Vaka, stå fasta i tron. Var manliga och starka. - 1 Kor. 16:13

Stå fasta i tron! Vi föreställer oss Kristi rike som ett skönt valv, som överallt omger och beskyddar oss för Guds vrede, ja, som en stor, vid himmel, där idel nåd och förlåtelse lyser, så att alla synder mot dem knappast är som en liten gnista mot det stora havet. Den som kunde denna konst, han borde väl kallas mästare.

Men vi måste alla förödmjuka oss och inte blygas för att alltid lära den konsten, så länge vi lever. Ty när man är anfäktad och i samvetsnöd, då kan ingen låta bli att tänka på några gärningar, som man ville att man skulle ha gjort, och på vilka man kunde lita. Men när man då inte finner sådana gärningar, börjar hjärtat bäva och förtvivla. Detta är en så allmän företeelse hos oss, att även de som äger tron och är säkra om nåden, knappast kan lösgöra sig därifrån. De måste dagligen med möda kämpa däremot. Ty det övergår så helt allt människoförnuft och förmåga att övervinna den mänskliga rättfärdigheten och omfatta Kristi. Om man än hört mycket och vet att tala därom, så sitter ändå den gamla smittan kvar. Man vill ha sina egna gärningar med inför Gud och bygga sin salighet på dem.

Sådant får de människor erfara, som är kristna och kämpar mot det. De självkloka och oförfarna andarna är helt fördränkta i det.