Bekänn nu din missgärning, att du har avfallit från HERREN, din Gud. - Jer. 3:13

Fromma kristna hatar detta livet och skulle gärna leva i den kommande världen. Ty de kommer inte så långt att de kan säga: "Jag är utan all synd." Kommer de så långt, så är det själva djävulen som förblindat dem. Ingen helig nekar, att han har synder, utan de bekänner alla att det gör dem hjärtligen ont, att de måste dragas med detta syndiga kött. Därför klagar och ropar de och ber om förlossning.

I denna känsla och bekännelse av synd ligger Kristi rike. Synden är inte någon synd; fastän de känner och bekänner synden, är ändå nåden ännu väldigare, och Gud säger: "Jag vill förlåta dig det för min käre Sons skull." Men de andra, som inte känner synden och som vill umgås med gärningar, de klagar inte över synden. De anser sig vara rena, men de hör djävulen till och är inte Kristi rike. Ty möda och sorg i hjärtat måste man ha av synden.

Visa mig en troende människa, som inte anfäktas av döden. Du skall inte finna en enda, de bleknar alla och blir förskräckta inför döden. Sålunda är en kristen i synden, under synden och över synden, och till slut måste han övervinna. Ty han är i Kristi rike, vilket inte sover eller vilar. Det drar tvärtom över sig hela helvetet, död, djävul, synd och alla olyckor och likväl skall det bestå för evigt.

Men när vi genom tron har syndernas förlåtelse, så framspringer ur hjärtat liksom ur en ren brunn, rena gärningar som behagar Gud. Ty fastän de heligas lydnad inte är alldeles fullkomlig på grund av synden som ännu klibbar vid dem, så behagar den ändå Gud eftersom de tror på Kristus.