I slutet av dagens evangelium hör ni, hur Herren prisar tron. "Din tro har frälst dig", säger han till samariten som varit spetälsk. Han ger således äran för att mannen blivit frisk, icke åt sig själv - ty då skulle han ha sagt: Jag har hjälpt dig - utan åt tron. Han vill därmed locka oss, att i enlighet med detta föredöme tro på Gud med all tillförsikt och vara vissa därpå, att vi genom Kristus skall få det vi tror. Om vi tror syndernas förlåtelse och evigt liv genom Kristus, så skall det vara så. Tror vi, att Gud för Kristi skull är oss nådig och barmhärtig, så vill han också vara nådig och barmhärtig.

Alltså tillskrivs alltsammans tron och inte Gud, som dock ensam gör det, för att var och en skall lära sig, att när vi inte får något, som vi gärna ville ha och väl behövde, så ligger felet inte hos Gud utan i vår otro; annars om vi fast trodde, skulle vi visst få det.

Detta är således den första lärdomen vi kan hämta av dagens evangelium, att svaret är ja på allt vad vi hoppas eller förtröstar på att vi skall få av Gud. Men den som inte vill tro Gud, ej heller vänta sig något gott av honom, han skall inte tänka, att han skall få något, såsom också Jakob säger i sitt brevs första kapitel. Ty den som vill vända sig till Gud och utbedja sig något av honom, han får inte tvivla eller vackla och säga: "Vem vet om Gud vill ge mig det, eller om jag är värdig att få det?" Nej, för allt i världen, inte så, utan du bör säga: "Jag vet, att vad jag ber Gud om, det vill han gärna göra och ge för Kristi skull. Gör han det inte nu eller på det sätt, som jag helst skulle se, så gör han det en annan gång och på ett annat sätt." Men ett tvivlande hjärta, som inte tror och inte håller det för säkert, att det skall få något av Gud, får aldrig sin bön hörd. Gud kan då inte ge, även om han gärna ville. Det tvivlande hjärtat liknar ett kärl, som man har i handen, men inte håller stilla, utan vickar med det hit och dit. Då kan man ju inte hälla något i det, och om man försöker, rinner det ut vid sidan och spilles ut till ingen nytta.

Så förhåller det sig också med ett otroget och tvivlande hjärta. Gud vill gärna ge vad vi behöver, men vi står där som en dum tiggare. Vi räcker fram hatten, för att Gud skall lägga något i den, men vi kan inte hålla den stilla. Då vill Herren Gud inte heller kasta bort sina gåvor till ingen nytta, så att de endast skulle falla vid sidan och förspillas. Det är liksom om du hade en kanna eller en flaska i handen, och begärde, att man skulle hälla vin i den, men alltjämt svängde handen hit och dit. Det skulle göra värden ganska missnöjd, i synnerhet om han ville skänka dig vinet och inte ta betalning för det. Han skulle säga: "Gå din väg, tror du jag vill hälla ut vinet på marken?" Så är det med ett tvivlande och otroget hjärta. Gud kan inte gjuta någonting i det, om han än gärna ville.

Om man däremot inte tvivlar utan håller vackert stilla, då vill han gärna ge. Det ser vi här på de tio spetälska. De står och ropar: "Jesus, mästare, förbarma dig över oss." De håller stilla och tvivlar inte på att han skall hjälpa. Därför sker det dem också, som de tror. Detta bör vi lägga märke till, för att vi skall lära oss, att fast förlita oss på Guds godhet och inte tvivla i våra hjärtan, utan bli stilla med allt vad vi ber, det må vara hälsa, livsuppehälle, lycka, vishet, rättfärdighet. Ty allt sådant vill Gud gärna ge oss, så vida det kan lända till hans ära, och är gott och nyttigt för vår salighet. Dock dröjer han emellanåt med bönhörelsen, för att pröva oss, om vi vill hålla ut i tron och bönen. Detta är nu det första stycket av dagens evangelium, att vi skall bedja i fast förtröstan och inte tvivla på Guds nådiga vilja genom Kristus.

Det andra stycket handlar om något mycket bedrövligt, nämligen att alla tio i början har en så vacker tro och blir botade, men att de nio åter avfaller och inte ger Herren Kristus någon tack för hans välgärning.

Detta exempel skall lära oss att vara tacksamma och ta oss till vara för den skamliga last som heter otacksamhet. Ty vår Herre Gud vill - och det med rätta - njuta den äran, att vi tackar honom för alla hans välgärningar. Detta bör vi också gärna och villigt göra. Det är också något som inte kostar mycket arbete eller möda. Ty vad ont har du väl därav, att du vänder dig till Gud och säger: "Tack Herre, du har givit mig friska ögon, händer och fötter och annat mera; jag tackar dig därför, ty det är ju din gåva." Likaså, vad skadar det dig, att du tackar din far, din mor, din husbonde, din matmor, din granne, när de bevisat dig en välgärning? Därmed bryter du ju inte av dig benen. Men det är tillbörligt, för att man skall kunna se, att välgärningen blivit väl använd på dig.

Så gör denne samarit. Han vänder tillbaka till Herren och tackar. Det kostar honom inte några penningar utan endast några få ord. Och ändå behagar det Herren förunderligt väl. Tacksamhet behagar också människor väl och gör dem gott. Ja, de blir även därigenom bevekta att hjälpa också en annan gång.

Hedningarna har sagt, att otacksamheten är den största av alla laster. När man alltså förebrår en människa för otacksamhet, så skämmer man ut henne i högsta grad. Likväl finner vi, att denna odygd är mycket allmän, och i synnerhet går ut över dem, som framför andra förtjänt vår tacksamhet, såsom far och mor, vilka för sina barn uppoffrar liv och lemmar, ära, gods och allt vad de äger. Vad får de av dem i gengäld; hur lönar barnen dem? Det händer sällan, att barnen är rätt tacksamma. Detta är djävulens verk. Det går till på samma sätt i andra stånd.

Lär dig därför att akta dig för denna stora och skamliga last, genom vilken den källa uttorkar, ur vilken all trofasthet och välgörenhet härflyter människor emellan. Ty när man träffar på ett otacksamt hjärta, så förgår lust och vilja till att längre hjälpa sådana människor eller göra gott mot dem. Det retar en nämligen, när man hjälper andra och icke får annan tack för det än hugg och slag. Det första ord man då säger är detta: "Den skamlösa människan är ohjälplig. Låt henne gå sin väg. Jag frågar inte så mycket efter henne, att jag vill hjälpa henne med ens ett öre." Så blir människor obenägna att hjälpa, och det är den skändliga otacksamheten skuld till, som ändå är en ganska vanlig last här i världen.

Om ni vill vara fromma kristna, bör ni därför lära er att vara tacksamma, först och främst mot vår nådige Fader i himmelen, som ger oss både liv och lemmar och håller dem vid makt, och som dessutom ger oss allt som hör till det eviga livet. Därnäst skall ni också vara tacksamma mot edra föräldrar, vänner och grannar, ja mot alla som har gjort gott mot er. Dem skall ni göra gott igen, så att, om ni än inte kan vedergälla det med gärningar, ni dock i orden visar er tacksamma och vänliga.

Detta anstår er väl och Gud vill att ni skall förhålla er så. Men det är den minsta delen som gör detta. Ty så länge man inte kan komma därhän med världen, att hon visar sin tacksamhet ens i ord, så är det inte underligt, att man inte kan få henne att lämna någon vedergällning för det goda hon får motta. Ordspråket säger ju också: "Intet åldras fortare än tacksamheten."

I klostren brukade man vänja de unga munkarna, att, när någon skänkte dem om det så blott var en tillskuren penna, så skulle de buga sig och säga: "Välsignad vare Gud för alla sina gåvor." Detta var ingen dålig sed. Det skedde för att ungdomen skulle vänja sig att motta allt med tacksägelse till både Gud och människor. Om än tacksamheten inte alltid fanns i hjärtat, så var det ändå vackert, att den fanns i orden. Så står det i Ps. 116:12, 13: "Hur skall jag kunna återgälda HERREN alla hans välgärningar mot mig? Jag vill ta frälsningens bägare och åkalla HERRENS namn." Det är: jag vill lova, prisa och tacka honom därför samt säga, att han har gjort väl emot mig. Ja, kära barn, säger vår Herre Gud, därmed är jag nöjd.

Men det är endast hos ganska få människor som den milde Fadern kan vinna denna sin avsikt De flesta förföljer hans ord och smädar honom själv; och det fast vi har allt vad vi äger endast genom honom och hans nåd. Och inte nog härmed: hans enfödde Son, vilken han skänkt oss till tröst mot synden och den eviga döden, honom hängde man på korset Det skulle ju inte vara mer än rätt, om Gud skulle vara på en sådan värld och inte gjorde henne något gott. Men han låter sig inte retas till vrede utan förblir nådig och barmhärtig och hjälper alltjämt.

Det är därför inte nog med att vi lär oss tacksamhet, utan vi måste också vänja oss vid att kunna fördraga otacksamheten. Denna dygd finns endast hos Gud och hos de rätta kristna. Vi har inför våra ögon bevis nog på att världen inte kan det. Hos grekerna fanns det framstående män, som trofast försvarade sitt fädernesland och vågade liv och lemmar för det. Men så snart man märkte, att tacksamheten uteblev, och att man inte fick njuta någon förmån av de välgärningar man gjorde utan tvärtom blev ansatt och förföljd, då blev man förargad. Och så gick det så, att de som förut försvarat fäderneslandet mot dess fiender, i fortsättningen i stället bistod fienderna mot fäderneslandet och blev dettas värsta fiender.

Sådan är vår art och natur. Men det är en ond art, som vi borde lägga bort och i stället likna Herren. Ty han hatar visserligen otacksamheten såsom en stor och skamlig last, men han låter sig likväl inte av den förmås till att också bli ond, utan förblir alltså god och nådig mot den som behöver hans hjälp.

Den som nu vill vara en kristen, han må lära sig att finna sig däri, att han med all sin välgärning, sin trofasthet och sin tjänstaktighet likväl inte alltid förvärvar sig tacksamhet utan ofta får motta otacksamhet. Men vi får inte låta detta förmå oss till att inte längre vilja tjäna eller hjälpa andra. Ty det är en kristlig dygd och en rätt frukt av tron, att när du gjort ditt bästa och människor ger dig otack till lön, du då säger: "Nej därmed skall du inte reta mig eller göra mig misslynt. Jag vill fördra detta och likväl hjälpa, varhelst jag kan. Är du otacksam, så vet jag en som bor över oss i himmelen. Han skall löna mig i ditt ställe, och det sätter jag mera värde på än på din tacksamhet." Detta är att förhålla sig kristligt och, såsom Salomo säger, samla glödande kol på den otacksammes huvud.

Den konsten kan du aldrig få lära dig av världen. Den gör raka motsatsen. Visar man inte tacksamhet, så tycker den att vad den gjort är förspillt och förlorat och har därför ingen lust att oftare använda sin välgärning så illa. Utan det är av vår Fader i himmelen som vi bör lära oss denna konst. Han låter sin sol skina inte blott över de fromma som tackar honom därför utan även över de onda som inte tackar honom utan missbrukar alla hans gåvor.

Han kunde efter sin stränga rätt säga: "Jag har i så många år låtit solen skina och givit säd och vin och allehanda frukter och välgärningar, men jag får ingen tack för det. Därför vill jag inte mer låta solen skina utan låta den otacksamma världen dö av hunger." Men han gör inte så, den barmhärtige Fadern. "Nej", säger han, "så stor kan aldrig världens otacksamhet bli, att den därmed kan reta mig till vrede. Vill världen inte vara tacksam, så vill jag ändå vara nådig. I sinom tid skall jag väl veta att träffa de otacksamma."

Denna konst bör också vi lära oss, om vi vill vara kristna. Ty det är den kristliga kärlekens art att fördraga allt och inte låta någonting göra sig bitter. Men de är rätt få som har en sådan kärlek. Därför är också endast få rätta kristna. Men om vi vore det, skulle vi gärna göra människorna gott och hjälpa dem, och ändå inte låta otacksamheten förtryta oss eller förundra oss över den. Det gör världen, ty den blir ond och beklagar sig mycket, när den inte får lön för en välgärning. Men du bör tänka härpå och vänja dig därvid. Har du i dag gjort gott mot någon och han i morgon drar sig undan dig på grund av otacksamhet, så låt inte det bekymra dig. Han får nog se, hur en sådan otacksamhet skall bekomma honom. Fortfar du och säg: "Är det förspillt på denne, så tag hit en annan som jag kan få göra gott mot. Vill den inte heller löna med gott, så tag hit en tredje" o.s.v., så att du lär dig att säga såsom vår Herre Kristus: "Blev inte alla tio gjorda rena? Var äro de nio."

Herren får också liten tack, men han låter sig nöja därmed, att ändå en av de tio kommer tillbaka och tackar honom. Han skulle visst inte heller ha frågat efter de andra, om det inte var för att han ville visa, hur förhatlig otacksamheten är för honom. Han ville därmed säga: "Vänta blott, ni är otacksamma, men ni skall inte helt och hållet undgå mig. Jag skall en gång fråga efter, vart ni tagit vägen, eftersom ni aldrig tackat mig för att jag givit er liv och lemmar och skaffat er allt vad ni behöver. Då skall det bli uppenbart, vilken skamlig last otacksamheten är."

Alltså må vi vänja oss av med otacksamheten och av vår Herres Kristi exempel lära oss akta den som en svår synd. Erfarenheten ger nämligen vid handen och var man ser det för sina ögon, att när vår Herre Gud ger oss tio goda år, tackar vi honom knappt något litet för ett. Ja, vad ännu värre är, vi missbrukar de bästa åren på det skamligaste sätt. Ger Gud ett gott år med vin, säd och annat mer, då infinner sig girigbukar, som köper upp och väntar på dyr tid. Andra tänker, att eftersom jorden burit så mycket, så måste de förtära, frossa och supa så mycket mer. Så tackar de Gud för hans välsignelse.

Således får Herren Gud knappt tack för tiondedelen av sina skänker och gåvor. Vi bör också lära oss att finna oss i detta, så att vi inte låter otacksamheten uppreta oss, utan är nöjda, om vi finner en bland tio, hos vilken välgärningen är väl använd, och av vilken den mottas med tacksamhet. De andra skall väl i sinom tid få erfara det. Ty de skall inte på det sättet kunna undkomma Gud. Han vill nämligen ha tacksamhet för sina gåvor.

Alltså har vi i dagens evangelium dessa två lärdomar, den första om tron, den andra om de två sköna dygderna, att vi skall vara tacksamma men därjämte lära oss att ha fördrag med otacksamheten. Vi skall lära oss tacksamhet av samariten och rätta oss efter hans exempel, så att vi inte måtte befinnas otacksamma mot Gud och människor. Av Kristus skall vi däremot lära, att om vi gör väl mot någon och inte får någon tack för det, vi ändå inte skall bli förargade därför och ännu mindre låta andra få lida för det. Ty här i världen är det, som jag sagt, ett ganska vanligt fel, att människor blir förtretade och ovilliga att hjälpa, när de mötas av otacksamhet, och så kan ofta tio få lida för en enda otacksams skull. Men är du en kristen, får du inte handla så. Om än nio bedrar dig, så ge dig till freds, om blott den tionde förhåller sig väl och visar tacksamhet. Kristus själv finner ju inte tacksamhet av människor för sina stora välgärningar. Vill du då ha det bättre än han? Gör därför gott även mot de nio. Du skall ha lika liten skada därav som Kristus. Men de otacksamma själva skall lida den skadan, att varken lycka eller välsignelse följer dem.

Kort sagt, då är vi rätta kristna, när vi först har en rätt tro och förtröstan på Guds godhet och sedan inte endast är tacksamma för egen del utan också kan bära andras otacksamhet. Vi skall nämligen inte ha det bättre än Kristus, vår Herre. Vi bör bevisa människor allt gott och likväl vara beredda på, att det bland tio knappt finns en, på vilken det är väl använt och som visar sig tacksam. Och det kan hända, att den, som är tacksam och på vilken det är väl använt, är just den, om vilken man gjort sig minst räkning och förhoppning, såsom här samariten.

Vår käre Herre Gud give oss sin nåd, att vi må bättra oss och med allvar undvika och fly den skamliga otacksamheten mot Gud och människor. Amen.