Textutläggningar

till tredje årgångens texter
enligt Finlands evangelisk-lutherska kyrkas evangeliebok 2000

Juhani Martikainen 2003


Midsommardagen
Johannes Döparens dag
Vägröjaren

Luk. 1:57-66

 

Texten är en berättelse om ett litet stycke av förberedelserna för Frälsarens sändande i världen. Världen skulle förberedas för att kunna ta emot honom. Det skulle ske genom Johannes. Men också Johannes' ankomst måste annonseras, för att den inte skulle försiggå obemärkt för världen. Det skedde dels genom profetior och dels genom anmärkningsvärda händelser i samband med hans födelse.

Sakarias och Elisabet var barnlösa och hade redan kommit till hög ålder. Men när tiden för möjligheten till att få barn enligt människors sätt att se var ute, då sände Gud sin ängel Gabriel till Sakarias med bud om sin plan, och därefter blev Elisabet gravid.

57. Så var nu för Elisabet tiden inne, då hon skulle föda; och hon födde en son.
58. Och när hennes grannar och fränder fingo höra, att Herren hade bevisat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne.

Barnlöshet innebar ett problem inför ålderdomen och var dessutom en skam i Israel på den tiden. 2 Mos. 30:23. Jes. 4:1. Både Sakarias och Elisabet var redan så gamla, att man inte normalt kunde vänta sig att de skulle få barn. Luk. 1:7. Men Sakarias hade bett till Herren om denna sak, och Herren hade hört hans bön. Luk. 1:13.

59. Och på åttonde dagen kommo de för att omskära barnet; och de ville kalla honom Sakarias efter hens fader.
1 Mos. 17:12.

Folket tog för givet att barnet enligt sed skulle få namn efter sin far eller någon nära släkting.

60. Men hans moder tog till orda och sade: "Ingalunda; han skall heta Johannes."

Egentligen var det Sakarias som skulle ha tagit till orda, men han var stum efter ängelns besök. Han hade ändå meddelat på något sätt åt Elisabet vad ängeln hade sagt om gossen och hans namn och att det var det som skulle följas.

61. Då sade de till henne: "I din släkt finnes ju ingen som har det namnet."

62. Och de frågade hans fader genom tecken, vad han ville, att barnet skulle heta.

63. Då begärde han en tavla och skrev dessa ord: "Johannes är hans namn." Och alla förundrade sig.

Det var inte längre aktuellt med diskussioner om vilket namn gossen skulle ha. Han hade redan fått sitt namn. Det var givet av Gud och meddelat genom ängeln.

Johannes betyder 'Gud är nådig', och detta uttryck förebådade vad som skulle komma efter Johannes, nämligen Guds nåd uppenbarad i Kristus. Det som skulle hända, och som Johannes skulle få i uppgift att förebåda, det var inget mindre än hela världens frälsning från synden och dess skuld, Guds andra stora verk. Det första verket var skapelsen. Frälsningen skulle förebådas tydligt genom Johannes, först genom omständigheterna kring hans födelse, vilken skulle framstå som Guds verk i likhet med frälsningen. Sedan skulle hans namn uttrycka vad saken gäller, och vid vuxen ålder skulle han framföra budskapet i ord och gärning.

64. Men i detsamma öppnades hans mun, och hans tunga löstes, och han talade och lovade Gud.

Sakarias hade förlorat talförmågan för att han inte trodde ängelns ord om att han med sin hustru skulle få en son vid deras höga ålder. Han ville ha ett tecken eller bevis på det. Han fick ett tecken: Han blev stum till dess att ängelns ord gick i fullbordan. Luk. 1:18 f. Sakarias stumhet är symbolisk för dem som inte tror Guds ord.

Vad talade nu Sakarias och vad lovade han Gud för?
Utan tvivel var det en lättnad för honom att kunna tala igen. Och han visste nu att ängeln, som kom till honom, verkligen hade varit sänd av Gud och talat sanning. Gud själv hade bönhört honom och gett dem en son och hade dessutom knutit sina gudomliga löften till sonen: Han skulle 'bli honom till glädje och fröjd' och 'bli stor inför Herren'. v. 14-17.

Av hans lovsång som har nedtecknats i Luk. 1:68 f. framgår det, att det allt överskuggande ämnet för hans tacksamhet var att sonen Johannes var ett tecken för honom, att Messias snart skulle komma. Ängeln hade nämligen förklarat för honom att Johannes var just den person, som enligt flera profetior skulle bereda vägen för Messias.

 65. Och deras grannar betogos alla av häpnad, och ryktet om allt detta gick ut över Judeens hela bergsbygd.

66. Och alla som hörde det lade märke därtill och sade: "Vad månde väl varda av detta barn?"

Det som folket lade märke till var förstås att Sakarias, som hade varit stum i nio månader, nu åter talade. De var häpna eller förundrade och greps rentav av fruktan, [B2000, UT1992, SK1997] eftersom de inte förstod innebörden av det skedda, så som Sakarias gjorde.

Genom de ovanliga omständigheterna kring barnets bebådelse och födelse fick Jesu förelöpare Johannes redan från början den publicitet som Gud ville, för att människorna senare skulle notera honom när han framförde sitt budskap.

Också var ju Herrens hand med honom.

'Herrens hand' är ett uttryck för Guds Ande. Barnet leddes av Anden alltifrån begynnelsen.

Det är oklart vad orden 'också var ju' syftar på. B 2000 har endast 'ty'. Men hela räckan av händelser kring Johannes födelse visar att det hela var välplanerat av Gud själv och förlöpte exakt som han ville. Naturligtvis var han också framdeles med Johannes så att han kunde genomföra sitt viktiga uppdrag.

 

Sammanfattning

Gud annonserar sin tjänare Johannes' födelse genom några anmärkningsvärda händelser: a) en ängel kommer med förebud, b) barnet ges ett namn avvikande från traditionen och c) Sakarias blir stum tills födelsen har ägt rum.

Eftersom det inte hade framgått av profetiorna exakt när eller var Guds tjänare Johannes skulle födas och inte heller vilket av alla barn som var just han, sände Gud ängeln Gabriel med bud om detta. Som bekräftelse på budskapets trovärdighet gav ängeln ett tecken: Sakarias skulle få tillbaka sin talförmåga när barnet var fött.

Namnet Johannes, som betyder 'Gud är nådig', var bestämt av Gud med syftning på den kommande Frälsaren, på vars ankomst Johannes skulle förbereda världen.

Sakarias, som hade fått kunskap om skrifternas utsagor om den kommande Frälsaren, gladde sig storligen över det som hade skett. Men omvärlden, som inte hade samma insikter, bara förvånades och undrade med bävan vad som skulle komma därefter. Hur som helst var nu Johannes ankomst utbasunerad i omvärldens medvetande.

Luk. 1:57-66 (SF1998)

 

 

 

57. För Elisabet var nu tiden inne då hon skulle föda, och hon födde en son.

58. När hennes grannar och släktingar fick höra att Herren hade visat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne.

59. På åttonde dagen kom de för att omskära barnet, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far.

60. Men hans mor svarade: "Nej, han skall heta Johannes."

61. De sade då till henne: "I din släkt finns det ingen som har det namnet."

62. Och de gav tecken till hans far och frågade vad han ville att barnet skulle heta.

63. Då bad han om en tavla och skrev: "Johannes är hans namn", och alla förundrade sig.

64. Genast öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och prisa Gud.

65. Fruktan kom över alla deras grannar, och i hela Judeens bergsbygd talade man om det som hade hänt.

66. Alla som hörde det tog det till hjärtat och undrade vad det skulle bli av detta barn. Ty Herrens hand var med honom.

_________________________

Innehåll | Förkortningar |