Var uthålliga i bönen! - Kol. 4:2

Då det nu med sådant allvar är oss påbjudet att be, skall du härav dra slutledning och förstå, att ingen på något sätt skall förakta sin bön, utan tänka stort och högt därom. Och ta alltid jämförelser från de andra buden. Ett barn får på intet sätt akta sin lydnad mot far och mor ringa, utan skall alltid tänka: "Min gärning är en lydnadens gärning, och vad jag gör, det gör jag inte med annan tanke, än att jag går i lydnad och i skydd av Guds bud, på vilket jag kan bygga och stöda mig. Jag aktar det som något stort, inte på grund av min värdighet, utan på grund av Guds befallning."

På samma sätt är det också här. Vad våra böner eller förböner än gäller, så skall vi anse dem som befallda av Gud och gjorda i lydnad mot honom. Vi skall tänka så: "I vad på mig ankommer har bönen ingen kraft, men den skall gälla därför att Gud har befallt den." Därför skall var och en, vad han än har att be om, alltid komma inför Gud med lydnad för detta bud.

Vi låter oss lätt förvirras och avskräckas av sådana tankar som: "Jag är inte helig och värdig nog, om jag skulle vara så helig och värdig som Petrus eller Paulus, så skulle jag be". Men långt bort med sådana tankar! Ty alldeles samma befallning, som kom till Petrus, gäller också mig, och det andra budet är givet lika väl för min skull som för hans, så att han inte har att berömma sig av något bättre och heligare bud än jag. Därför bör du säga: "Min bön, som jag förrättar, är lika helig, dyrbar och Gud välbehaglig som Pauli och de allra största helgonens. Och på samma bud som alla heliga grundar sin bön, grundar jag också min. Dessutom ber jag just detsamma, om vilket de alltid ber och har bett. Och det är för mig lika, ja, ännu mera nödvändigt än för dessa stora heliga."