SJÄTTE KAPITLET

1. Dyningar i landsorten
2. Styrelsens svar
3. Wadströms återinträde i styrelsen
4. Den 8 mars 1910
5. Mötet i Bryggaregatan 5

Sedan Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens grundläggning hade icke en sådan konferens hållits som den i föregående kapitel omtalade. Det är också naturligt, att denna konferens, som samlat ombud från hela landet, skulle sätta spår efter sig.

Ute i bygderna rådde oro redan förut, och, då konferensombuden kommo hem och berättade om mötet i Stockholm, blev det naturligtvis inte bättre. Man hade i mer än en mansålder varit van att se upp till "Stiftelsen" såsom till något hart när ofelbart. Och nu hörde man berättas, att denna Stiftelse rent av skulle ha övergivit tron på Bibeln såsom alltigenom Guds ofelbara ord. Man kunde inte, och man ville inte tro något dylikt. Mången redlig missionsvän tänkte också, att om Stiftelsens konferens hade uttalat sitt förtroende för prof. Kolmodins grundståndpunkt, så måste denna vara riktig, ty, tänkte man, "inte kan den gamla Stiftelsen taga fel." Så slogo sig många till ro därmed och underläto att själva undersöka saken: man skydde mödan av en undersökning, och man fruktade för dess resultat.

Ute i bygderna foro många, som åto Stiftelsens bröd, omkring och sade folket, att allt var gott och väl. De läto påskina, att det var minoriteten, som var skuld till söndringen och särskilt varnade de för Nya Väktaren. Däremot rekommenderades Budbäraren, och i denna framställdes Stiftelsens styrelse såsom gudfruktig och ödmjuk, medan minoritetens män insinuerades vara maktlystna och köttsliga, som ville striden för dess egen skull. I vissa delar av landet bar detta utsäde rik frukt.

Men det var inte allestädes, man på sådant sätt lyckades få stormen att lägga sig. Synnerligen i Skåne och Värmland hade man från början följt med och hört båda parterna. Och även på många andra platser hade man fått förtroendet betänkligt skadat. Detta visade sig bl.a. däri, att gåvomedlen till E.F.S:s mission icke inflöto som förut. Härtill hade otvivelaktigt bidragit den omständigheten, att den ende kvarlevande av Stiftelsens grundläggare, pastor B. Wadström, hade gått sin väg ur dess styrelse med orden: "Det är slut med Fosterlandsstiftelsen." Och nu utgav han en bok, vari han dels blottade de intriger och det dubbelspel, som föregått den kolmodinska skriftens utgivande, och dels uppmanade till fortsatt energisk kamp mot den "kolmodinska surdegen".

Ännu en sak gjorde det svårt för styrelsen att framställa saken som om ingenting märkligt hade hänt: bibelkritikens anhängare kände behov av att basuna ut sin seger. Men för alla, som följt med, var det ju klart, att Nya Väktaren, Facklan, Alfred Andersson m.fl. hade försvarat Bibelns auktoritet. Hade nu konferensmajoriteten besegrat Bibelns försvarare, så var ju majoriteten bibelkritisk, och då hade de rätt, som påstodo, att Stiftelsen lämnat sin gamla trosståndpunkt.

Bland dem, som offentligen fastslogo detta senare, befann sig även prof. Kolmodin, som i en artikel i Stockholms Dagblad bevisade, att Stiftelsens konferens uttalat sitt förtroende och givit existensrätt inom E.F.S. för en annan uppfattning av läran om Bibelns inspiration än den, som förut av Stiftelsens flertal hyllats.

För en del av styrelsens ledamöter blev det nu klart, att något måste göras, och prof. J. O. Rosenberg, skriftgranskningsutskottets ordförande, verkställde en utredning, som avsåg att bringa saken tillrätta.

I denna utredning, som finnes publicerad i pastor B. Wadströms bok "Några blad ur E.F.S:s historia", fastslår prof. R. först med många och starka bevis, att Stiftelsen av ålder lärt, att hela Bibeln är alltigenom Guds ofelbara ord. Därefter söker han bevisa, att konferensen endast uttalat sitt förtroende för prof. Kolmodins person såsom styrelseledamot och missionsdirektor och icke för hans grundståndpunkt. Härvid gör sig emellertid prof. R. skyldig till ett betydelsefullt förbiseende: prof. K. hade aldrig begärt något förtroendevotum för sin person utan för sin grundståndpunkt till Bibeln. Och konferensen gav det förtroendevotum, som prof. Kolmodin hade begärt.

Den verkställda utredningen lades av prof. R. på styrelsens bord, och han var icke främmande för den tanken, att styrelsen borde göra ett uttalande, som ginge i samma riktning som utredningen. Men nu fick han styrelsens majoritet emot sig. Det enda, som vanns med utredningen, var, att den blev anledningen till att den kolmodinska falangen i styrelsen vann ännu en seger, och att det blev ytterligare fastslaget, att Stiftelsen gillat den kolmodinska grundståndpunkten till Bibeln.

Den 28 oktober erhöllo minoritetens kommitterade styrelsens svar å skrivelsen från mötet i Kungsholms missionshydda.

Detta svar, av vilket man på skilda håll hoppats mycket, var i det hela snävt och avvisande. Styrelsen sade sig alltid hava gjort sin plikt, och det skulle den fortfarande göra. Ville pastor Wadström återinträda i styrelsen, så stode det honom fritt att återtaga sin avsägelse. I bekännelsefrågan vore styrelsen enig därom, att hela Bibeln är Guds ord, om denna bekännelse fattades "som uttryck för att det är genom inspirerade heliga Guds män, Gud har givit oss de heliga skrifterna, så att de som ett helt utgöra boken, skild från alla andra böcker; Guds ord till en fallen värld."

Som envar strax inser, giver detta svar alls ingen klarhet, ty får bekännelsen - hela Bibeln är Guds ord - icke fattas efter bokstaven, så är den föga värd. Att Gud givit oss de heliga skrifterna genom inspirerade heliga Guds män, säger oss alldeles icke, huruvida allt i dessa mäns skrifter är inspirerat eller ej. Det hade aldrig rått delade meningar om huruvida de bibliska författarna varit inspirerade eller ej, men man hade tvistat om deras skrifter: Kolmodin hade påstått, att dessa skrifter icke till alla delar voro ingivna av Gud, minoriteten trodde motsatsen. I sitt svar kringgick nu styrelsen själva frågan och började tala om Bibelns författare.

Hade styrelsen hoppats, att detta svar skulle återställa enigheten inom Stiftelsen, så var den grundligt bedragen. Och det var måhända först sedan svaret hunnit läsas av missionsvännerna i landsorten, som missionsmedlen började knappas av. Synnerligen verkade den högdragna tonen gent emot pastor Wadström osympatisk, och många, som förut haft gott hopp om krisens lyckliga lösning, började nu fälla modet.

Även inom styrelsen rådde pessimism: året nalkades sitt slut och räkenskaperna utvisade, att utgifterna överstigit inkomsterna med omkring 50 tusen kronor. Man började inse, att ord och påståenden icke gjorde tillfyllest.

Prof. Kolmodin hade redan före konferensen 1909 låtit förstå, att han ämnade draga sig tillbaka så snart som möjligt, enär hans professur krävde hans person odelad. Nu fann han stunden inne och utträdde ur styrelsen. Men, innan han avgick, hade han tillförsäkrat sin meningsfrände, pastor J. Lindgren, platsen som ledare av E.F.S:s yttre mission. Avskedsstunden lär icke hava varit enbart ljuvlig, ty då styrelsen kallade professorn till provinsombud, återsände han kallelsebrevet med nekande svar.

Ehuru det sålunda var prof. K., som tog avstånd från E.F.S., ha sedermera många av Stiftelsens män icke aktat för rov att framhålla prof. K:s avgång ur styrelsen såsom en handling, för vilken styrelsen förtjänade beröm, enär den skulle innebära, att styrelsen därmed tog avstånd från honom — och så tiger man med kallelsen till ombud, som berättigade honom att alltfort deltaga i styrelsesammanträden och konferenser.

Sedan Kolmodin var borta, sökte man att finna en form, genom vilken man på en och samma gång kunde åt styrelsen återvinna en del av det förlorade förtroendet och dessutom spränga minoriteten från konferensen 1909. Det blev prof. Rosenberg förunnat att finna denna. Han förmådde ett antal styrelseledamöter att i en privatskrivelse till pastor B. Wadström bedja denne återtaga sin avsägelse av uppdraget att vara medlem av styrelsen.

Pastor Wadström rådgjorde muntligt och skriftligt med ett par av minoritetens ledande män. De avrådde honom enständigt från att gå in på Rosenbergs förslag. Ställningen var sådan i landet, att det icke kunde dröja länge, förrän styrelsen skulle se sig nödgad att officiellt bedja pastor W. komma tillbaka. På denna grund ansåg man, att han borde ställa sig avvisande till det rosenbergska förslaget, som skulle åt hans inträde i styrelsen giva utseendet av en kapitulering å hans sida. Bleve däremot styrelsen tvungen att officiellt begära hans återinträde, så vore därmed domen fälld över hela den kolmodinska rörelsen. Pastor W. sade sig visserligen förstå dessa synpunkter, men han hade vid en av trenne styrelseledamöter erhållen väntjänst givit ett löfte och ansåge sig böra uppfylla det, vadan han också å Stiftelsens expedition anmälde, att han återtog sin avsägelse.

Effekten av denna handling var stor. Nu började penningarna åter inflyta, och många av minoritetens män drogo en suck av lättnad, ty man kunde aldrig tänka sig annat än att pastor Wadströms återinträde i styrelsen betecknade en förändring till det bättre: han hade ju avsagt sig, då den kolmodinska grundståndpunkten godkändes, inte ginge han väl tillbaka, om icke läget nu vore förbättrat.

För pastor W. själv torde det till en början ha varit en missräkning, ty vid första sammanträdet, vari han deltog, nödgades han bevittna, hurusom styrelsen beslöt att förbjuda försäljningen i E.F.S:s bokhandel av den av honom författade boken: "Några blad ur E.F.S:s historia". — Dessutom skyndade Stiftelsens expedition att i Budbäraren införa ett meddelande angående de skedda personförändringarna, vilket meddelande tydligen var beräknat att för de "kolmodinare" som möjligen blivit oroade av professorns avgång och Wadströms återtagande, betyga, att personförändringen ingalunda finge anses innebära någon förändring av kursen. Och detta visade sig också sedermera vara alldeles riktigt.

Men, ehuru sålunda bibelkritiken intet förlorade på Kolmodins avgång, så vann den däremot åtskilligt på pastor Wadströms förtidiga återtagande av sin avsägelse, ty minoriteten vart genom detta steg faktiskt sprängd. Det dröjde nämligen inte länge, förrän det började visa sig, att flera av minoritetens män ämnade följa det givna exemplet och i all stillhet förberedde ett återtåg. Det såg ut, som skulle den kolmodinska ande, som fortfarande besjälade majoriteten av styrelsen, lyckas besegra och övervinna minoriteten, innan det gått ett år från denna senares tillkomst.

Den kolmodinska läroriktningen hade en stor fördel däruti att majoriteten av E.F.S:s styrelse omfattade densamma och tillföljd därav så att säga kom att tjäna såsom dess organ utåt. Minoriteten däremot hade ingen organisation och intet officiellt organ. Väl hade Facklan och Nya Väktaren städse förfäktat minoritetens sak, men dessa tidskrifter voro dock enskilda företag. Om icke minoriteten ville se sin sak förgås i stillhet och bibelkritiken opåtald sätta sig för all framtid fast i E.F.S., så måste den söka sluta sig samman för att kunna uppträda enhetligt och med större styrka. Detta hade så småningom blivit klart för flera av minoritetens medlemmar, och det dröjde heller icke länge, förrän denna insikt bar frukt i handling.

Aprilnumret 1910 av Nya Väktaren innehöll ett meddelande, som kom såsom en glad överraskning för många, men såsom en explosion av förödande verkan för kolmodinarna i Stiftelsens styrelse. I tidningen berättades nämligen, att den 8 mars hade på ett sammanträde i huvudstaden mellan "i Stockholm varande medlemmar av minoriteten vid E.F.S:s årskonferens den 10 juni 1909" bildats en sammanslutning inom Stiftelsen. Denna sammanslutning, som enligt i samma nummer meddelade riktlinjer hade tillkommit "för vinnande av enhet och planmässighet i kampen mot den moderna teologiens bibelkritiska och i övrigt rationaliserande tendenser", hade av sina stiftare fått namnet E.F.S:s Bibeltrogna Vänner.

Vid sammanträdet den 8 mars hade tillsatts ett verkställande utskott, bestående av grosshandlanden Lambert Jepsson, direktören G. L. Lagergrehn och redaktören Axel B. Svensson. Innan saken gavs offentlighet hade bl.a. även Vestra Skånes Missionsförenings ordförande, Anders Åberg, satts i tillfälle att yttra sig över företaget, som han tillstyrkte under förutsättning att ett moment i riktlinjerna finge utgå. Detta råd blev ock till alla delar följt.

Verkställande utskottets första åtgärd var att till landets lutherska missionsvänner utsända ett cirkulärbrev, vari vännerna inbjödos att komma med i sammanslutningen. Detta framkallade en av E.F.S:s styrelse den 7 april utsänd cirkulärskrivelse, i vilken styrelsen verkligen sökte taga avstånd från bibelkritiken. Men det märktes ganska tydligt på själva tonen i skrivelsen, att den var framtvungen av fruktan för den nya sammanslutningen.

Under tiden nalkades Stiftelsens årsmöte. Dagen före detsamma hade minoriteten från konferensen 1909 anordnat ett möte å Bryggaregatan 5. Vid detta var det huvudsakligen fråga om bildandet av sammanslutningen E.F.S:s Bibeltrogna Vänner, som av några ansågs obehövlig eller rent av skadlig. Det visade sig emellertid, att den allra största delen av minoriteten gillade företaget, och endast 15 av 86 deltagare röstade emot. Men bland dem, som voro emot sammanslutningens bildande, befann sig Kungsholmsmötets ordförande, kyrkoherden D. A. Ärnström, som nu visade sig stå helt på Stiftelsestyrelsens sida och med yttersta häftighet angrep dem, som utan hans hörande bildat E.F.S:s Bibeltrogna Vänner.