Detta är ett innehållsrikt evangelium. Därför vill vi välja ut blott ett par stycken ur det, för att kunna ge så mycket bättre akt på dem och därigenom bättra oss. Det första stycket är det, att Herren Kristus här högt prisar sitt ord, det heliga evangelium, och säger, framför allt till lärjungarna: "Saliga är de ögon som ser det ni ser. Ty jag säger er: Många profeter och kungar ville se vad ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det."

Därmed vill han trösta oss mot det bedrövliga förhållande, som vi finner på jorden, där ingenting är mer föraktat än evangelium. Ty all annan lära, lögn och villfarelse kan världen höra och tåla. Men evangelium vill hon varken höra eller se, utan smädar och förföljer det på det bittraste och tillfogar dem hjärtekval som predikar eller hör det. Exempel på detta har vi tyvärr mer än nog både i vårt eget land och i andra länder.

Detta ser Herren. Därför tröstar han sina lärjungar och säger: "Världen nedsätter och försmädar evangelium. Men den som fått den nåden, att han äger det och kan trösta sig av det, han må väl av hjärtat tacka Gud för att han har fått och kan värdera detta, som världen föraktar så djupt. Därför är det visst och sant, att ni är saligare än David och andra konungar. Det har nämligen varit alla heliga patriarkers, profeters och konungars högsta åstundan, att få uppleva denna tid, och få se och höra mig, fast denna förmån inte kunnat komma dem till del. Men er har denna nåd och salighet vederfarits. Var därför glada och tacka Gud för att ni fått se och höra mig."

Den käre Herren ser, vilka fattiga och nödställda varelser vi människor är. Om vi inte äger denna skatt, det heliga evangelium, så insmyger sig den ena villfarelsen efter den andra och det är inte möjligt, att någon kan rädda sig. Det har vi blott allt för tydligt erfarit under påvedömet. Då gick det till slut så långt, att man antog djävulen till predikant och trodde honom. Ty man trodde alla de lögner han förkunnade genom sina villoandar och lögnpredikanter om mässor, vallfärder, skärseld och annat sådant. Där Ordet inte är, där kan det inte gå på annat sätt, än att man tar emot och tror all slags villfarelse och lögn, och ändå menar sig vara på den rätta vägen till saligheten, fastän man rusar raka vägen till helvetet och djävulen.

Men när vi äger evangelium, så blir det återigen ett bedrövligt förhållande som är nästan ännu värre, nämligen att de flesta föraktar det, och att endast den minsta delen tar emot det, så att det får verka bättring. Således är vi alltigenom fattiga och hjälplösa. Ger Gud oss inte sitt evangelium, så kan vi inte vara utan det, om vi inte skall gå miste om våra själars frälsning. Ger han oss det, så vill ingen ha det. Skulle det då inte vara lika så gott, att vår Herre Gud genast kommer med den yttersta dagen och förstör alltsammans på en gång? Ty varken straff eller nåd hjälper ju för den otacksamma världen. Men, såsom här står, är de öron saliga som hör och tar emot evangelium. Detta är sanning, ty därmed följer en evig glädje.

Detta är det första stycket. Här klagar vår käre Herre Jesus över, att han erbjuder och ger världen sitt ord, och därmed syndernas förlåtelse och ett evigt liv, men att den inte vill veta av ordet utan föraktar det. Därför vänder han sig särskilt till sina lärjungar och säger: "Saliga är ni som äger Guds ord och hör det, och inte har måst dö långt innan det kom i världen. Jag säger er, att de största och förnämsta konungar och profeter gärna ville ha upplevt att få se det. Världen är alltjämt så ond, att den inte frågar efter Ordet, även om den kunde få äga det, utan i stället föraktar och försmädar det. Men ni skall inte bekymra er för detta, utan se till, att ni gör bruk av denna nåd och bättrar er." Ty det är just om detta som Herren är angelägen, och just detta som han så gärna ser, nämligen att var och en med allvar hör ordet och inte föraktar det såsom världen gör. Och vi ser ju i alla stånd, från det högsta till det lägsta, att den som inte kan förfölja evangelium, han föraktar det, och att det är den minsta delen som tar emot det med tacksamhet och gör bättring. Men endast dessa sista är det, som har saliga öron och ögon.

I det andra stycket framhåller Herren för oss frukten av det heliga evangelium, nämligen de goda gärningarna, som skall följa, när man har hört Guds ord. Detta beskriver han med ett efterföljansvärt exempel om en man, som reste från Jerusalem ned mot Jeriko, men föll i rövarhänder, blev slagen och plundrad och blev liggande som död. Under tiden kom en präst och fick se den stackars mannen, men gick sin väg utan att ta sig an honom. En levit, som for vägen fram, såg honom också, men bekymrade sig inte heller om den nödställde. Slutligen kom en samarit. Denne hade inte anseende för att vara from och helig, utan var en hedning. Han hade heller ingen bekantskap med den olycklige, som var en jude. Han hörde inte såsom prästen och leviten till dennes folk, utan var en främmande. Denne ser den olycklige och låter hans nöd gå sig till hjärtat. Han stiger strax av sin åsna, gjuter olja och vin i såren, förbinder mannen och lägger honom på åsnan. Själv går han till fots och för honom så till ett härbärge. Och när han för sina göromåls skull inte kan stanna där, överlämnar han honom åt världen, vilken han ger två silverpenningar, för att denne skulle vårda honom, till dess han själv kom tillbaka.

Innan vi nu går vidare och talar om den frukt som växer fram, när öronen hör och ögonen ser, vad Kristus talar och gör, så skall vi först lägga märke till, att denne samarit inte endast är ett exempel på kärlek, utan att han i synnerhet är en förebild till vår Herres och Frälsares Jesu Kristi stora och outsägliga nåd och barmhärtighet. Denna har Kristus av idel kärlek bevisat mot hela människosläktet. Djävulen hade berövat detta all kunskap om Gud och alla andliga gåvor och däremot slagit det med blindhet, gudsförakt o.s.v. och fördärvat det så, att varken fruktan, kärlek eller förtröstan på Gud, utan endast motsatsen, finns i alla människors hjärtan. Därför säger Paulus, att de av naturen är vredens barn. Från denna olycka och detta fördärv förmår ingen skapad varelse varken i himmelen eller på jorden rädda oss arma människor.

Om vi nu inte för evigt skall bli kvar i den nöden, utan bli räddade ur den och förda till rätta, så måste Guds Son, den rätte samariten, själv göra det. Han måste bli människa, ta på sig all vår sjukdom och plåga, bära våra synder och genom sitt ord låta förkunna för oss, att han genom sin död och sitt blod gottgjort och betalat för våra synder, och genom sin uppståndelse och härliga seger förvärvat oss evig rättfärdighet och salighet.

Detta skall vi av hjärtat tro. Och då skall denna bild av den barmhärtige samariten påminna oss därom, att vi också bör bevisa vår nästa kristlig kärlek. Ty när Ordet blir rätt hört och mottaget med tro, så danar det sådana människor, som liknar denne samarit. De är medlidsamma och barmhärtiga. De kan inte gärna se någon lida nöd, utan när de ser något sådant, uppoffrar de sina ägodelar och hjälper med vad de förmår. Jag talar här om fattiga och nödställda som verkligen behöver hjälp, och som inte slår sig på tiggeri, men inte om de lata, otnyttiga och fåfängliga tiggare, som ingen kan förmå till arbete, och som driver kring land och rike. Sådana landsstrykare bör man visst inte ge något. Men där det är fråga om rätt nödställda människor, där gör ett kristligt sinnat hjärta liksom samariten i texten. Denne tänker: är jag inte en jude, liksom denne, så är jag dock en människa som han och har en och samme skapare. Därför står han mig också närmare än ett oskäligt djur, och därför vill jag inte låta honom bli liggande. Upp käre broder, hör på, låt mig hjälpa dig. Han gör alltså med honom som en far med sitt barn. Så gör också de som verkligen är heliga och fromma.

Men sådana helgon, som prästen och leviten var, de sätter högt värde på sig själv, men har ingen barmhärtighet med de fattiga, utan är hårda och obarmhärtiga. De har för sig, att de gör Gud en glädje med att tjäna honom och tror därför inte, att de behöver bevisa andra människor någon hjälpsamhet eller tjänst. Prästen var helig för sitt ämbetes och sin härstamnings skull, och över detta var han så stolt, att han inte frågade efter någon människa, såsom texten här säger, att han väl såg den olycklige och misshandlade mannen, men gick förbi och inte tog sig an hans nöd.

Sådana helgon är en skam. Gud är mycket ond på dem, dessa som kan se att nästan lider nöd och kan hjälpa henne, men inte gör det. Vad förlitar de sig då på ? Inte på något annat än sin helighet. De tror nämligen, att när de håller mässa, offrar, sjunger och mera sådant, så har de gjort alldeles tillräckligt, och är sedan inte skyldiga Gud så mycket som en påse havre. Sådana må man kalla stockhelgon eller stenhelgon, ja djävulshelgon, ty de tror, att vår Herre är skyldig dem mycket, men att de inte är skyldiga honom det minsta.

Mot sådana skamliga helgon är denna liknelsen riktad. Ty här har Herren framför sig ett stolt helgon, en skriftlärd, som inte endast vill visa, hur from han är, utan också överbevisa Herren Kristus om lögn och vara en bättre lärare än han. Ty när Herren berömmer sin predikan så mycket och säger: "Saliga är de ögon som ser det ni ser. Ty jag säger er: Många profeter och kungar ville se vad ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det", då tycker den skriftlärde, att det är för mycket sagt. Han tänker för sig själv: "De har ju haft Moses. Vad bättre eller fullkomligare än det Moses lärt, kan väl denne förkunna?"

Därför kommer han med en fråga och säger: "Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?" Därmed vill han ha sagt: "Du kan väl inte lära oss något bättre, än det Moses har lärt oss. Därför är det väl inte endast de som hör dig som blir saliga. De som haft Moses och hört honom, de borde väl också vara saliga. Du gör för mycket av din lära. Det bör vara alldeles nog för dig, att vara en sådan mästare som Moses. Att förkasta honom såsom en ofullkomlig predikant, som inte visar rätta vägen till saligheten, och själv ge sig ut för att vara en bättre predikant, det är att berömma sig själv för mycket."

Denna hans hjärtas mening förstår Herren ganska väl och vill därför inte svara på hans fråga. I stället låter han honom stöta emot, så att han själv måste erkänna, att man inte kan bli salig därigenom att man har Moses och lagen. Han frågar honom alltså: "Vad står skrivet i lagen? Vad läser du där?" Den skriftlärde är strax färdig med svaret och säger: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv." Han anser att detta är den rätta kärnan och huvudläran, och att ingen kan komma med något bättre. Och det är riktigt, att Moses inte kan lära något, som är högre eller bättre än detta.

Men vad svarar Kristus? "Du svarade rätt. Gör det, så får du leva." Därmed har han sagt: "Läran är visserligen rätt och god. Men därmed är varken du eller någon annan hjälpt. Ty ni gör det inte. Ni kan inte göra det." Detta inser också den skriftlärde väl och blygs över det. Han vågar inte påstå, att han gjort det, men vill ändå inte erkänna, att han inte har hållit detta bud. Därför kastar han fram en annan fråga och säger: "Vilken är då min nästa?" Detta är ju att bringa den höglärde mästaren riktigt i trångmål. Ty när han frågar: "Vem är min nästa?" så erkänner han ju öppet, att han inte har älskat sin nästa. Han har ju ännu inte kommit ens så långt, att han lärt känna honom. Vad hjälper honom då Moses och lagen?

Därför går Herren honom närmare in på livet med liknelsen om mannen som råkat ut för rövare, och säger: "En präst såg honom och gick förbi, likaledes en levit. Dessa båda var lika fromma som du. Men en samarit tog sig an den stackars mannen. Säg mig nu: Vem var den mannens nästa?" Den skriftlärde svarar: "Den som bevisade honom barmhärtighet." Den högmodige skrymtaren vill inte nämna samariten vid namn.

Därför ger Herren honom en hård stöt, i det han säger till honom: "Gå du och gör sammalunda." Därmed vill han säga: "Du är just en sådan from och helig man som prästen och leviten. Du hjälper inte din nästa med ett öre, om han än håller på att dö. Och ändå frågar du, vad du skall göra för att få evigt liv. Har du inte fattiga vänner, grannar som behöver understöd, och lidande medmänniskor? Finns det inte olycka, nöd och ångest nog i världen? Och du är en så okunnig lärare, att du först behöver fråga, vem som är din nästa. Vill du vara from, så älska din nästa såsom dig själv, liksom samariten gjorde."

Detta är nu att riktigt ansätta honom. Det är som om Herren ville säga: "Under hela din levnad har du inte lärt dig så mycket, att du ens vet, vem som är din nästa; långt mindre har du älskat honom såsom dig själv. Vems är nu felet? Moses och lagen har du. Om detta är nog till din salighet så går det ingen nöd på dig. Men, icke sant? Om du än har Moses och lagen, så är du icke hjälpt därmed. Du förblir en syndare som förut och har ingen annan nytta av lagen, än att den är din skuldbok, som visar vad du är skyldig, och som vittnar emot dig och inför Gud anklagar dig för dina synder." Det är ju att helt och hållet gå miste om saligheten.

Den som nu riktigt och grundligt vill lära sig förstå, varför lagen inte gör oss saliga, han må blott taga för sig dessa två stycken, om vilka den skriftlärde här talar. Han må så med flit ge akt på, vad det innebär att älska Gud av allt sitt hjärta och nästan så som sig själv. Han skall då inse, att det är en svår, ja, en omöjlig sak, om inte den helige Ande ges i våra hjärtan genom Kristus och hans evangelium. Det är lätt att säga, att man älskar Gud. Ty han är inte på ett synligt sätt hos oss i egen person. Han behöver därför inte, att man kostar något på honom eller gör sig mycket besvär för honom. Men man må se till, hur man förhåller sig mot sin nästa, så visar det sig snart, om man älskar Gud.

Om du vill veta, vem som rätt älskar Gud, så behöver du därför endast se efter om barnen rätt hedrar sina föräldrar, om tjänarna visar lydnad mot sitt herrskap, om man håller kyrkans tjänare i aktning och ära. Då får du snart och tydligt se, vem som älskar och vem som inte älskar Gud. Ty barnen har Gud givit denna befallning: "Du skall hedra din fader och din moder." En munk eller nunna säger däremot: "Jag struntar i fader och moder. Jag går i kloster för att älska och ära dig, du som är Gud i himmelen." "Nej", säger Gud, "där har du mitt ord och hör min befallning. Älskar du mig, så skall du älska och hedra din fader och moder och bevisa dem all ömhet." Det är att älska Gud.

Men en sådan lydnad bryr de gudlösa sig inte om, utan vill bevisa sin kärlek till Gud med andra gärningar, som han aldrig har befallt. Så är det med barnen. Även om de stannar hemma hos sina föräldrar, så önskar de likväl, att dessa var döda och låg under jorden, så att de kunde fritt bedriva sitt självsvåld. Då måste man väl säga, att de nte älskar Gud.

Det går likadant till i andra stånd. En furste har sina ämbetsmän, som han befaller att handla redligt och troget i sin ämbetsförvaltning. Frågar du dessa, om de älskar Gud, så lär ingen bland dem svara nej, utan alla berömmer sig: "Ja, jag älskar Gud. Varför skulle jag vara Guds fiende?" Men käre, säg mig då, varför du är olydig och otrogen mot din furste? Älskade du Gud av allt hjärta, ja,bara av halva hjärtat, så skulle du tjäna din furste mycket redligare.

På samma sätt är det med tjänarna i ett hus. Även om de inte vet någonting om Gud och därtill är vårdslösa och otrogna, vill de ändå inte finna sig i den beskyllningen eller erkänner, att de är fientliga mot Gud och inte älskar honom. De visar ändå denna sin fientlighet, därmed att de är olydiga mot sitt husbondefolk, som Gud har befallt dem att lyda. Det är just därför att de inte älskar Gud och inte frågar efter hans befallning, som de blir olydiga, och otrogna, ljuger och bedrager och företar sig allt möjligt ont. Därav kan du se, att det inte är en så lätt sak att älska Gud, som man tror. Det är lätt att säga det, men att verkligen göra det, det blir inte av. Ty att älska Gud det är att hålla hans ord och bud.

Nu säger Kristus så: "Den som älskar mig han håller mitt ord." Älskar du Gud, så kan du alltså inte förakta hans ord. Vad är det då som Gud befaller tjänare m.fl.? Ja, vad lovar de sitt husbondefolk att göra? Icke sant? Gud fordrar av dem, och de lovar och får lön och kost för det, att de skall vara trogna och lydiga och med flit göra vad de är skyldiga att göra, ävensom att med sin tjänst, sitt arbete och sin flit på bästa sätt söka befrämja sitt herrskaps nytta och fördel. Därför har man på sina håll kallat dem för "husstöd", därför att de bör hjälpa till i hushållet och föröka makarnas välstånd genom sitt arbete och sin trogna tjänst. Men var finner du sådant tjänstefolk? Den värsta olydnad, den största oordentlighet, stolthet, onda ord, vårdslöshet, förstörelse och skada och inte sällan därtill tjuvnad och olovligt tillägnande, sådant är nu för tiden vanligt. Alltså älskar de inte Gud utan är hans fiender, ty de frågar inte efter hans ord, annars skulle de vara frommare och ordentligare. Men på det viset som de älskar Gud och tar det noga med hans ord, på samma vis går det dem själva, i det att varken lycka eller välstånd följer dem, utan de förblir hela sitt liv igenom stackare och tiggare.

Om kyrkans herdar och tjänare behöver vi inte här tala. Ty man ser överallt, hur ämbets- och tjänstemän, domare, borgare, bönder och grannar beter sig mot dem och anser dem föraktligare och ringare än fä- och svinherdar. Gud har likväl med mycket allvar befallt, att man skall bevisa dem kärlek och heder. Han har också särskilt givit tillkänna, vad dem tillkommer, såsom man kan se hos profeten Malaki. Och Kristus själv säger: "Arbetaren är värd sin lön." Liksom du nu bör vara rädd för den synden att undanhålla dina tjänare deras rättmätiga lön, så bör du därför också vara rädd för att undandraga din kyrkoherde något av det som du är honom skyldig. Och du bör betänka, att Gud i så fall kan på andra vägar genom oväder, eld, vatten o.dyl. ta ifrån dig tio gånger mera, än du fråntar eller undanhåller din kyrkoherde.

Så ser man alltså, att världen inte blott inte älskar Gud utan hatar och föraktar honom och är fientlig mot honom. Det skulle ändå vara någorlunda drägligt, att hon inte älskade honom, om hon blott inte visade honom fiendskap. "Nej, nej", säger du, "Gud bevare mig för att jag skulle vara en fiende till honom." Jo, visst är du det, när du knölar mot din fader eller moder, ditt herrskap eller din överhet, och inte gör vad dig är befallt. Därmed föraktar och hatar du Gud och visar, att du är fientlig mot honom. Ty det är hans befallning, att du skall lyda dem och därigenom ära dem. Mot den befallningen är du fientlig, ty du vill inte göra efter den eller lyssna till vad Gud säger. Hur kan du då påstå, att du inte är en fiende också till Gud?

Likaså berömmer sig människorna av att de älskar Gud. Men om man förehåller dem Guds befallning, att de inte skall vara giriga, inte sälja till för högt pris, utan handla ärligt, då blir de förargade, och det desto mer ju mer man predikar för dem. De blir blott allt värre och det av idel trots och ondska. "Vad angår det prästen", säger de, "hur jag hushållar? Skall han bestämma över mig?" Nåväl, angår det inte prästen, så angår det åtminstone Herren Gud. Och han skall med tiden löna dig för det, kanske med farsoter, dyr tid, eld, vattunöd, krig och främmande härar samt allehanda andra landsplågor. Då skall dina kronor och riksdalrar tagas ifrån dig, utan att du får någon tack för dem, under det att du, om du vore en kristen, skulle förvärva dig ynnest och tacksamhet inför både Gud och människor, och ditt välstånd förkovras dag efter dag.

Så ser man nästan överallt, att man långt ifrån att flitigt lyssna till Guds ord tvärtom förföljer det. Och det gör inte bara påve, biskopar och tyranner, utan även människor i alla stånd. De borde ära Guds ord och rätta sig efter det, leva vänligt med sin nästa och särskilt borde de ge kyrkans tjänare, vad de är skyldiga att ge dem. Men om de i stället kunde roffa åt sig ännu mer, så gjorde de det gärna och tyckte, att det var väl gjort.

Låt oss därför med flit lära oss väl och lägga märke till, att den som har Guds ord, han skall också älska Gud. Det vill säga, att han skall visa lydnad mot Gud och noga rätta sig efter Guds ord. Han skall alltså säga: "Herre Jesus Kristus, du har öppnat mina ögon, så att jag ser, hur du genom din död förlossat mig från synden och gjort mig till arvinge av himmelriket och det eviga livet. Jag tackar dig, käre Herre, för denna stora, outsägliga nåd, och jag vill i min tur gärna göra, vad jag vet, att du önskar av mig. Du har befallt mig att hedra fader och moder, jag vill gärna och villigt göra det. Du har befallt mig att troget tjäna mina herrar, arbeta flitigt och vara lydig, det vill jag också gärna göra. Du har satt mig till husfader eller husmoder: käre Gud, jag vill vara from; jag vill med lust och kärlek göra, vad jag bör, och förr offra mitt liv än vika från din lydnad, så att jag inte troget skulle sörja för barn och tjänstefolk eller förleda dem till synd." Detta är den rätta frukt, som bör följa av Ordet. Detta är att rätt och av hjärtat älska Gud. Det är också omöjligt annat, än att sådana fromma och lydiga kristna, som ärar och älskar Gud och hans ord, också blir av Gud ärade tillbaka och av honom får lycka och välsignelse.

Var och en må nu gå till sitt eget hjärta och tänka efter, om han älskar Gud. Ty, som sagt, till att älska Gud räcker det icke med blotta inbillningen, såsom de narraktiga munkarna tror. Utan att älska Gud, det är att älska nästan, såsom Herren på ett annat ställe säger. Ty så säger Gud: "Älskar du mig, så se till att du älskar din fader, din moder, ditt barn, din hustru, din man, din husbonde, din matmoder. Det är detta jag vill ha av dig." Tänk alltså väl efter om du alltid gör detta, så skall du nog kunna förstå, om du älskar Gud eller hatar honom. Ty, som sagt, de är få som håller Guds ord och älskar Kristus. Ja, det är inga andra än de kristna som gör det, och icke ens de gör det så fullkomligt som de borde. Den som är kristen säger: "Visst vill jag av hjärtat göra mot min nästa vad jag bör. Men om jag någon gång överilar mig med vrede, otålighet eller på något annat sätt, så vill jag av hjärtat ångra och omvända mig." Så beter sig en kristen. De andra, som icke är kristna, handlar inte så.

Därav kan vi draga den slutsatsen, att de som är fientliga mot Gud och föraktar hans ord och befallning, hör de djävulen till. Gud har skapat dem, gett dem kropp och själ, mat och dryck och skänkt dem sin enfödde Son. Och till tack för detta sjunger de honom en visa som heter hat: "Jag frågar inte efter dig, jag vill inte veta av dig." Ja, om de förmådde, så skulle de störta ned honom från himmelen. Så högt älskar de hans ord och bud. Skall det kallas att älska Gud, att man är så bittert fientlig mot Gud och hans ord, men däremot älskar djävulen och gör hans vilja, fastän han har störtat oss i synden och den eviga döden och har sin glädje i att vi är så olydiga mot Gud?

Så är i världen i allmänhet en tjänarinna åt djävulen, som vill ha det på det viset, att man är fientlig mot Gud och inte gör vad han befallt oss att göra. Denne onde fiende har redan skaffat oss synden och döden på halsen. Kunde han i denna stund också fördärva för oss och taga ifrån oss både mat och dryck, så att vi allesamman måste dö av hunger, så gjorde han det gärna. Likväl tjänar vi en sådan fiende, som har så onda avsikter och vill oss så illa. Och under tiden låter vi den nådige Guden i himmelen, som gett oss allt och särskilt sin Son, predika förgäves, utan att vi aktar på hans bud. Slå då till och döda, käre Gud, eftersom vi inte älskar dig, som ger oss alla slags andliga och lekamliga gåvor, men i stället med kärlek och iver tjänar den, som här lägger på oss allehanda plågor och där bereder oss den eviga döden.

Lär dig då, vad det vill säga att älska Gud. Denne samariten älskar Gud. Det gör han inte på det sättet, att han ger Gud själv något, utan så att han hjälper den stackars sargade mannen, så mycket han kan. Ty så säger Gud: "Vill du älska och tjäna mig, så gör det mot din nästa, som behöver det. Jag behöver det inte." Så tjänar samariten här vår Herre Gud i himmelen med sina penningar, sin åsna, sin olja och sitt vin. Inte så att Gud behöver detta för sin del, eller att samariten gör det mot honom. Utan han gör det mot sin nästa. Men just detta är att bevisa kärlek mot Gud eller tjäna honom därmed, därför att Gud har befallt det och sagt det.

Åtskilligt annat varmed människor menar sig tjäna Gud har han inte befallt, såsom att företaga vallfärder eller bygga kloster. Han vill att den ena människan skall hjälpa och tjäna den andra. "Du behöver inte", säger han, "söka efter mig i främmande land. Du finner mig hemma i ditt eget hus, hos din maka, dina barn, din överhet, vidare i din grannes hus, på gatan, på torget, ja, över allt. Gör där mot var man, vad du kan göra för att bevisa vänskap, kärlek och tjänst, så vill jag räkna det, som om du hade gjort det mot mig själv och prisa och tacka dig därför." Hade han väl kunnat lägga det ömmare på ditt hjärta? Men djävulen förblindar världen, så att den inte förmår se, vad det egentligen vill säga, att älska Gud och vara djävulens fiende.

Beflita dig därför om att följa samaritens exempel. Han tog sig an den sårade i hans nöd så, som han skulle önskat, att en annan i sådan nöd hjälpt och vårdat honom själv, och därav fick han det berömmet, att han älskade Gud och nästan. Detta bör du också lära dig att göra. Detta är den frukt, som bör komma fram hos dem som har ordet. Om det inte gör det, så är de falska kristna, såsom prästen och leviten här var. Ty den som går sin nästa förbi, han går också Gud förbi. Akta dig däremot för världens exempel, som är fientlig mot både Gud och nästan. Bevisa i stället kärlek mot var och en, så skall Gud inte låta det förbli olönt. Men den som inte älskar Gud och som går förbi nästan i hennes nöd, han kommer i sinom tid att säkert få sitt straff. Må nu var och en rätta sig härefter.

Alltså ger detta evangelium oss en skön, nyttig och nödvändig lärdom, hur vi skall inrätta vårt liv, om vi vill räknas till den hopen som älskar Gud. Vi måste nämligen då älska vår nästa och bevisa honom allt gott, när han är i nöd. Sådant vill Gud räkna så, som om vi hade gjort det mot honom själv.

Till slut ger Herren den skriftlärde samma besked på hans fråga, som han gett honom förut. Han säger: "Gå du och gör sammalunda." Han vill därmed ännu en gång ge tillkänna, att den skriftlärde hittills aldrig gjort denna Guds vilja inte heller kan göra den, på det för att han skall lära sig begripa, att det inte är tillräckligt till saligheten, att man har Moses och lagen. Vill han bli salig, så måste han först genom Guds Son få förlåtelse för alla sina synder, och därefter undfå den helige Ande, som uppväcker hjärtat till en rätt och villig lydnad. Ty utan den helige Andes hjälp kan vi omöjligen hålla lagen ens i det minsta stycke. Och den helige Ande kan vi endast få genom Kristus. Där den helige Ande inte är, där förblir hjärtat orent och blir kvar i synden. Och då är lagens utvärtes gärningar blott ett skrymteri, som Gud inte kan ha behag till.

Alltså är vår Herres Kristi ord fast och visst, att endast de ögon och öron är saliga, som ser och hör, vad hans lärjungar ser och hör. Men de som int ser och hör annat än Moses och lagen, vilka inte kan förändra deras hjärtan, de är inte saliga utan förblir onda och orena, såsom de var förut.

Härav finner man då lätt svaret på den invändning, som de påviska gör mot oss. Kristus säger ju: "Gör det, så får du leva." Och därav drar de den slutsatsen, att man kan bli salig genom lagens gärningar. Men Herren vill med detta ord låta den skriftlärde och oss alla förstå, att vi omöjligen kan hålla lagen, om inte våra hjärtan först genom evangelium får den helige Ande och blir renade från synden. Alltså är detta talat på lagens sätt, ty den befaller oss att göra Guds vilja. Men därmed är det inte sagt, att vi också verkligen kan göra den. Detta måste Kristus uträtta i oss genom det heliga evangelium och sin helige Ande. Just därför framställer Herren här denna liknelsen om den mannen som råkat ut för rövare, för att visa, hur stor nöd som råder bland oss människor, och hur vi endast genom Kristus, den barmhärtige samariten, kan bli frälsta och fria från den.

Ty vi arma människor har genom synden råkat ut för de värsta rövare, i det att djävulen och döden blivit oss övermäktiga. De har inte blott plundrat oss och tagit ifrån oss alla andliga gåvor, som Gud förunnat och gett oss. Utan de har även sargat och slagit oss, i det att vi genom synden råkat i all slags jämmer, olycka och elände. I detta måste vi bli liggande, så vitt på prästen och leviten, d. ä. lagen, ankommer. Ty de går förbi och hjälper inte den nödställda människan. Därför säger också Paulus: "Ingen människa blir genom lagen rättfärdig eller fri från synden." Men till slut kommer samariten, vår käre Herre Kristus, vilken hans eget folk inte vill kännas vid, utan höll honom för att vara en hedning och en som var besatt av djävulen. Han tar sig an vår nöd, förbinder våra sår, tvättar dem med vin, och gjuter sin nåds ljuvliga olja i dem. Han tar på sig vår synd, vilken han bär på sin kropp, och för oss så till det rätta härbärget, d. ä. den kristna kyrkan, och där anförtror han oss åt värden, d. ä. åt dem som är i predikoämbetet och har att förkunna Guds ord.

Men de flesta bland dessa sköter detta ämbete mycket illa, såsom vi kan se på påven och hans anhang. Därför är kyrkan lik ett sjukhus, som har en otrogen, försumlig och kärlekslös föreståndare, och där de sjuka får ganska dålig vård. Ty i stället för att predika Guds ord, förföljer de det. I stället för att föra människor till Kristus och så hjälpa dem från deras synd, sänker de dem blott djupare ned i denna.

Likväl ser vi, att vår käre Herre Kristus inte vill låta sitt sjukhus alldeles förstöras. Vill påven och hans biskopar inte predika ordet rätt, så får de låta bli, och då får de se, vad de till slut får för lön. Under tiden uppväcker vår käre Herre Kristus fattiga, eländiga och i världen föraktade människor, som förkunnar hans ord och vårdar de sjuka, så att de genom evangelium må komma till syndernas förlåtelse och det eviga livet. Utan ordets predikan kan vi omöjligt vinna den skatten. Därför må vi av hjärtat tacka Gud för denna hans välgärning och bedja honom, att han måtte bevara oss i denna nåd och göra oss saliga. Amen.