För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen. - Gal. 6:14

Aposteln fylls av harm, och hans upprörda sinne brister ut i de anförda orden. Han vill säga: De falska apostlarnas skryt är en sådan pest, att jag skulle vilja se det begravt i helvetet, ty det blir till fördärv för så många. Men må de, som har lust därtill, berömma sig av köttet och sedan förgås med sin förbannade berömmelse. Men må jag alltid få behålla den enda verkliga berömmelsen, som är att berömma sig av Kristi kors.

På samma sätt talar han också i Rom. 5:3: "Men inte bara det, vi jublar också mitt i våra lidanden." Likaså 2 Kor. 12:9: "Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig."

Här visar alltså Paulus, vilken de kristnas sanna berömmelse är, nämligen att berömma sig, glädjas och vara stolt över lidanden, smälek, svaghet och annat sådant. Världen håller nämligen inte endast de kristna för de mest föraktliga bland människor, utan den hatar dem också bittert, och det i enlighet med i dess mening berättigade nitälskan, den förföljer, fördömer och dödar dem som den farligaste pest både det andliga och det världsliga regementet, d.v.s. som kättare och upprorsmän. Men eftersom de får utstå allt detta, inte på grund av mord, stöld eller andra sådana brott, utan för Kristi skull, vars välgärning och ära de förkunnar, berömmer de sig över Kristi lidanden och kors och gläds med apostlarna: "Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull." (Apg. 5:41).

På samma sätt skall vi nu, då hela världen anfaller, grymt fördömer och dödar oss, berömma oss och jubla över detta, ty vi lider inte sådant för våra ogärningars skull, som "tjuvar eller illgärningsmän" (1 Petr. 4:15) utan för Kristi, vår Frälsares och Herres skull, vars evangelium vi lär rent.