmelen.

Lydnaden är den bästa och skönaste prydnad och genom den överträffar en människa alla skapade varelser, fastän även de lyder och tjänar Herren. Ty vi ser ju, att solen och månen, jorden och alla varelser vandrar i den ordning Gud bestämt för dem och uträttar det som Gud har befallt dem. Solen ger hela världen ljus om dagen och månen om natten. Jorden bär årligen alla slags frukter. Så också vattnet. Vilken befallning har det fått? Vad skall det uträtta? Det skall frambringa allehanda fiskar, säger Gud i första Mose bok. Det gör det också över allt, där int människorna själva genom sin synd förhindrar Guds välsignelse och motsätter sig hans befallning. Likaså går alla andra skapade ting fram i den skönaste prydnad, nämligen i Herrens tjänst.

Kristus säger också, att Salomo i all sin härlighet inte var så skönt klädd som en lilja på marken. Vad gör då liljan? Vad är hennes åliggande? Intet annat än att hon skall stå där, se täck ut och dofta ljuvligt, samt låta sig beskådas och användas. När nu Gud prisar en lilja så högt, vilken härlig prydnad tror du inte då, att det måste vara för en människa, om hon befinns vandra i Guds bud och lyda dem?

Om en flicka pryder sig för att gå och dansa, då är det en världslig prydnad. Vill man döma rätt därom, så måste man säga, att all denna prydnad är strunt mot den hon bär, då hon går i sin tjänst och sin kallelse, sköter barnen, huset och köket, och gör vad hon blivit befalld. Ty så prisar den 45:te psalmen de kristna, då den säger: "I din skrud gå konungadöttrar." (g. ö.) Vad kan det vara för en skrud? Vi vet ju, att de kristna här på jorden är fattiga, nödställda och föraktade. Det är en andlig skrud. Den består inte i silver, pärlor, sammet eller guldtyg, utan i Herren Guds bud. Den lyser skönare än solen, ty den är Guds egen. Den som vandrar i vår Herre Guds bud, han är således klädd i Herrens egen skrud.

Om jag var klädd i kejsarens skrud, eller en ung och vacker kvinna framträdde i kejsarinnans skrud, så vore det en förunderlig och präktig syn för världen och var man skulle gapa av förvåning. Men sådant är i sanning intet att nämna i jämförelse med den andliga skrud, som en kvinna bär, när hon vandrar i lydnad för Guds bud, håller sin man kär och högaktar honom, uppfostrar sina barn väl och med omsorg, och är flitig och ordentlig i sitt hushåll. Mot den skruden är pärlor, sammet och guldtyg att likna vid en gammal trasig och lappad tiggardräkt. Ty den skruden är efter Guds ord och befallning, och bärs i lydnad för Gud.

Detta är således den rätta ärekronan och sköna guldkedjan, om vilken Salomo säger i Ordspr. 1:8, 9: "Hör, min son, din fars förmaning, förkasta inte din mors undervisning. Ty sådant är en skön krans för ditt huvud och en vacker kedja kring din hals."

Här nere på jorden ser denna lydnad inte mycket ut för världen. Men i det andra livet skall det taga sig något ut, när Gud berömmer och säger: "Kom hit mitt barn, du har varit ett lydigt barn, en trogen tjänarinna, en from tjänare." Då skall man få se, att lydnaden mot Gud och hans ord, även om den blivit bevisad i ett ringa stånd pryder mer än all världens smycken.

Detta må nu vara talat om det första stycket, för att ni skall lära er, vad det vill säga att tjäna Gud, och för att ni inte skall låta Mamons tjänst hindra er från Guds tjänst. Nu vill vi också lägga märke till trösten och lära oss, hur vi skall kunna ta oss till vara för girighet.

Först och främst säger Herren: "Ingen kan tjäna två herrar." Han talar om två herrar. Den ene är Gud, han är den rätte Herren, som vi är skyldiga att tjäna. Den andre herren kallas Mamon. Det är ingen rätt herre; därför vill inte Kristus, att vi skall tjäna Mamon. Hur vi skall tjäna Herren, det har vi redan hört.

Vad det åter vill säga att tjäna Mamon, det antyder Herren själv här. Det betyder att sörja för detta livet, vad man skall äta och dricka, och vad man skall kläda sig med. Och han låter hela sin predikan gå ut på, att vi helt och hållet skall lämna det bekymret. Ty den omsorgen är inte bara onyttig, eftersom vi inte behöver ha den, och ingenting kan uträtta med den, utan den hindrar oss också från att tjäna Herren på det rätta sättet. Alltså bör man ta sig till vara för att tjäna Mamon och i stället vänja sig vid att tjäna Gud och med tillförsikt vänta av honom, att han vet, vad vi behöver, och att han gärna vill skaffa oss det och låta oss få det, om vi blott söker det hos honom.

Vi har så mycket större anledning till att visa honom ett sådant förtroende, som vi ju ser, att Gud redan utan vår omsorg har gett oss liv och lemmar. Låt nu all världen döma härom. Inte sant, om all mat som finns skulle ligga i en hög, så skulle den ju inte vara dig så kär som ditt liv? Likaså är din kropp kärare för dig än alla kläder i världen. Är vi då inte onda och otacksamma människor, på vilka Gud har allt skäl att vredgas? Vi måste ju erkänna, att han oombedd och av sig själv har gett oss det som är det mesta och största, och ändå vill vi inte lita på honom, att han skall ge oss det som är mindre. Om en rik man hade skänkt dig tusen kronor så skulle han känna sig sårad, om du inte trodde honom om, att också vilja ge dig ett par gamla skor. Men på det sättet handlar vi i sanning mot vår Herre och Gud i himmelen, när vi bekymrar oss för mat och dryck, fast han redan skänkt oss det mesta och största. Och vi borde väl kunna tänka oss, hur sådant misstroende behagar honom. Redan av det vi finner hos oss själva, vårt liv och vår kropp, ögon, öron, händer, fötter och alla lemmar, borde vi kunna inse och erkänna, att Gud är nådig och har gett oss mycket och gjort oss gott. Men därjämte ställer han här fram för oss även exemplet av andra varelser, för att vi därav skall lära oss att förtrösta på Gud och inte sörja. Här flyger de små fåglarna förbi våra ögon, oss till föga ära. Vi borde väl ta av oss hatten för dem och säga: "Min käre herr doktor, jag måste erkänna, att jag inte kan den konsten som du kan. Du sover hela natten i ditt näste utan allt bekymmer. Om morgonen stiger du upp igen, är glad och vid gott mod, sätter dig på en gren och sjunger, prisar och tackar Gud. Sedan söker och finner du din föda. Fy, vad har då jag, gamle narr, lärt mig, när inte jag också kan göra så, fast jag har så mycken anledning till det."

Fågeln kan alltså låta sin omsorg fara och i detta fall förhålla sig som ett levande helgon, och den har dock varken åker eller lada, varken kista eller källare. Den kan sjunga och lova Gud, vara glad och vid gott mod, ty den vet sig ha en som sörjer för den, nämligen vår Fader i himmelen. Varför gör då inte vi på samma sätt, vi som har det företrädet, att vi kan arbeta, odla jorden, insamla grödan, så ut säd och spara för kommande behov? Och ändå kan vi inte låta bli den usla buksorgen.

Därför borde vi inte glömma fåglarnas exempel. De är fria från allt bekymmer, glada och muntra. Och varför skulle de sörja? De har en rik köks- och källarmästare, nämligen Fadern i himmelen, och han har ett kök så stort som hela världen. Vart de än flyger omkring, finner de därför köket väl försett. Samme himmelske Fader, säger Kristus här, vill också gärna vara er köks- och källarmästare, om ni bara kunde tro det, och ville ha det så.

Men vi får nog tyvärr erfara, att världen är en hop oförbätterliga girigbukar, som inte förtröstar på Gud, ej heller tjänar Gud utan Mamon, och blott tänker på hur de skall skaffa sig mycket penningar. Lyckas det dem att komma över sådana, så är de vid gott mod. Lyckas det dem inte, så är de sorgsna och bekymrade och oroa sig både dag och natt. Men inte sant, om du än hade huset fullt av penningar, ja, om själva huset också vore av guld och du ägde hela floder fulla med guld, vad kunde det hjälpa dig, om du inte hade säd, öl, vin eller vatten. Du lär väl inte kunna förtära guldet?

Detta är ju en skamlig mamonstjänst. Och t.o.m. hedningarna har gycklat med den, och diktat en saga om en rik konung, vid namn Midas, som var så girig, att han önskade, att allt som han rörde vid skulle bli guld. Denna önskan beviljades honom och det gick som han begärt: när han rörde vid sin rock, vid bordet, bänken, sängen, dörren, så blev allt genast till guld, även kniven på bordet och till sist även maten och drycken. Till slut måste han dö av hunger, så klokt hade han önskat, den girigbuken. Alltså må var och en, som kan det, förbanna girigheten och taga sig till vara för den, ty man kan ju inte äta silver eller guld. Likväl är världen så förblindade att hon nödvändigt vill ha guld och penningar, fastän hon har mat och dryck. Alldeles som om hon inte behövde det som Gud ger, men nödvändigt måste ha det som Gud inte ger.

Den som nu vill vara en kristen, han må besinna sig bättre och inte låta girigheten råda över sig. Han må i stället lära sig, att förtrösta på Gud, som på oss och alla varelser bevisat, att han vill sörja för oss och inte låta oss lida någon brist. Så säger ju också Psaltaren, att Gud skaffar korpungarna näring och mat, fastän de gamla korparna lämnar dem i boet och inte mer kommer till dem eller matar dem. Ty Gud har inrättat allting så, att när han ger livet, så skaffar han också medel till dess uppehållande. När han handlar så mot de oskäliga djuren, mycket mer vill han göra det mot människorna. Och i synnerhet vill han göra så mot sina kristna, åt vilka han gett inte bara liv och lemmar utan också sin enfödde Son, för att de skall få inte bara ett timligt utan också ett evigt liv. Herren ville gärna, att vi skulle lära oss rätt besinna detta och så överge den usla otron, som har sin rot i girigheten.

Och vad uträttar vi väl med vår omsorg, om vi så sörjde oss till döds? Det vore ju dårskap, om en liten karl ville satta sig i en vrå och hela sitt liv sörja och oroa sig för, hur han skulle kunna bli större. Tror du inte, att hela världen skulle skratta åt en sådan och hålla honom för en tok? Men just så säger Kristus, att världen gör, när hon bekymrar sig för hur hon skall kunna samla gods och penningar. Ingen kan sörja sig rik, det beror helt och hållet på, om Gud vill ge sin välsignelse till det, men inte på sörjandet. Är Guds välsignelse med, så får man något, är den inte med, så kan man, även om man har något, inte njuta av det eller behålla det. Och därpå har vi bevis nog inför våra ögon.

Detta borde nu vara något, som uppmuntrar och beveker oss att tro, att omsorgen inte bara är ett hinder för förtröstan, utan till på köpet ängslar och plågar oss, men uträtta något genom den kan vi inte. Att göra sig bekymmer, det är ju att riktigt prisa girigheten, omsorgen och otron - ty där den ena av dessa odygder är, där är också den andra - medan vi däremot, om vi begagnade vårt förnuft, skulle avsky dessa odygder och ta oss till vara för dem.

Men Herren vill inte låta det stanna vid detta. Han uppmanar oss, att när vi är ute på fältet eller i trädgården, öppna våra ögon och betrakta blommorna. Då skall vi finna en förträfflig läromästare, som gärna vill lära oss den bästa av alla konster, nämligen den att förtrösta på Gud och vänta allt gott av honom. Där står nämligen blommor i alla möjliga färger, prydda så skönt, att ingen kejsare eller konung är dem lik i prakt. Ty all hans prakt är någonting dött, men hos en blomma är dess färg och fägring något levande och naturligt. Man skall inte tro, att hon vuxit sådan av en slump. Kristus säger ju rent ut, att Gud så kläder gräset på marken, liksom han förut sagt, att fåglarna inte finner sin föda av en slump, utan Gud Fader i himmelen skaffar dem den och ställer det så, att varje fågel får sin näring och finner sin föda.

Så är det också med liljorna,som man tydligt kan se. Vore det inte Guds ordning och skapelse, så skulle inte den ena vara så lik den andra till färg, blad, bladens antal, ådror, utskärningar och sådant mer. Om nu Gud har sådan omvårdnad om gräset, som står där endast för att man skall se på det, och för att kreaturen skall äta av det, är det inte då både synd och skam, att vi ännu kan tvivla på, att Gud skall skaffa oss kläder.

Ty liksom vi har ett företräde framför fåglarna däri, att vi odlar jorden, skördar, fyller lador och källare samt kan skaffa oss förråd åtminstone för en dag, under det fåglarna inte har något sådant och likväl får sin föda, så har vi också ett företräde vad kläderna beträffar. Man odlar ju mycket lin och hampa, man uppföder så många får, över allt i husen spinns och vävs. Hur kan då någon människa vara så utan tro, att hon inte vill hoppas, att även hon skall få sin del av allt detta, i synnerhet om hon är ihärdig i sitt arbete?

Men vi måste här göra en åtskillnad. Arbetet är inte förbjudet, utan särskilt befallt. Ja, det är befallt, att man skall använda all flit och omsorg på det och inte vara försumlig eller vårdslös i det. Men att ängsligt sörja för, hur vi skall få mat, dryck, kläder med mera, det är på det högsta förbjudet. Ty en sådan sorg är ett bevis på att vi inte har det förtroendet till Gud, att han skall uppehålla oss. Därmed blir då Gud på det högsta vanärad.

Alltså skall båda delarna vara och förbli förenade med varandra. Först, att du med all flit sköter ditt arbete. Ty Gud har i paradiset befallt människan, att hon skall arbeta, om hon vill äta. För det andra, att du är en kristen och tror. Men att tro vill säga, att man förlitar sig på att Gud är vår Fader, att han vet vad vi behöver, och att han av sitt milda hjärta gärna låter oss få det. En sådan tro kan inte trivas ihop med den misströstliga omsorgen. Utan så snart det bekymret börjar, går tron sin väg, ja, det är då alldeles förbi med den. Därför förbjuder Herren kort och gott omsorgen och säger: "Gören eder inte bekymmer. Arbeta skall ni, det har jag befallt er. Men låt sedan mig sörja för er. Ty det är mitt åliggande, eftersom jag är er fader och kan uträtta något med min omsorg. Ni förmår inte åstadkomma något med ert sörjande."

Låt därför omsorgen fara. Varom inte så må ni veta, att ni inte är mina tjänare, nej, ni är då Mamons tjänare. Honom älskar ni, mig hatar ni. Ni håller er till honom och föraktar mig. Det kan man tydligt se på världens förhållande. Vad tror ni? Om någon i denna stund kunde vinna tio eller tjugo kronor, tror ni då, att han skulle avstå från den vinsten eller åtminstone vänta med den, tills han först hade fått höra predikan? Nej, han skulle tycka, att det var viktigare att förtjäna penningar. Predikan kan jag väl få höra en annan gång, skulle han tänka. Men nu är det ju så, att vad man gör mot Guds ord, det gör man mot Gud själv. Den som föraktar Guds ord och älskar penningen mer, han föraktar och hatar Gud. Om detta behöver man inte göra någon närmare utredning. Ordet är så tydligt, att man inte kan komma ifrån det.

Detta är således en predikan för kristna, att de inte får sörja och säga: "Vad skall vi äta, vad skall vi dricka, vad skall vi kläda oss med?" Efter sådant, säger Herren, söker hedningarna, som inte vet eller tror, att de har en Fader i himmelen. Men ni har i himmelen en Fader, som gett er liv och lemmar, ja, till och med sin ende Son, och som vet, att ni behöver allt detta. Hur kan ni då tro, att han är så hård och obarmhärtig, att han inte skulle ge er något utan låta er dö av hunger och förgås.

Gör därför så som ni ser att edra barn gör mot er. De lägger sig och sover om natten utan något som helst bekymmer. De oroar sig inte det minsta för, hur de i morgon skall få bröd eller soppa, ty de vet att far och mor sörjer för det. "Gör nu ni på samma sätt, kära barn", säger Kristus, "mot er Fader i himmelen. Då skall det inte ha någon nöd. Men sörj inte. Det skulle vara ett bevis på att ni inte förtröstar på er Fader i himmelen. Ty om ni gjorde det, så skulle ni låta allt ert bekymmer fara och hoppas det bästa."

Därför slutar Herren denna predikan så: "Söken först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder." Detta är en nödvändig lärdom och ett härligt löfte. Världen söker och traktar efter sitt rike. Där måste man ha gods och penningar, vilket allt är något ovisst och förgängligt. Däremot har Gud ett annat rike, som är evigt. Efter det skall vi kristna söka. Detta rike, säger Kristus, är invärtes i oss. Och det består inte i något annat än att höra och tro ordet, d. ä. av hjärtat lita på Gud och hålla honom för en Fader. Där en sådan tro finns, där bor Gud, och där följer då rättfärdighet med, d.v.s. syndernas förlåtelse. Låt detta, säger Kristus, vara er viktigaste angelägenhet. Hör ordet med flit, gör efter det, och tro. Om ni så först söker efter Guds rike och hans rättfärdighet, så var sedan nöjda, och var och en må i sitt stånd göra vad honom åligger. Då skall allt det andra tillfalla er. Ty när Gud är så from och nådig, att han ger fullt upp åt de ogudaktiga, som inte blott inte tjänar honom utan också förföljer och smädar hans ord och tillfogar honom idel vanära och skam, hur skulle det då kunna vara möjligt, att han skulle överge er, som älskar honom, gärna hör och befrämjar hans ord och sätter all er tro och lit till honom?

Alltså lär Herren oss, att vi skall hålla oss till Ordet, tro och vara fromma, samt låta bekymren fara. Då vill Gud ge oss allting i tillräckligt mått. Men vad händer? Den stora hopen går bort och frågar inte efter Guds ord. Den vill hellre supa, spela och dansa än gå i kyrkan och höra predikan. Sådan vanart har synden alltid med sig. Det är omöjligt, att därmed skulle följa någon lycka, eller att Gud inte skulle straffa sådant med sjukdom, fattigdom och allehanda olycka.

Vidare är där också ett annat fel, nämligen att de flesta är försumliga, lata och vårdslösa vid sitt arbete. Eller, även om de arbetar och gör sig möda, så är där ändå ingen måtta med frosseri, spel och mera sådant, så att man på en ledig dag slösar bort allt vad man arbetat ihop under hela veckan. Gud har förbjudit båda delarna, både att gå fåfäng och att slösa bort sin förtjänst. Han vill, att man skall hushålla väl med det man förtjänat genom sitt arbete.

Därför säger Herren: "Fåglarna skördar inte, ej heller samlar de in i ladorna." Han menar: Ni skall och bör däremot göra båda delarna, så att ni både arbetar och lägger av förtjänsten för att spara den för kommande behov. Om man inte vill handla så, vad rår Gud då för att där varken blir lycka eller välsignelse? Det är då ditt oordentliga och okristliga leverne, din lättja och ditt slöseri som bär skulden för detta, men inte Gud som gärna vill ge, om du blott ville höra ordet, tro, låta omsorgen fara och arbeta. Han säger ju här: "Det skall tillfalla eder." Men du vill inte ha det så. När du skulle höra predikan, då ligger du i din säng och latar dig, eller också går du på krogen eller ut att spatsera. När du borde arbeta, gör du på samma sätt. En fågel måste dock arbeta och flyga efter sin föda. Herren Gud vill väl föda honom, men han vill inte kasta maten in i boet till honom.

Följ nu hans exempel. Var gudfruktig och flitig i ditt arbete och låt Gud sörja för resten, hur han vill skaffa dig ditt uppehälle. Men, som sagt, var inte girig utan låt dig nöja, ty Gud kan inte tåla girighet.

Detta är den lärdom vi får av dagens evangelium. Vår käre Herre Gud give oss genom Kristus sin helige Ande, så att vi måtte bättra oss och bli fromma. Amen.