FÖRSTA KAPITLET

1. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens uppkomst
2. Den rudinska frågan
3. Den waldenströmska schismen

Även till vårt land nådde 1700-talets rationalism fram och satte i flera avseenden sin prägel på det kyrkliga livet, ehuru det hos oss aldrig gick så långt som i Tyskland. Här i landet åstadkom den bl.a., att grov ogudaktighet började trivas sida vid sida med gudsfruktans yttre former, ty människornas samveten blevo vida i samma mån som tron krympte samman. Dock varade den andliga natten inte beständigt utan det blev ännu en gång dag i Olaus Petris och Anders Karl Rutströms fädernesland.

Den religiösa förnyelsen började först i södra delen av landet, och här är det namnet Schartau, som träder fram i förgrunden. I norra och mellersta Sverige är Carl Olof Rosenius framför andra märkesmannen på detta område under den tid, som nu är ifråga. De två - Schartau och Rosenius - äro varandra så olika, att ännu i dag den enes lärjungar svårligen kunna förstå den andres. Men det fanns också likheter, bl.a. däri att ingen av dem var vän till rationalismen. Genom dem kom den positiva kristendom, som kräver omvändelse till Gud, åter till heders. På den av förståndskristendomen härjade och ödelagda tomten timrade de efter fädernas mönster ett Guds hus: Schartau byggde en kyrka av sten, Rosenius ett enklare men varmare bönehus.

Vi få icke tänka oss, att Rosenius var det enda redskapet till väckelsen bland det folk, som sedermera sammanslöts i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Det var många andra, som togo del i arbetet. Främst måste P. Fjellstedt nämnas, ty det var genom honom, som de väckta fingo den första impulsen till sammanslutning för utövande av mission. Så bör man även ihågkomma, att Oscar Ahnfelt, som "sjöng in människor i Guds rike", var ett av redskapen i Herrens hand. Och så ha vi H. J. Lundborg, mannen med de stora, livskraftiga idéerna och den korta arbetsdagen. Det var Lundborg, som "grundlade Stiftelsen", d.v.s. det var genom honom, som Gud förde fram tanken på en sådan hela riket omfattande sammanslutning av de troende. Men sedan var det Rosenius, Fjellstedt, B. Wadström m.fl., som togo vid, där Lundborg slutade, och i handling omsatte hans frodiga idéer.

Bland de unga var det isynnerhet två, vid vilka stora förhoppningar knötos: Waldemar Rudin och Paul Waldenström. Av båda väntade Stiftelsen mycket. Åt dem anförtroddes också ansvarsfulla poster. Den ene blev E.F.S:s förste missionsföreståndare, den andre övertog vid Rosenius död redigeringen av tidskriften Pietisten. Men över båda har Stiftelsen beklagat sig. Båda gåvo nämligen upphovet till lärostrider, vilkas följder torde vara av ännu oöverskådlig betydelse.

Den s.k. rudinska striden gällde rättfärdiggörelsen. I denna fråga intog nämligen missionsföreståndaren en annan ståndpunkt än den lutherska, Rudin började i mitten av 1860-talet att förkunna en hela livet igenom småningom fortskridande rättfärdiggörelse. Enligt denna lära blir människan rättfärdig inför Gud i samma mån som hennes tro tillväxer i styrka och bär frukt i livet. Som man strax ser, hade missionsföreståndaren här kommit i strid icke allenast med Luther utan även med Paulus, vilka båda med bestämdhet lära, att rättfärdiggörelsen är en domshandling av Gud och icke står i något som helst beroende av vår tros styrka eller vår tillväxt i levernets helgelse.

De män, som vid denna tid - det var år 1868 - sutto i Stiftelsens styrelse, visste emellertid att avlägsna de brännbara ämnena, innan det tog eld: Rudin avgick från sin befattning som missionsföreståndare, sedan en stor del av styrelsen förklarat, att den icke längre hyste odelat förtroende för honom såsom ledare av de blivande missionärernas teologiska utbildning.

Den rudinska frågan åstadkom sålunda icke någon öppen strid, och en beklaglig söndring undveks, men måhända var det just på grund av sakens behandling i hemlighet som Stiftelsen aldrig lyckats att helt frigöra sig från det rudinska inflytandet. Detta förhållande kan dock även anses ha sin grund däri, att Rudin, som blev professor vid Uppsala universitet, på grund av sin personliga fromhet utövat ett stort inflytande på de teologie studerandena, ur vilkas krets lärarekåren vid Stiftelsens missionsinstitut till större delen rekryterats.

I hemlighet behandlades däremot icke den strid, till vilken lektor P. Waldenström år 1872 gav upphov. Den gången gällde det läran om försoningen i Kristus. Lektor Waldenström drog i härnad mot det i våra bekännelseskrifter klart uttalade påståendet att Gud behövde och i Kristus blev försonad. Han medgav endast, att människan behövde försonas, och sedan 1875 lär han, att denna försoning äger rum, då människan kommer till tro därpå, att Gud är hennes hulde och nådige fader. Med all rätt gjorde här motparten Waldenström den förebråelsen, att Jesus på så sätt blev en fullständigt överflödig person, och att hans död, om den waldenströmska försoningsläran vore riktig, var både onyttig och meningslös.

Striden om försoningen blev både het och långvarig. I början stod Stiftelsens styrelse tvekande och oavgjord, men slutligen tog den ställning mot Waldenström. Detta ledde 1878 till en fullständig tudelning av E.F.S. och bildandet av ett nytt missionssällskap, Svenska Missionsförbundet. Flertalet av landets missionsvänner följde nämligen Waldenström, som med Pietisten ärvt en icke ringa del av Rosenii auktoritet. Dock torde utgången av striden till väsentlig del ha berott därpå, att flertalet av missionsvännerna ogillade Stiftelsens ställning i kyrkligt avseende.

Starka frikyrkliga vindar blåste över landet. De hade börjat tidigt. Doktor Fjellstedt hade t.o.m. en gång på 1850-talet föreslagit bildandet av en evangelisk-luthersk frikyrka. Och det hade otvivelaktigt skett, om icke Rosenius lagt sig däremot. Även H. J. Lundborg hade starka frikyrkliga sympatier, och Oscar Ahnfelt blev under ett besök i Norge frikyrklig i nattvardsfrågan. På hans initiativ eller råd bildades redan på 1860-talet i Skåne några lutherska friförsamlingar, som ännu i dag fortleva. För detta blev Ahnfelt mycket klandrad, men framtiden tycktes giva honom rätt, ty, när den waldenströmska striden bröt ut, blevo de skånska missionsföreningar, som givit sina medlemmar rätt att anamma sakramentet även av därtill åtskild lekmans hand, odelade kvar vid den lutherska läran om försoningen, medan det strängt kyrkliga Kristianstads Traktatsällskap brast sönder i två delar.

Det var emellertid först på 1870-talet, som den frikyrkliga rörelsen tog fart. E.F.S:s styrelse intog efter fåfänga försök att stå neutral och oavgjord en bestämt ogillande ställning mot all kyrklig separation. Waldenström däremot uppträdde som de frikyrkligas borne talesman, som med dialektisk skicklighet bekämpade statskyrkoformen, därvid bjärt framhävande alla dess obestridliga brister och förtigande de förtjänster, som även detta system besitter. Detta gjorde Waldenström älskad och populär bland många frikyrkligt sinnade missionsvänner, och på samma gång som personen vann också hans lära insteg i månget hjärta.

Då Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen år 1881 kunde fira sin 25-årsdag hade den sålunda prövats hårt. Men den hade bestått provet och icke släppt sanningen utan stod kvar på den evangelisk-lutherska bekännelsens grund. Dess styrelse hade visat sig med Guds hjälp kunna lotsa fartyget fram genom storm och höga brottsjöar.