Detta är ett enkelt och lätt evangelium, eftersom det inte gör något annat än berättar om det underverk som Herren gjorde med en döv och stum människa. Om detta och andra underverk har ni ofta under årens lopp fått höra, att Herren Kristus med dem bevisar och låter oss se, att han är Frälsaren, som vill hjälpa och bistå oss mot djävulens vrede. Vi skall därför av hjärtat tacka Gud för den välgärningen, att han sänt oss sin Son, som av idel nåd vill bistå oss mot allt ont, som djävulen kan tillfoga oss.

Ty att denna stackars människa är så förstörd, att han inte kan bruka varken tunga eller öron som andra människor, det är sår och slag av den illasinnade djävulen. Inför världen ser det väl ut, som om det var naturliga lyten. Ty världen känner inte djävulen rätt och tror inte, att han anställer så mångfaldig skada, gör människor galna och rasande och tillfogar dem all slags olycka, och detta inte blott till kroppen utan också till själen, så att de dör av ångest och bedrövelse och inte kan komma till någon frid. Men de kristna bör tänka, att sådana lyten och brister inte är annat än slag som tillfogas människor av djävulen. Det är han som anstiftar sådant elände på jorden och gör sådan skada, varhelst han kan.

Därför har vi skäl att tacka vår käre Herre och Gud, för att han tagit sig an vårt elände och sänt sin Son, vår Herre Jesus Kristus. Det var han som hjälpte denna stackars människa, och det är han som av nåd bevarat oss, så att vi inte av den onde fienden blivit slagna med något lidande av samma slag. Ty var och en, som har friska ögon, öron, händer, fötter och andra lemmar, bör anse, att detta är idel gåvor av Gud, och inte en blott naturlig eller tillfällig händelse, såsom världen tänker. Men emedan världen inte tror detta, utan håller det för en naturlig och enkel sak, eftersom det är så vanligt, så låter Gud det emellanåt ske, att djävulen får göra den ene blind, den andre döv och stum, och rent av döda en eller annan. Av detta bör nu var och en hämta den lärdomen, att Gud tillåter djävulen att göra sådant, för att vi så mycket flitigare måtte tacka Gud för att han i sin nåd bevarat oss för sådana olyckor.

Det är likaså ett verk av djävulen, att han förblindar människors hjärtan genom falsk och villfarande lära, så att de inte vill inse eller ta emot sanningen. Alla Guds verk är goda, ty han är god och skapar inte något annat än det som är gott. Men djävulen är ond; när Gud tillåter honom att följa sin egen vilja, så ställer han därför aldrig till med något som är gott. Det är på samma sätt som med ett träd: det bär vackra och goda äpplen, men när ohyran kommer, så blir frukterna maskätna och fördärvade. Detta är inte vår Herre Guds skuld, ty han har skapat trädet gott. Det är inte heller trädets skuld utan maskens.

Så förhåller det sig också med oss människor. Gud är livets Gud. Därför ger han oss en frisk kropp samt vackra lemmar, som är lämpade var och en till sitt bruk. Men djävulen fördärvar kroppen och anstiftar skada, när helst han kan och Gud tillåter honom. Därför skall vi lära oss inse, att all sådan olycka som träffar oss, tillfogas oss genom djävulens anslag. Ty han hatar alla människor, och i synnerhet de kristna. Dem unnar han intet gott.

Det är förskräckligt, att denne ondskefulle, hätske och mäktige fiende skall anstifta så mycket ont. Men nu tröstar oss dagens evangelium med löftet om en säker hjälp mot denne fiende. Ty där ser vi det som Johannes säger i 1 Joh. 3:8: "Och Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar." Djävulen kom in i paradiset för att förstöra vår Herres och Guds verk och av de heliga och fromma människorna Adam och Eva göra onda och olydiga människor, vilket anslag han också lyckades utföra. Därför har nu Guds Son föresatt sig att hämnas på denne sin fiende. Därför var det som han blev människa och botade och lagade allt vad djävulen hade brutit sönder. Han gjorde också om intet alla djävulens gärningar: synden, döden och helvetet. Så ser vi här, hur han löser den tunga, som djävulen bundit och öppnar de öron, som denne tillstoppat. För att uträtta sådana gärningar har Kristus kommit, och han fortfar alltjämt med detta bland sina kristna, såsom vi längre fram får höra.

Detta är nu sagt om det vår Herres Kristi underverk, med vilket han i dag bevisat att han är de hjälplösas hjälpare, att han vill bota alla brister, som djävulen har lagt på oss, samt göra oss fria från hans tyranni.

Med detta underverk vill Kristus också visa oss, hur det utmärkande för en kristen framför allt skall vara dessa två stycken, att hans öron är öppnade och tungan löst, samt lära oss, att han dagligen vill i sin kyrka utföra detta verk mot djävulen. Den lekamliga välgärningen att ge friska öron och tungor, den vill han bevisa även hedningarna, men endast bland de kristna sker den andliga välgärningen, att han andligen öppnar deras öron och löser deras tungor. Ty det är visst och säkert, att vi har all vår salighet endast genom Guds ord. Vad skulle vi, det förutan, veta om Gud, om Herren Kristus och hans offer och om den helige Ande? Därför är det än i dag det största underverk och den högsta välgärning, när Gud ger någon ett sådant öra, som gärna hör Guds ord, och en tunga, som inte försmädar Gud utan ärar honom.

Guds ords fiender är tusen gånger olyckligare, än den dövstumme här i texten. Ty de har döva öron, eller, om de än hör, så kan och vill de likväl ingenting förstå. Detsamma ser vi på de otrogna judarna: när vår käre Herre Kristus talade på det ljuvligaste sätt till dem om syndernas förlåtelse och det eviga livet, så blev de galna och ursinniga. Och det var inte nog med att de inte ville höra på, utan de till och med försmädade det. Så är det med alla som inte vill höra Guds ord. De är döva och stumma och det på ett mycket farligare sätt än den olycklige mannen i texten. Ty de kan inte göra något annat med sina tungor, än att smäda Gud och tro de bittraste utlåtelser om honom, som ändå är vår högsta skatt.

De åter, som gärna hör Guds ord, och till vilka Kristus säger: Effata, öra upplåt dig, är de som fått den rätta hjälpen mot djävulen. Ty Gud har inte visat oss någon annan väg, som vi kan gå för att komma till himlen, än hans kära ord, det heliga evangelium. Den som gärna hör ordet, med flit ger akt på det och har lust och kärlek till det, han är hjälpt. Det är ett underverk som ännu dagligen sker i kristenheten, att våra öron, som djävulen genom synden tillstoppat, genom ordet åter blir öppnade, så att vi hör Guds ord.

Det andra är, att han också rör vid tungan och gör oss talande, såsom Paulus säger i Rom. 10:10: "Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst." Genom tron på Kristus kommer vi till syndernas förlåtelse. Därefter bör också bekännelsen följa, så att vi inte är stumma utan talar såsom vi tror i hjärtat. Detta gör en då till en sann kristen, men inga andra gärningar gör någon till en kristen. Det kan väl vara, att en munk fastar och vakar och späker sin kropp mer än andra, men därigenom blir han inte en kristen. Felet med honom är, att han ännu är döv och stum. Han vill inte höra ordet, långt mindre bekänna det. Men den är en kristen, som hör ordet, tror det och sedan bekänner det. Dessa två stycken tillsammans utgör en hel kristen. På det sättet utövar vår käre Kristus ännu dagligen i Anden och genom ordet samma gärning, som han den gången utförde lekamligen. Ty han gjorde det då, för att visa oss, att han vill hjälpa oss mot all skada, som djävulen tillfogar oss, och i synnerhet mot all andlig skada, för att vi skall lära oss att tro på honom och sätta vårt hopp till honom.

Nu bör vi också se efter, vad Herren menar med den särskilda omständighet han använde vid den dövstummes botande. Folket för den olycklige mannen fram till honom och ber honom lägga sina händer på denne. Då tar han honom avsides ut från folket och sätter sitt finger i hans öron, spottar ut och tar därmed på hans tunga. Därpå ser han upp i himmelen, suckar och säger till honom: Effata. Allt detta är ovanliga åtbörder, som Herren Jesus använder vid detta underverk.

Eftersom vi nu hört, vad det vill säga, att vara andligen döv och stum, så vill vi också tänka efter, varför Herren just vid detta underverk går till väga med en sådan särskild ceremoni och högtidlighet. Han hade ju lika väl kunnat åstadkomma det med ett enda ord. Ty vi ser ju allt som oftast i evangelium, att det blott behövdes ett ord: när han vill något, så sker det. Men Herren utför här så många särskilda handlingar just för det andliga undrets skull. Han vill därmed visa, hur mycken möda det vill till, innan man kan göra en döv hörande och en stum talande. Lasarus uppväckte han med ett enda ord. Till den giktbrutne sade han: "Stå upp och gå", och därmed var denne botad. Men med denne döve förfar han inte så lätt och ledigt, utan han brukar särskilda åtbörder. Han tar med fingrarna i hans öron och berör hans tunga med sitt spott och ser upp i himmelen och suckar. Först därefter säger han: Upplåt dig, och med detta ger han tillkänna, att om vi vill bli lösta ur djävulens band och få en färdig tunga och hörande öron, så måste det ske genom det utvärtes ordet, genom predikoämbetet och genom utvärtes tecken. Ty vi måste först höra ordet och sedan bruka dopet och altarets sakrament; då vill den helige Ande vara med och öppna öronen och lösa tungan. Därför bör var och en akta sig för svärmeandar, som föraktar det utvärtes ordet och sakramentet och i stället väntar på att Gud skall tala med dem i deras hjärtan. "Nej", säger Kristus, "det är mitt finger, det är det utvärtes ordet, som måste ljuda in i deras öron. Det är min spott, som måste röra och fukta tungan. Så skall mitt verk ha sin gång på det rätta sättet och med den rätta kraften." Det visar sig också, att där det utvärtes ordet får rätt framgång, där finner man verkligen kristna, men där ordet inte får vara med, där finner man inga. Ty sådan som herden är, sådana är också fåren.

Därför må var och en se till, att han håller sig på denna väg och gärna hör Guds ord. Ty Gud vill inte uppenbara sig i ditt hjärta utan genom ordet. Skall du få se och lära känna honom, så måste det ske endast genom ordet och de synliga sakramenten. På annat sätt vill inte den helige Ande uträtta sitt verk. Detta lär Gud oss, då han från himmelen säger: "Denne är min älskade Son, hören honom." Likaledes befaller Kristus sina lärjungar: "Gån ut i hela världen och gören alla folk till lärjungar och döpen dem." Likaså: "Den som hör eder han hör mig." Där har nu vår käre Herre Kristus befallt, att man skall öppna munnen, predika evangelium för människorna och döpa dem. Detta är den rätta vägen att bli salig; annars är allt förlorat och fåfängt. "Den som hör eder", säger han, "han hör mig."

Näst efter predikoämbetet har Gud även förordnat fader och moder, husbonde och matmoder samt den världsliga överheten. Dessa är inte till för sin egen skull, utan de är i Guds ställe. När det gäller ditt utvärtes leverne och ditt förhållande mot andra människor, bör du därför lyssna till dem och veta, att, när du hör dem, så hör du Gud. Undantagandes att om de missbrukar sitt ämbete och förordnar och befaller något mot Kristi bud, då skall man inte lyssna till dem. Ty man måste lyda Gud mer än människor. Och, som sagt, du måste först och främst lyda Gud i kyrkan genom hans tjänare: först därefter också människor, såsom fader, moder, överhet. Vad de säger dig på sitt ämbetes vägnar, det säger Gud dig. Se därför till att du tar det åt dig och rättar dig efter det.

Nu är det ju sant, att här ibland oss inte finns någon som inte tänker, att om Herren Gud själv predikade i en kyrka, så skulle han skynda dit, om den så fanns hundra mil borta. Var och en skulle nämligen gärna vilja höra Guds röst. Men säger vår Herre Gud: "Jag vill skaffa dig det på närmare håll, så att du inte behöver gå så långt. Hör din kyrkoherde, din fader, din moder, så har du hört mig, ty de är mina lärjungar och tjänare. Om du lyssnar till dem, så vill jag tala till ditt hjärta liksom till denne döve, så att dina öron blir öppnade och din tunga löst, så att du härefter blir en människa som kan höra och tala och inte längre är döv och stum som förut."

Men hur går det? Barn och tjänare låter sina föräldrar predika och säga vad de vill, men de skulle inte göra det minsta, om man inte tvingade dem därtill. På samma sätt går det med överheten. Den må förordna och befalla, vad den vill, men den finner inte en bland hundra, som på allvar vill lyda dess bud. I synnerhet nu i anseende till den stora fara, som vårt land svävar i, är det högst angeläget, att man tror, gör bättring, flitigt håller sig till Guds ord och aktar sig för att ge anstöt. Det är ju till sådant som en kristlig överhet troget förmanar sina undersåtar. Men det har ingen framgång. Världen ställer sig, som om den hade föresatt sig, att vara ännu ogudaktigare, än den var förut, innan vi fick det rena Guds ord.

Och alldeles som det går till i hemmen och i den världsliga styrelsen, alldeles så går det också till i kyrkan. Ty de är ganska få, som hör predikan och rätt öppnar öronen. De flesta människorna är fiender till kyrkans tjänare. Kunde de göra dem något ont, inte ge dem vad de skulle ha, men över allt ta ifrån dem, så gjorde de det gärna, såsom man tyvärr kan se överallt.

Därpå följer också straffet. När man inte vill lyssna till Gud, som talar till en genom fader och moder, genom överheten och predikoämbetet, så kommer djävulen och tillbommar öronen ju längre desto hårdare, och binder och förlamar tungan ju längre desto mer. Och så blir följden, att man inte kan höra Guds ord, inte heller tala därom. I stället öppnar djävulen öronen, så att man gärna lyssnar till hans lögner, falsk lära, otuktigt tal och mera sådant. Han löser också tungan, så att man hädar Gud och blir var man till anstöt och förförelse. Sådan brukar lönen bli, när man föraktar ordet. Och därmed sker inte människorna annat än rätt, eftersom de vill ha det så och inte på något annat vis. Dessutom uteblir inte timliga straffdomar, utan de kommer säkert, både sjukdom och krig och annan olycka. Och därigenom får då de gudlösa det straff, som de förtjänat, såsom man kan se för ögonen. Gud hjälpe oss, att vi må bättra oss och bli troende.

Detta är orsaken till att Herren här ser upp i himmelen, suckar och liksom i vredesmod säger: "Effata, upplåt dig." Det gör honom nämligen ont, att då Gud gärna vill hjälpa och genom sitt ord lösa människorna från djävulens band, de likväl inte vill låta hjälpa sig, utan skyndar till sitt eget fördärv och tvingar Gud att sända straffet.

Låt oss därför väl och noga ge akt på detta under och följa de fromma människors exempel, som här prisar Herren Kristus, för att han har ställt allt väl, och låter de döva höra och de stumma tala. Detta gör han, som sagt, ännu alltjämt i kristenheten med sitt finger och sin spott, det är genom de heliga sakramenten och det utvärtes ordet, som han låter predika, så att de dövas öron bliva öppnade och de stumma bli talande. Härigenom och inte genom något annat är det, som den helige Ande vill utföra sitt verk i oss. Akta nu väl på detta och håll er flitigt därvid. Ty detta är den närmaste och säkraste vägen till att våra öron skall bli öppnade och våra tungor lösta, och vi bli saliga.

Detta förläne oss vår käre Herre och Frälsare Jesus Kristus. Amen.