När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: "Det är en vålnad." Och de skrek, så rädda var de. - Matt. 14:26

Här ser vi, att Kristus själv förskräcker sina lärjungar som övergivna seglar på sjön. Det hade ju redan varit nog med att de var skrämda av stormen. De hade haft behov av tröst och hjälp. Men han lägger själv fruktan på fruktan, i det han, sedan de länge kämpat med vind och vågor, helt stillatigande visar sig för dem, gående på vattnet.

Men varför gör han så med sina älskade vänner? Jo, därför att vi skall lära, att hans vilja är god mot oss, att han älskar oss, när vi menar, att allt är förlorat. Det är vår synd, som bär skulden till detta, ty den låter oss inte förnimma hans närvaro utan tvingar oss att anse honom för ett spöke, ja snart sagt för djävulen själv. Ty han visar sig annorlunda, än vi tänker, och håller sig tyst och stilla. Då menar vi under frestelsen, att han är på stranden eller på berget, där vi har lämnat honom, och kan inte förstå, att han är närvarande.

Därför skall vi i alla våra frestelser, mitt i nöden som vill uppsluka oss, inte tro våra egna tankar om Gud, utan hålla Gud för Gud.