ANDRA KAPITLET

1. Reformationens ställning till den Heliga Skrift
2. Den moderna teologiens inträngande i Sverige
3. Strid upptages. ”Facklan”, ”Nordisk Bibelförening”

Då doktor Martin Luther drog i härnad mot påvekyrkan, ställde han gentemot alla mänskliga auktoriteter den Heliga Skrift såsom den enda probersten, efter vilken alla läror skulle prövas och värdesättas. För Luther och de övriga reformatorerna stod det nämligen som en oomtvistlig sanning, att Bibelns alla kanoniska böcker voro alltigenom Guds ord. Därför blev även satsen om den Heliga Skrift såsom rättesnöret för människans tro en av de båda bärande principerna i reformationen. Också ha samtliga protestantiska kyrkor hållit fast vid denna grundståndpunkt intill den tid, som är vår.

Under denna tid har emellertid en teologisk riktning börjat framträda med yrkandet, att från Bibelns domsrätt skulle undantagas en lära och det en viktig sådan, nämligen läran om Bibeln själv. I denna skulle Bibeln icke få vara domaren utan på sin höjd ett av vittnena, vars alla uppgifter om sig själv dock böra med försiktighet upptagas och, om de befinnas strida mot någon gammal apokryfisk luntas utsagor, absolut betvivlas. Domstolen skulle intagas av det mänskliga förnuftet som under namn av vetenskaplig forskning skulle äga rätt att fälla utslaget och avgöra, huru mycket och vilket i Bibeln som är Guds ord.

Luther och många andra Andens män ha kunnat tillåta sig att diskutera, huruvida den eller den boken, kunde anses rätteligen höra till kanon, men aldrig ha reformatorerna med ett enda ord vågat eller velat ens antyda, att en bibelbok, vars kanoniska äkthet var av Jesus eller hans apostlar erkänd, skulle kunna innehålla något, som icke var absolut tillförlitligt och gudomligt sant.

Den moderna forskningen, som med ett populärt ord brukar kallas för ”bibelkritik”, sysslar däremot med märkbar förkärlek med att granska och kritisera allt, även sådana Bibelns utsagor, som apostlarna betecknat såsom talade av den Helige Ande. Sådana yrkanden och påståenden ha ofta under tidernas gång framställts men aldrig med en sådan styrka som nu. Och de ha städse av kyrkans målsmän avvisats såsom i hög grad obefogade och skadliga. Det nya i situationen är sålunda egentligen det, att dessa yrkanden nu framställas, försvaras och praktiseras av många kyrkans män, synnerligen av dess målsmän vid högskolorna.

Det är ju alldeles tydligt, att, om Bibelns vittnesbörd om sig själv icke är tillförlitligt, så kan den icke heller anses tillförlitlig i andra lärofrågor, vadan, om bibelkritiken finge rätt, det hela skulle sluta med att förnuftets domsrätt utsträcktes till trons alla områden. Och dit hän syftar också den moderna teologien.

Denna teologis målsmän ha nu under flera år utan att inhämta församlingens tanke i frågan praktiserat den nya metoden och satt förnuftet till domare över Bibeln. Denna trafik har förnämligast ägt rum vid universiteten, och så har resultatet av denna bakom församlingens rygg företagna manöver blivit det, att numera många församlingar finna sig äga präster, som i den viktiga frågan om Bibeln förkunna en lära, som står i uppenbar strid mot församlingens fäderneärvda tro. Det ljuder nämligen nu från många predikstolar i riket en förkunnelse, vars innehåll realiter utsäges med satsen: ”Bibeln är icke Guds ord.” Till detta hemska resultat menar sig nämligen bibelkritiken ha kommit.

Till vårt land har bibelkritiken kommit från Tyskland. Den gjorde i tysthet sina erövringar vid universiteten, utan att den stora allmänheten, som inte följer med i den teologiska facklitteraturen, hade en aning om vad som försiggick inom den lärda världen. Egentligen var det prof. Rudin och nuvarande biskopen Personne, som först riktade uppmärksamheten på frågan därigenom att de voro de första, som vågade sig på att popularisera bibelkritikens resultat. De sökte framställa saken såsom god och prisvärd. Visserligen väckte dessa meddelanden någon oro, men i det hela var det dock inte så många, som ens nu togo notis om saken. Då kommo andra och starkare stötar till väckelse. Ty, sedan den för sin personliga fromhet ansedde prof. Rudin öppnat dörren, kommo de yngre teologerna och släpade hela den bibelkritiska apparaten in i kyrkan.

Nu blev det oro i lägret, och det höjdes starka stämmor, som fordrade att strid skulle upptagas mot de nya lärorna, som djupast sett ingenting annat voro än vackert förklädda otrossatser, som man i Jesu namn sökte pränta i människorna.

Ehuru man sålunda insåg behovet av att något gjordes och önskade, att någon toge den moderna forskningen i närmare skärskådande för att uppvisa, huru som den till stor del vilade på lösa antaganden, fanns dock ingen, som på en och samma gång besatt såväl nödiga kunskaper som nödigt mod för den krävande uppgiften. Emellertid visste Herren själv, vad han ville göra. Och han utvalde till sitt redskap i detta fall icke någon av svenska kyrkans biskopar eller teologie doktorer. Han gick nu som alltid sina egna vägar, som ju så ytterst sällan sammanfalla med det mänskliga förnuftets beräkningar.

I vårt gamla broderland Finland verkade sedan flera år en troende skriftställare Waldemar Lönnbeck. Denne hade tidigt fått sina ögon öppnade för den fara, som hotade från den moderna bibelforskningens sida. Med intresse följde han dess utveckling, och, ehuru lekman, började han efter någon tid att uteslutande ägna sig åt studiet av hithörande frågor. Sedan han i studiesyfte en tid vistats i England, flyttade han till Stockholm och började hösten 1901 därstädes utgiva en stor vetenskaplig tidskrift för kristlig tro och forskning. Denna publikation, "Facklan", mottogs med välvilja och sympati av alla verkliga bibelvänner oberoende av vilken religiös organisation de än tillhörde. Den upptog på allvar striden mot bibelkritiken, och det märktes snart, att dennas målsmän inte tyckte om, att det fanns någon, som med ett kritiskt granskande öga följde deras åtgöranden. Därför sökte några av dem - icke att vederlägga "Facklans" argument - men att misstänkliggöra tidskriften såsom ovederhäftig, emedan dess redaktör icke var vid någon högskola graduerad vetenskapsman.

Ungefär samtidigt med startandet av "Facklan" bildades på initiativ av kontraktsprosten H. B. Hammar, Engelholm en sammanslutning, som fick namnet "Nordisk Bibelförening" och vann rätt stor tillslutning inom Sverige, Finland, Danmark och Norge. Denna förening började utgiva åtskilliga apologetiska skrifter av rätt högt värde. Synnerligen under sin första tid inlade Nordisk Bibelförening stor förtjänst i kampen mot bibelkritiken men synes på senare tid ha delvis avträtt från valplatsen.