Då sade herren till sin tjänare: Gå ut på vägar och stigar och uppmana enträget människor att komma in, så att mitt hus blir fullt. - Luk. 14:23

Detta ord är övermåttan ljuvligt och tröstefullt för de fattiga och eländiga, som blir påverkade, ty Gud låter oss däri på ett kraftigt sätt se sin oändliga nåd mot oss. Ty det måste ju vara en outsäglig kärlek, som visar sig så angelägen om vår salighet, att han inte endast befaller att vänligt kalla fattiga syndare till sin måltid utan vill också försöka övertala dem. Och han vill att man inte skall upphöra med detta kallande, för att de om möjligt skall komma därin.

Detta visar ju, att han inte vill driva dem från sig eller låta dem komma i förtappelsen, så framt de inte själva genom uppsåtligt förakt och obotfärdighet står mot detta kallande. Ty Gud är oändligt mycket villigare att ge och hjälpa oss, än vi någonsin kan vara att ta emot eller bedja. Han fordrar intet högre av oss, än att vi vitt upplåter våra hjärtan och tar emot hans nåd. Men därtill fordras nu detta kallande genom predikan både om bättring och syndernas förlåtelse, ty utan den senare är vi alltför modfällda och rädda att med tron i vårt hjärta fatta, hur han vill visa oss en så stor nåd och barmhärtighet. Vi fruktar alltid, att det inte skall tillhöra oss och att han för vår synd och stora ovärdighet skall förskjuta oss.