I dagens evangelium lär vår käre Herre Kristus oss, att vi skall vara rätta kristna och ödmjuka. Ty endast genom denna dygd kommer man fram till nåden. Där ödmjukhetens dygd saknas, där kan Gud icke vara med sitt välbehag eller vara nådig. Detta ser vi här på dessa två personer, fariséen och publikanen.

Fariséerna var hos judarna sådana som munkarna är under påvedömet. De hade särskild klädedräkt och särskilda dagar till fasta och bön, och de drev heligheten så långt, att andra människor i jämförelse med dem var idel syndare. Därför kallades de också fariséer, vilket på hebreiska betyder besynnerliga, d.v.s. människor som avsöndrar sig från den allmänna hopen och vill vara något ovanligt.

Publikanerna däremot hade samma befattning som uppbördsmän eller tjänstemän hos oss. De arrenderade av romarna för en viss penningsumma rätten att uppbära tullar, avgälder och andra skatter och plundrade och utsög sedan därvid folket efter sitt godtycke. Därför ansågs de allmänt som girigbukar och uppenbara syndare, vilka hade en sådan tjänst där de kunde utöva sin girighet och pålägga folk all möjlig tunga. Därför kunde man icke tro, att någon bland dem skulle vara from, liksom man tvärtom icke kunde föreställa sig, att någon bland fariséerna skulle vara ogudaktig.

Men Herren Kristus uttalar här ett helt annat omdöme och säger, att publikanen var from och rättfärdig, men fariséen en syndare och därtill en stor och skamlig syndare. Lukas beskriver det såsom så styggt och uselt, att det är förskräckligt, i det att han börjar liknelsen så: Där var "somliga som förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under det att de föraktade andra."

Detta var två svåra synder hos fariséerna, att de icke bara hade höga tankar om sig själva - vilken synd redan den varit stor nog, ty högmod är en djävulsk synd - utan också föraktade andra. Tänk nu efter: Vad kan det hjälpa en sådan skrymtare, om han också bad och fastade sig till döds. Djävulen sitter ju ändå i hans hjärta med sådant högmod, att han blåser upp sig själv och säger: "Om jag icke gjorde mig själv helig, skulle jag få vänta länge på vår Herre Gud. Men nu fastar jag, nu beder jag så mycket, nu gör jag både det ena och det andra som de andra icke gör. Jag betalar redligt min tionde. Om de andra kunde ge prästerna idel halm och agnar, så gjorde de det. Men jag gör icke så, jag är mycket rättfärdigare."

Således finnes de två skamligaste synderna tillsammans hos den helige mannen: han är så gruvligt högfärdig och förmäten, och på samma gång förkastar han andra så djupt, att han icke kallar dem för annat än rövare, orättrådiga, äktenskapsbrytare. I synnerhet utmålar han denne publikanen. "Den", säger han, "som står där, han utsuger och plundrar var och en och tar vad helst han kan komma över. En så dålig människa är, Gud ske lov, icke jag. Jag är att räkna som ett levande helgon i jämförelse med honom." Sådan stolthet och högfärd är även i världens ögon en särskilt förhatlig last. Det bevisar det allmänna ordspråket: Är du något, så var det; men låt andra människor också få vara något. Vad anseende månne då den lasten kan ha inför Gud? För honom måste den ju vara tusen och åter tusen gånger mera vidrig, när man visar sig förmäten och högmodig mot honom.

Detta evangelium går alltså egentligen ut därpå, att vår käre Herre Kristus beskriver för oss, vad den sanna rättfärdigheten är, och hur man skall kunna känna igen denna och skilja den från skrymtarerättfärdigheten. Som om han ville säga: "Här ser du en som vandrar fram som ett levande helgon. Han fastar, han understödjer den fattige, han bryter icke sitt äktenskap, han gör icke orätt mot någon, han kommer gärna och hör predikan. Vem kan tänka något annat om honom, än att han är en from man?"

"Men jag säger dig: Vill du lära känna, hurudan han verkligen är, så får du icke nöja dig med blott det utvärtes skenet, med det som även kan finnas hos en ogudaktig. Utan du skall besinna, vad det vill säga, att vara rättfärdig inför Gud. I fråga om det utvärtes levernet är denne farisé så rättfärdig, att man skulle önska, att hela världen i det yttre levde så som han. Men detta räcker icke. Akta dig för att bygga på detta eller förlita dig därpå. Ty här ser du, att under denna fromma vandel döljer sig ett djävulskt högmod. Det var för sådant högmods skull, som djävulen icke kunde få stanna kvar i himmelen, ej heller Adam och Eva i paradiset. Hur skulle då denne kunna få vara i de heligas samfund?"

Att fasta, bedja, giva tionde, hålla sitt äktenskap i helgd, att icke göra orätt mot någon - allt detta är i sig själv rätt och gott. Men fariséen befläckar det med sitt högmod, så att det blir idel djävulsk orenlighet. När det går så till i världen, att man gör gott mot sin nästa för att därmed fånga honom och göra honom till sin träl, då sker därmed mer skada än gagn. Därför säger också ordspråket: Intet är dyrare än det man får till skänks. Hur kan Gud ha välbehag till den helighet med vilken man pockar och skryter inför honom? Då blir av heligheten en dubbel synd.

Så gör skrymtaren här. "O Gud", säger han, "du ser väl, vilken from man du har i mig? Världen är full av rövare, orättrådiga och äktenskapsbrytare, men jag är så rättfärdig." Han må sedan i sitt högmod göra vad som helst, ja, svettas blod och låta sig brännas i eld, så är det dock inför Gud alltsammans en styggelse och en svår synd.

Därför säger Kristus här: "Vill ni vara fromma, så var det på rätta sättet och akta er för att vara högfärdiga helgon. Ty om ni också skulle stappla och emellanåt t.o.m. falla i orenligheten, så skall det icke förtryta mig så mycket, som om ni ägde all helighet men därjämte var högfärdiga. Därför avslutar också Herren Jesus detta evangelium med ett språk, som är värt att lägga på hjärtat: den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd. Var och en må därför lära sig att vara ödmjuk och icke förakta någon. Ty det kallas ödmjukhet, att icke hålla mycket av sig själv, men skatta andra högt. Högfärd är det däremot, att sätta sig själv högt och tänka på hur lärd, vacker, rik och from man är. Det gör fariséen. Han ser på sitt fastande, sitt tiondegivande och annat sådant och tänker därför högt om sig själv. Det är sådant som Herren vill ha förbjudet.

Däremot finner man hos publikanen ingen högfärd men en rätt ödmjukhet. Han berömmer sig icke av någonting, han beder blott att Gud ville misskunda sig över honom. Detta bör också ni lära er, säger Herren, så att ni säger: Jag kan icke berömma mig. Ty om jag ville berömma mig av att vara lärd, rik och mäktig, så kunde vår Herre Gud säga: "Käre, varifrån har du allt det där? Har du det av dig själv? Nej. Varifrån då? Är det icke min gåva?" - "Jo, Herre det är ditt." - "Varför berömmer du dig då? Skulle någon berömma sig, så vore det jag, som giver dig allt. Du borde icke göra det, utan säga: Om jag också nu är rik, så vet jag att du, Gud, på ett ögonblick kan göra mig fattig. Är jag vis och lärd, så kan du med ett enda ord göra mig till en dåre." Detta vore att vara ödmjuk och icke förhäva sig själv eller förakta andra därför, att man är vackrare, frommare eller rikare än de.

Det vore utmärkt, om vi använde detta högmod emot djävulen och sade: "Jag har Guds ord, det vet jag. Jag har därmed uträttat så mycket gott, undervisat, tröstat, förmanat både den ene och den andre. Jag har både här och där hjälpt människor med välgörenhet. Jag vet, att sådant är goda gärningar. Jag skulle vilja se, du djävul, om du skulle kunna klandra det." Emot djävulen, säger jag, går det an att berömma sig på det sättet, ty vi har det icke av honom. Men inför Gud, av vilken vi hava allt, skall man icke berömma utan i stället ödmjuka sig.

Vidare bör man icke heller förakta sin nästa. Utan man skall tänka så: Alla gåvor tillhör vår Herre Gud och kommer från honom ensam. Om jag också skulle ha fått mer av dem, än min nästa har, så vet jag likväl, att Herren Gud kan döma så mellan mig och min nästa, som knappt har tiondelen av mina gåvor; att han har större behag till honom än till mig. Varför skulle jag då berömma och förhäva mig av något? Om jag äger mycket, bör jag frukta för att missbruka det och alltid tänka: Gud gör efter sitt behag. Han ger den ene mycket, den andre litet Men det händer väl, att han är nådigare mot den som äger litet Ty den som har fått mycket, måste avlägga en så mycket strängare räkenskap. Den som har fått litet, han löper mindre fara.

Men så gör icke fariséen. Han far i stället i väg på det allra grövsta vis: "Jag är icke sådan som andra människor, icke heller sådan som denne publikan. Jag ger tionde, publikanen blott roffar åt sig. Jag bedrager ingen, men han utsuger och uppskörtar hela världen." Kort sagt, fariséen tycker sig vara och hava allt, men publikanen vara och hava intet.

Men han borde ha sagt så här: "Det är väl sant, att jag betalar min tionde ordentligt och fastar och beder så mycket jag kan; men jag har lärt mig att icke förlita mig på detta. Käre Herre Gud, det är din gåva, och det är väl möjligt, att denne publikanen behagar dig bättre än jag." Så hade han bort ställa den andre över sig eller åtminstone låtit honom gå bredvid sig, och säga: "Vad det kommer an på är icke, om man har mycket eller litet, utan om man har en nådig Gud. Varför högmodas jag då och föraktar andra, när allt beror på Guds barmhärtighet, men icke på vilka gåvor var och en har fått?" Fariséen tänker dock icke så, utan skryter med sin rättfärdighet, och det till och med när han står inför Gud och beder.

Så vill nu Herren ha förbjudit oss, att vara högmodiga över vår fromhet. Å andra sidan vill han också att ingen skall förtvivla och ge upp hoppet, om han också fallit i synd och låtit förföra sig av djävulen. Ty vi har alla en Gud som utbreder sin barmhärtighet över oss såsom en mantel, över både rättfärdiga och orättfärdiga, över lärda och olärda, över rika och fattiga. Ty han är allas vår Gud. Alltså bör vi icke högmodas utan vara ödmjuka, och icke se på, om vi äga mycket och andra litet. Ty Gud kan vara nådigare och vänligare mot den, som han givit litet, än mot den som fått mycket. Ja, han kan också kläda av dig igen, så att du blir blott och bar, samt kläda en, som nu är blott och bar, skönare och skänka honom härligare gåvor än dig. Varför skall du då förakta andra och hålla fram dig själv?

Här i världen måste det vara en sådan skillnad på folk, mellan olika personer, stånd och gåvor, att den ene hålles för mer och högre än den andre. Men vi är icke därför olika inför Gud, Ty eftersom intet annat än nåd gäller hos honom, så kan omöjligen någon ha något att berömma sig av eller vara stolt över inför honom. Alla bör ödmjuka sig och veta att Gud icke är sig olik, fastän vi sinsemellan är olika. Han har icke ett annat hjärta eller ett annat öga för den som har mycket än för den som har litet.

Må vi alltså allesamman lära oss att hålla oss till hans nåd och barmhärtighet. Ty både rättfärdiga och orättfärdiga, rika och fattiga, starka och svaga, höra Herren vår Gud till. Allt vad vi har, det har vi av honom. Av oss själva har vi intet annat än synd. Därför bör den ene icke förhäva sig över den andre, utan förbliva i ödmjukhet och fruktan. Ty även om där finnes något gott, så är det alltsamman en gåva av Herren vår Gud. Han skall ha berömmet för det och icke du. Du skall däremot bruka det med tacksägelse och i gudsfruktan. Ty Gud kan icke tåla något högmod, pockande eller trotsande.

Men liksom ingen får vara högmodig över sin fromhet eller över några andra gåvor, så vill Gud icke heller att du skall förtvivla och ge upp hoppet, när du förstår vad för en fattig syndare du är. Utan han vill, att du skall förlita dig på hans godhet, förtrösta på honom och säga: Nåväl, har jag icke så mycket som den eller den, så har jag ändå samme Gud, och han vill vara nådig också mot mig. Därför vill jag vara till freds, gå min väg fram, troget sköta min kallelse och det ämbete som Gud givit mig. Jag vill icke förakta någon, icke högmodas, men ej heller bli orolig över att andra äger mer än jag. Det är nog för mig, att jag har samme Gud som de har, och att Gud icke är en olika Gud, fastän människor sins emellan är olika.

Det är detta som Herren menar, när han avslutar liknelsen med orden: "Var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men den som ödmjukar sig han skall bliva upphöjd." Därmed vill han säga: När jag finner sådana helgon, som kan ge mig äran för allt, så vill jag giva dem allt mer, ju mindre värde de sätta på sig själva. Den däremot som har något och är högmodig över det och vill bli ärad för det, från honom skall jag taga det ena efter det andra, tills jag slutligen störtar honom ned i helvetets avgrund.

Fariséen skulle icke ha varit så högmodig. utan i ödmjukhet givit Gud äran för sina gåvor. Han borde ha sagt: "Herre du har gjort mycken nåd mot mig, i det att du så nådigt bevarat mig för dessa och andra synder. Detta är din gåva. Jag fröjdar mig åt den, men förhäver mig icke. Jag föraktar heller icke någon annan för mina gåvors skull, ty du kan taga dem tillbaka, när du vill." Om han hade tänkt och talat så, då hade Gud för var dag givit honom mer, och visst icke stått emot honom. Men eftersom han nu är högmodig över sina gåvor och dömer och föraktar andra, i det han säger: "Jag är allt, men publikanen intet", så kläder vår Herre Gud av honom så helt och hållet, att intet mer finnes kvar hos honom som kan berömmas.

Här står ju vår Herres Kristi eget utslag: "Publikanen gick hem igen rättfärdig mer än den andre." Det vill säga: Fariséen är orättfärdig och fördömd, samt hör djävulen i helvetet till. Vad har han då kvar av sin berömmelse? Publikanen, som säger: "Gud misskunda dig över mig syndare", han blir däremot ett helgon i Kristi församling och får åtnjuta Guds förbarmande, som han bett om.

Kristus vill lära oss att dag ifrån dag betänka, vad vi är och har. "Har du penningar, en frisk kropp, hus och gård, så bruka det. Jag unnar dig det väl och jag giver det dig gärna, och vill giva dig ännu mer. Men beröm dig icke över det och förakta icke någon levande människa." När du ser någon som icke har det du har, så tänk på, att han ändå kan ha en lika nådig Gud som du. Förkasta honom därför icke, utan låt honom gå bredvid dig som en jämlike. Så blir Gud ärad av er båda, under det att annars de falska helgonen vanärar och försmädar Gud, om de också icke gör det öppet med munnen.

Den som dömer blott efter orden, han måste tycka, att det icke var orätt talat av fariséen, då han sade: "Jag tackar dig Gud." Ty de rätta helgonen begagna samma slags ord i sin bön, men med ett annat hjärta. Ty när de tackar Gud för något, så erkänner de därmed, att det är hans verk och gåva, och att de icke har det av sig själva. Men detta var icke fariséens mening. Då skulle han ha sagt: "Att jag icke är en äktenskapsbrytare, en rövare, en orättfärdig, det har jag ingen annan att tacka för än dig, min Gud. Om jag icke haft din nåd, så skulle jag ha betett mig lika illa som andra människor." Ty vi är alla likadana; den ene har ingenting att berömma sig av framför den andre.

Men så tänker icke fariséen. Utan han vänder om det helt och hållet och säger: "Jag tackar dig för att jag icke är såsom andra människor." Han tillskriver således sig själv alla sina dygder, såsom om han hade dem av sig själv och icke från Gud. Annars skulle han ju ha sagt: "Du har givit mig det." Men det gör han icke, utan han beter sig så, som om han vore den rike som kunde giva åt Gud. Han tackar således icke Gud utan sig själv, sitt förstånd, sin fria vilja, sin kraft för att han kunnat göra så mycket.

Nu är det visst sant, att den Gud giver något värdefullt, han skall också erkänna det och värdera det högt. Ty vad vore det för ett sätt, om du ville förneka, att du är klokare och bättre än en åsna eller något annat oförnuftigt djur? På samma sätt får den, som Gud givit penningar och ägodelar, icke vara så oförnuftig, att han skulle säga: "Jag är en stackars tiggare och äger ingenting." Den som gjort gott, t.ex. hjälpt fattiga människor med råd och dåd, han behöver heller icke förneka detta och säga: "Jag har icke gjort något gott." Nej, så skall det icke låta, utan Guds gåvor skall man erkänna, beprisa och högt värdera.

Men på samma gång skall man ödmjuka sig och säga: "Käre Gud, det är ditt och icke mitt. Du har givit mig det, annars skulle jag ha råkat lika illa ut som alla andra. Därför tackar jag dig för detta." Det vore att handla rätt, om vi ödmjukade oss på detta sätt. Däremot bör man icke ringakta Guds gåvor och anse dem värdelösa, utan erkänna dem och sätta dem högt, men likväl icke vara stolt och förakta andra. Man bör säga, som jag ofta har påmint om: "Käre Gud, det är din gåva, som du givit mig. Om en annan icke har den, så är han icke sämre för det, ty han har dock en lika nådig Gud som jag. Varför skulle jag då förakta honom?"

En sådan ödmjukhet är det som Herren Jesus i dagens evangelium vill lära oss, och på samma gång vill han varna oss för högmod och stolthet. Ty det ordet står fast: "Var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd." Gud har icke haft överseende med sitt eget folk utan förstört det för dess högmods skull. Andra stora riken har också för denna syndens skull blivit omstörtade. För denna synden var det som djävulen blev utdriven från himlen och Adam och Eva ur paradiset.

Därför skall du lära dig att säga: "Herre, allt vad jag har är ditt; du har givit mig det; du kan taga det ifrån mig igen." Då blir högmodet borta, ty vem vill förlita sig på något, som han vet vara opålitligt? Men den som icke vill förhålla sig så, utan tror sig ha allt av sig själv, han ser här sin dom, att Gud vill avkläda honom blott och bar, så att han intet får behålla, och till på köpet blir en orättfärdig, en djävulens tillhörighet. Gud give oss sin nåd, att vi måtte ge väl akt på denna lära och rätta oss därefter. Amen.